"Manliga motionärer blir allt långsammare", skrev  Petra Månström på Marathonbloggen i Svenska Dagbladet. Helt missvisande slutsats. De har istället blivit snabbare de senaste åren!

Den 30 januari fanns på svd.se en artikel skriven av Gunnar Andersson med budskapet att maratonlöparna blir långsammare för varje år.  Vid första Stockholm Marathon 1979 klarade 77 procent av männen "skamgränsen" fyra timmar mot ifjol endast 49 procent. Månström hängde på, bloggade om artikeln, utan att reflektera om slutsatsen var rimlig.

Här kan du läsa artikeln: http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/tema/traningsliv/allt-du-behover-veta-infor-vinterns-utmaningar_8933872.svd?sidan=7

Stämmer det verkligen att maratonlöparna blivit långsammare? Både ja och nej. Anderssons artikel är i sak korrekt men är ändå helt missvisande. Sanningen är snarare att trenden med allt sämre tider på maraton nu brutits, vändningen skede för ett par år sedan även om man idag fortfarande springer betydligt långsammare än på 80- och 90-talet. Jag var troligen den förste i Sverige som statistiskt kunde påvisa trendbrottet.

Hur kommer vi då till så totalt olika slutsatser.? Jo, med statistik kan man visa nästan vad man vill. Det är alldels riktigt att andelen löpare som springer maran under fyra timmar minskat för varje år. Men det beror ju egentligen inte på att löparna generellt blivit långsammare, snarare på att andelen "rena blåbär" exploderat under senare år. På 80-, 90- och även in på 2000-talet var man i regel någorlunda vältränad när man ställde upp i ett maratonlopp, idag är det inte riktigt så.

Jag har i stället valt att titta på vilka tider löpare gör som placerar sig strax ovanför mitten i resultatlistan på Stockholm Marathon. Här finns alltså såväl eliten som elitmotionärer och vanliga motionärer men inte dom rena blåbären. Jag jämförde tiderna för manliga löpare som placerade sig på plats nummer 5 000 och för kvinnorna plats 1 500.

Detta är ett betydligt mer rättvisande sätt än den metod som Gunnar Andersson använt, anser jag. I kommentarerna fick han också kritik för sin bristande statistikbearbetning.

Vad visar då mina beräkningar? Jo, att den 5 000:e mannen respektive den 1 500:e kvinnan  på Stockholm Marathon i genomsnitt de senaste fyra åren sprungit 19 respektive 22 minuter snabbare än vad motsvarande löpare gjorde under tioårsperioden 2000-2009 (för kvinnorna fick jag de fyra första åren gå på löpare nr 1 000 eftersom antalet kvinnor då var mycket färre). Och min egen veteransstatstik där jag rankar de tio bästa i åldersklasserna M35-M80 och K35-K75 visar samma tendens. Ekitmotionärerna har också blivit snabbare de senaste åren men då handlar det "bara" om ett par minuter.

Vad beror denna som jag tycker positiva utveckling på? Det är svårt att säkert veta men en förklaring kan vara att det skett en attitydfförändring bland motionärerna- tiderna har plötsligt blivit viktigare, nu handlar det inte bara om att ta sig i mål. Sedan brukar ju  en bred bas också ge en större topp.

Sammnfattningsvis:

* Maratonlöparna har generellt blivit något snabbare under de senaste 3-4 år och den nedåtgående trenden de senaste 10-15 åren har brutits.

* SvD är ute och cyklar och artiklarna borde faktagranskas bättre. Marathonbloggen är inte helt seriös.

- - -

Apropå Maratthonbloggen. Jag har tidigare granskat ett antal stora löparbloggar och kritiserat just denna för att inte vara särskilt seriös, bland annat utnyttjar Petra Månström sin ställning som journalist för egen ekonomisk vinning. Bloggen är ofta okritisk, reklamig och Månström gör reklam på bloggen för sin kommande bok. Detta står klart i strid med de pressetiska regler som journalister ska följa, i synnerhet textreklamreglerna. Jag har påtalat detta för chefredaktören men inte fått något svar.

