Äntligen Nebraska- civilisationen.

Solen skiner, kortbyxorna är på för första gången på länge, jag har lätt medvind och springet på en av de bästa vägar jag vet; US Highway 30 i Nebraska. Jag har gott om tid, hinner ta avstickare och prata med lokalbefolkningen. Det är precis så här ett coast to coast ska vara!

Äntligen Nebraska! Ja, jag menar det verkligen. Det känns som om jag nu lämnat vilda västern och kommit till civilisationen. Nevada, Utah och Wyoming är tuffa delstaer för en löpare- enorma avstånd mellan städerna, enorma backar och en karg natur, dock vacker på sitt sätt.

I Nebraska är det platt, grönt och städerna ligger tätt. Träden är på väg att slå ut, syrenerna blommar för fullt och folk är ute och klipper sina gräsmattor. Jag springer på US 30, en del av gamla Lincoln Highway, min favoritväg. Här finns knappt någon trafik eftersom Interstate 80 finns i närheten.

Jag känner mig lös och ledig, har hur mycket tid som helst eftersom det är bara 38 km till slutmålet, Days Inn i Kimball. Vid ankomsten där blir man så glad och imponerad att jag får bo gratis. Innan har jag hunnit göra en avstickare till Bushnell (125 invånare).

Övre två bilderna: Mark håller öppet varje söndag loppisboden Johnsons Surplus som han driver tillsammans med hustrun Sally. Han är 64 år, ser fram emot pensionen och hoppas kunna dryga ut den med en och annan "buck" från loppisförsäljningen.

Nedre två bilderna: Birch Street, Bushnell. Lite fräschare såg bokcafet ut men tyvärr var det stängt. Jag fäste mitt visitkort på dörren och tog en medhavd fika utanför.

Triathleten David Reher från Helena, Montana tog en joggingtur i Pine Bluffs efter att samma dag ha vunnit ett långlopp på cykel. David är en av få joggare jag mött under detta coast to coast.

Dagens distans: 38 km

Keep on running!

Anlände till motellet i Pine Bluffs, Wyoming klockan 20.45. En kvart senare hade det varit kolmörkt.

Nog möter man ganska många märkliga personer och märkliga beteenden när man korsar USA till fots. Det här är nationen där man verkar kunna göra precis vad som helst och se ut precis hur som helst utan att någon reagerar. Mest på gott faktiskt.

Jag rör mig nästan enbart på landsorten. I de större städerna är det striktare, mera som hemma. Men här ute på vischan i vilda Wyoming verkar allt accepterat. Mitt besök på ett litet truckstop mellan Cheyenne och Pine Bluffs får illustrera vad jag menar med märkligt beteende.

När jag skulle betala min Snickers och Starbucks kaffedryck låg expediten på golvet och utförde någon religiös ritual. Sedan for han upp, viftade med rökelse runt några glaskulor som hängde i taket medan kunderna snällt fick vänta. Ingen sa något, allt verkade helt naturligt. Kunderna var mest lastbilschaffisar, en stor yrkeskår i USA men också en ganska märklig sådan. När de kliver ur sina fordon ser många ut att ha gjort på sig. De har svårt att gå, det gäller också många vanliga amerikaner. Det handlar inte bara om övervikt eller att man suttit länge i bilen,  man har ingen vana vid att promenera.

Min dag blev lång. Lite strul med datorn gjorde att jag kom iväg alldeles försent från motellet i Cheyenne. Planerade 65 km råkade dessutom bli 70, främst orsakat av att jag bytte till ett enklare motell som låg lite tokigt till. Nåja, jag var stark idag och stolt sa jag till personen bakom motelldisken:

-I have been jogging 42 miles today.

-Hm . . .

-Aren´t you impressed?

- I will not talk, I´m depressed. . .

En annan som heller inte ville tala var en ung expedit i en löparbutuk i Laramie. Jag sa i förbigående när jag provade ett par skor att jag springer tvärsöver USA.

-Exciting.

Sedan tystnad och inte en följdfråga. Dumt nog köpte jag ändå skorna. Så det är inte bara klang och jubelrop där jag drar fram. Ändå tycker jag det är ganska skönt att man är så accepterande här.

Dagens distans: 70 km

Keep on running!

Sandra Biller är anställd på universitetet i Laramie och lär bland annat skolbarn att äta och träna rätt. Hon för en närmast hopplös kamp mot fettmaepedemin. Här Jans nya vidoe om mina dåliga och bra lunch- och middagsvanor https://youtu.be/SeAHCOeH4WM

Två av tre amerikaner klassas som överviktiga. USA har högst andel överviktiga i OECD. Det görs dock en del för att stoppa fettmaepedemin- jag träffade en av "fältarbetarna".

