Vid Skullton Rock Passpå 1 500 meters höjd i Utah och sex mil från gränsen till Nevada tvingades Steve Knowlton ge upp sitt världsrekordförsök.

Steve Knowlton har brutit. Efter 15 dagar och svåra plågor den senaste veckan är världsrekordförsöket över.

Den 47-årige amerikanen Steve Knowlton tvingades på lördagskvällen ge upp försöket att  bli världens snabbaste man att till fots korsa den amerikanska kontinenten. För att slå rekordet hade han behövt avverka sträckan på 45 dagar vilket skulle motsvara i snitt 70 miles (112 km) per dag.

På sin blogg rapporterar han att kroppen inte längre tar upp näring och att fötterna inte längre bär honom. Några dagar tidigare hade han besökt läkare efter att ha drabbats av svår vätskebrist. Ett dödsfall inom släkten har också sänkt hans mentala status.

Han höll ändå ut förvånsvärt länge. Han har sprungit drygt 100 mil och snittat på lite över sju mil om dagen, en imponerande insats med tanke på att det varit mycket bergigit, öken och i stort sett ingen civilisation. Värmen har gjort att han tvingats springa nattetid och vända på dygnet. Han har visserligen haft en stor husbil som följt honom men supporten har trots det inte varit allt för imponerande. Det hela var egentligen från början dömt att misslyckas men en stark gudstro och att han sprang för en god sak (stöd för människor med autism) gjorde att han trodde att det kanske ändå skulle gå vägen. Steve är inte den förste som helt knäckt tvingats ge upp

Steves beslut var det enda rätta. Att fortsätta vore rent livsfarligt. Han släpade dessutom efter väldigt mycket och det var utsiktslöst att hinna ikapp.

Samma dag som Steve bröt tvingades en annan löparprofil kasta in handduken. Det var Petra Månström, som i SvD bloggar om löpning, storgråtande avbröt Stockholm Marathon efter 13 km . Hon drabbades av  stickningar i bröstet och skenande puls. På bloggen http://blog.svd.se/maratonbloggen/2013/06/01/life-is-a-bitch/  skriver hon att hon nu vänder maran ryggen och väljer kortare distanser. Det här behöver inte vara något farligt men båda gör klokt i att nu genomgå en läkarundersökning.

Keep on running!

Nils (löparen i svart) gjorde sin bästa Stockholmsmara, 4.41. Bilden från Vasaparken på första varvet.

Eriks nya personrekord blev 3.51.55, en putsning med elva minuter.

Stolt far. Idag sprang mina två äldsta barn Stockholm Marathon på nya rekordtider.

Jag har aldrig uppmanat barnen att springa. Ändå har tre av mina fem barn prövat maratondistansen. Kanske har jag ändå haft en viss påverkan?

Annars var det veteranlöparna som utmärkte sig idag med anmärkningsvärt bra prestationer. 68-åriga Monica Lorentzon, Gagnefs IF, gjorde fantastiska 3.38 och 41-årige Kristoffer Österlund, IFK Umeå, sprang på 2.28. Han ledde för övrigt i början loppet. Solvikingarnas Jaana Jobe (57) var som vanligt stark och sprang på 3.17. Min svåraste konkurrent i M65, Stig Åsberg från IFK Nyland, sprang in på 3.15. Där har jag något att bita i i år!

Keep on running!

Vid Forsbacka bruk vände vi. Det gamla järnverket har anor från 1500-talet och 1929 övertog Fagersta AB bruket men  i slutet på 1980-talet las all produktion ner. Det Nya verket ägs av Ovakao AB och har ett 70-tal anställda.

Vi är nu väl förberedda inför nästa veckas Tyskland-Danmark-äventyr. Dagens genrep avlöpte bra frånsett ett missöde.

På onsdag bär det av. Under 13 dagar ska jag springa cirka 50 mil och min bror Jan rulla samma sträcka, från Lübeck till Fredrikshamn.Efter dagens gemensamma långpass blev vi stärkta i tron- det här ska vi klara!.

