Först när jag var några kilometer från Uppsala kunde jag skymta Fyrisån. Annars såg det mest ut  så här:

Idag fick jag ett infall och kutade till Uppsala.  Jag ville testa de nya däcken och kolla in SLU där dottern pluggar till veterinär.

Hemifrån är det ungefär sju mil till Uppsala. Jag har tidigare sprungit hela sträckan men den här gången "fuskade" jag och tog pendeln till Märsta och fick ner distansen till 34 km. Målet var Centralbadet där jag badade bastu.

Det här skulle bli ett löp i mycket vackra omgivningar. Fast så vackert som kartstudierna och flygfotona på Google Maps indikerade blev det nu inte. Jag hade bespetsat mig på helt fantastiska löpvägar från Fyrisåns utlopp i Mälaren vid Ekoln upp till Uppsala centrum. Men träd, buskar och vass skymde sikten. Här skulle behövas slyrensning!

Märkligt att man låter så här vackra promenadvägar växa igen. Sträckan längs Fyrisån och till domkyrkan är drygt en mil men det var först när jag började närma mig stan som jag kunde se Fyrisån. Slyrensning skulle här kunna skapas en hel del arbetstillfällen.

Samma iakttagelse har jag gjort efter Jans och mina löp/rullningar längs Klarälvsbanan i Värmland. Det är en gammal banvall som går intill Klarälven men träd och buskar skymmer helt älven. 

1984 försvann den sista Gulfmacken i Sverige sedan Kuwait Petroleum året innan tagit över kedjan. Nu är märket på väg tillbaka i Sverige  när en del Shellmackar konverteras. Den här stationen i Vassunda utanför Knivsta har varit stängd sedan E4:an byggdes 1975 och kommer inte att återuppväckas, berättade ägaren för mig.

Keep on running!

Glad igen över mina nya däck. Men det blev inte rätt den här gången heller! Foto: Anna Suneson

Idag fick jag mina tre nya däck ifrån Holland. Jag behövde inte ens gå iväg till postombudet, leveransen skedde vid dörren. Glädjen blev dock kortvarig- fel däck igen!

Den här gången var det inte jag som klantade till det utan firman i Holland som inte levererade exakt vad jag beställt. Däcken passar dock på fälgen så jag behåller dem men de är lite för breda varför rullmotståndet nu lär bli aningen större.

Jag beställde dimensionen 28-406 och fick 32-406. Det skulle också vara 20x 1 1/8 men blev 20x1 1/4x1 3/4 fast att siffrorna här inte stämmer ska visst inte spela någon roll. Suck, återstår att se om firman ger mig någon ekonomisk kompensation för felleveransen.

Det har känts lite ovant att springa utan vagn de senaste dagarna. Idag blev det 18 km med ryggsäck ner till Farsta simmhall, en av de få sommaröppna i Stockholm. Vad fint det blivit där efter renoveringen! Imorgon provtur med de nya däcken.

Keep on running!

Glad i hågen med nya däck. Men snart visade det sig att ringbytet inte gick att genomföra.Foto: Anna Suneson

Det var lättare att växla ringar med hustrun än med joggingvagnen. Det senaste däckbytet blev en pärs.

Jag byter däck på kärran nästan lika ofta som jag byter skor. Under Mälartouren sjöng bakdäcket på sista versen och slangen putade ut. Däcken är väldigt speciella och svåra att få tag på och senaste omgången hade jag köpt på nätet i England.

Däcken passade naturligtvis inte trots att jag var övertygad om att dimensionen var den rätta. Däcksstorlekar är en djungel av siffror och varje gång är jag lika förvirrad. Mina smala racerdäck har beteckningen 20X 1 1/8, alltså 20-tumsdäck. Men sedan är det ytterligare några siffror; 28-406 . Det var dom jag missade, jag fick däck som hette 28-501, för stora med andra ord.

Suck! Så nu står gamla kärran obrukbar fram till att nya däck skickats. Att spåra upp dessa på nätet tog sin rundliga tid och leverans ska den här gången ske från Holland.