Jag är inte ensam om kritiken. En likartatd kritik framförs på denna blogg: http://milen-sub40.blogspot.se/

Keep on running!

Inget tåg i sikte. Inga högtalare eller ljustavalor. Skulle tåget över huvud taget komma idag?

SJ och Trafikverket behöver inte skämmas. Amtrak är sämre på det mesta. I USA räknar man inte förseningar i minuter utan i timmar.

För första gången har jag åkt tåg i USA. Nu förstårj ag varför amerikanen väljer bilen. Tågen håller inte tiderna och är långsamma. Amtrak sköter persontrafiken på  intercity-linjerna. Bolaget ägs till största delen av staten och får enorma subventioner, Amtrak kör på privatägda banor och måste samsas med den lönsamma godstrafiken, vilket också skapar konflikter.

Tågresan tillbaka till flygplatsen blev ett äventyr. Tåget var drygt fyra timmar försenat men det tiotalet resenärerna på den lilla stationen var vid gott mod.

- Tåget är alltid försenat, minst en timma. Men vi är beredda att vänta hur länge som helst, skrattade en äldre kvinna.

Har ni någon restidsgaranti?

-Nä, vad är det?.

 Det hann bli mörkt innan tåget rullade in på stationen. "Signalfel", var förkliringen.Lät bekant på något sätt.

Resan in till Fort Lauderdale blev ganska vinglig. Tåget krängde och man trodde att det skulle spåra ur när som helst.. Bekvämligheten ombord  var annars bättre än på SJ-tågen, väldigt mycket benutrymme. Och stämningen bland resenärerna var god, många hade klivit på i New York och rest hela dagen.

Eftersatt banunderhåll.

För mig var dock inte resan slut. I mörkret tvingades jag springa 13 km för att ta mig till motellet. som nåddes strax före midnatt. Ganska läskigt eftersom det vimlade av folk utanför barerna. Värmen och luftfuktigheten var också så hög att jag  blev plaskblöt. Men jag kom fram! Imorgon väntar nästa utmaning; ska Norwegian lyckas hålla tiderna?

Keep on running!

Ständigt dessa hotfulla skyltar. Idag trotsade jag dem men utsatte mig samtidigt  för risken att bötfällas, ja till och med att åka i fängelse. Här är privat egendom det heligaste som finns.

I USA finns ingen allemansrätt. Här förstår man inte ens fördelarna med att fritt kunna röra sig i naturen. För mig som löpare i detta taggtrådsomgärdade och nerlusande land med förbudsskyltar får det ibland absurda konsekvenser.

Jo, jag följer lagarna (nästan alltid), säkrast så. Fast ibland är regler och skyltar så galna att de bara inte går att följa. Som till exempel idag då jag sprang två mil på den totalt 17 mil långa Okeechobee trail, en till stora delar asfalterad cykel-, gång- och ridväg som går längs hela sjön Okeechobee, USA:s näst största sötvattentäkt.

Löpning i regn på den tre meter höga vallen som omger Lake Okeeshobee. Skyddsvallen och en parallell kanal  till höger om mig ska förhindra att sjön svämmar över vid tornados. Innan vallen byggdes dränktes tusentals människor vid olika naturkatastrofer.

Till denna fantastiska "joggingslinga"  finns ett antal anslutningspunkter från fastlandet. Är man väl uppe på vallen gäller det att veta var man kan springa av, annars kan löpturen bli väldigt lång. Det visste inte jag . . .   Plötsligt vid en av avfarterna dök det upp en massa skyltar om "No trespassing". Vad göra- springa tillbaka en halvmil eller trotsa skyltarna. Ja det valet var lätt!

