Hyreshus i Gadebusch byggt under DDR-tiden.

Även vi som turister märker skillnaden mellan västra och östra Tyskland. I den östra delen, forna DDR, är den materiella standarden lägre. Det är lite som att förflyttas till 70- 80-talet, ja ibland nästan till 50-talet.

Idag passerade vi den en gång så oerhört hårt bevakade gränsen mellan de två tyska staterna. Här låg vakttornen tätt och under DDR-tiden fick ingen mer än bönder bo i området, än mindre fick vanligt folk ta sig till gränsen. Idag är allt borta, det är ett öppet jordbrukslandskap med stora majsfält och det är svårt att föreställa sig hur det sett ut för bara 20-30 år sedan.

Jan vid gränsen mellan Tyskland och forna DDR. På skylten står: "Hier waren Deutchland und Europa bis 12 November 1989 um 13 uhr geteilt".

Drygt en mil från gränsen i den lilla medeltida staden Gadebusch, som har svenska Åmål som vänort, äter vi lunch på restaurangen Zum Schweden König. Kungen som avses är Albert av Mecklenburg, som var svensk kung 1364-1389. Han var gift med Agnes av Brunsvick-Lüneburg, som ligger begravd i staden.

Varken Jan eller jag är bra på tyska men hittills har vi ändå valt att  prata tyska. När Jan ska ta på sig skridskorna slår han sig i slang med en pensionär som väntar på bussen. Det visar sig att mannen ingått i SS-trupperna under andra världskriget och varit förlagd till Tromsö i Nordnorge. Han säger att han inte är stolt över den tiden. Det var utanför Tromsö engelsmännen i slutskedet av kriget sänkte slagskeppet Tirpitz och över tusen tyska soldater följde med i djupet.

Jan tillsammans med den gamle SS-soldaten, som tjänstgjorde i Tromsö under kriget.

Vi har kommit till Schwerin, huvudstad i Mecklenburg, efter att ha kämpat fem mil i motvind och på dåliga och hårt trafikerade vägar utan vägren. Smått livsfarligt. Jan på sina rullskridskor är mer besvärad av trafiken och motvinden än jag. Imorgon fredag ska vinden tillta men han har kommit på en genial idé om hur han ska rulla i medvind. Mera om detta imorgon.

I Schwerin såg vi poliser som dirigerade trafiken (läs skapade kaos) och jag fick vibbar av svenskt 50-tal. Jan försökte prata med några men blev bryskt avvisad (kanske var det när han övergick till engelska för dom kunde inte ett ord).

Som många tyska städer bombades Schwerin varför mycket gammalt är borta och och ersatt av trista 40- och 50-tals skapelser. Vi såg sysslolösa människor, främst ungdomar, och man röker flitigt utomhus. Trots att stan har ca 100 000 invånare är den död efter klockan 21. Till och med Mc Donalds stängde då. Vi har tagit in på ett av stans "finare" hotell men i receptionen fick vi varsin fjärrkontroll i näven eftersom hotellgästerna uppenbarligen knycker dem vid utcheckningen. Det här var något jag bara upplevt på det mest skumma motellen i USA.

En sak vi också förundrades över var de här knapparna för gångare:

Varför en symbol med en käpp? Är det bara halta och lytta som får trycka på knappen?

Keep on running!

Skrapsåren efter vurpan såg förskräckliga ut men de var dessbättre inte djupa och knä- och handledsskydden räddade Jan.

Vårt Tysklandäventyr startade inte så bra. Jan vurpade i en brant nerförsbacke och skrapade ben och händer. Men han reste sig på fem och rullade glatt vidare.

Jag blev inte vittne till olyckan, låg några hundra meter bakom honom, men fruktade det värsta när jag kom till backkrönet och såg Jan vifta uppgivet nere i backen. Vad hande hänt? Hade han vurpat?

Usch, det där såg förskräckligt ut. Men Jan verkade inte särskilt berörd, bad mig ta upp en handduk ur ryggsäcken. Och så rullade han vidare med omlindad blodig hand mot apoteket i Ratzeburg, staden där vi bokat rum på fina Hansa Hotel. En dusch, desinfektionsmedel, plåster och några godisbitar från hotellet gjorde underverk. Jan var glad, sa att han inte hade ont och i morgon fortsätter den tappre soldaten färden mot Berlin, vi är där på måndag om vi slipper nya bakhåll backarna.

Första dagen blev kort, bara 20 km. I morgon passerar vi "järnridån", den forna gränsen mellan DDR och Västtyskland. En oviss femmilare till staden Schwerin ligger framför oss. Vi har ingen aning om hur vägarna är eftersom i Tyskland är de inte avfotograderade på Google Maps. Spännande värre!

På tal om DDR. Den tyska tv-produktionen Weisensee, som jag såg i Sverige nyligen, fortsätter här i Tyskland den 17 september med nya avsnitt. Synd att vi inte är kvar då för den var verkligen intrressant.

Glada men lite stukade anlände vi till hotellet i Ratzebug, en stad från 1000-talet (men all gammal bebyggelse bombades under kriget). Misstolka inte Jan hälsning.

