Kommentarer på När jag var Lill Sixten
Då- jag är 7 år, rund om kinderna, väldigt fräkning, klädd i anorak och mössa med öronlappar och jag är en duktig skidåkare. Bilden togs av pappa under ett februarilov då mamma och lärarkollegiet var uppe i Sälen med några klasser från Majornas kommunala flickskola.
Nu- jag är 65 år, mager om kinderna, bara lite fräkning, klädd i vintertajts och mössa utan öronlappar och jag är en dålig skidåkare. Bilden togs som alltid med självutlösare och är från Flaine i Frankrike under mitt besök hos Jan.
Jag är i franska alperna och åker längdskidor. Plötsligt plockar brorsan Jan fram ur datorn en svartvit bild från 1955. Herregud, det är ju jag! Det var samma år som Sixten Jernberg vann Vasaloppet och själv kände jag mig som Lill Sixten.
Ju äldre ju mer nostalgisk. Samma med Jan. Vi kommer att prata om Sixten, som bodde i Lima i Dalarna. Där bodde också Jans familj under några år, Jan var tillsynslärare och Sixten föräldraföreningens ordförande.
På Ungärde skola i Lima pratade flera av barnen Limamål på rasterna. Det gillade inte rektorn varför lärarna beordrades att kontrollera att språkreglerna efterlevdes. Det hände att någon elev skickades upp till rektorn och fick stå till svars för att han eller hon inte pratat "riktig" svenska.
-De trycktes upp mot väggen och fick några hurringar om de pratat Limamål, berättar Jan som i dessa sammanhang fick agera vittne.
Vi talar om början av 70-talet. Lärarnas ord var lag och ingen elev, än mindre föräldrar protesterade. Det var också då som rökning bland eleverna på högstadieskolor började förekomma. I Lima tjuvröktes det på skoltoaletterna. Sixten Jernberg, som var en renlevnadsman, utbrast på ett av föräldraföreningens möten därJan var närvarande:
-Upptäcker ni att någon elev har tjuvröktså skall lärarna ha rätt att dela ut en hurring!
Ord och inga visor. Men tjuvrökarna slapp dessbättre hurringarna.. Allt är glömt och några protokoll fördes aldrig.
Flaine är inte världens bästa ställe för längdskidåkning- här finns bara backar och ingen slätmark. Jag åker med livet som insats på en golfbana belägen på drygt 1 800 meters höjd.
Tack för varningen, här går jag nerför.
Det var annat förr, då kastade jag mig med dödsförakt utför backarna. På skolresorna med Majornas flickskola var jag stor grabb- fick gå bakom l gymnastikdirektör Inga och Lennart Arvidsson och tyckte att de gjorde för många stopp för att vänta in eftersläntarna. Göteborgare hade ju inte precis rykte om sig att vara några skidfantomer. Lill Sixten fick mycket beröm då men en gång en utskällning- jag hade tillsammans med bröderna bestigit Östra Kalven och alla undrade var vi var.
En unik bild- jag har aldrig sprungit på löpband tidigare men i Frankrike skedde det.
Tänk att det ska behöva gå 30 år innan jag börjar springa på ett löpband! I nuvarande tillstånd med ett svagt knä (artros) ska löpning på band jämfört med asfalt vara lite skonsammare. I Flaine besökte jag därför ett hotell med ett litet gym. Först när det inte var någon i rummet vågade jag mig upp på bandet. Betydligt tuffare var dagens utomhuslöpning, 3,5 km i krypfart på en serpentinväg upp på en fjälltopp. Uppförslöpning känns ändå bra och all löpning nerför undviker jag så det blev bussen hem.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Redaktören - 2013-03-13 17:50:28
Jag ser att du ändrat i statistiken för 2012. Är det något jag skall kommentera i kommande nummer av ML? - eller något du vill skriva några rader om till kommande nr? /A..
#2 Alex Bonn - 2013-03-13 19:54:45
Sixten var vid sidan av Eero Mäntyranta en av mina idoler. Läste också hans bok: "I vilda spår".
#3 Björn - 2013-03-14 14:08:57
Anette: Det var bara en liten korrigering jag gjorde i statistiken. Det var en löpare som läst Marathonlöparen och sedan kollade min sida och upptäckte att resultatet inte fanns med.
#4 Redaktören Marathonlöparen - 2013-03-16 09:48:55
Ok. Bra. Då vet jag att hon hittade dig.
Lev väl! /A..
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg