Assisterande bibliotikarie Diane hade minst en av Stieg Larssons böcker inne för utlåning på biblioteket i Kennedy.

-Jag litar varken på media, myndigheter eller några andra, alla har en agenda. Tidningarna berättar inte sanningen, de är bara ut efter att sälja och tjäna pengar, säger bibliotikarie Diane på biblioteket i Kennedy, NY.

Hon ger uttryck för en uppfattning jag ofta möter ute på landsbygden; misstroende mot allt och alla. Jag kom i samspråk med henne eftersom jag sökte internetuppkoppling på detta landsortsbibliotek. Hon säger att hon önskade att hon hade större förtroende för nyhetsmedia, de rapporterade mer korrekt förr. När jag pekar på lokaltidningen som ligger på ett bord signalerar hon att just den tidningen har hon absolut inget förtroende för.

Väl framme vid mitt hotell i staden Jamestown (30 000 invånare) träffar jag William Brown från West Virginia. Han kuskar runt och sätter upp butiksinredningar och bor på motell större delen av året. Jag frågar om han har förtroende för media och myndigheter i största allmänhet. Han skakar på huvudet.

-Jo polisen och läkare litar jag på men definitivt inte media. Fox News är republikanernas kanal och CNN demokraternas. Skattemyndigheten och andra myndigheter är mer ellr mindre korrupta, anser han.

Jag frågar om han röstade på Trump och det medger han utan omsvep. Att fåga folk om hur de röstat verkar inte alls lika känsligt som i Sverige.

-Trump är en doer. I min hemstat har många kolgruvor lagts ner men nu har de börjat öppnas igen. Många har fått det bättre, inte minst med de lägre skatterna. Ståltullar mot Europa gillar han också även om han säger sig vara för frihandel.

Finns det inte en risk för att detta utbredda missnöje gör att det går utför med mycket i USA? Man måste väl kunna lita på myndigheter och media?

-Jo, det bekymmrar mig. Men jag vet inte hur förtroendet ska återskapas. Mina barn uppmanar jag att rösta, struntar man i det ska man inte klaga.

Williams inställning förvånar mig inte så mycket, däremot bibliotikariens. Skulle man fråga en svensk bibliotieksanställd eller annan välutbildad person om hen litar på nyhetsmedia skulle nog de flesta svara ja. Vad är det som har hänt i Amerika? Jag känner inte riktigt igen mig.

--

Motvinden håller i sig och gör löpningen besvärlig. New York tycks aldrig ta slut men nu är jag igen nära gränsen till Pennsylvania. Och när jag senare springer in i Ohio, ja då är det plattland som gäller. New York med Appalacherna tror jag för löparen är den besvärligaste delstaten av alla.

Idag var det riktigt varmt och för första gången sprang jag i bara t-tröja och kortbyxor. Insmörjning med solkräm faktor 50, två gånger under dagen. Träden har inte slagit ut varför landskapet ger ett trist intryck. Centrum i Jamestown såg förffärligt ut, mest nedlagda butiker. Mådde också idag illa mot slutet av löpningen och tvingades gå den sista halvmilen. Nu mår jag bra igen. Skönt också att jag hann med en stortvätt.

Dagens löpning 55 km.

Keep on running!

På kasinohotellen får fattiglappen uppleva lite lyxliv. Jag som luffare smälte fint in i den här miljön.

Jag har nog större framgång som löpare än som spelare. För första gången i mitt 70-åriga liv har jag spelat på roulette.

Ett jättelikt kasinohotell med över 400 rum väntade mig i staden Salamanca (6 000 invånare). Stan ligger i ett indianreservat och hit kommer många medelamerikaner för att spela, leva lite lyxliv och köpa billiga skattefria cigaretter. Miljön på dessa "fina" hotell är väldigt konstlad. Här klär man inte upp sig, här röker man fritt och går runt med sin ölflaska.  Maten är relativt billig. Jag såg  inga berusade och allt gick lugnt och städat till.

Jag hade från början bestämt mig för att spela på rouletten. Men hur gör man egentligen för att få sina spelmarker? Jag var tvungen att tillkalla en av vakterna som gick runt i den jättelika spelhallen. Jodå, man köpte direkt från croupieren. Vakten viftade bort en kvinna som satt och rökte men inte spelade vid roulettebordet. Min 20-dollarssedel byttes mot fyra marker men jag skulle bara använda två. Min ankomst väckte viss uppmärksamhet bland spelrävarna runt bordet.