Keep on running!

Dags för ett nytt miniäventyr. Nu på onsdag, den 4 september, börjar Jan och jag rulla/springa från Lübeck till Berlin.

Vi ska avverka 27 mil och vara ute i sex dagar. Det blir dagliga rapporter  på bloggen. Här är vår rutt:

http://goo.gl/maps/3r3C6

Keep on running!

Vad håller jag på med på Märsta station? Jo, jag "påserar" med två inköpta plastpåsar fran SAS Arlanda.

Utmattad stapplade jag idag in på Arlanda flygplats efter 44 km löpning. Ärendet var att köpa en plastpåse för att stoppa joggingvagnen i när Jan och jag på onsdag startar vårt Tysklandsäventyr. Men ingen ville sälja och säkerhetsvakterna tittade misstänkt.

Ska du flyga med barnvagn ska denna stoppas i en plastsäck, som flygbolagen säljer för 40-50 kr/stycket. Det har blivit lite av tradition att några dagar före resan springa till flygplatsen och köpa påsen. Idag var det ovanligt besvärligt.

-Vi tar bara kort, inga kontanter, sa det ena bolaget efter det andra.

Jag gick från disk till disk och fruktade att jag skulle bli utan påse. Och hur skulle jag köpa bussbiljett hem? jag hade ju inget kort med mig. Skulle jag tvingas springa hem? Jag som trodde cash is king. Efter att ha bollats mellan SAS biljettkassa och incheckningen fick jag till sist på nåder köpa två påsar. Tur att jag hade jämna pengar med mig.

-Vi är så glada att vi fortfranade får ta emot kontanter, hymlade SAS-kvinnan. När jag tackade och sa att jag sprungit inne från stan rörde hon inte en min utan fick väl bekräftat vad hon från början förstått: här har vi en komplett idiot.

Slutet gott, allting gott. Påseringen är avslutad och vagnen är inslagen. Och hem kom jag- jag hade ju (SL)kort!

Keep on running!

Jag kom i alla fall inte sist. Så tänkte jag efter målgången men efter att ha kollat gamla tider visade det sig att jag satt personligt rekord.

Undrens tid är inte förbi. Först kvitt (?)  artrosen och nu ett personligt rekord vid 65 års ålder!

Idag var det klubbmästerskap i terränglöpning. Distansen var 7,8 km, tre varv på en ganska kuperad slinga i skogen bakom idrottsplatsen i Vallentuna. Jag hade inga som helst förväntningar på den här tävlingen. Det var kanske därför det gick relativt bra.

Jag kom in bland de sista men det kändes ändå bra och varven gick jämnt med en sluttid 34.56. Verkligen ingen stortid men jag hade ändå en snabbare löpare i 50-årssklassen flåsande mig i nacken alla varven innan han spurtslog mig. Så kanske var det inte så dåligt ändå?

Först hemma när jag kollar upp tidigare resultat förstår jag att jag satt pers. Det var nära minuten snabbare än i maj 2011, halvminuten bättre än i september och nära tre minuter än i april i år, fast då haltade jag förskräckligt.

Det här bådar gott inför de "riktiga"  tävlingarna framöver. Eftersom jag är bra mängdtränad (13,4 mil/veckan i snitt sedan 1 april) har jag en bra grund att stå på. Nu gäller det "bara" att få upp farten ännu mer. Det blir upp till bevis den 12 oktober då jag springer Göteborgs maraton.

Keep on running!

Jan behövde inte sitta ensam vid uppdukat bord på Söderfors herrgård- jag hann i tid till lunchen trots tågproblemen. Bara vatten i flaskan.

-Vi blir stående här på Uppsala central. Koppartjuvar har varit i farten!

Utropet i kupén var en dålig nyhet. Jag var i morse på väg från Stockholm till Tierp för att där sammanstråla med min bror Jan. Vi skulle springa/rulla cirka 30 km till Söderfors som en förberedelse inför vårt nästa Tysklandäventyr om cirka en vecka. Nu satt jag fast i Uppsala på grund av att någon klippt av kopparledningar längs banan mellan Tierp och Tobo. Sånt trodde jag bara hände i Östeuropa.

Vad göra? Till Tierp var det sex mil och jag riskerade att bli kraftigt försenad. Men som det mesta, allt löser sig. Jag rusade ut ur kupén och kastade mig på en buss mot Tierp. Och genom att ta en lite kortare väg till Söderfors blev det herrgårdslunch även för mig. Senast vi var här missade ju Jan lunchen på grund av ett oväntat vägarbete.

Då ingen asfalt.                                              Nu ny asfalt.

Jan såg fram emot att flyga fram på vägen som nu fått ny assfalt, rullskridskoåkare är som bekant finsmakare på vägbeläggningar. Nu blev det inte riktigt så.

-En svag fyra på en femgradig skala. Svensk asfalt är i regel dålig medan tysk är mycket bättre, blev hans hårda dom över vägen mellan Mehedeby och Söderfors.

Keep on running!

