Målgång i New Jersey sommaren 2012. Jag springer sista sträckan med sonen Erik och kvinnan till vänster är "cousin" Linda Feldman från San Francisco. Hon är en av flera suportrar som gör 2014 års löp möjligt.

Ensam är stark brukar det heta. Det stämmer till viss del men utan hjälp utifrån skulle det bli svårt att genomföra mitt fjärde coast to coast, som startar den 24 april.

"Medarbetarteamet" är detsamma som under löpen 2007, 2010 och 2012:

* Nils (Suneson) webmaster

* Ragnar (Suneson) översätter bloggen till engelska

* Jan (Suneson) ruttplanerare och följechaufför  i Nevada och Utah

* Linda Feldman följechaufför ca en vecka fram till Las Vegas

Upplägget för denna kontinentkorsning skiljer sig något från de tidigare. För första gången kommer jag använda mig av följebil under några besvärliga passager i Kalifornien, Nevada och Utah. Det hade gått utan följebil men man blir bekvämare med åren, vill slippa campa. Nu blir jag körd till motellet efter arbetsdagens slut och dagen därpå utkörd till samma plats där jag slutade löpningen.

Jag återkommer med närmare detaljer inför starten. Kan bara säga att allt känns väldigt bra. Och utan stödet från Sophia, min fru, hade projektet varit dödsdömt. Det här är minst lika mycket en mental- som fysisk utmaning.

Keep on running!

 

Johan Renström trivs bäst med att springa i five-fingers, som ger ett bättre löpsteg (men inga skavsår). "Men jag brukar inte råda andra att springa i fivefingers för de flesta behöver nog lång tid för att vänja sig och bygga upp styrkan", säger han.

En populärvetenskaplig blogg om löpning, hälsa och människokroppen. Bloggen Hjärnfysik uppfyller de flesta krav man kan ställa.

Jag fortsätter granskningen av löparbloggar. Denna gång har turen kommit till en 48-årig norrlänning, Johan Renström från Härnösand. Han är en vanlig motionär, har sprungit i sex år och det brukar bli ett simpass, 4-6 mil löpning i veckan och skidåkning vintertid. Han gillar ultralöpning och har anmält sig till Swiss Alpine.

Det ovanliga med Johan och hans löpning är just bloggen. Den är synnerligen välskriven, intressant och skiljer sig från de flesta andra genom att det mesta baserar sig fakta och vetenskapliga rapporter. Den är dessutom härligt befriad från skryt, flum, rent tyckande och produktreklam. Det där som blir små udda notiser i löpartidningarna blir på Johans blogg breda genomgångar men ändå inte tungläst.

Jag upptäckte bloggen av en ren händelse och det slog mig att den måste vara skriven av en forskare.

- Nej, jag är systemutvecklare och systemanalytiker. Men jag har läst vetenskapsteori och naturvetenskap och är väldigt noga med fakta och källor. Dessutom är jag intresserad av i stort sett allt, skriver också om allt möjligt och vill gärna att andra förstår hur fantastisk naturen är.

Han har bloggat i fyra år. Här några av de senaste ämnena:

* Rödbetsjuice och kaffe

* Morgonlöpning och fettförbränning

* Löpning och hjärthälsa

* Varför måste vi äta mediciner?

Bloggen håller jämn kvalitet och han bloggar inte bara för bloggandets skull. Den är inget man sträckläser, gapflabbar åt eller får sig serverad små pikanta detaljer, ämnena är liksom inte av det slaget. Men det här är en av de bästa löparbloggar jag läst så jag ger Johan högsta betyg, fem joggingskor!

Keep on running!

Undrens tid är inte förbi. Idag ansåg min sjukgymnast att jag var ett "medicinskt mirakel".

Med cirka två veckor kvar till start för Coast to Coast Nr 4 var det idag dags för en rutinkontroll hos sjukgymnast Sussi Dieng Nylander på Friskis praktiken. Att jag var frisk från artrosen i knät visste jag. Men att jag skulle vara så himla frisk att jag betraktades som ett "mirakel", ja det var ju en glad överraskning. Egentligen kunde jag inte få ett bättre startbesked.

Att jag varit en "duktig patient" som rehabtränat praktiskt taget dagligen under 1,5 år, ja det vissste jag också. Samma att denna träning lett till att jag nu springer fullständigt obehindart och inte har någon värk var heller inga nyheter. Men att artrosbenet nu var starkare än det friska benet var mycket överraskande. Det sjuka vänsterbenet har fått extra träning i de två gymmaskiner jag kör (benlyft och benpress) och det har gett resultat. Volymen på lårmusklerna har kommit tillbaka nästan helt.

