På väggen bakom bardisken hängde några skarpladdade revolvrar.

I Wyoming lever Vilda Västern vidare. Här finns vildhästar du kan köpa och här har ”alla” ett vapen, en del bär dem synligt på barer och restauranger.

Delstaten har bland de mest liberala vapenlagarna i hela USA. Här är det i princip fritt fram för alla över 21 år att skaffa ett vapen- registreringar, licenser etc behövs inte. Jag blev väl medveten om denna ”frihet” då jag idag steg in på en bar och restaurang ute på de stora vidderna utanför Cheynne.

Jag har tidigare varit på denna ”pistolkrog” (Bunkhous Bar & Grill). Jag förvånades då över att det hängde några skarpladdade revolvrar bakom bardisken. Fanns dom kanske kvar fortfarande? Jodå, dom hängde där fullt synliga.

Har dom använts någon gång?

-Nej, försäkrade den nya ägaren. Vi har dom i avskräckande syfte.

Får gästerna bära vapen här inne?

-Självklart men inte om de sitter vid bardisken.

Lite senare pratar jag med en av bartendrarna. Hon berättar att för två månader sedan var det en hotfull gäst som fick brottas ner av tre sheriffer.

-Innan hade jag plockat ner en av revolvrarna från väggen men behövde dessbättre inte använda vapnet. Själv har jag en pistol hemma men tar inte med den till jobbet. All här ute har vapen, inget konstigt.

När jag lämnar baren sätter värsta åskovädret in. Samma sak var det för fyra år sedan. Lite otäckt med dessa skyfall som vi sällan upplever i Sverige. Jag skulle tro att att minst ett 20-tal bilar stannade för att fråga om jag behövde hjälp. Nästan rörande, tror knappt det skulle hända hemma. Flera av bilisterna fick ett blött visitkort av mig. Skyfallet piggade upp mig och någon fara var det aldrig- blixtarna var långt borta.  Jag kune räkna till 8-10 innan mullrandet hördes.

Just nu är det mycket tuff löpning; vägen stiger hela tiden och idag har jag varit uppe på 1 825 meters höjd. Imorgon söndag når jag utanför Laramie tourens högsta punkt; 2 633 meter. Då komner jag också att för första gången ge mig ut på motorvägen I80. Den kommer att bli min följeslgare under ett antal veckor. Logistiken är också mycket besvärlig i denna glesbefolkade delstat. Jag har fått ordna ett antal Stevar för att få ihop pusslet.

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Denna källa på Clint Jessens marker öpnades 1984 och snart är det fädugpumpat här, oljan sinar. Oljepumpen är elektrisk, nästan ljudlös.

En pojkdröm gick idag i upplevelse. För första gången har jag på nära håll fått se en oljekälla.

Sverige har ingen kommersiell oljeutvinning eller kolbrytnig. Därför är det så spännande att komma till Wyoming, en av de stora olje-, gas- cch kolstaterna i Amerika. Wyoming är annars med sina knappt 600 000 invånare den  befolkningsmässigt minsta delstaten.

Clint Jessen visar runt på sina ägor. Han är den sjätte medlemmen i famjen Jessen som är jordbrukare.

-Men jag har de minsta ägorna, säger han. Jag förstår dock att hans marker är jättelika jämfört med svenska förhållanden.

Jag blir utkörd till en av oljekällorna- en stor rostig pump som bara går och går. Den har varit igång nu cirka 35 år och de första åren producerade källan 1 000 barrels per dag (115 000 liter). Nu är produktionen nere i 1 700 liter per dag, snart inte lönsam. En sensor styr när pumpen ska vara igång så under senare år står den stilla då och då.

När man hittar olja på lantbrukres marker är det en vinstlott. Några lantbrukare kan bli väldigt rika men för de flesta är det ett hyggligt månatligt  inkomsttillskott, så också för Clinton som får in ca tusen dollar i månaden från sina 3-4 källor.

Ingen privatperson har råd med egen oljeutvinning. Det kostar för mycke att själv borra. Källan jag besöker ligger 7 000 feet under marken (2 100 meter). Det är oljebolag som äger och sköter driften, lantbrukarna behöver inte göra något. Numera borrar man inte bara rakt ner utan också horisontellt.