Däckbytarproblemen är ingen nyhet för mig. Det har alltid varit svårt att hitta rätt däck. Min nya kärra, som jag bara använder i USA, har en ännu mer speciell dimension. Det är dåligt att generalagenten för Baby Jogger i Sverige inte har däcken i lager och de går heller inte att direktimportera från Baby Jogger i USA varför jag fått köpa dem på plats.

Under mitt andra coast to coast 2010 höll däcken på att bli mitt fall. När jag nått sydstaterna var ett av däcken så slitet att väven var lövtunn. En vänlig person fixade nytt däck till mig, åkte miltals för att få tag på ett och levererade det direkt till mitt hotellrum. Inte heller det passade, jag måste även den gången ha missat de sista siffrorna. Jag hade inte mage att senare säga till den gode givaren att däcket inte passade utan transporterade det i någon slags tacksamhetsskuld till Atlanten och senare kunde jag skänka bort det till en cykelhandlare i Florida.

Så nu blir det inget kärrspringande den närmaste veckan. I avvaktan på leverans från Holland är det ryggsäck som gäller.

Keep on running!

Löpturen runt Mälaren blev 31 mil. Men det var inte mycket vattenkontakt jag fick. Så sista dagen tog jag en avstickare ner till båtarna vid Liljeholmskajen i Stockholm.

Min löptur runt Mälaren är över. Det här äventyret får jag göra om!

Allt gick enligt plan, ja faktiskt bättre än väntat. Har du artros i ett knä finns alltid ett osäkerhetsmoment. Ska knät hålla för en massa mil dag ut och dag in? Det höll. Och jag hade inte ont. Jag klarade att springa 4-6 mil om dagen, längsta etappen blev 67 km. Totalt fick jag ihop 31,5 mil under de sex löpdagarna.

Helt återställd? Nej, inte helt. Och frågan är om jag någonsin blir det. Mitt problem, om det nu är ett problem, är att startsträckan är så lång. När jag börjar springa haltar jag och det tar ett par minuter innan haltandet försvinner och jag kan springa i normal hastighet. Och när jag tar en gångpaus på mer än en minut, ja då blir startsträckan lång igen.

-Pappa, vad tunt ditt ena ben är, sa äldsta dottern när jag steg innanför dörren.

Hon utbildar sig till veterinär och har kanske viss blick för haltande hästar. Hon såg alltså direkt att lårmusklerna på det sjuka vänstra benet är mycket mindre än på det friska högra. Kanske är det så att det högra benet får jobba mera och därmed blir musklerna större på just det benet medan de förtvinar på det andra. Jag har tidigare sagt att jag springer på 1,5 ben och det stämmer nog ganska bra. Vad göra? Jo, träna på gym och bygga muskler, kanske under många år.

Hur var det då ute på vägarna? För det mesta roligt eftersom löpningen ändå gick så bra. Men nog är det roligare och mer spännande att springa i utlandet. I Sverige känns det mesta bekant och nyfikenheten är heller inte lika stor på hemmaplan. Men visst är Sverige ett bra löparland.

Mälartouren gav mersmak. Jag kan tänka mig att göra om den men då inte springa så mycket på de stora landsvägarna utan göra avstickare på småvägar och försöka följa stränderna där det går. Det var bara korta stunder jag såg Mälarens vaten.

Det sista jag såg av Mälaren. Bilden tagen från Sankt Eriksbron med Karlbergssjön i förgrunden och Karlbers slott i bakgrunden.

Många före mig har sprungit Mälaren Runt, bland annat Bernt Hedlund med flera. Hur han la  upp löpet 2012 framgår här: http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=1140030   Uppenbarligen "fuskade" jag lite för jag missade Eskilstuna.

Keep on running!

Dörren på glänt för att släppa in lite kyla från korridoren. Rummet var pyttelitet, saknade fönster och en hel del annat.

Jag bor i ett fönsterlöst rum. Det finns heller ingen stol eller bord, värmen är närmast outhärdlig  och ventilationen obefintlig. Ska jag överleva ännu en natt på vandrarhem?

