Ejer Bavnehöj brukar räknas som Danmarks högsta berg. Jan ger sig i kast med backarna och mjölksyran sprutar i vaderna.

Glöm att Danmark är platt. Idag gav vi oss i kast med Danmarks svar på Mount Everest- Ejer Bavnehöj. Vi vann över berget och de andra topparna i området.

Nej, det är inte Himmelbjerget som är Danmarks högsta berg men det mest kända. I skolan lärde vi oss att högst är Ejer Bavnehöj. Fast det där är inte riktigt sant, det beror lite på hur man räknar.

Idag sprang vi till Skanderborg, 51 km vilket blev vår längssta dagsetapp på touren. Kommunen har tre toppar som alla kämpar om att vara högst i Danmark men skillnanden är hårfin, några ynka centimetrar skiljer Bavnehöj från konkurrenterna Yding Skovhöj och Möllehöj. Den senare toppen har den "högsta naturliga jordpunkten" (170,86 meter). De andra har gravar och annat av mänsklig hand tillverkat på sina toppar varför de då blir något lägre.

Nåväl, backarna kändes men var inte omöjliga. Idag var både Jan och jag starka och vi fick extra kraft av medvinden. De jobbigaste backarna fanns faktiskt inte  i Skanderborg utan i  fjordstäder som Vejle, Kolding och Horsens. Först möts du av enorma nerförsbackar och när du passerat stan lika branta uppförsbackar (där tvingas Jan ta av sig rullskridskorna och i nerförsbackarna blir det till att hålla i vagnen).

Dagens löpning är över. Vi tar tåget från Skanderborg tillbaka till hotellet i Horsens, min första "Steve" med tåg.

Antag att du kommer till en stad och hotellen är fullbelagda på grund av att det pågår en stor musikfestival. Det är ett par mil till nästa stad men du orkar inte springa dit. Vad göra?

Precis den situationen hamnade vi idag. I Skanderborg var de två hotellen fullbelagda, den stora årliga handikappfestivalen pågick där. Då tog vi tåget till Horsens, som vi passerat några timmar tidigare och där fanns det lediga rum. Det var Jan som kom på idén, han är fena på logistik.

Keep on running!

Jan tycktes trivas bland pensionärerna i byn Almind. Han fick låna en klubba och ett klot och var glad som ett barn.

Varje tisdag klockan14 samlas pensionärerna i den danska lilla orten Almind för att spela krockgolf. Självklart var vi med!

Inte en människa på gatorna, den enda restaurangen var stängd men det fanns en matbutik. Vi köpte lite lunchmat, smög in i en trädgård och slog oss ner på en uteplats vid ett hus som verkade tillhöra kommunen. Vi fick inte sitta ifred särskilt länge, den ene pensionären efter den andra kom in i trädgården och alla bar på en klubba och ett klot. Här skulle spelas krockgolf, en "sport" vi knappt hört talas om.

Vi skämdes lite för våra ölburkar men danskarna verkade inte tycka det var konstigt att två vilt främmande svenskar satt i deras trädgård och drack öl. Stämningen var god runt bordet och snart drog spelet igång på den nyklippta gräsmattan. Jag pratade lite med pensionärerna men upptäckte att de inte förstod svenska. Jag har märkt det vid andra möten med vanliga danskar. Känns fel att prata engelska och nog är det märkligt, jag förstår det mesta av vad dom säger  men de förtår inte mig.

Löpningen går fortsatt bra. Men det är nu ganska tuffa yttre förhållanden- kallt och backigt. Ja, det är så backigt att Jan slitit ut bromsklotsen på sina rullskridskor. Vi har jagat reservdelar men inte hittat några. Lite äventyrligt eftersom backarna fortsätter.

Gummit är helt borta och bromsen fungerar nu dåligt. Jan tvingas hålla i kärran i de branta nerförsbackarna.

 Dagens etapp till Vejle blev 39 km.

Keep on running!

Här gick gränsen mot Preussen men 1920 införlivads området med Danmark. Vi högtidlighöll 93-årsdagen med en liten flaggceremoni vid minesstenen.

Sommaren 1920 red danske kungen Christian X in på en vit häst över gränsen till Sönderjylland och möttes av jublande folkmassor. Stora landområden blev nu danska. När vi rider in över samma gräns med vår baby jogger jublar ingen.

Vi rör oss i historiska gränstrakter. Danska historien är spännande. Tänk, det område där vi nu befinner oss i, drygt tio mil norr om gränsen till Tyskland, tillhörde före 1920 inte Danmark utan Preussen. Först i en folkomröstning 1920 blev norra Slesvig danskt.

Historien formligen sitter i väggarna på det hotell, Den Gamle Gränsekro med anor från 1600-talet, vi tagit in på . Fotografier på väggarna minner om återföreningsdagen den 10 februari 1920 då danske kungen red in under en portal bara ett stenkast från krogen. En minnessten är uppsatt på platsen och eftersom jag hittade en dansk flagga på vägen gjorde vi en egen liten privat ceremoni.