Lite av oljeboomen är över i Wyoming. Produktionen var som störst 2009-2010. Men delstaten är ändå den åttonde största oljeproducenten och den sjätte när det gäller gas. Utvinningen sker ofta med en ifrågasatt metod; cracking.

Dagens distans: 50

Keep on running!

Jag är i Wyoming! Det känns härligt men inte i benen. Jag är nu uppe på 1 500 meters höjd och får lätt mölksyra i lårmusklerna. Snart lär jag bli van och snart börjar nerförsbackarna . . .

Jag har haft stora problem med hotellbokningarna just i Wyoming. Ja, dom har varit så stora att jag nästan varit på väg att ge upp (men bara nästan). Motell har klappat igen, ett motell var stängt just den dagen då jag skulle anlända eller annars  har dagsdistanserna varit orimligt långa. Men tack vare att Jan lagt ner ett jättearbete på att ordna upp allt, ja han har nästan haft ett heltidsarbete tycks nu allt ha löst sig. Jan lyckades till och med få ett hotell att öpna enkom för mig!

Det brukar altid finnas en lösning på alla problem. Om det är något jag lärt mig under alla mina coast to coast så är det just det. Ge aldrig upp, keep on running och folk hjälper dig när du är i nöd.

Clint och Ashley Jessen, Pine Bluffs. Clint är femte generationen Jessen på den här gården, som ligger ett stenkast från gränsen till Nebraska. Ashley bjöd på grillspett och jag åt nog 6-7 stycken samt hemlagad glass. Det hade hört att jag älskar Coke så det blev mycket av den varan också.

Ja gästfriheten är närmast ofattbar. Just nu bor jag kungligt på en gård utanför Pine Bluffs. Motellet i stan hade klappat igen men paret Clint och Ashley Jessen upplät sitt stora och lyxiga hus till en luffare. Paret är veteodlare, de odlar biodynamiskt och en del exporteras till Europa. Här har jag tillgång till det mesta, ja till och med en jukebox, flipperspel och gym. Jag provade allt utom gymmet. I morgon bitti ska jag se på några oljekällor paret har på sina enorma fält. Oerhört jntressant att komma amerikaner så här nära in på livet!

Varmt även idag. Kor längs hwy 30 utanför Bushnell söker skugga under träden. I Bushnell med 123 invånare bjöd kommunkontoret på kall Cola och en trevlig pratstund.

Keep on running!

Steve Held, motellägare i Montana,som gett upphov till begreppet "Steve".

I samhället Potter minns man mig från tidigare löp. Och där vet man också vad en "Steve" är. Själv förknippar jag Potter med tornados.

En handfull personer i det lilla samhället Potter i Nebraska (300 invånare) kände igen mig direkt när jag idag gjorde ett lunchstopp här

-So you are back again? Do you want a Steve? skrattar Chad utanför den gamla drugstoren som byggts om till glassbutik och lunchrestaurang.

Herregud, har begrepet Steve nu också börjat användas av amerikaner? Det var för två år sedan jag tog skydd här när ett antal hotfulla tornados härjade utanför samhället. Jag måste ha berättat vad en Steve är och det fastnade uppenbarligen.

Gary (80 år och med giltligt flygcertifikat), John, Jerry och Chad utanför den fd dugstoren i Potter.

Du som läst bloggen vet säkert vad en Steve är. Det är när någon ger dig skjuts, t ex när sträckan till ett motell är för lång. Du blir hämtad och körd till motellet och nästa dag utkörd till platsen där du slutade löpnjngen. Att jag kallar det för Steve hänger ihop med en motellägare i Montana med detta namn, Steve Held. Han kom aldrig och hämtade mig som han lovat. Själv har Steve roligt åt detta och vi är vänner på Facebook.

Uppför, uppför, uppför. . .  Hwy 30 går nu hela tiden svagt uppför, man kan inte se det men det känns i benen. Jag är nu uppe på nästan 1 500 meters höjd. Kraftig blåst och väme gör löpningen besvärlig. I morgon händer något speciellt. Vad kan det vara?

Dagens distans: 65 km

Keep on running!

Det är inte själva löpningen, den rent fysiska prestationen som är svårast. I alla fall inte för mig, jag har andra problem som är större.Bilden tagen idag på hwy 30 mellan Lodgepol och Sidney, Nebraska.

Få amerikaner försår vad jag jag håller på med. Och skulle dom göra det tänker dom bara på den fysiska prestationen, mina dryga fem mil per dag under 100 dagar.

-Jag orkar inte ens springa till toaletten, är en vanlig kommentar.

Men det är inte själva löpningen som är besvärligast. Har du sprungit fem mil om dagen under några veckor kan du göra det i princip hur läng som helst. Visst, du måste vara vältränad och hållit på flera år för att inte bli skadad.

Nej, det är så mycket annat som suger kraften ur mig. Jag tänker då främst på administrationen av löpet. Det är ett jättelikt logistiskt pussel som ska läggas varje dag trots att jag har en färdig rutt. Jag har t ex överraskats ett par gånger av att motell lagts ner, senast idag då jag fick veta att motellet i Pine Bluff, Wyoming upphört. En smärre katastrof, krävdes flera timmar att reda upp. Och alla dessa Stevar- det är synnerligen tidsödande att få till. Ibland är det strategiskt viktiga matställen som lagts ner. Krånglande kreditkort, teknisk utrustning som inte fungerar, felbokade motell, vägarbeten med åtföljande omvägar, ja det är tusen saker som kan sinka eller stoppa mig.

Som du föstår är jag ingen fena på administration. Jag skulle behöva en heltidsanställd sekreterare och en följebil (fast följebil vill jag egentligen inte ha, förstör lite av frihetskänslan). Nu får jag en hel del hjälp av mina bröder Jan och Ragnar. Men jag vill ändå hålla i det mesta själv.  Ger en viss trygghet.

Min eventuella styrka tror jag snarare ligger på det mentala planet. Jag gilar ensamheten, känner mig aldrig ensam eller har hemlängtan. Jag vet några kust till kust löpare som mer eller mindre knäckts mentalt.

Halvvägs in i löpet brukar jag byta skor. Idag råkade jag köra över en orm men jag tror att den var död innan. Vad kan det vara för orm. Klicka för större bild!

Åter till amerikanens syn på mig. Jag har förstått att det jag gör är närmast ofattbart för gemene man. "Ingen" springer ju här, definitivt inte flera mil på landsvägarna. Så här brukar jag presentera mig

-I´m a Swedish long distance runner, jogging coast to coast, from Boston to Oregon, 100 days and my average is 33 miles a day.

Och vad blir reaktionen?

-Fantastiskt att cykla så långt.

-Hur orkar du gå så långt?

Få kan alltså föreställa sig att det går att springa kust till kust.

De som ändå försöker leva sig in i det jag gör brukar fråga:

-Hur många skor sliter du ut?

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Parker Jessen gav mig en Steve och lät mig bo på familjens gård. Han går en sexårig lantbruksutbildning i Colorado och under sommaren sköter han, pappan och några anställda familjejordbruket.

Svårt få internetkonakt så dagens text blir kort. Tack vare motellfamiljen i Gothenburg och deras son Parker har jag idag fått ovärderlig hjälp med svåra logistiska probem. Jag bor just nu på famijens gård som ligger mellan  Chappell och Oshkosh.

Löpningen går bra och jag har inga känningar i axeln. Äntligen har det också blivit lite svalare. Imorgon kör Parker ut mig till platsen där jag idag slutade min löpning, en Steve alltså.

Kollar hur långt gräset kommit upp.

Dagens distans: 61 km

Här på Olson Feedyards utanför North Platte i Nebrska fanns säkert över tusen kor. Korna står tätt packade, trampar i gyttja, föds upp på näringsrik mat, får jnte äta gräs och beta fritt. Efter att ha ätit upp sig under 6-8 månader går de till slakt. Ren industriproduktion men inte så ifrågasatt i USA.

Över tusen sorgsna koögon tittar vädjande på mig när jag stannar till vid en jättelik feedyard längs hwy 30 i Nebraska. Detta är ren industrproduktion- djuren får äta upp sig på kortast möjliga tid och går sedan till slakt.

Feedyards är något väldigt typiskt amerikanskt. Och Nebraska är kostaten Nr 1 i USA. I Texas finns visserligen fler kor men mätt till invånare är Nebraska störst- mer än dubbelt så många kor som människor. Och många tillbringar slutskedet på en feedyard där de snabbt får äta upp sig proteinrik kost, främst majs.