Själv är hon slank, ägnar fritiden åt ultralöpning och på arbetstid försöker hon få amerikanen att ändra sina kostvanor och motionera mera. 29-åriga Sandra Biller är anställd av universitet i Wyoming som Nutrion educator, den enda i hela countyt. Larmaie är en universitetsstad och här är problmen något mindre än i övriga USA men ändå gigantiska jämfört med Europa.

-Jag är ute på skolorna ett par gånger i veckan och när jag träffar barn i 8-10-årsåldern är de ganska intresserade av kost- och motionsfrågor. Men tonåringar och lite äldre är inte alls intresserade, säger hon.

Hopplöst jobb?

-Nej, men det är svårt att  se effekterna. Kampen mot fettman är inte hopplös. Men visst är det så att problmenen är störst bland lågutbildade och fattiga. Föräldrarna arbetar heltid och orkar eller har inte tid att laga riktig mat.

Sandra och hennes pojkvän gav mig även idag en "Steve", dvs transporthjälp (en Steve innebär dock inte att den löpta sträckan blir kortare, bara att jag får ihop logistiken). Dagen till Cheynne, Wyomings huvudstad med 60 000 invånare blev precis så underbar som jag förväntat. Jag sprang på en otroligt vacker väg med märkliga bergsformationer (Happy Jack Road). Här var  knappt någon trafik, jag hade medvind och nerförsbacke.

Mitt under löpningen på Happy Jack Road stannade en stor vinröd Ford pickupp till. Verkadee jnte ansiktena bekanta? Jo, det var Terry och Diana, motellfamiljen jag lärt känna i Gothenburg, Nebraska. De hade ärenden i trakterna och passade på att överlämna några hamburgare från Cheyenne. Efter en välbehövlig powernap i bilen plockade Terry fram en cykel och gjorde mig sällskap under cirka en mil. Vad lätt det var att springa med följecyklist!

Dagens distans: 65 km

Keep in running!

Det här är toppen, 2 633 meter.

Det luktar brända bromsband från långtradarna i monsterbacken upp mot Lincoln Monument. Själv krypkör jag uppför Klippiga Bergens ”sista backe” och får en och annan uppmuntringstut.

Ja, Klippiga Bergen är ”besegrade”. Idag nådde jag tourens absolut högsta punkt, Lincoln Monument, en mil utanför Laramie, Wyoming. Backen var nog den längsta och bitvis också den brantaste. När jag utan stopp nådde toppen mötte mig skylten: 8 640 feet, alltså 2 633 meter.
Det här var ju toppen! Är det det här som kallas för ”runners high”? Nog var jag lite hög idag. Extra roligt att jag faktiskt besegrat denna backe en gång tidigare, även då sprang jag hela vägen. Gubben håller uppenbarligen måttet fast i år gick det lite långsammare.
Som ni vet är jag kritisk mot polisen. Men idag tyckte jag att man uppträdde föredömligt. När luffaren pustat ut inne på toppens Rest Area frågade en konstapel med bredbrättad hatt:
-Is everything ok?
-Yes, very ok! svarade jag och var nära att ge honom ett av mina skrytsamma visitkort.
Dagens hjältar var annars Lea och Sandra, två ultralöpare från löparklubben i Laramie. De gav mig var sin Steve så jag fick ihop den komplicerade logistiken. Sanda, som är sjukvårdsutbildad och har egen praktik gav mig medicin mot mina problem med läpparna. Solen och vinden har gjort att jag fått en sårinfektion. Det har jag också haft tidigare men då har vanliga preparat från butiker typ Dollar General hjälpt. Lea försåg mig också med diverse ”löparmat”. Jag är rörd över denna genorositet!

Hela södra körfältet på I80 var avstängt på grund av vägarbeten. Första gången jag fått ha en hel motorväg för mig själv.

Morgondagen till Cheyenne kan bli mycket trevlig. Jag ska springa på en vacker sidoväg till I80, Happy Jack Road.  Att det dessutom är nerförsbacke och ingen trafik gör ju inte saken sämre. Kanske möter jag också vänner från Gothenburg, Nebraska längs vägen. Enda osäkerhetsmomentet är som vanligt vädret.
Keep on running!

Stoet "Painter" till höger var tidigare en vildhäst. Hon fångades häromåret ute på de stora vidderna i Wyoming, har blivit helt tam och är mycket tillgiven värdfamiljen.