Jämfört med när jag började träna i dessa två maskiner har vikterna kunnat ökas 4-5 gånger och antalet repetitioner dubblerats. Nu tyckte Sussi att jag skulle öka belastningen kraftigt men göra färre repetitioner. Rena bodybulidingen.

Positiva besked alltså. Men finns det risk för återfall eller att jag blir så dålig att jag aldrig mer kan springa? Omöjliga frågor men utsikterna till att jag ska förbli besvärsfri bedömde hon ändå som goda. Visst hade hon flera exempel på "friskförklarade" artrospatienter som kommit tillbaka till henne men dessa hade upphört med rehabträningen. Det tänker jag inte göra.

Under mina cirka 100 dagar i USA kommer jag att få problem med att hitta gym, sådana finns inte i småstäderna och det är bara de lyxigaste motellen som kan ha men då kanske inte de maskiner jag behöver. Så högst en gång i veckan kan det bli gymträning. Inga problem, tyckte dock Sussi.

Den 24 april börjar jag springa. En sakta nertrappning av träningen kommer snart att ske. Jag ska vara utvilad när jag står med fötterna i Stilla Havet.

Keep on running!

 

 

 

 

Tommy Persson         Kjell-Erik Ståhl           Alfred Shemweta

Susanne Johansson      Midde Hamrin           Evy Palm

De var bäst i Sverige på långdistans under 80- 90- och en bit in på 2000-talet. Men sen la de flesta elitlöpare mer eller mindre av och är idag omsprungna av vanliga motionärer.

Jag förvånas över att det är så få gamla elitlöpare med i mina veterantabeller på maraton och halvmaraton. Tommy Persson, Kjell-Erik Ståhl, Alfred Shemveta, Martin Hafström, Lars Andervang med flera- vart tog dom vägen? Samma med Evy Palm, Midde Hamrin, Susanne Johansson och Solweig Harryson för att nämna några. Maratonvrak? Nej, det tror jag inte.

Med lite träning skulle säkert flera av dessa storheter lätt kunna vara med och slåss om topplatserna i 50-, 60- och 70-årsklasserna. Men ingen verkar vilja göra comback på ålderns höst. Varför? Kan det vara så enkelt att alla ville sluta på toppen av sin karriär och nu "skäms" över att dom är så "långsamma"? Synd i så fall för löpning är ju också friskvård även om inte alla helt lagt av. Men som sagt; med lite mer träning skulle det bli fart på de gamla tävlingshästarna igen. Tänk att få göra två karriärer, en i ungdomen och en som pensionär!

Jag har aldrig tävlat på elitnivå och mitt maratonpers är blekt. Däremot har jag varit med och stångats mer än tio år med de bästa i 50- och 60-årsklasserna. Hur kul som helst och jag har fått en längre "tävlingskarriär" än de flesta elitlöpare. Hoppas naturligtvis att kunna fortsätta med det här även i 70- och 80-årsåldern, ja varför inte ännu längre upp. Så om jag hade varit en gammal elitlöpare hade jag nog tagit mig i kragen och ställt mig på startlinjen igen. Att ha piskan över sig kan vara en fördel ur träningssynpunkt, det är annars så lätt att bara lägga av.

För 30 år sedan, 1984, sprang jag mitt första Stockholm Marathon. Jag var då 36 år, hade löptränat cirka två år och sprang in på 3.07. Jag roade mig med att studera resultatlistan för det året och såg att Tommy Persson och Evy Palm blev bästa svenskar på 2.15 respektive 2.39. De skulle idag tävla i M60 respektive D70. Tio år senare (1994) var det Anders Szalkai och Midde Hamrin som vann och ytterligare tio år senare (2004) Alfred Shemweta och Susanne Johansson.

Av dessa är det bara Anders Szalkai som fortfarande kan hävda sig i veteranklasserna. Han var ifjol nummer fyra i 40-årsklassen på maraton och tia på halvmaraton, visar min veteranstatistik.

Brinntiden på elitlöparna är alltså sorgligt kort. Ta året 1994 då Anders Szalkai segrade. Ingen av de tio svenskarna efter honom återfinns idag på veteranlistorna.

Sällan har väl uppmaningen nedan känts mer motiverad:

Keep on running!