I Sverige har vi inga feedyards. Jag kan inte regelverket men troligen skulle den här typen av "industriproduktion" inte tillåtas. Men även i USA är den ifrågasatt, bland annat av djurrättsaktivister cch miljörörelen. Korna står tätt packade, stressas, får antibiotika och risken för vattenföroeningar är stor. För en lekman ser det ruggigt ut- inga glada djur som går och betar på gröna ängar. Isället trampar de i gyttja, ligger i gyttja och får inte äta ett grässtrå.

Genom att ge korna väldigt energirik kost växer det snabbt. Under 200 dagar på en feedyard kan de öka 180 kg (400 pounds). Nu när det är så varmt brukar man spruta vatten över djuren så att de ska äta mera.

Bob körde ut flytande näringsrik mat i sin tankvagn till en mindre feedyard med tjurar. Det finns alltid folk som kritiserar den här typen av uppfödning men det är ingen jättefråga i Amerika, menade han.

----

Och så något helt annat: Jag är helt återställd i min ömmande axel. Slut med pillerburkarna! Idag passerade jag ännu en tidszon och nu gäller Mountaintime med en tidsskilnad på 8 timmar mot Sverige.

Dagens distans: 54 km

Keep on running!

På fina Comfort Suites i Gothenburg finns allt och lite därtill men på Park Motel i Sutherland i stort sett inget mer än tak över huvudet. En natt på Comfort kostar idag 104 dollar mot 58 på Park. För de flesta ett lätt val.

Vill du bara ha en säng och en dusch duger kanske Park Motel i Sutherlad (1 300 invånare). Men önskar du internet, några galgar att hänga upp kläderna på eller bara en kopp kaffe och en väggkontakt där datorns kontakt sitter kvar väggen, ja då ska du inte ta in här.

Med cirka 600 nätter på olika motell och hotell i amerikanska små-och medelstora städer har jag sett en del. Park Motel är kanske inte det sämsta av dem alla men hamnar långt ner på listan. Jag trodde inte ens det fanns motell idag som saknade wifi. Ändå har jag bott här flera gånger. Varför?

Ja, när det inte finns något annat får jag ta vad som erbjuds. Park är inte ens billigt-för ett litet och slitet rum fick jag betala 58 dollar. När jag ska checka in har jag samma diskussion jag haft med motellägaren flera gånger tidigare. Varför inte wifi och kaffe, det har ju alla?

-För dyrt, svarar hon.

När jag står i receptionen kommer en luggsliten pensionär in och försöker pruta. Dömt att misslyckas. Jag förvånas inte över att jag just nu är den enda motellgästen på Park. Ska man säga något positivt om detta motell är att rummen ändå har tv, kylskåp och mikrovågsugn.

En annan sak som förvånar mig är hur lite vissa motellägare vet om sina närmaste omgivningar. Den prutande pensionären frågade var han kunde äta på kvällen.

-Här finns inget, svarade kvinnan.

Det stämde dock inte. Long Horn längs hwy 30 serverar pizza och de har normalt öppet till 02 (om det finns några gäster kvar)

-Jasså, har dom mat? Men det är ju en bar.

- Och så har ju Sutherland fått en ny Subway, retades jag lite.

-Jasså, har vi en Subway?

Ja, på småorter finns det en del knepigt folk eller annars är det att dom syns mera här. På Long Horn var servitrisen stupfull och fick köras hem. Så något öppet till 02 blev det inte i natt. Men innan hon kördes hem av kompisarna (alla nyktra) fick jag wifikoden så att jag mitt i natten utanför baren fick iväg detta blogginlägg. Och hennes kompisar bjöd mig på en frusen pizza (detfanns ju micropå rummet) och Cola, jag återgäldade med några visitkort.

På tal om knepigheter. Den 4 juli anordans i Sutherland i samband med den årliga rodeon brottningsmatcher på huvudgatan. De tävlande är dvärgar. På Long Horn får jag veta att då är det packat med folk på gatorna. Jag gissar att Park Motel den dagen kan tända skylten ”No Vacancy”.

Och så en glad nyhet: Jag är mycket bättre i axeln nu. Pillerburkarna kan jag nog snart glömma.

Dagens distans 47 km.

Keep on running!