Genrerepet blev för mig åretrs längsta löp, exakt 40 km. På vackra småvägar sprang/rullade vi från Gävle till Forsbacka, åt kalvfärsbiffar, bruna bönor och stekt fläsk på Forsbacka Wärdshus och vände sedan tillbaka till Gävle. Våren var lite sen, vi var ju i Norrland, så syrenerna höll precis på att slå ut.

Forsbacka Wärdshus är både restaurang och hotell och har öppet året runt. Värdshuset har anor från 1700-talet och drevs fram till 1950-talet av bruket, idag  av krögarparet Kerstin och Bengt Palmborg.

Värdshuset har nog sett sina bästa dagar, det var lite sjangserat men intilliggande bruksmiljö var fantastisk. Vi tittade också på den gamla kägelbanan i skogen där järnverkets högre tjänstemän redan 1850 rullade sina klot (ungefär som dagens bowling) och drack sin isade punsch. Det doftade liljekonvalj i skogen men myggen var ettriga.

Allt gick enligt plan. Visst var vi trötta efter avslutat dagsverke men ingen av oss hade ont. Missödet då? Ja, det var att Jan på Mc Donalds utseservering i Valbo köpcentrum  glömde hjälmen. 

-Den plockar vi upp på hemvägen, tyckte han.

Men det gjorde vi inte alls. Hjälmen var borta, någon hade stulit den!

Här rutten: http://goo.gl/maps/qIOTp

Keep on running!

På onsdagskvällen nås jag av  nyheten att Steve Knowlton förts till läkare. Han har drabbats av svår uttorkning.

Läkaren i Eureka, Nevada, lyckades dock inte hålla kvar patienten. Steve är fast besluten att fortsätta sitt försök att slå "världsrekordet" i hastighetslöpning över den amerikanska kontinenten.

Steve tar nu en oerhört stor risk. Svår uttorkning i kombination med brist på elektrolyter är ett livsfarligt tillstånd och inget som botas vid ett snabbt läkarbesök. Han lider sedan tidigare av Chroons sjukdom (tarmsjukdom) som nu gjort sig påmind igen. Dessutom har hans benmuskler svullnat upp och han har också problem med skavsår på fötterna och kraschade naglar.

Jag hade från början starka tvivel om att han skulle lyckas. Projektet var vansinnigt från början till slut. Steve är 48 år, i och för sig en duktig motionär, men det krävs mycket mera för att kunna springa i snitt  11 mil (!) under 45 dagar i följd. Steve har varit ute 11 dagar och han ligger långt efter. Eftersläpningen är 32 kilometer per dag, omöjligt att ta igen.

Hela historien är bara sorglig. När Steve får frågan varför han gör detta försök svarar han:

-Why not?

Vad lär man sig av detta? Jo, att det inte är så dumt att lyssna på sin kropp. Farligt med fanatism och tron på att gud skall hjälpa i alla sammanhang.

Normalt slutar jag alla inlägg med "keep on running". Nu får det bli:

Stop running!

Påfyllning. Vid Bellmanskällan i Mälarhöjden fyllde vi på våra vattenflaskor. Nuvarande brunnsbyggnad är uppförd 1928. Medaljongen är gjuten efter ett gipsporträtt, som Johan Tobias Sergel signerade 1797.

Det blir inget Stockholm Marathon i år. Skönt, är inte ens anmäld. Däremot springer mina två äldsta barn, Nils och Erik.

Erik, som siktar på personbästa och en tid under fyra timmar, gjorde på söndagen tillsammans med mig sista långpasset. Gossen verkar i bra form och skulle nog slå pappa. En sådan nesa vill man ju inte utsätta sig för . . .