Naturligtvis hade jag en strategi, det verkade också mannen intill mig ha som ständigt kollade sitt papper med handskrivna anteckningar. Min strategi var största möjliga försiktighet. Första markern satsades på rött- kulan stannade på svart. Andra markern satsades också på rött- kulan stannade igen på svart. Den rökande kvinnan kunde få sin plats, jag lommade bort och löste in mina två marker. Jag var en erfarenhet rikare: aldrig mera roulette.

Olean har 15 000 invånare och är lite av finans- och affärscentrum i regionen.

Annars ska jag inte klaga, Vad sägs om löpning i en nära sex mil lång lätt sluttande nerförsbacke, från Cuba till Salamanca? Här gick det undan, vill jag lova. Nåja, topphastigheten ligger sällan över tio km/tim (6-minuterstempo). Naturligtvis hade jag motvind igen om jag nu får klaga lite. Perfekt också med ett matstopp på McDonalds i Olean efter 27 km  (inga hamburgare nu utan en nyttig salladsmeny med mjölk). Jag brukar säga att hwy 30 i Nebraska är den bästa löpvägen i hela USA, också lätt nerför (om man kommer väsetr ifrån) och ingen trafik.Men frågan är om inte väg 417 längs Allheghenyfloden är ännu bättre.

Dagens distans 59 km. Imorgon väntar 52 km till Jamestown (NY) och nu är det slut på nerförslöpan.

Keep on running!

Jacob Manning, 20 år, i Angelica (NY) drömmer om att börja på College i grannstaden Wellsville tre mil bort. Men då måste han först spara ihop för att ta körkort och skaffa bil- de allmänna kommunikationerna är obefintliga på landsbygden.

Efter 35 km löpning tar jag paus i Angelica (1 000 invånare) för att äta lunch. ”Alla” restauranger är stängda på måndagar. Jag slår följe med 20-årige Jacob Manning, som kommer gående på Main St.

Jacob jobbar pizzerian jag just stannat till vid. Vet han kanske något  annat ställe som kan vara öppet? Vi tittar i min gps och han tipsar om en grannstad där kanske något kan vara öppet. Det skulle dock bli en för stor omväg så jag fortsätter min promenad tillsammans med Jacob, som är på väg hem.

Han berättar stolt att han gått ut High School.

-Pappa blev jätteglad när jag klarade skolan, själv gick han aldrig vidare. Han jobbar mest hela tiden,10-12 timmar om dagen. Mamma gick bort häromåret så hon fick aldrig uppleva att jag klarade skolan.

Vad har du för framtidsplaner? frågar jag.

-Min dröm är att börja på College. Jag har sökt några och blivit antagen men jag har inte råd. Jag hoppas att senare komma in på det närmaste, Alfred State i Wellsville. Men då måste jag först spara ihop till körkort och bil eftersom jag vill bo kvar  hemma, att bo på college kostar en förmögenhet.

Jacob berättar att han är intresserad av datorer, han har själv satt ihop några. Hans största intresse är annars film och teckning och han skulle gärna vilja syssla med tecknad film, typ Walt Disney.

Hus i Angelica.

Framtiden finns inte i Angelica, menar han. Och han har säkert rätt, staden har minskat i folkmängd under senare år. Jag förstår att Jacob har lite problematiska familjeförhållanden men han ger ett rättframt och sympatiskt intryck. Med sin härligt röda kalufs påminner han om min yngste son. Jag uppmuntrar honom att hålla fast vid sina drömmar.

-Thank you sir, säger han när vi skiljs och jag ger honom mitt visitkort så han kan kolla in bloggen.

Jag fortsätter löpningen och utanför stadsgränsen svängar jag in på en liten åkerväg för att kalasa på det enda jag har i matväg: två små fruktyoughurt, lite Philadelphiaost, två små muffins, två äpplen och sportdryck. Inte mycket men förhoppningsvis så att jag ska klara de återstående tre milen i hård motvind och en massa backar, några så branta i skogen att jag knappt kunde skjuta kärran. Livsfarligt att lita på gångfunktionen i gps:en, som ibland ger mycket dåliga vägval. Genvägar är senvägar.

Jag befinner mig i Amish-land.