Jag har kommit till Södertälje och checkat in på Telge Vandrarhem. Först tyckte jag vandrarhemmet var riktigt fint, allt var nytt och fräscht. Jag fick eget badrum, stor tv på väggen, 35 kanaler och bra wifi. Eftersom hotellpriserna var höga i stan var 550 kr (utan frukost) inte så mycket att klaga på. Men när temperaturen närmade sig 30 grader, ja då såg jag annorlunda på saken.

Näst sista dagen blev annars helt problemfri. Jag hade 44 km att springa från vandrarhemmet utanför Strängnäs. Eftersom jag hade motorvägen inte långt ifrån mig var vägarna nästan bilfria. Imorgon är äventyret slut, sista etappen in till Stockholm blir 40 km. Behagligt och på kvällen väntar funktionnärsgenomgång inför lördagens halvmara, Runrundan, i Vallentuna. Kanske är du sugen att springa loppet? Direktanmälan är möjlig på tävlingsdagen. Här info om loppet/loppen  http://www.runrundan.se/

Keep on running!

För det här rummet på STF-vandrarhemmet Malmgården i Strängnäs betalade jag 395 kronor. Billigt? Ja, men inte prisvärt.

Har inte vandrarhemmen börjat spela ut sin roll? Det billiga boendet är knappt prisvärt jämfört med vanliga hotell, är min erfarenhet.

Jag har varit medlem i Svenska Turistföreningen, STF, i många år och bott på massor av vandrarhem. I början var det mest för att det var billigt. Men med stigande ålder har man blivit mer bekväm och priset är inte längre lika viktigt. För mig som löpare vill jag bo bekvämt efter en hel dag ute på vägarna och då duger inte riktigt vandrarhemmen.

I semestertider tvingas många hotell ha rea på rumspriserna för att inte stå tomma. Och det är i den jämförelsen vandrarhemmen framstår som dyra. På fina hotellet i stan får du dusch och toa på rummet, platt tv med mängder av kanaler, frukost, stort rum med en bäddad säng, hiss, fungerande internet och kanske gym, bastu och pool och du slipper städa vid avresa. På vandrarhemmet får du i regel inget av det här såvida du inte betalar extra, ända blir standarden låg.

Jag tänkte på det här idag när jag efter en lång och hård dag checkade in på STF-vandrarhemmet Malmgården utanför Strängnäs. Med vandrarhemsmått mätt är det här ändå ett hyggligt vandrarhem. Men de 395 kronorna inklusive lakan jag betalade som STF-medlem var inte värt priset jämfört med de 595 kronor jag betalade på  t ex på Best Western i Västerås och 550 på Bålsta Gästgiveri. Dåligt internet i ett gemensamhetskök bjöd man på, inte på rummet, jag fick dela dusch och toa, rummet var så litet att joggingvagnen inte fick plats där eller i korridoren, jag fick bädda min säng och tv fick jag dela med andra. Nä, vandrarhem är som sommarstugor, mina tvättade kläder blev aldrig torra.

Lunch på Pizzeria Bamse i Torshälla. Här börjar jag tvivla på om jag ska nå dagens etappmål. Drygt fyra mils löpning återstår till Strängnäs.

Idag hade jag den tuffaste löpdagen av alla under min Mälartour. Det regnade halva dagen, jag blev myggbiten och mot slutet satte motvinden och backarna in. Men det gick, jag måste ha blivit dunderladdad på pizzeria Bamse i Torshälla. Krafterna kom och gick under dagen men jag sprang i stort sett hela tiden och jag var inte slut efter totalt 67 km löpning.

Tyvärr väntar även imorgon ett vandrarhem, de riktiga hotellen i Södertälje hade inte rea. Och ena bakdäcket på kärran är på väg att paja. Ska jag klara hela vägen hem?

Keep on running!

Var finns den gamla bebyggelsen i Kungsör? Stan gjorde inget intryck på mig men jag gladdes åt att biblioteket höll öppet så jag fick internetkontakt.

Drygt halvvägs. Idag kom jag till Kungsör efter 54 km löpning. Vad har hänt här i stan, har man rivit all gammal bebyggelse?