Jessica Goldman bor i nordöstra USA, i delstaten New Hampshire. Trots besvärliga vinterförhållanden har hon tränat stenhårt inför sitt stundande coast to coast. Hon springer mest ute på landsbygden, ofta på stigar och här en filmsekvens: https://www.facebook.com/photo.php?v=10151976328922901&set=vb.525387900&type=2&theater

Hon är 41 år, vegan och har träningsveckor på 40 mil. Nu ska hon försöka bli världens snabbaste kvinna att springa tvärsöver Amerika.

Den 16 april, bara en vecka innan jag startar mitt fjärde coast to coast, inleder Jessica Goldman sitt världsrekordförsök. Hon startar i San Franciscoa och siktar på att gå i mål drygt två månader senare i  New York. Jag fick en intervju via epost med denna fantastiska kvinna- USA:s svar på Evy Palm.

Varför vill du slå världsrekordet?

-Jag vet att jag har möjligheten så jag tyckte det var ett bra mål.

Hur stor är chansen att lyckas?

-Well . . . Jag måste springa cirka 50 miles (80 km) varje dag och knuffa en kärra som väger 23 kg. Chanserna borde vara 50/50.

Jessica är ett bevis på att åldern inte spelar någon större roll när det handlar om att springa extrema distanser. Hon är 41 år, inte purung, men världsrekordinnehavarinnan, sydafrikanskan Mavis Hutchison, var 53 år när hon 1978 som första kvinna i världen korsade kontinenten Hon gjorde det på 69 dagar, 2 timmar och 40 minuter och distansen var 460 mil vilket innebär ett snitt på  67 km per dag. Rekordet står sig än idag. Sedan dess har amerikanskan Lorna Michael sprungit på 64 dagar men den noteringen från 1993 har aldrig godkänts av Guiness World Records.

Nyligen sprang du 40 mil under en vecka. Varför så mycket?

-För att vänja kroppen vid höga mildoser och se hur den reagerar på minimal vila. Jag har tränat upp snabb återhämtning.

Men blir du aldrig skadad?

-Nej jag har aldrig varit allvarligt skadad, däremot ömhet efter för mycket nerförslöpning.

Ifjol sprang hon totalt 711 mil. Under de senaste fyra fem åren har hon snittat på 12-22 mil i veckan. Hon har alltså en gedigen träningsbakgrund vilket gör att jag tror hon har goda möjligheter att slå världsrekordet. Men det som övertygar mig mest är när hon säger:

-Även om jag inte skulle lyckas tänker jag försöka fullfölja löpet, världsrekordet är bara en bonus.

Just detta tror jag är den rätta inställningen, inte att vara besatt i en desperat rekordjakt. Det är lätt att halka efter i körschemat och sedan försöka jaga ikapp. Exemplen är många på löpare som vill slå världsrekordet men tvingas bryta efter några veckor, helt knäckta och som står med blodiga fötter i öknen och gråter.

Jessica är visserligen mycket bra tränad och verkar ha den rätta mentala inställningen. Men det finns saker som också talar emot:

* Hon har ingen följebil, tvingas knuffa en kärra med all utrustning och kommer troligtvis att campa oftare än hon kan sova inomhus i en riktig säng. Tufft och återhämtningen blir sämre.

* Den valda rutten är förmodligen varken den kortaste eller lättaste. Hon springer inte på motorväg (Interstate) utan tvingas ut på mindre och backigare vägar. Mycket av kraften får läggas på vägvalet, något som en följebil annars kunde hjälpa henne med.

* Det hela är ett lågbudgetprojekt, fjärran från  Dean Karnaze som under buller och bång härom året sprang över kontinenten. Dean fick hela tiden service från en flera man stark besättning i en jättebuss, han behövde "bara" springa. Nu var det visserligen inget världsrekordförsök men Dean behövde 73 dagar på sig. Världsrekordet är på otroliga 46 dagar vilket innebär drygt elva mil om dagen.

Ensam kvinna på vägar i ödemarken, är du inte rädd?

-Nej, jag är van vid det från min träning hemma. Största faran är att bli påkörd.

Jessica, som är ensamstående och arbetar som licensierad massagterapeut, har arbetat i internationelal biståndsprojekt i Afrika och Asien. Förutom löpning är hennes intresse långfärdscykling och att spöka ut sig i diverse kläder under löpartävlingar och göra "idiotiska videos".