Wyoming är storslaget och vilt. Här kan vem som helst bege sig ut på de enorma fjällvidderna och fånga sin egen vildhäst.

Jag har spanat ut över vidderna men ännu inte lyckats få korn på en vildhäst. Annars finns det gott om  vildhästar i Wyoming, USA:s mest vildhästtäta stat efter Nevada. Man uppskattar att det finns mellan 3 000-6 000 vildhästar i Wyoming, arten är inte utrotningshotad och stammen växer.

Ändå blir jag väldigt förvånad när jag får höra att vem som helst i Wyoming  har rätt att fånga vildhästar. Och det är precis vad familjen jag får logi hos i Elk Mountain gjort.

-Painter är minst lika tillgiven som våra hundar, säger ägarinnan till Bar Hill Hideaway i Elk Mountain.

Jag fick till sist logi i Elk Mountain. Stugan höll högre klass än många motellrum, tyvärr inget internet men priset, 42 dollar, ska man inte klaga på.

Gårdagen löpning från Rawlins till Elk Mountain blev den längsta hittills, 78 km. Ett antal "summitar" skulle passeras, alla på runt 2 200 meter. Backarna är hur långa som helst och uppe på topparna blåser så kraftiigt att det knappt går att stå upprätt. Men under besvärliga förhållanden verkar jag fungera som bäst. Dagen blev faktiskt inte min jobbigaste, jag var urstark och sprang i varenda backe. Min nya backteknik är mycket kraft- och vägvinnande!

Jag spanade ut över det öppna, karga landskapet men såg tyvärr inga vildhästar.

Ute på rena kostigar i Elk Mountain och ser långhåriga kor. Ofta gör kylan att det blir svårt att få bete, vårarna är kalla, somrarna heta och korta medan vintrarna är långa och mycket kalla.

Parco Inn i Sinclair var det enda femstjärniga hotellet på sträckan Omaha-Salt Lake City när det stod klart 1925. Allt var mycket påkostat, bl a fanns det en fontän där middagsgästerna kunde hämta sin fisk. Jag var inne i byggnaden och imponerades, idag har baptistkyrkan tagit över.

Gårdagens megadistans kändes av idag under löpningen in mot Laramie, Wyomings enda universitetsstad med massor av småbutiker och äldre byggnader. Universitetet ser modernt ut och upptar flera kvarter i staden med 30 000 invånare.

Jag blev synnerligen väl bemött- universitetsläraren Alec gav mig en Steve, körde mig in sista biten till Laramie, en sträcka jag ska ta imorgon. Han hjälpte mig också 2012 då jag var här och nu  bjöd han och hans familj mig på middag på fin restaurang.

Jag bor furstligt på Comfort Inn. Skönt att också kunna stanna två dagar. Synd bara att det är så kallt och blåsigt, bara en del träd har börjat slå ut. Jag är nu uppe på ca 2 300 meter, höjdrekord men jag ska upp en bit till innan det bär utför.

Gprdagensndistans: 78mkm

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Kort rapport från en Sinclairmack i staden med samma namn, Ikväll (för er i morgon bitti) skriver jag troligen inget på bloggen eftersom det är tveksamt om jag får uppkoppling.

Läget är långt ifrån hopplöst. Det anrika motellet Elk Mountain Hotel i Elk Mountain är stängt för reparation. Men det ser ut som om jag får tak över huvudeet, Man ska fixa fram en "cottage", alltså en liten stuga i Elk Mountain.

Men färden dit blir lång, totalt 75 km, dessutom backig. Har nu i alla fall kommit 15 km på väg och fått en stadig lunch.

Keep on running!

Kellee Thompson säljer fyrverkeripjäser året runt på Warehouse firevorks vid en motorvägsavfart mitt ute i ödemarken.  Affärerna upgges vara lönsamma men butiken ser förfallen ut.

Amerikanen gillar inte bara vapen utan också fyrverkeripjäser.  Affärerna är i full gång inför självständighetsdagen Fourth of July. Jag fick en inblick i den lisvfarliga hanteringen.

Jag har svängt av vid Creston Junction, en motorvägsavfart på I80  21 km öster om Wamsutter. Det är ren ödemark och det enda som finns här är en butik för fireworks, det vill säga smällare och raketer. Jag var här 2012 och stannade till för en cola eftersom det är den enda "service" som finns på den 65 km lång sträckan mellan Warmsutter och Rawlins, Wyoming.