Förbipasserande bilister undrade säkert vad det var för galningar vid stenen. Men när man som vi är ute på vägarna större delen av dagen är det lätt att få solsting. Fast det där med att ingen jublade är inte riktigt sant. Personalen på Gränsekro var mycket imponerad över vårt tysk-danska fälttåg.

Vi bor på Den Gamle Gränsekro. Fönstren på övervåningen tillhör våra rum.

Dagens ritt blev 40 km. Imorgon rider vi vidare till Kolding och Vejle. Där ska Jan förnya utrustningen till sin springare, förlåt jag menade till sina rullskridskor. Backarna har gjort sitt och bomsklossen är utsliten. Själva känner vi oss dock inte så slitna.

Keep on running!

Gränspassagen skedde vid Kruså. På danska sidan lockade man med porr och tyskarna med billigt turkiskt vin. Vi avstod från dessa nationella specialiteter.

Idag passerade vi gränsen till Danmark. Dejligt men ett dyrt land.

Det känns nästan som vi vore hemma. Plötsligt förstår vi vad folk säger och vad som står på olika skyltar. Själv har jag inga större problem med danskan efter att för många år sedan ha studerat här. Danska språket tycker jag dessutom är riktigt vackert. Men oj vad allt är dyrt! Drygt 1 000 danska kronor kostade rummet t ex på Best Western i Aabenraa, en liten charmig stad på Sönderjylland där vi nu befinner oss. Eftersom vi har var sitt rum kommer hotellnotan att bli rätt saftig. Varför är Danmark så mycket dyrare än Tyskland? kan man undra.

Jan intar Aabenraa. Staden har 16 000 invånare och har länge tillhört Tyskland men är sedan 1920 en dansk stad trots att 55 procent av invånarna vid en folkomröstning samma år ville tillhöra Tyskland.

På våra fem dagar har vi hittills sprungit/rullat cirka 20 mil. 40 km om dagen med andra ord vilket kan jämföras med de 52- 53 km jag snittade på under mina coast to coast. Jag är för dåligt tränad för att klara 5-6-milarer, vi har lagt oss på en lagom nivå, tycker jag. Löpningen går dock bra och idag var första gången jag under några kortare perioder kunde hålla ett något högre tempo (12km/tim eller femminuterstempo). Det normala är annars 9-10 km/tim, alltså knappt 6-minuterstempo.

Keep on running!

Jan rullar på kärran på linfärjan vid Missunder, en vik av Östersjön som skär djupt in i Schleswig-Holstein.

Vi har prövat tyskarnas nya sportdryck. Den var stark, energirik och glasklar till färgen. Vi avråder på det bestämdaste från stora intag.

Efter drygt tre mils löpning bromsar vi in kärran vid en vägkrog i byn Havetoft. Vi är trötta och hungriga efter att ha kämpat i backarna och motvinden. Egentligen är krogen stängd men där inne pågär någon privat fest för ett större sällskap. Efter lite övertalning på knackig tyska lyckas jag få serveringspersonalen att förbarma sig över Die dumme Schweden och servera oss ett skrovmål.

Det är när notan ska betalas som "sportdrycken" serveras. Två små glas med texten Aalborg Akvavit sätts fram och den glasklara vätskan hälls upp. Jo, en sup till lunchen! Vi blir helt paffa, tömmer glasen och det bränner till i våra halsar. Effekten är omedelbar-Jan blir generösare än vanligt med dricksen. Resan in till Flensburg blir extra besvärlig, nu fick vi inte bara kämpa med vinden och backarna utan också med spriten.

I en sportaffär i Flensburg fann Jan skydd för rolerbladåkaren. Nu kan han och alla vi andra andas ut.

Dagens etapp till Flensburg blev lika lång som gårdagens, 49 km, men mycket jobbigare. Vi hörs imorgon från Danmark! Vi lovar, det blir inga mer test av sportdryck.

Keep on running!

Vi föll inte för frestelsen och tog Stena Germanica från Kiel till Götebiorg.  Vi väntar tills äventyret är över och då blir det Stena från Fredrikshamn..

För ett par månader sedan kunde jag knappt gå, än mindre springa. Artros har stoppat många äldre löpare. Men just nu springer jag tämligen obehindrat, dessutom riktigt långa distanser.

Jag är själv lite förvånad att dagens etapp på 49 km gick så lätt. Senast det blev en så långt var på senaste coast to coasten, alltså för ett år sedan. Det har lossnat, jag har inte ont och  stelheten i början av löpningen är på väg att släppa.

 När jag fick diagnosen artros i vänster knä gav löpardoktorn Carter Farell mig inget större hopp. Men en del löpare kommer tillbaka, berättade han. Måtte jag tillhöra den lilla skaran! Tyvärr blir jag dock aldrig kvitt artrosen och jag tvivlar på att vänster ben blir lika starkt som det friska högra.

