Då- jag är 7 år, rund om kinderna, väldigt fräkning, klädd i anorak och mössa med öronlappar och jag är en duktig skidåkare. Bilden togs av pappa under ett februarilov då mamma och lärarkollegiet var uppe i Sälen med några klasser från Majornas kommunala flickskola.

Nu- jag är 65 år, mager om kinderna, bara lite fräkning, klädd i vintertajts och mössa utan öronlappar och jag är en dålig skidåkare. Bilden togs som alltid med självutlösare och är från Flaine i Frankrike under mitt besök hos Jan.

Jag är i franska alperna och åker längdskidor. Plötsligt plockar brorsan Jan fram ur datorn en svartvit bild från 1955. Herregud, det är ju jag! Det var samma år som Sixten Jernberg vann Vasaloppet och själv kände jag mig som Lill Sixten.

Ju äldre ju mer nostalgisk. Samma med Jan. Vi kommer att prata om Sixten, som bodde i Lima i Dalarna. Där bodde också Jans familj under några år, Jan var tillsynslärare och Sixten föräldraföreningens ordförande.

På Ungärde skola i Lima pratade flera av barnen Limamål på rasterna. Det gillade inte rektorn varför lärarna beordrades att kontrollera att språkreglerna efterlevdes. Det hände att någon elev skickades upp till rektorn och fick stå till svars för att han eller hon inte pratat "riktig" svenska.

-De trycktes upp mot väggen och fick några hurringar om de pratat Limamål, berättar Jan som i dessa sammanhang fick agera vittne.

Vi talar om början av 70-talet. Lärarnas ord var lag och ingen elev, än mindre föräldrar protesterade. Det var också då som rökning bland eleverna på högstadieskolor började förekomma. I Lima tjuvröktes det på skoltoaletterna. Sixten Jernberg, som var en renlevnadsman, utbrast på ett av föräldraföreningens möten därJan var närvarande:

-Upptäcker ni att någon elev har tjuvröktså skall lärarna ha rätt att dela ut en hurring!

Ord och inga visor. Men tjuvrökarna slapp dessbättre hurringarna.. Allt är glömt och några protokoll fördes aldrig.

Flaine är inte världens bästa ställe för längdskidåkning- här finns bara backar och ingen slätmark. Jag åker med livet som insats på en golfbana belägen på drygt 1 800 meters höjd.

Tack för varningen, här går jag nerför.

Det var annat förr, då kastade jag mig med dödsförakt utför backarna. På skolresorna med Majornas flickskola var jag stor grabb- fick gå bakom l gymnastikdirektör  Inga och Lennart Arvidsson och tyckte att de gjorde för många stopp för att vänta in eftersläntarna. Göteborgare hade ju inte precis rykte om sig att vara några skidfantomer. Lill Sixten fick mycket beröm då men en gång en utskällning- jag hade tillsammans med bröderna bestigit Östra Kalven och alla undrade var vi var.

 En unik bild- jag har aldrig sprungit på löpband tidigare men i Frankrike skedde det.

Tänk att det ska behöva gå 30 år innan jag börjar springa på ett löpband! I nuvarande tillstånd med ett svagt knä (artros) ska löpning på band jämfört med asfalt vara lite skonsammare. I Flaine besökte jag därför ett hotell med ett litet gym. Först när det inte var någon i rummet vågade jag mig upp på bandet. Betydligt tuffare var dagens utomhuslöpning, 3,5 km i krypfart på en serpentinväg upp på en fjälltopp. Uppförslöpning känns ändå bra och all löpning nerför undviker jag så det blev bussen hem.

Keep on running!

Vallentuna vann lagtävlingen i Bore Cup. På bilden Caroline Björkman och segraren i M70, Arne Lekström.

Det sista jag sa till hustrun när jag gick hemifrån:

-Jag lovar, jag ska inte tävla idag.

Dessbättre höll jag löftet. Det hade varit vansinne att ställa upp i sista deltävlingen i Bore Cup, som gick idag på isiga vägar i Björklinge utanför Uppsala. Jag skulle inte haft någon chans, dessutom fanns risk att jag skulle ha skadat mig.

Vallentuna klarade sig gott utan mig. Vi tog hem lagtävlingen och också flera klassegrar. Jag passade ändå på att vara med på uppvärmningen, fick känna svettdoften i omklädningsrummet, duschade, fikade och var med på prisutdelningen. Jag älskar Bore och hoppas kunna vara med nästa år.

Här lite bilder längs banan:

http://bilder.suneson.se

Utom tävlan. Jag passade på att ta en liten joggingrunda på tävlingsbanan. Jag kan springa men fort går det inte och jag haltar lätt.