Imorgon fredag tar jag tåget tillbaka till Fort Lauderdale. Det kan bli en ny utmaning. Amtrak har en massa bagagebegränsningar och jag är inte helt på det klara med om jag får resa med barnvagn. Kanske måste jag spela dum utlänning och trotsa några nya förbud!

Keep on running!

Framme vid motellet i Okeechobee efter 58 km löpning. Det var väldigt svettigt men jackan åkte på direkt efter stoppet eftersom jag började frysa. Kolla mina nya rosa damskor- skönare än herrmodellen.

President Obama fick ikväll stående ovationer efter sitt "The state of the union". Jag såg talet på CNN tre timmar efter målgång. Den fick dock inte samma ovationer- på motellet skakade ägaren på huvudet.

Floridalöpet är över. Idag onsdag sprang jag i mål i staden Okeechobee, en dag tidigare än beräknat. Åkte tävlingsskorna på? Nej då, jag ändrade bara rutten så att två tuffa etapper blev en. Skönt, nu får jag någon dag över för vanlig jogging, lite turistande och den obligatoriska hårklippningen (klipper mig numera alltid utomlands eftersom svenska frisörer är hutlöst dyra).

Löpet har gått otroligt bra. Ja, faktiskt. Jag är själv lite förvånad att jag fortfarande klarar de här distanserna. Jag har inga känningar alls och artrosknät fungerar till 100 procent. Det senare gör mig särskilt glad även om jag aldrig kan utropa att artrosen är besegrad.

Under de fem löpdagarna har jag fått ihop 255 km. Sista dagen blev den tuffaste och längsta, totalt 58 km. Dagen började inte så bra eftersom jag inte hittade ut från hotellområdet, irrade runt med kärran några extra kilometrar. Motellen ligger ofta intill motorvägarna, då kan det ibland vara svårt att hitta ut och gps:en snarare förvirrar än hjälper.

På tal om Barack Obamas tal till nationen. Även om man är för eller emot budskapet måste nog även republikanerna erkänna att han ingöt nytt hopp för amerikanen. Skicklig talar och bra journalistik från CNN- Reinfelt och våra "nyhetsankare" står sig slätt i den jämförelsen.

Jag fick frågan här på bloggen vad "plyschkvinnan" tjänade. Svar: högst 7 dollar per timma vilket är minimilönen i USA. Nu lovade Obama att minimilönerna ska höjas till 10 dollar. Vilken effekt det får på dessa förnedringsjobb vet väl ingen men de lär nog inte försvinna.

På lördag flyger jag hem. Ännu har jag inte sett några alligatorer men visst var jag extra försiktig när jag idag tog en slummer i träskmarkerna. Inte ens ett insektsbett blev det!

Keep on running!

PS

Idag onsdag frågade jag en skyltbärare här i Okeechobee vad han tjänade.

- Jag jobbar nio timmar i veckan och får då 75 dollar. Det kan man inte leva på så jag arbetar okså som städare kvällstid på en middle school, berättade han.

Debra Daley och Christina Audette driver löparbutiken Fleet Feet i Stuart, Florida. De blev väldigt glada när jag kom inspringande, la ut en bild på Facebook där gensvaret blev stort.

Måste joggingskor vara så dyra i Sverige? I USA är det halva priset som gäller. Kanske har vi en hemlig skokartell?

Mycket är billigare i USA- en stor marknad, många företag och hård konkurrens pressar priserna. Men ibland undrar man ändå varför prisskillnaderna är så stora mellan USA och Europa. Joggingskor är en sådan produkt.

I Sverige kostar t ex Brooks storsäljare Adrenaline cirka 1 500 kronor. Idag köpte jag två par av denna modell för 712 kronor paret (räknat på Forex kurs). Det var inget reapris, här säljs löpardojor generellt för cirka halva priset. Dessutom fick jag årets modell (Adenaline 14), i Sverige är det inte ovanligt att du får fjolårets modell men får betala för årets.