Väl framme i Cuba startas en matorgie. På McDonalds inhandlas den största och mest kaloririka menyn och på Dollar General köper jag några Snickers, salta jordnötter, chips och Coke. En rysare för den matmedvetne men för mig största njutningen. Finn det något bättre än att trött ligga i ett varmt bad och på badkarskanten ha en Snickers och en Cola?

Dagens distans 62 km. Imorgon väntar 58 km till ett kasino-hotell i Salamanca. Ska jag satsa allt på rött?

Keep on running

Bath (12 000 invånare) hade en väl bevarad stadskärna och ett stort kvadratiskt torg. Kylan satte stopp för mitt turistande.

Det hade precis blivit mörkt när jag nådde dagens slutmål, staden Hornell (8 000 invånare). Kyla, motvind och illamående gjorde denna långa etapp extra jobbig.

Illamåendet var något nytt och gjorde att jag mot slutet hade svårt att springa. Men jag var inte i sämre skick än att jag omedelbart vid framkomsten kunde smälla i mig en jättelik portion spagetti och kyckling. Ryktet om att en långlöpare anlänt till Hornell spred sig snabbt och flera personer ville bli fotograferade tillsammans med mig. Ganska typiskt amerikanskt men trevligt!

Jag har lätt för att frysa, förmodligen har jag för lite underhudsfett. Och klär jag på mig extra brukar jag svettas, svårt att hitta balansen. Ser fram emot värmen, för mig kan det nästan aldrig bli för varmt. Det lär dröja innan jag skaffar en kyltermos för sportdrycken.

Morgondagens etapp till Cuba (NY) blir tyvärr också lång- drygt 6 mil.

Dagens distans:66 km

Veckans distans: 374 km (rekord)

Keep on running!

Kort rapport halvvägs in i löpet från Burger King i Bath, NY:

Sex plusgrader är väl inget för en viking. Men springer du i motvind och det regnar och snöar allt emellanåt och distansen dessutom är tre mil, ja då är det en utmaning. Det var därför skönt att komma in i värmen här på Burger King i staden Bath med 12 000 invånare.

När jag lämnade hotellet i morse snöaade det. Fick därför sätta på mig mina varma "boxhandskar", tjock mössa och dra upp luvan på löparjackan men jag frös ändå. Här krävs förstärkning. Eftermiddagens tremilapass som går i bergig terräng får löpas med överdragsbyxor utanpå tajtsen. Kyla i kombination med regn är bland det värsta en coast to coast-löpare kan råka ut för.

Det ska nog gå bra ändå. Just nu tittade solen fram och personalen på Burger King titulerar mig sir. Äpplepajen smakar fantastiskt gott, ska nog ta en till . . .

Keep on running!

Korsar Susquehanna River vid staden Corners, NY.

Igår följde jag Susquehanna River medströms. Löpningen gick som en dans i det svaga nerförslutet. Idag fortsatte jag att följa floden men nu var det plötsligt uppförsbacke. Hur kan det hänga ihop?

Jag trodde det skulle bli en behaglig resa men lördagens etapp blev den hittills svåraste . Ständig uppförsbacke och knäckande motvind. Förstod inget- floden hade plötsligt ändrat riktning. När jag utpumpad anlände till hotellet och tittade på kartan begrep jag: det var inte samma flod som dagen innan utan en förgrening. Jag slarvar med kartstudierna och litar för mycket på gps:en. Idag råkade jag dessutom göra ett dumt vägval och fick ytterligare några kilometrar.

Jag vet inte om jag tidigare var blind men jag ser nu väldigt många vackra hus, snickarglädje så det skriker om det. Eller vad sägs om den här pärlan i staden Corners, NY? Huset  var en begravningsfirma och låg passande nog på Church Street.

Stora gamla amerikanska vrålåk är jag också intresserad av. Många ställer ut sina bilar på trädgårdstomten och sätter en lapp på vindruta.

Vad tror du detta kan vara för bil? Märke, modell och årtal?

Morgondagen kan också bli besvärlig. Jag har tvingats boka om ett boende vilket gör etappen mycket lång. Tidigt sänggående.

Keep on running!

Det fanns ingen skylt med texten "Welcome to Pennsylvania" så jag fick istället hoppa utanför mitt hotell som låg precis på gränsen.

Nytt längdrekord idag: 67 km. Och ny delstatsgräns passerad: Pennsylvania.

Ja, idag flöt löpningen på mycket bra. På pappret svåra dagar blir sällan så besvärliga som man tror. Å andra sida brukar dom lätta dagarna bli extra jobbiga. Undermedvetet verkar kroppen ställa in sig på vad som väntar.