Vill du följa Jessica kan du göra det här:

http://goldmangoesforit.wordpress.com/

https://www.facebook.com/JessicaGoldmanForwardMotion

--

Själv fick jag ihop en mycket fin träningsvecka på 16 mil. Blekt i jämförelse med Jessicas träningsmängder men även jag känner mig nu väl förberedd inför stundande coast to coast. Och lite större än 50/50 bedömer jag nog chanserna att jag ska nå Myrtle Beach den 1 augusti.

Keep on running!

 

 

 

Vid Falebro strax söder om Uppsala står denna vackra runsten och en gammal ask som Liné lär ha planterat. Texten på stenen: "Torsten och Vigel lät göra denna bro för Assurs, sin svågers, ande, Nu är så sagt för själen: hjälpe Gud. Äsbjörn gjorde (?)".

Det är i stort sett gratis att springa. Och kollektivtrafik kostar i regel heller inte så mycket. Men kombinationen löpning/pendeltåg kan kosta skjortan- i alla fall om man korsar länsgränsen mellan Stockholm och Uppsala.

Jag har ofta ett ärende att uträtta när jag är ute på långskubb. Det kan vara att köpa en julgran på en stormarknad, springa och bada bastu i en simhall eller kolla in ett nytt bostadsområde i en förort. Dagens utryckning gällde att skaffa ett reservklockarmband till min nya löparklocka. Netonnet skulle ha ett billigt sådant i sin lagershop i Uppsala (förra veckan fick jag tji när någon knyckt det enda exemplaret i deras lagershop i Veddesta).

På morgonen tog jag pendeln från Karlberg till Knivsta för att därifrån springa till lagret. Jag fick lösa en tilläggsbiljett på 60 kronor eftersom SL-kortet inte gäller i Uppsala län. Dyrt men på hemresan från Uppsala blev jag "rånad", nu skulle man ha 90 kronor för samma sträcka! Märkligt att landstingen i Uppsala och Stockholm skyddar multinationella Flygbussarna (en gång ägt av Stockholms landsting) från konkurrens genom att ta ut ockerpriser från alla resenärer, inte bara resande till Arlanda. Och hur kan biljetterna ha olika pris?

Men en "prissänkning" är på gång, fick jag veta.

-Den 1 april inför vi ny prislista och då kostar enkelbiljetten bara 75 kronor, log damen på UL:s biljettexepition på Uppsala Central.

Nåväl, jag fick i alla en fin löptur Knivsta-Uppsala, 23 km. Sprang genom Norra Lunsens naturreservat, hörde lärkan drilla högt i skyn, fick se en runsten, korsade en brusande Fyrisån, såg en gammal smedja från 1700-talet mitt ute på en åker, läste på en anslagstavla om allt spännande som händer i livaktiga Danmarks hembygdsförening (jo byn heter faktiskt Danmark). Natur&kultur så det förslår!

Smedjan var i bruk ända in på 50-talet. Vackra vedstaplar på en villatomt i Danmark.

Men hur gick det med klockarmbandet? Tji igen- hittade inte lagret!

Keep on running!

Det gick bra för mig i Skatås, Göteborg. Resultatlistan sa dock något helt annat.

Jag blev 44:a av totalt 102 löpare. Uselt, men ändå var jag inte så långt ifrån en pallplats. . .

Hur hänger de här ihop? Mina 1.09.59 i helgen på Solvikingarnas Vårtävlingar, ca 16 km, gav verkligen ingen framskjuten placering. Fast loppet kändes ju bra och mycket snabbare än 4.30-tempo kan jag inte hålla. Egentligen var det ett maxlopp för mig så placeringen  blev en besvikelse.

Tyvärr hade inte tävlingen åldersklasser, den var egentligen för liten för att det skulle vara meningsfullt. Jag roade mig därför efteråt med att räkna om resultaten med åldershandikapp (wava). Min tid som 66-åring motsvarde då runt 53 minuter för en 25-åring. Så runt en 5-6 plats hade i så fall tiden räckt till. Lite muntrare.

Ska yngre och äldre tävla mot varandra på ett någorlund rättvist sätt, ja då krävs det någon form av omräkning. Jag känner bara till ett lopp i Sverige där man använt wava (Vällingby Springstar 10 km) men tyvärr är den tävlingen borta. Annars är det åldersklasser som gäller och det har de flesta lite större löpartävlingar men konstigt nog inte Göteborgs Varvet. Där tycker jag verkligen det vore motiverat att införa officiella veteranklasser (femårsklasser från 35 år och uppåt).