Det här har gjort att jag vid varje USA-besök handlat löparskor. Under de senaste tio åren har det knappt blivit några köp i Sverige, däremot en del över nätet från England. När fler svenskar handlar utomlands, ja då tvingas butikerna sänka priserna. Det är vårt hopp som konsumenter. Men har vi inte ovanligt få butiker som säljer löparutrustning, bara några kedjor? Kanske borde Konkurrensverket gå in och syna branschen.

Indian River Drive var en av de vackraste vägar jag sprungit på. Det var frestande att ta sig ett dopp men just här verkade stränderna vara i privat ägo.

Jag har kommit  till staden Fort Pierce och bor furstligt på Best Western. Stad och stad förresten, städerna ser ofta likadana ut, mest en stor genomfartsgata och totalt ocharmiga. Det här var  nog den finaste dagen av alla; medvind, sol och vackra vägar längs ett glittrande Atlanten där små båtar med spinnfiskare gled omkring. Varmt som attan men jag vågade inte ta ett dopp. Ännu inga alligatorer men  ilskna insekter som hugger direkt. Har också passerat en del träskmasker men här finns kanske inga alligatorer, måste fråga någom som vet.

Morgondagen är väldigt osäker. Vet inte vart jag ska springa så kvällen får ägnas åt kartstudier.

Keep on running!

Levande reklampelare. Ett par timmar om dagen under fyra månader gör hon reklam för en deklartionsfirma. Förnedringsuppdrag?

Herregud, vad är nu detta? På trottoaren står en kvinna och viftar vilt med den amerikanska flaggan, hon är insvept i något grönt plyschtyg och utklädd till frihetsgudinnan. En galning? Nej, en uselt betald amerikansk arbetare.

Vid de större trafikstråken i städerna ser man alltid dessa skyltmänniskor. De viftar och tjoar för att väcka bilisternas uppmärksamhet för något företag vid vägkanten. Det är något tragiskt över det hela, ingen kan leva på sådana jobb.

-Säsongsarbete, jag har flera liknande men det är knapert, berättar plyschkvinnan och förstår inte mitt intresse.

I Sverige klagar vi över att det inte längre finns några okvalificerade jobb för ungdomar och outbildade, springsjasen dog ut för över 50 år sedan men här lever den typen av jobb kvar. Ska vi kanske gå in för den amerikanska modellen? Nej, jag tror inte det och dessutom har vi inte den kulturen. Och någon lösning på arbetslösheten är det inte, snarare tvärt om. I USA går 10 procent arbetslösa mot 8 i Sverige.

Löpnigen går bra och under mina nu tre löpdagar i Flordia har jag fått ihop drygt 15 mil. Det är på ungefär den nivån jag vill ligga när jag i april startar mitt fjärde löp över den amerikanska kontinenten. I flera avseenden är den här lilla nöjestrippen på en vecka dock en lightversion. Jag springer nästan hela tiden i tättbebyggelse och har sällan längre än några kilometrar till en coca cola-automat eller restaurang. Något "äventyr" är det definitivt inte. Saknar lite utamningen, ett coast to coast är roligare. Nu undrar jag ibland vad jag håller på med, jag har ju inget riktigt mål.

Ändå kan det vara rätt tufft ibland. Vägarna är spikraka och monotona, underlaget är ofta betong. För andra dagen i följd sprang jag t ex på Military Trail, en tvåfilig väg på ett par mil där enda spänningen var om trafikljusen skulle ligga på en, två eller tre kilomters lucka. Men visst är det vackert med alla palmer och grönska och trafiken är inte särskilt intensiv.

Fåglar på vägen hindrade ibland min framfart.

Jag har nu kommit till Best Western och staden Stuart och fortsätter på måndag färden norrut på öarna, som ligger som ett pärlband längs kusten.  Målet blir troligtvis Fort Pierce men innan måste jag försöka skaffa ett par nya joggingskor, mitt enda par utslitet.

