Coloradofloden är en av Nordamerikas största floder med en längd på 233 mil, nära ett halvt coast to coast. Själv kommer jag att följa floden cirka 20 mil. Observera att vattnet är brunt.

Jag springer motströms längs mäktiga Coloradofloden. Det stiger sakta uppåt hela tiden men löpningen känns ändå behaglig. Interstate 70 och gamla highway 6 följer floden i det storslagna berglandskapet.

Det är riktigt trevligt att följa en flod. Bäst är naturligtvis att springa medströms men motsröms brukar inte vara så farligt. Coloradoflodens vatten är brunt som en chokladpudding, det flyter trädgrenar och annat bråte i vattnet som också är väldigt strömt. Det vore livsfarligt att bada här och jag vågar inte ens svalka mina trötta fötter. Det är faschinerande att se hur floden grävt sig ner i berglandskapet, på några ställen ser jag små forsar. Trafiken på interstate är ganska tät och överröstar floden, ibland hör jag godstågen tuta.

Coloradofloden ska vara en av Nordamerikas mest exploaterade floder men just här finns varken kraftvefk eller större bevattningsanläggningar. Jag läser att floden har en vattenföring på 500 kubikmeter per sekund. Det är naturligtvis mycket men vår Luleälven är snäppet vassare och Umeälven kommer inte långt efter. Coloradofloden är mycket viktig för bl a Los Angeles, San Diegos och Phoneix dricksvattenförsörjning.

Tunneln var förbjuden för cyklister och fotgängare men jag fick en mycket vackrare väg vid sidan av. Bilden till höger vinodlingar i Palisade.

Först efter 38 km löpning kunde jag ta matpaus vid en bensinmack. Då förstår ni att det fortfarande är väldigt ödsliga områden jag springer i. Tyvärr visade sig macken innehålla en Subway-restaurang. Jag gillar inte denna kedja, bara lukten därinne förskräcker och smörgåsar är ingen mat för löpare, dessutom tvingas man göra en massa val för att få ihop mackan. Det blev istället en halvgod kycklingsallad.

Men mackbesöket blev ändå en höjdare. Från mitt fönsterbord  kunde jag se hur den ena leriga monsterbilen efter den andra rullade in. Ur en av dessa hoppade en yngling ut, byxorna var nefhasade och man såg kalsongerna. Hm, en slyngel, tänkte jag.

När jag kom ut i den sköna värmen (jag fryser alltid på restauranger) kom "slyngeln" fram till mig, tryckte min hand, stoppade andra handen i sin byxficka och drog upp några dollarsedlar.

-Jag beundrar vad du gör, ta dom här, jag har inte mer, sa han.

Jag blev helt paff och väldigt rörd, ja nästan gråtfärdig. Här kommer en 22-årig arbetslös yngling fram och ger mig pengar. Det är så typiskt Amerika. Detta beteende är något amerikanerna ska vara stolta över, denna generositet och uppskattning av personer som gör något utöver det normala, den känner jag inte igen från Sverige. Här tycker jag nog vi har en hel del att lära.

Jesse Hammet från Debeque, Colorado, visade sig vara en generös och omtänksam person. Hans mamma är ägare till den stora bilen.

Dagens distans: 58 km

Keep on running!

Tränar knäna på Gold´s Gym i Clifton, CO. Här var det fullt med folk men ute på gatorna såg jag inga löpare.

På tidigare coast to coast skrattade jag åt gymmen. De var inget för en svensk viking, bara för feta amerikaner. Nu försöker jag besöka gymmen så ofta jag kan.

Idag blev det "dubbelpass"; först den vanliga löpningen, sedan träning av artrosknäna i gymmaskiner. Jag skulle vilja träna på gym betydligt oftare men det är svårt att hitta dem eller annars hinns det inte med. Trots att jag bor på ganska lyxiga motell saknas ofta ett "fitness center", däremot kan det finnas pool. Och ibland är gymmen ute på stan obemannade medlemsgym och då kommer man  inte in.

I Sverige springer de flesta på löpbanden. Här verkar det normala vara att man går. Går gör man däremot inte utomhus, den längsta promenaden amerikanen gör är när han/hon stiger ur bilen för att tanka eller gå in på en snabbmatsrestaurang.

Under tidigare coast to coast har jag knappt sett några joggare. Föreställ dig: inga joggare på 100 dagar, något otänkbart i Sverige. Läget är lika bedrövligt nu. På landsbygden och i småstäderna springer man inte. Därför blev jag mäkta förvånad när jag idag blev omsprungen av en ung kvinna i hålan Palisade där jag nu befinner mig. Men efter några hundra meter var jag om henne och när jag vände mig om lite senare såg jag henne stiga in i en bil. Nej, sportig är inte amerikanen.

Mina löparskor slits i rasande takt och idag var det dags för skoköp nummer två. Men i den fina löparbutiken i Grand Junction betraktades jag av personalen som varande något katten släpat in. Någon "coast to coast-rabatt" var det inte tal om. Så köpet gjordes i en vanlig skoaffär och där fick jag rabatten plus intresserade frågor kring löpet.