Nej, skämt åsido, jag är i för dålig form även om jag kanske skulle kunna fullfölja. Siktet är därför inställt på att i höst springa ett maratonlopp och då gärna utomlands. Jag vill inte bryta en drygt 30-årig svit med minst en mara per år. I ärlighetens namn är heller inte Stockholm Marathon min favorit även om det blivit totalt tolv lopp med två  på 2.53 och senast 2011 på 3.12, den bästa tiden om man tar hänsyn till åldersfaktorn. Sämsta tiden i Stockholm är 3.23.

Idag blev det 21 km ner till simhallen i Fittja där vi badade bastu. Otroligt billigt inträde, bara 60 kronor för oss båda. En kilometer innan badet slank vi in på Max varför sista kilometern blev den tyngsta.

--

Hur går det för Steve Knowlton, som försöker slå "världsrekordet" i coast to coast? Svar: sådär. Chanserna är inte ute men veckan har varit oerhört tuff för Steve med mycket bergsklättring och nu ökenlöpning nattetid i Nevada. För att slå världsrekordet måste han snitta på 70 miles (112 km/dag) men efter första veckan ligger han "bara" på 50 miles. Terrängen har nu blivit lättare men om en vecka dyker bergiga Utah upp.

http://stevesrun.blogspot.se/2013   

http://stevesrun.com/ 

http://www.facebook.com/#!/stevedknowlton?fref=ts

Bättre går det för långlöparna Carina Borén och Kristina Paltén. De springer från Turkiet till Finland och är nu i Litauen. Jag är övertygad om att de kommer att nå målet, Steve tror jag dessvärre får det mycket svårt.  I senaste blogginläggen vädrar kvinnorna konflikten om att den ene löparen (Kristina) är mycket bättre än den andra (Carina), som dessutom drabbats av skada men nu verkar ok igen. Hur löser man upp en sådan knut? Och borde man inte ha pratat igenom saken före start? Nu tycks det ändå gå vägen. På frågan jag ställde häromveckan "Är två löpare starkare än en?" blir svaret nej (men helt säker är jag inte).

http://palten.se/aventyr.asp

http://carinaboren.se/

Keep on running!

Jag skulle inte våga springa över USA utan en gps. Den får också följa med på Jans och mitt stundande Tyskland-Danmarkäventyr. Då kan vi vara säkra på att inte springa fel.

Garmin klarade inte att reparera min gps. Då fick jag en helt ny, trots att garantitiden löpt ut.

Det var fel på strömbrytaren på min gps varför jag skickade in den till Garmin i Sverige. En reparation skulle kosta 1 600 kronor men en ny gå lös på 5 000 så det var idé att reparera. När jag häromdagen fick tilbaka apparaten kände jag inte igen den- alla repor var borta, den tre år gamla Europakartan utbytt, ja allt var i nyskick.

Var det samma apparat? Nej, tillverkningsnumret var ett annat. Man klarade uppenbarligen inte av att reparera den så jag fick en ny. Jag behövde bara betala 1 600 kronor. Vilket kap! Modellen är för motorcykel (Garmin Zumo 660), är vattentät och alltså extra lämpad för tufft utomhusbruk. För att aldrig behöva riskera att vara utan ström har jag tre uppladdningsbara batterier.

I en brevlåda i Älta, 18 km hemifrån, låg min borttappade vattenflaska! 

Långpassen fortsätter. Får nästan lugna ner mig så jag inte skadas. Till veckans mera udda löpningar får nog dagens till Älta räknas. Efter lördagens långpass hade jag glömt kvar min vattenflaska på en krog på Rörstrandsgatan. En av medlöparna, Mats Dänsel och boende i Älta, förstod att flaskan måste vara min så han tog med den hem till sig. Jag fiskade upp den idag i hans brevlåda. Löpet fortsatte sedan ner till Tyresö där det blev lunch och ett besök i simhallen.

Idag var det många sniglar ute på vägarna, inte bara lusiga jag utan också den äkta varan i tusental. Det var omöjligt att inte köra över dem med vagnen. Men sniglarna var som geléhallon- när de trycktes ihop återgick de omedelbart till sin ursprungliga form Den snigelegenskapen skulle jag också vilja ha!

Keep on running!

Efter 38 kilometers löpning satt en pilsner på Bagpipers Inn på Rörstrandsgatan fint.

-Hvergang!

Jan och jag får börja vänja oss. Det lär väl bli en och annan pilsner på vårt Tyskland-Danmark-äventyr, som startar den 5 juni. Men mest löpträning just nu, inte ölhävning. Och uppe i Gävle är Jan ute på sina rullskridskor.

Långpassen har varit flera den gångna veckan: 34 km, 38 km och nu i söndags 24 km, totalt en veckodos på 142 kilometer. Senast jag var uppe dom mängderna var i september ifjol. Helt återställd efter skadan? Nä, men visst går det bättre för var dag.

Nu handlar det inte bara om att öka volymen på själva löpningen. Jag måste också få upp volymen på mina lårmuskler och då är det inte primärt löpning som gäller utan övningar i benstärkarmaskinerna på gymmet. Artrosen har medfört att ena benets muskler krympt; vadomfånget är 2 cm mindre på det sjuka benet. En sådan obalans gör att jag fortfarande springer på ett och ett halvt ben och det märks när jag försöker dra på, särskilt i uppförsbackar.

"Vilse i Västerort", hette ett löparevent signerat Peter Nilsson. Vi var 20 löpare och det flesta sprang 30 km, några ännu längre. Här kan du se Mats Dänsels video från lördagens långpass:

http://www.youtube.com/watch?v=2hKx-dp1nDQ

Keep on running!

Steve Knowlton, 47, ska försöka bli världens snabbaste man att springa tvärs över USA. Då måste han springa drygt 11 mil om dagen under sammanlagt 45 dagar. Det blir inte många timmar över till sömn i den stora husbilen, som rattas av hans pappa.

Den 18 maj inleder amerikanen Steve Knowlton sitt världrekordförsök i kust till kust-löpning. Det är med guds hjälp han ska klara det.

Han måste springa 70 miles (112 km) i snitt varje dag. Klarar han det på cirka 45 dagar, ja då har han världsrekord i kust till kust-löpning i USA. Rekordet innehavs av Frank Giannino och är från 1980. Det lyder på 46 dagar, 8 timmar och 36 minuter. Steve ska springa i princip samma rutt, från San Francisico till New York.

Uppgiften blir enormt tuff. Förmodligen är han nu bättre tränad än i höstas då försöket fick avbrytas innan det ens hunnit starta. Dödsbud i vänkretsen och brist på sponsorer, var några orsaker. Då sa Steve i en inetrvju med mig att hans chanser var små men att han förlitade sig på guds hjälp.

Chanserna att lyckas är lite bättre nu, inte minst sedan han raggat upp en stor följebil, motor home. Mot sig har han dock åldern- Steve fyller snart 48 (Frank var 28). Steves största löparmerit är att 2010 ha sprungit tvärs över USA på 75 dagar, starkt med tanke på att han då sprang utan följebil och att distansen var nära 100 mil längre än vad som nu väntar, dessutom hade han inga ambitioner på att det skulle gå undan.

Steve är en anspråkslös man från Minnesota, religiös som många amerikaner och han springer för en god sak- att väcka intresse och samla in pengar för personer med autism och aspergers syndrom. Han har hela tiden legat lågt, inga kaxiga uttalanden.

Han räknar med springa dygnet runt och bara sova 5-6 timmar. Ska han få 100-procentig återhämtning, inte knäckas som andra utmanare? Vi håller tummarna för Steve!

Här kan du följa honom på nätet:

http://stevesrun.blogspot.se/2013

http://stevesrun.com/

http://www.facebook.com/#!/stevedknowlton?fref=ts

 Av de cirka 260 män som sprungit tvärs över USA ligger mediantiden på 82 dagar. Mina tre löp låg på 95, 101 respektive 98 dagar. Steve ska göra det på 45 dagar. En ren plåga, skulle nog även garvadde ultralöpare tycka.

Keep on running!