Keep on running!

Jag springer längs Floridas östkust, en enda lång sandstrand med palmer och turistanläggningar. Svensk sommarvärme (20 grader) och kanske vågar jag mig på ett bad i Atlanten.

Något plattare än Florida finns inte i hela USA. Med en temperatur på runt 20 grader blir löparförutsättningarna närmast perfekta.

Jag är igång med mitt Floridalöp. En vecka med sorglös löpning väntar. Jag tar dagarna som de kommer, känner ingen press och kan springa hur långt eller kort jag vill, ungefär som när man har hyrbil på semestern. Kortbyxorna och spenderbyxorna är på. Och så solkrämen naturligtvis! Jag är största blekfisen i Florida där alla redan är solbrända.

Ändå känns det lite märkligt att sprinag så här. Under ett coast to coast har du ett bestämt slutmål och också ett ganska tufft dagsmål. Och det är alltid kortaste vägen som gäller, inte lite hit och dit. Det gör att man är mer fokuserad, på sätt och vis lättare. Nu kommer mina dagsdoser att vara något kortare men inte nödvändigtvis lättare.

Florida är turisternas delstat men ockå alligatorernas. Det lär gå  två alligatorer på var hundrade turist. Diskutabelt vem som är farligast men jag gissar på turisten (i alla fall bakom ratten). Sunt är att det faktiskt är gott om joggare här. Jag har i dag sett fler  joggare än under mina samtliga coast to coast. Det är "slow joggers", ofta pensionärer som krypkör längs strandpromenaderna. Själv är jag heller ingen fartdåre, håller som högst 10-12 km i timman, men har ännu så länge sluppit att bli omkörd.

Dagens tur från Fort Lauderdale till Best Western i Boca Raton blev 45 km. Jag fortsätter norrut längs kusten, kanske till Riviera Beach. Måtte bara motvinden mojna.

Keep on running!

Kortbyxor, kortärmat, palmer och svensk sommarvärme. Det väntar mig på en 30 mil långa ensamlöpning längs Floridas Atlantkust.

På torsdag flyger jag till Fort Lauderdale. Det blir en liten uppmjukningsövning på en vecka inför stundande coast to coast i april.  Conceptet är det samma; jag springer med vagn, avverkar cirka fem mil om dagen och bor på motell. Att ligga utomhus är omöjligt, aligatorrisken ska vara stor.

I sista stund har rutten ändrats. Tanken var att springa till Key West längst ner i söder men nu styr jag i stället stegen norr ut och följer Floridas östkust och kommer att springa mycket på de milslånga smala öarna invid kusten. Lummigare, vackrare och mindre trafik. Tillbaka till Fort Lauderdale tar jag Amtrak från småstaden Okeechobee. Tågbiljett är redan köpt- internet är fantastiskt! Här rutten:

http://goo.gl/maps/SVY69

Det som fick mig att ändra var framför allt att ögruppen Florida Keys verkar vara en enda stor turistfälla. Motellen är mycket dyra, ofta små och familjeägda med låg standard men med priser 2-3 gånger över vad jag är van vid, inget under tusen kronor natten. Och hur roligt är det att dag ut och dag in mest springa på broar och bara se vatten?

Nej, nu får jag det säkert mycket trevligare- och billigare- även om Florida generellt är en dyr delstat för turisten. Påminner om en annan turistfälla- Yellowstone. Minns under första coast to coast de skyhöga priserna i Jackson och campingplatser i Tetons, Wyoming. Det är ganska typiskt USA; är efterfrågan stor finns ingen gräns uppåt. Inte ens Visby i semestertider eller Åre i påskveckan kommer i närheten.

Jag reser med lätt packning, har bara en mellanstor ryggsäck i joggingvagnen. Datorn är dock med och som vanligt blir det dagliga rapporter på bloggen.

Keep on running!