Frågor fick jag också av en polis när jag korsat gatan vid sidan av ett övergångsställe. Han verkade aldrig ha sett en löpare i hela sitt liv.

-Vad håller du på med? frågade han argt och krävde att jag skulle visa leg.

Mitt intryck är att poliskåren är undersysselsatt i småstäderna. Jag misstänker att man gör ingripanden bara för att behålla jobbet och snygga till statistiken.

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Ett glädjehopp vid delstatsskylten i Colorado. Nu har jag lagt under mig fyra stater; Kalifornien, Nevada, Arizona och Utah.

Herregud, jag är redan i Colorado! Löpet går som på räls- jag följer körschemat exakt, är helt skadefri, har egentligen inte haft några problem och känner mig lycklig och förväntansfull. 

Nej, jag brer inte på. Det går bättre än jag vågat tro. Lite oroande, när kommer smällen? undrar jag själv ibland. Men varför skulle den komma? Jag har snart varit igång en månad och fått in en fin rutin, tycker jag. Därför fortsätter jag på inslagen linje och nu gäller det att inte förivra sig.

Många tror att ett löp av det här slaget är en fysisk utmaning. Men det är det egentligen inte. Den som har en bra träningsbakgrund klarar att dag ut och dag in springa 4-6 mil om dagen. Om något är svårt skulle det vara den mentala biten men den har jag inga problem med. Jag lever på rutinen, förivrar mig sällan och brukar ta det lugnt när motgångarna kommer. Jag "vet" att allt brukar ordna sig. Och så tycker jag att det är så roligt, annars hade det inte gått. Stödet, inte minst från familjen och alla läsare av bloggen, betyder mycket. Samma med alla vänliga ord jag får längs vägen.

Utah är nu avklarat efter 13 dagars löpning. Jag misstänker att jag kommer att klassa Utah som den svåraste staten av alla när löpet  är över. Någon ödsligare stat har jag aldrig varit med om men också en av de vackraste delstaterna även om vissa partier varit trista. Utan följebil hade det aldrig gått- jag har i princip sprungit två 15-16-milasträckor där det inte funnits någon service alls.

Jan har skött sitt uppdrag perfekt. Ni ska veta att det inte är världens roligaste syssla att sitta vid en enslig motorvägsavfart och vänta på en pensionär som aldrig verkar dyka upp. Men han har aldrig klagat och jag tror att han haft roligt. Nu när jag kommit in i Colorado är hans uppdrag över, hyrbilen körs tillbaka till Las Vegas och han avslutar med några dagar i Los Angeles och San Francisco. Väldigt mycket bilåkande för hans del, säkert 3-4 gånger mer än jag sprungit.

Plötsligt är jag ensam, både på gott och ont. Om det här ska kallas för ett "äventyr" är det kanske nu det börjar?

Eric Diehc i cykelaffären Colorado Backcountry Biker i Fruita fixade handbromsen och spända ekrarna på kärran. Här köpte jag också nya slangar så nu är det problemet löst. Just lilla Fruita är ett cykeleldorado för mountainbike-åkarna i Colorado.

Keep on running!

Byte av innerslang längs Interstate 70 i Utah. Den här gången var det taggar från en buske som orsakat punkteringen.

I depåstoppen går det undan när när däcken byts på racerbilarna. Även jag har övat upp en viss färdighet på området. För punkteringarna är många. . .

Det börjar bli lite kritiskt på slangfronten. Efter 130 mil ser innerslangarna ut som ett lapptäcke. Jag har drabbats av en hel del punkteringar och att köra med gamla laglappar är aldrig bra. Jag hade med mig 4-5 reservslangar men det är dags att skaffa nya. Lättare sagt än gjort faktiskt eftersom slangarna är lite speciella till mina smala racedrdåck. Men snart är jag tillbaka  till civilisationen och kanske ska jag hitta en välsorterad cykelaffär i Colorado.

Vägrenarna på motorvägarna är fulla med avsliten regummering. Det är småbitarna som är värst med små ståltrådsbitar som tränger in i mina däck.

I regel är det taggar från buskar som orsakar punkteringarna. När jag ser en tagg i däcken står jag i valet och kvalet om jag ska dra ut den eller låta den sitta kvar. Gör jag som tandläkaren sjunker däcket ihop som en pannkaka och låter jag jag taggen sitta kvar kan jag i bästa fall rulla någon mil till. Det är strykande åtgång på laglappar, antingen förklistrade eller de gamla hederliga med solution.

Jag har vid tidigare coast to coast prövat att spruta in slime i slangarna. Men denna självläkningsmetod har aldrig fungerat för mig. Så jag får nog fortsätta att vara gammalmodig och köra med gummi.

Imorgon är det en lite speciell dag. Vad tror ni händer då?

Dagens distans 47 km

Keep on running!

Det är inte mycket som verkar fungera i Green River. Det gäller bl a stans internetuppkoppling. Den är så dålig att dagens tänkta blogginlägg måste utgå. Löpningen och allt annat är dock toppen. Snart Colorado och en fjärdedel av hela touren är avklarad!

Dagens distans: 49 km

Veckans distans: 341 km

Keep on running!