Keep on running!

Jag sprang till skidspåren och hade skidorna på vagnen. Elljusspåret i Granåsen mätte ca 2 km och var i mycket gott skick. Konstnö från den intilliggande slalombacken?

Drygt en månads löpstopp är över. Nu har jag börjat springa igen på inrådan av sjukgymnasten. Spännande!

Igår blev det en tur på cirka 6 km i krypfart med skidsäcken i vagnen. Jag tog pendeln till Bålsta och sprang till ett skidspår i Granåsen i Håbo kommun. Nog känner jag av knät, det känns ungefär som tidigare, men ont har jag inte.

Idag blev det också en kortare tur med vagnen (3 km). Jag är glad bara att få komma ut och hur långa rundorna är känns just nu inte så viktigt. Jag kommer att ta det väldigt försiktigt och skulle värken nattetid återkomma, ja då avbryter jag löpandet.

I nästa vecka blir det troligen en hel del skidåkning igen. Då åker jag och Jan till alporten Flaine i Frankrike, Jan för att åka utför och jag för att åka längd och springa lite. Jag kommer att hålla till på en golfbana på cirka 1 900 meters höjd. Hösten 2011 var jag där och sprang, banan är tyvärr väldigt kuperad men ändå en av de mest flacka partierna i Flaine.

Nu på lördag går sista deltävlingen i Bore Cup i Björklinge. För första året på länge är jag inte med, är åskådare och får glädja mig åt att min klubb Vallentuna FK vinner lagtävlingen.

Keep on running!

Barr och grenar gjorde spåren obrukbara långa sträckor. Bilden tagen vid Harbrostugan.

För en vecka sedan var skidspåren i Lida perfekta. Idag var de rena katasrofen- den hårda vinden hade gjort att grenar, barr och kottar lagt sig i spåren.

Nu hoppas jag på mera snö så att spårmaskinerna kan få fason på spåren i Lida. Dagens 10-kilometare i det gröna HB-spåret blev en besvikelse. För att över huvud taget kunna åka tvingades jag idag skida mellan spåren där det var något mindre nerfall från träden. I en nerförsbacke stöp jag dessutom.

Rubriken är kanske lite överdriven. Så mycket lidande blev det inte, jag fick ändå en ganska fin dag i Lida naturreservat. Solen sken och det verkade bara vara jag och en kvinna med hund ute i spåren denna måndag efter sportlovet. Tipset från Berit här på bloggen om att inte ta bussen till Lida friluftsgård utan till Skyttbrink var perfekt. Bussförbindelserna dit var betydligt bättre.

Här var spåren något bättre.

Keep on running!

Viksjö golfbana, Järfälla. På många golfbanor i Stockholmstrakten finns skidspår, som inte är så kuperade. Söndagens spår i Viksjö var dock ganska sönderkörda. Totalt fick jag ihop 15 kilometer och hittillls i vinter har jag åkt cirka 20 mil skidor, bra träning för knäna. På måndag blir det mer skidåkning men på onsdag återupptar jag löpningen.

Keep on running!

I Hemlingby, Gävle brukar jag normalt springa (Bore Cup går här). Idag blev det dock skidåkning för hela slanten.

I nästa vecka börjar jag springa igen. Rehabträningen har gett resultat.

Senaste besöket hos sjukgymnasten ingav hopp. Hon konstaterade direkt att mitt  "sjuka ben" nu har fått mycket mer muskler.

-Du kan nu börja belasta benet försiktigt och springa 5 km, tyckte hon.

Jag har varit flitig med rehaben och förhoppningsvis har den nu gett visst resultat. Den mesta träningen har gått ut på att bygga benmuskler. Däremot ingen löpning den senaste månaden, knäna har skonats från stötar. Kondisen har hjälpligt hållits uppe med skidåkning och cykling och crosstrainer på gymmet.

Idag blev det ännu mera skidåkning. Jag tog tåget till Gävle och åkte i den fina terrängen runt Hemlingbystugan. Totalt fick jag ihop 17 km och åkte den grönvita slingan på 6,5 km och det gröna milspåret på 10 km. Spåren var bra men sämre än i Lida. Det var några grader plus och jag vallade för första gången- och fick fruktansvärt bakhalt! Varför, ska man inte ha Swix röd under fästet?

Det blev naturligtvis mycket snack om nästa coast to coast med min ruttplanerare Jan i Gävle. Vi kom på en utmärkt idé om hur jag ska klara öknarna i Californien och i Arizona. Jo, tankarna går på en sydlig rutt den här gången.'

Vallometern hjälpte inte.                               Mil- och 15-km spåret i Hemlingby

Keep on running!

Skidspåren i Lida håller hög klass. Det långa 17,5 km-spåret är ganska lättåkt men har ett par brantare backar där jag plogade eller gick ner- jag är rädd för att ramla.

Fantastiskt fina skidspår. Och ingen spåravgift. Ändå kostade dagens skidtur i Lida mig 10 kr/km, totalt cirka 180 kronor.

Det var Jonas L som tipsade om att byta Karlbergsparken mot skidspåren i Lida friluftsområde. Det var ett bra råd- bättre skidspår har jag aldrig åkt i. Där var nyplogade dubbelspår och idag hade jag tur med glidet trots att jag forsatte att köra ovallat. I morgon ska jag ut på jakt efter vallaburkar.

Det var första dagen på sportlovet här i Stockholm. Ändå fick jag vara nästan ensam i spåren denna soliga februaridag med ett par minusgrader och vindstilla. Men i pulkabacken vid friluftsgården (ritad av Ralph Erskine 1942-1943) kryllade det av barn och föräldrar. Det grovtimrade huset är en pärla. Gulaschsoppan efter mina ca 18 km smakade gudomligt gott.

Spåren är bra skyltade.                                Tack för den varningen!

Åkningen går nu lite bättre, tycker jag. Jag är fortsatt ett blåbär men idag åkte jag om en del personer. Får jag bara lite bättre fäste och inte halkar till vid frånskjutet ska det nog bli bättre fart. Att åka så här ute i Guds fria natur och få vara nästan ensam i spåren, ja det är ett privilegium för en storstadsbo.

Enda smolket i bägaren var resan ut till Lida. På SL:s reseplanerare hade jag fått rådet att ta pendeln från Karlbergs station och byta i Tullinge till buss 721. Men när jag klivit av tåget och är 50 meter från bussen kör den i väg. Jag viftade med stavarna, skrek och gensköt föraren när han svängde ut från bussplanen och styrde söderut. Trots att han såg mig och nästan körde på mig stannade han inte. Bussen gick förmodligen i exakt rätt tid eller aningen för tidigt. Men varför inväntade inte föraren pendeltåget?

Eftersom nästa buss skulle gå om först två timmar var enda alternativet taxi. På bussplanen stod tre bilar från Taxi Kurir.

-Kan du köra mig ut till Lida friluftsgård? frågade jag föraren i första bilen.

-Lida, var ligger det? Kan du guida mig?

Jag surnade till och gick till bil nummer två. Samma okunskap där. Men förare nummer tre visste var Lida låg så han fick körningen. Krävs det ingen som helst lokalkunskap av förarna nu för tiden? Eller har gps helt tagit över?

Taxiresan kostade 188 kronor. Utslaget på sträckan jag åkte i skidspåren gör det cirka 10 kronor per kilometer. Nu hoppas jag att restidsgarantin ska ge mig pengarna tillbaka. Efter att ha läst SL:s regler är jag någorlunda hoppfull.

- - -

Tyvärr tvingas jag idag ge ett tråkigt besked:

Det blir inget fjärde coast to coast till hösten.

Beslutet fattades igår tillsammans med min fru. Tråkigt men sant. Jag hade annars hoppats kunna starta i slutet av augusti men tror inte jag hinner komma i form till dess. Just nu känns det bara stressande att ha ett sådant mål när jag inte ens är på springande fot. Jag hoppas ändå i år kunan göra några längre löp i Sverige och min bror Jan lockar också med en längre utflykt där jag springer och han åker roler blades.

Men så ett roligare besked:

Jag planerar ett fjärde coast to coast med start i april/maj 2014.

Keep on running!

Tillbaka efter en runda runt Svenska Mässan och Gothia Towers i Göteborg.

Jag fick ett "återfall" idag- sprang en kortare tur  i Göteborg efter flera veckors totalt löpuppehåll. Visst kändes det bättre men jag återgår nu till skidåkning och annan rehab-träning.

Det här var inte sanktionerat av sjukgymnasten. Hoppas bara att jag inte ställt till något. Men efteråt kändes allt ok och rundan var som sagt mycket kort, totalt 1,8 km, en av de kortaste sträckor jag någonsin sprungit.

Jag är i Göteborg för att träffa en gammal barndomsbekant. Bor på förstklassiga Gothia Towers, ett hotell som serverar den mest överdådiga frukost man kan tänka sig. Inte ens de mest lyxiga motellen i USA bräcker Gothia! 

I Skatås besökte jag klubbstugan och fick syn på den här teckningen som stämmer bra in på mig.

Keep on running!