Jag kan inte Kungsörs historia. Jag trodde stan skulle vara en pärla med en massa gamla charmiga trähus i centrum, typ Arboga och Mariefred. Men bybyggelsen längs huvudgatan Drottninggatan verkar vara från 40- och 50-talet och föga charmig.

Jag frågar på biblioteket om vad som hänt med den gamla bebyggelsen. Men jag får inga bra svar. Kungsör är annars en väldigt gammal stad så det borde ju finnas mer än några enstaka riktigt gamla hus. Gustav Vasa och Karl XI ville till och med göra Kungsör till Sveriges nya huvudstad. Tur att dom planerna aldrig förverkligades!

Dagens första stopp blev Köping, Stan var större än jag trodde, riktigt idyllisk med ett folkmyller längs gågatan. Senast jag var här var på 80-talet i samband med Köping maraton. Jag minns det loppet väl- före start hade jag ett ärende i buskarna utanför idrottsplatsen. Medan jag satt med byxorna nere small startskottet. Jag gick inte under 3 timmar. . .

Trots att jag springer runt Mälaren ser jag knappt vattnet. Vägarna går långt ifrån sjön och skulle jag springa längs stränderna, ja då hade det nog blivit jobbigare och mer än de 30 milen. Men idag ser jag vattnet, Ekuddens camping med ett litet vandrarhem ligger precis vid stranden.Här bodde jag för några år sedan då jag sprang till Oslo. Lotta i receptionen känner igen mig direkt eller var det vagnen utanför som fick henne att minnas?

Morgondagen kan bli besvärlig. Det väntas regn och distansen blir över sex mil. Jag fic inget förstklassigt boende på herrgård utan checkar in på ett STF-vandrarhem. Men internet ska visst finnas i köket!

Gammal bebyggelse i Västerås centrum. Bilden tagen från Stora Gatan.

Keep on running!

Ett fyllo i skogen? Nej, bara en långdistanslöpare som tar igen sig. Det här är frihet!

Tofsvipor kvider högt i skyn över åkrarna, i buskarna sjunger lövsångare och gulsparv och runt benen fladdrar några blåvingar. Jag springer på skogsbilvägar, på stora landsvägar, i villakvarter och på cykelbanorna i tätorterna. Jag är ett med naturen och känner mig som luffaren.

Vad är frihet för dig? För mig är det att kunna göra allt det jag vill göra och inte ha någon annan som bestämmer, en arbetsgivare t ex. Dåtiens luffare hade möjligtvis friheten men min frihet är nog mycket större, särskilt nu som pensionär.

Jag tänker på luffarens sorglösa tillvaro där jag springer fram i det vackra svenska sommarlandskapet. Min resa idag är lång, jag ska på min andra dag Mälaren Runt löpa från Bålsta till Västerås, drygt sex mil. Idag väljer jag mycket småvägar, ja till och med skogsbilvägar med bommar. Det blir lite orientering och min gps gör att jag känner mig någorlunda säker. Och det går otroligt bra idag, inte en miss och jag känner mig löpstark och lycklig.

Underbara skogsbilvägar, här efter Ekolsund på Trögds häradsallmänning.

Knaggligt värre på den gamla banvallen över Ekolsund. Passagen fanns märkligt nog inte med på gps-kartan. Tyvärr har algblomningenkommit igång i Mälaren.

I Enköping tar jag lunchpaus, slår mig ner i skuggan på en uteservering och äter en pizza. Två mil utanför stan och efter fem mils löpning gör jag som luffaren; slummrar till i dikesrenen. Krafterna kommer tillbaka och det är på tämligen lätta ben jag springer in i Västerås och gör en stoppsladd utanför hotellet. Är det inte konstigt, de dagar man tror ska bli besvärliga blir sällan det. Jag har till och med krafter kvar för att genomföra ett gympass på hotellet (löpbanden hoppade jag över).

Ingen luffarinkvartering.. På Best Western i Västerås betalade jag bara 595 kronor. Storslagen frukost, jättefint rum, kaffe, kakor dygnet runt, internet med kabel, bastu, gym, med mera med mera.

Dagens löpning blev totalt 64 km. Imorgon Kungsör.

Keep on running!