"Utglesning" i skogen i södra delen av Söderbysjön. Här har man gått hårt fram men Stockholm stad hävdar att man bara följt skötselplanen, något som kan ifrågasättas. Inte bara gran utan även mycket lövskog, bl a ståtliga ekar och aspar har fällts långt från promenadvägarna.

Nackareservatet är ständigt hotat. Tro inte att reservatet är särskilt skyddat. Bebyggelsen tränger på och avverkningen är på sina ställen hårdhänt.

Då och då springer jag i Nackareservatet, det kanske finaste friluftsområdet vi har i Stockholmstrakten. Idag tog jag en tur längs Källtorpssjön och Söderbysjön och blev ständigt påmind om alla hot mot reservatet. Man bygger alldeles intill reservatgränserna och utglesningen av träd längs promenadvägarna är onödigt brutal, ja man kan nästan tala om kalhyggen.

Reservatet ligger i Nacka kommun men det är Stockholm stad som är marägare och ansvarar för skötseln. Bryter stan mot dom regler som satts upp för att skydda reservatet? Nja, kanske inte men man tänjer på dem maximalt.

Kärrtorps idrottsplats byggs ut och här anläggs bl a två fotbollsplaner med konstgräs för 11-mannalag. Området gränsar till Nackareservatet och den nya promenadvägen går bara någon meter från gränsen.

Skötselplanen för reservatet är mycket detaljerad. Där sägs bla att slyröjning och avverkning bara bör ske ett par meter från motionsspåren och de större promenadstråken. Men det är en regel man tänjer på, kunde jag enkelt konstatera under min joggingtur med kamera och måttband i högsta hugg. Ner mot Söderbysjön pågår sedan i våras utglesning men där har man trängt in över 50 meter i skogen. "Särskilt värdefulla är ädla lövträd samt gamla aspar och sälgar",  heter det i skötselplanen. Ändå har man just här kapat gamla fina aspar.

Den här aspen mätte 34 centimeter i diameter. Var det nödvändigt att fälla den?

Jag såg inga fällda ekar. Men tro inte ekarna är skyddade! Min löparkompis Uhlie Evertsson, som bor intill reservatet och är naturintresserad, har just vid Söderbysjön sett att man fällt mängder av gamla ekar som snabbt fraktats bort. Skyltar om "skötselåtgärderna" har satts upp lite här och där, kanske för att lugna och informer men även desinformera. På en skylt vid Kärrtorps IP läser jag att man bebygger "kärrområdet". Skulle det vara värdelös mark?

- Åtgärderna som utförs SÖ om Söderbysjön följer beslutat skötselplan för Nackareservatet i Nacka, får Uhlie Evertsson som svar från den ansvarige tjänstemannen Mattias Sjölander.

Ny pinne markerar reservatgränsen.        Gran 83 cm i diameter. Klicka på bilden och räkna årsringarna!

Kanske kan man tycka att det är ok att fälla skog och bygga fotbollsplaner på kärrmark bara någon meter från reservatgränsen. Stan har ju brist på planer. Ändå tycker jag att man gått för långt vid Kärrtorps IP. Och samma är på väg att ske när två punkthus snart ska byggas alldeles intill reservatgränsen vid Finn Malmbergs väg i Björkhagen. Rapporter kommer också om att det nu pågår hårhänt "utglesning" borta i Älta.

Jag tycker vi joggare ska vara uppmärksamma på när man tar en bit natur här och där, särskilt parkmark och reservat. Största hotet mot våra friluftsområden är inte motionärerna utan kommunen. Så upp till kamp!

Keep on running!

På listan finns 150 namn. Samtliga löpare ner till trean i M55 har i år klarat maran under 3 timmar.

Hur fort måste man springa en mara för att vara bland de bästa i Sverige i sin ålderklass? Svaret hittar du i min åldersklassindelade maratonstatistik.

Jag har under många år tagit fram de här listorna och årets är självklart högst preliminär eftersom flera stora lopp återstår. Säkert har jag missat en del resultat varför jag vore tacksam om du mejlar mig kompletteringar. Ambitionen är att statistiken vid årets slut ska vara i det närmaste 100-procentigt korrekt.

Listan hittar du i högermenyn under Statistik. Jag har endast med veteraner, det vill säga löpare 35 år eller äldre. Den äldste på listan är en 83-åring. Uppdelningen är gjord i femårsklasser. Är du intresserad av vilka tider den yppersta eliten springer på kan du kolla den här listan som tar upp alla svenskar som i år sprungit på under 2.50 (män) respektive 3.20 (kvinnor).

Snabbaste veteran är 41-årige (!) Umelöparen Kristoffer Österlund med tiden 2.26.09.  Det är ovanligt att M40 klår M35-löparna. Omräknat med åldershandikapp, wava, blir prestationen ännu bättre. Överlag är de manliga veteranlöparna bättre än de kvinnliga. Bästa kvinna med åldershandikapp är Solvikingarnas 56-åriga stjärna Jaana Jobe.

Min lista kommer hela tiden att uppdateras. Tanken är att jag senare gör en motsvarande veteranlista på halvmaraton.

Keep on running!