En och annan bil stannar till vid butiken som mer ser ut som ett skjul. Besökarna är långväga, en kommer från Alaska, en annan från Colorado. Just i det här countyt får man sälja fyrverkeripjäser, annars är det förbjudet i många områden.

Inne i den trånga butiken arbetar tre kvinnor, Jag blir vänligt bemött trots att jag inte ska handla det vanliga sortimentet utan bara vill ha lite att dricka. Jag blir bjuden på Pepsi och vatten. Fler av kunderna vill få produktern demonstrerade och kvinnorna provskjuter utanför butiken. Det verkar lite farligt att panga  så här nära ett stort ammunitionslager (bakom butiken finns dessutom containrar fulla med smällare och raketer). Inne i butiken har man tänt på en sticka, det bolmar.

-Jag hoppas att ni vet vad ni gör? säger jag lite förskräckt. Stickan ska senare användas för att tända på vid provskjutningen utanför.

När provskjutandet upphört sätter jag mig utanför och äter min medhavda lunch. Då kommer kvinnorna ut igen för att ta en rökpaus. De står alldeles intill butiksväggen, röker helt ogenerat trots att det finns en skylt om rökförbud. Jag är faktisk lite skraj att allt ska flyga i luften. Barndomsminnet från 50-talet då Hanssons Pyrotekniskan i Högsbo industriområde exploderade kommer i blixtbelysning.

När rökpausen är över fyrar kvinnorna av några fräsande saker bara för skoj skull. Dags att dra. Får det verkligen gå till så här? tänker jag och hastar vidare mot Rawlins.

Att jag passerat ContinentalDivide två gånger tror jag aldrig hänt under ett coast to coast. Bilden tagen drygt en mil väster om Rawlins.

Idag var det igen härlig medvind. Men avsaknaden av ritkig lunch och att sträckan var både lång och backig gjorde löpningen besvärlig. Jag nådde först motellet när det blivit mörkt. Laundromaten utanför Econo Lodge hade stängt och jag fick gå långt för att hitta en nattöppen. Morgondagen blir en rysare- 75 km till Elk Mountain och osäkert om det finns något rum på hotellet där.

Dagens distans; 65 km

Keep on running!

Pastor Dean Switzer upplät baptistkyrkan i Wamsutter, WY, till mig. Jag fick en "tiorummare" med utmärkt wifi, kontor och gratis fika. Kyrkan mindes mitt besök i Wamsutter 2012. Min "motprestation" blev en donation till kyrkan samtidigt som jag deltog i bibelstudiere tillsammans med  ett tiotal församlingsmedlemmar.

Stormbyar, kallt, duggregn och stans enda motell fullbokat. Vad gör man? Att i det läget campa lockade inte.

När nöden är som störst, är hjälpen som närmast. När jag idag frusen anlände till Wamsutter, ett samhälle med 450 invånare, ett truckstop, ytterligare en bensinstation, två restauranger och en baptistkyrka, visste jag på förhand att motellet var fullbokat. Hade detta varit mitt första coast to coast, ja då hade paniken varit nära. Nu var jag knappt ens orolig. Jag kände på mig att Wamsutter skulle ta emot mig med öppna armar. Här var jag ju en känd figur sedan löpet 2012.

Jodå, man mindes mig. Till och med polisen kom ihåg mig. Jag blev hänvisad till kyrkan. Där upplät pastorn hela kyrkobyggnaden till mig och församlingsmedlemmar frågade ut mig om löpningen.

Det låga oljepriset har slagit hårt mot energirika stater som Wyoming med stora tillgångar på kol, olja och gas. När jag var här våren  2012 var det i slutet på oljeboomen. Att det då var goda tider märktes. Idag är det som om luften gått ur. I området runt Wamsutter borrades det för fullt efter gas, nu sker ingen borrning, mängder av anställda har sagts upp och gasutvinningen är knappt lönsam. Med få arbetare på orten tvingades dessutom ett av de två motellen stänga.

-Vi borde satsa på turistnäringen, vi har en intressant historia att berätta, säger en av de äldre församlingsmedlemmarna.Själv jobbade han i en urangruva i Wamsutter men när Frankrike sluta köpa stängdes gruvan.

Ett glädjehopp vid Continental Divide, gränsen som avgör om floderna ska rinna ut i Atlanten eller i Stilla Havet. Bilden tagen strax utanför Wamsutter, WY. Nu borde det vara mest nerförsbacke för mig men än har jag inte nått högsta punkten.

Över en tredjedel av distansen avklarad. Dessutom en 40-milavecka. Hur många svenskar sprang längre?

Dagens distans 47 km

Veckans distans: 402 km

Keep on running!