75-årige Jack Madsen arbetade i urangruvan i Green River fram till den stängde 1984. Det var ett bra jobb tycker han men sedan drabbades staden av den ena nedläggningen efter den andra och det blev inga fler jobb för hans del.

När USA byggde upp sitt jättelika motorvägnät, Interstate Highway System, på 50- 60- och 70-talet dog många småstäder sotdöden. Green River i Utah var en av dessa. Men staden har drabbats av värre smällar, ja smällar i atombombsklassen. 

Varför ser det så eländigt ut i Green River (900 invånare) dit vi nu kommit? Här finns visserligen en massa motell men allt annat är mest ruckel och hela stan verkar gå på sparlåga. På East Mainstreet kan jag räkna till minst fem nedlagda bensinstationer, lika många igenbommade motell, enda banken är stängd, ingen riktig livsmedelsbutik, flera nedlagda restauranger etc etc. Vad är det som hänt?

Jag börjar fråga folk på gatan när jag rullar in i staden efter avslutad 5-milsrunda. Mannen på fyrhjulingen utanför järnaffären, den gamle gruvarbetare på sin invalidmoped och Vicky på muséet berättar ungefär samma sorgliga historia.

Klicka på bilderna för större storlek!

Bygget av Interstate 70 var en av dolkstötarna, berättar de. Trafiken leddes utanför stan och flera retauranger och mackar tvingades stänga. Den andra smällen var när urangruvan, som ägdes av Atlas Corp, stängde efter Harrisburgolyckan. Men den värsta katastrofen inträffadepå 70-talet då de underjordiska atomsprägningarna (White Sands Missile Base) upphörde. Befolkningen mer än halverades.

Det här tycker jag är USA i ett nötskal- allt är så dramatiskt, antingen boom eller baisse. Green River har dock lyckats överleva, mycket tack vare turismen och att det är över tio mil till närmaste civilisation. Jo, en sak till- melonerna. Här ska de bästa melonerna odlas i hela USA.

dagens distans: 52 km

Keep on running!

Kan man bli annat än glad när man springer i detta fantastiska berglandskap i södra Utah? Bergarten heter Navajo Sandstone, är 190 miljoner år. Stenen smular sönder sig när man tar i den och vatten gör att det bildas de mest otroliga formationer.

Bergtagen var ordet för dagen. Jag är helt förstummad- så här fantastiska berg som i södra Utah har jag aldrig tidigare sett.

Jag tycker jag har fått valuta för varenda dollar jag satsat på detta coast to coast. Att välja Kalifornien som startplats och sedan springa i Utah har visat sig var helt rätt. Nu har jag fått se helt andra naturtyper än under de tidigare kontinentlöpningarna. Visst, det är löpmässigt besvärliga områdena jag korsar men jag känner mig stark och motiverad. Löpningen går faktiskt otroligt bra.

Klicka på bilderna för större storlek!

Vi har nu tagit oss till staden Green River, vilket vackert namn. Men staden med 900 invånare ser förskräcklig ut, mest fallfärdiga byggnader och en massa motell. Tyvärr var de flesta fullbokade så vi bor på ett av de sämre. Green River kommer vi ha som bas under tre dagar för våra expeditioner österut i ödebygderna. Vi får leva på naturupplevelserna - och Burger King.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Interstate 70 är kanske den vackraste motorvägen i hela USA. Den börjar i Utah och slutar i Maryland, totalt 346 mil.  Ingen annan motorväg är så ödslig som denna. Där springer jag!

Jag springer på USA:s ödsligaste men vackraste motorväg, Interstate 70. Här i Utah finns en vägsträcka som är 177 km där det inte finns ett enda hus eller någon form av service.

Jag tror att antalet kust- till kustlöpare som sprungit på I 70 genom Utah går att räkna på ena handens fingrar. Avståndet mellan städerna Salina och Green River är 177 km och här finns absolut ingenting. Jo en sak förstås, backar, backar och åter backar och den mest storslagna natur man kan tänka sig.

Idag blev det drygt tre mils konstant uppförslöpning och sedan nästan lika lång nerförsbacke. Jag blev inte stoppad av polisen och troligen var det helt ok att springa här eftersom det  inte fanns andra altenativ än en ebarmligt dålig grusväg.

Backen besegrad! Min högsta höjd hittills, 7 886 feet (2 404 meter). När jag kommer till Colorado ska jag upp ytterligare cirka tusen meter.

Jag känner av den höga höjden, krafterna tryter, och det är stor skillnad på att springa på 1 700 meter jämfört med 2 000 meter. Eftersom det dessutom är uppför går det bara att springa några hundra meter innan jag tvingas gå. Och då känner jag mig lite yr men återhämtar mig snabbt igen.

 Under tidigare USA-löp har det kanske varit max 5-6 mil mellan serviceställena och då går det utan följebil men här har de varit absolut nödvändigt. Jan kör ut mat till mig och oftast blir det finfina sallader.

Storslagen natur möter mig längs ! 70 genom Utah. Vägen beskrivs också som ett tekniskt underverk.

Dagens distans: 59 km

Keep on running!