Just nu befinner vi oss mitt ute på bondvischan i en liten by med det svenskklingande namnet Gammelby, fyra mil väster om Kiel. Området har en gång varit danskt. Vi frågade en äldre tysk man hur namnet uttalas och han sa det med dansk brytning.

Tyskland överraskar positivt, tycker jag. Förutom alla cykelbanor gläds vi över att det mesta är lite billigare, inte minst maten och hotellen som håller hög klass. Större biffstekar än dagens har jag nog inte ätit.

Kielkanalen.

Vi kan också glädja oss åt att vi sluppit backar och tät trafik. Värsta pärsen hittills var passeringen av Kielkanalen, uppfarten var mycket brant och Jan kunde knappt ta sig över på sina rolerblades. Backar gillar han inte och inte heller grusvägar, vi fick en sådan kortare passage idag på grund av ett vägarbete och han stöp i backen igen. Nu gick det bra men trots att vi inte hittade några knäskydd i Kiel (hjälm och handledsskydd har han dock). På slalomskidor är han säkerheten själv, kanske Sveriges bäste åkare för sin ålder, men på rolerblades är han "Bambi på is".

Solstolen var låst så tyvärr kunde jag inte testa denna för mig okända tyska specialitet.

Vädret är på vår sida, soligt och inte allt för varmt. Idag passerade vi badorten Eckenförde och det kryllade av solbadare, flera satt  i de typiska tyska solstolarna. Officiellt öppnar badsäsongen denna helg.

Dagens enda missöde var en besvärligare punktering på framhjulet. Ny slang fick sättas i men även själva däcket är dåligt och får bytas ut vid hemkomsten.

Imorgon Flensburg och på söndag är vi i Danmark. Det här går ju strålande!

Keep on running!

Jan snubblade till på sina rolerblades.  Men eftersom apoteken även här ligger tätt fick han snabbt stopp på blodflödet.

Vi är sårbara. En dator som går sönder och någon som ramlar omkull- vips uppstår problem. Vi råkade ut för bägge sakerna idag men fick ändå en underbar dag.

Nu var kanske inte vurpan så farlig. Men idag ska jag försöka förmå min bror att köpa ett par knäskydd. Kanske hittar vi en butik i Kiel som säljer sådana. De skulle kännas lite lugnare. Själv rullar jag fram betydligt säkrare-springer du med en vagn är det omöjligt att ramla.

Det är jag som skjuter baby joggern och den är ganska tung eftersom det är packning för två. Jag vill helst inte släppa vagnen ifrån mig, jag har blivit så van vid att springa med den så jag skulle känna mig naken utan.

Vi har hittills kunnat rulla fram på cykelbanor större delen av vår vistelsei Tyskland. Det är inte bara i tätorterna cykelbanorna finns utan även ute på landsbygden. Och sämre lär det inte bli när vi når Danmark.

Egentligen är Jan och jag inte så samspelta. Jag menar, han är mycket snabbare på sina rolerblades än jag med  joggingskor och kärra. Så han brukar åka i förväg några kilometrar och vänta in mig. Det fungerar utmärkt och eftersom vädret har varit på vår sida har han inte haft något emot att sitta och vänta.

Själv bryr jag mig inte om i vilket skick asfalten är. Men lever du tätt in på en man på åtta hjul får du höra långa utlägningar omolika sorters asfalt. Hittills har den varit bra så Jan är nöjd.

-Jag skulle bjuda ner våra kommunalråd i Gävle  så de fick studera hur cykelbanorna hemma borde se ut, tyckte han idag.

Solen skiner och löpningen går bra men det blev ändå kalla kårar idag. Plötsligt ville inte min dator starta. Men efter flera timmars surrande lyckades den bota sig själv och gick igång. Därav detta sena blogginlägg. Själv fick jag vibbar från coast to coast 2010, då brakade också datorn ihop. Det blev min värsta kris under ensamlöpningarna i USA. Nu hade det inte gjort så mycket, behovet av datorn är inte lika stort, Jan har dessutom en och vi är nära Sverige.

Totalt rullade/sprang vi idag 42 km. Det blir lite längre på fredag.

Keep on running!

Stadsporten i Lybeck. Observera Jans nya tjusiga hjälm (den gamla blev ju stulen).

Äventyret har rullat igång. Jan och jag fick en perfekt start. Sol, medvind, pigga ben och cykelbanor, vad mer kan man begära?

Om tolv dagar når vi målet i Fredrikshamn. Då har vi sprungit respektive rullat (Jan är på rolerblades) upp till Fredrikshamn i Danmark, totalt cirka 50 mil.  Som ni hör ä r distanserna ganska beskedliga, fyra mil om dagen.

Det här blir lite en test om det blir ett ett nytt coast to coast för mig. Håller knät är saken klar, då gör jag ett fjärde USA-löp.

Keep on running!