Appalacherna visade sig idag från sin bästa sida. Backarna var inte så branta, jag hade faktiskt svagt nerför de sista 2-3 milen. Vägen följde den mäktiga och vackra Susquehanna River, USA:s 16:e största flod och totalt 747 km lång.  Imorgon kommer jag att korsa floden fyra gånger. Detta har fått min bror Jan att göra en kort slide show om broarna som du kan se HÄR. Det verkar klia i hans fotofingrar- Jan ska ju vara följechaufför de två sista veckorna och då blir det nog lite proffsigare med rörliga bilder.

Vackra gamla trähus längs Main Street i Owego, NY.

Ris och Kinamat. Det var vad som upptog mina tankar idag. Jag kan ju inte bara äta pizza och mat från snabbmatskedjorna. Så jag svängde in på ett tämligen öde köpcentrum utanför staden Owego och beställde in favoriten; biff med broccoli. Servitören fick bära in extra risskålar- jag äter som en häst! Maten var rena raketbränslet. Dessbättre har jag aldrig problem med att springa när jag är proppmätt.

Den andra tanken idag- ja man tänker inte så mycket ute på vägarna- var att försöka hinna fram till hotellet innan det blev mörkt (lyckades nästan) samt att hitta delstatsskylten som markerar gränsen mellan New York och Pennsylvania. Det fanns ingen skylt så jag fick ta den obligatoriska hoppbilden utanför mitt hotell som låg i Pennsylvania, precis på gränsen. Jag är inte färdig med New York utan kommer de närmaste dagarna att springa i såväl NY som PA.

Tyvärr missade jag att ta bilden på min största beundrare. När jag nästan var framme stannade jag till vid en hus och frågade en man var jag kunde finna en delstatsskylt. Han var som alla amerikaner hjälpsam. När det slank ur mig ”you are talking with a world record holder in coast to coast running” fick mannen formligen fnatt. Han tryckte min hand hårt, gjorde glädjetjut, bad mig att stanna kvar och rusade in i huset. Jag trodde han skulle hämta sin kamera men istället kom han ut med sin favoritkeps som jag fick signera med en tuschpenna.

Keep on running!

Svensk och amerikansk glesbygd har sina olikheter. Servicen i de små samhällena i USA kan ofta vara bättre än i Sverige.

Som storstadsbo är det lätt att göra sig lustig över alla små hålor jag passerar. Samhällena har inte så mycket att erbjuda turisten, de ger ofta ett förfallet intryck, husen är slitna och affärerna har bommat igen. Men skrapar man lite på ytan är det nog inte så illa ställt ändå.

Ta t ex Nineveh (NY) som jag passerade idag. Samhället har 50 hushåll men har ändå ett visst serviceutbud. Här finns bibliotek, livsmedelsaffär med en bensinpump, restaurang, handelsträdgård och en kyrka.

Linda Ferranti, Library Clerk på Nineveh Public Library.

Utanför biblioteket fladdrar en flagga som talar om att man har öppet. Öppettiderna här är nästan lika bra som på t ex stadsbiblioteket i Stockholm. Motvinden har varit besvärlig under hela dagen, jag är tröttkörd och går in på biblioteket för att koppla upp mig mot nätet. Jag möts av Linda Ferranti som sätter på kaffe och tar fram en vattenflaska till luffaren och pumpar honom med frågor om svensk sjukvård, svensk skola, svenska bibliotek och naturligtvis om min löpning.

Hur kan ett så här litet samhälle ha ett eget bibliotek och så generösa öppettider? frågar jag.

-Det beror nog mycket på mig själv, jag tycker det är roligt att vara här och så är ersättningen låg.

Nineveh är inte unikt, det finns bibliotek i de flesta små samhällen men i regel är de bara är öppna någon dag i veckan. Mycket skolungdomar håller till på biblioteken och det är datorerna och spelen som drar. Också vuxna använder datorerna, internet ute på landsbygden är inte lika utbrett här.

Dagens löpning på 55 km gick ovanligt tungt, motvinden och alla backar gjorde det inte lättare. Jag missade dessutom ett lunchstopp och fick köra på tom tank länge. Det ska bli skönt när Appalacherna är besegrade men än återstår det flera dagar.

Imorgon kommer något speciellt att inträffa. Vad tror du det kan vara?

Keep on running!