Den klart bästa prestationen i Skatås denna soliga lördag gjorde Solvikingarnas Jaana Jobe men det förstod nog få. Hon blev visserligen "bara" trea och kom tio minuter efter segararen i damklassen. Men Jaana är 57, segraren 32. Omräknat med wava "vann" hon alltså. Ja, Jaanas tid, som var cirka 1,30 bättre än min, räckte även till för att knocka herrarna.

Keep on running!

 

Spring Time har arrangerat paketresor till New York Marathon sedan 1986. Till årets lopp har man tilldelats cirka tusen startplatser. Med följer ett 20-tal reseledare, dessa får också startplatser, och det är med dessa nummerlappar trixandet sker.

Häromåret vann en svensk 65-årsklassen i New York Marathon på den sensationellt bra tiden 2.52. Och ifjol kom samme person fyra i 70-årsklassen och blev samtidigt bäst i sin klass i Sverige. Jag kan nu avslöja hur dessa fantastiska resultat uppnåddes.

Springe Time AB är en av två svenska researrangörer som har rätt att sälja startplatser till det otroligt populära New York Marathon. För att springa loppet krävs att man köper resa, hotell och startplats genom arrangören, en saftig utgift på 20 000-50 000 kronor beroende på vad som ingår i paketet. Startplatserna är utsålda sen länge  och ska man resa själv och slippa någorlunda billigt undan gäller det att att ha en bra kvaltid att visa upp (mina 3.34 i Barcelona hade precis räckt för en startplats i M65).

Jag kan nu visa att Spring Time AB medvetet bryter mot New York Marathons regler för hantering av nummerlappar. Har du köpt en startplats får du enligt dessa regler inte överlåta nummerlappen till någon annan löpare. Men det är precis vad Springtime AB gör och har gjort under många år.

Så här går detta trixande till:

* Alla Springtimes reseledare, 15-20 personer, är anmälda till loppet och har alltså fått en nummerlapp i sitt eget namn. Många springer maran men en del gör det inte och det är bland dessa "överblivna" nummerlappar trixandet sker.

* Varje år brukar det alltid vara någon anmäld löpare som glömmer eller slarvar bort sin nummerlapp. Men det är inga problem. Reseledare som inte tänkt springa överlåter då sin nummerlapp till dessa personer trots att det är absolut förbjudet. Löparen riskerar mer eller mindre livstidsavstägning och researrangören att bli av med sitt guldkantade avtal. Att reseledarna skulle sälja sina nummerlappar förnekas dock.

* När sedan resultatlistan presenteras rättas denna i regel inte.  Och då hamnar  t ex en 72-årig reseledares stortider  i listorna trots att någon annan sprungit i hans namn.

Varför gör ni så här?

-Det är korkat från vår sida, vi har vi brutit mot reglerna och är nu rädda för att bli avstängda som researrangör. Men folk gråter och är förvivlade när de slarvat bort nummerlappen och det är av omsorg om våra resenärer vi gör så här, svarar Patrik Yderberg, som tillsammans med bl a Nils Lodin är delägare i Springtime Resor AB.

Kommer ni nu att följa arrangörens överlåtelseförbud av startplatser?

 (lång tystnad).

-XX (72-åringen) blir avstängd. Hans nummerlapp kommer i alla fall inte ges bort till någon yngre löpare. Men jag vill bara säga en sak; det här är inget fusk och vi tjänar inga pengar på det. Problemet är att man i New York Marathon är så rigid och inte vill ändra sina regler. I Berlin Marathon är det inga problem med överlåtelser.

72-åringen själv vägrar att kommentera saken

-Jag har INTE sprungit, är allt han skriver i ett mejl till mig.

Vem som springer på bilden är oklart. Trots uppmaning till 72-åringen att stryka alla "fuskresultat" ligger de kvar på New York Maratons hemsida. Där kan man läsa att han ifjol blev 4:a i M70 på 3.44.01, en tid som räckte till en förstaplats på min tiobästalista i Sverige. Nu har han i alla fall  åkt ut från denna lista. Stortiden 2.52 är dock struken från New York Marathon men alla andra resultat ligger kvar (1988, 2005, 2006 och 2011).

Till det sorglustiga i historien hör att 72-åringen, som är en ganska känd idrottsprofil i Sverige, aldrig sprungit ett maratonlopp men figurerar i diverse långloppsarrangemang.

Keep on running!