Ett glädjehopp- Illinois gillar jag. Vid den här skylten har jag hoppat tidigare.

Att korsa Mississippifloden är stort för alla kontinentlöpare. Därför är jag upprymd idag- nu känns det nästan som om jag vore hemma trots att cirka en tredjedel av sträckan återstår innan jag kan kasta mig i Atlanten.

Ännu en härlig, solig dag. Jag märker att jag klarar värmen och den höga luftfuktigheten mycket bra. Visst, det går lite långsammare men vad gör det? Det verkar som om jag fått till en effektiv löpteknik, vägvinnande, och det blir aldrig några långa stopp och i princip ingen gång. Jag svettas kopiöst men häller i mig nästan lika mycket vätska som försvinner. Men efteråt på hotellrummet svepte jag ändå en 2-liters iskall Coke inköpt hos min hovleverantör Dollar General.

Ja, idag kände jag mig stark. Med ett par skor typ barfotaskor, vetskapen om att Mississippifloden var nära och att jag lyckats lösa några logistiska problem kom jag ibland upp i den "svindlande" hastigheten av 11-12 km i timman, alltså ungefär femminuterstempo.

Jag har idag gett snabbmaten ett nytt ansikte. Efter att ha  korsat Mississippifloden dök en Diary Queen upp, en av mina favoritkedjor. All verksamhet upphörde därinne och jag bombaderades av frågor från personalen. Eftersom jag alltid fryser inne på restaurangerna åts menyn Nr 1 (baconburgare) utomhus. Jag tror det blev nytt rekord- högst fem minuter i depån och sedan en rivstart med kärran. Jag har inga som helst problem med att springa på "full tank"!

Min första Steve med taxi. Föraren heter David Lee Guymon Jr.

Taxi är billigt på landsorten, ungefär 1 dollar/mile. Därför sved det inte i plånboken när jag idag tog min första "Steve" med en taxi. För en transport på 14 km betalade jag 10 dollar exklusive dricks. Steven gjorde att morgondagen till Macomb inte blir orimligt lång. Så imorgon bitti blir det taxi igen till platsen där jag avslutade dagens löpning.

Som ni hör är jag ganska uppåt. Det är egentligen bara två saker som oroar och de är av teknisk art:

1. Min handhållna vattentäta mc-gps, den jag navigerar med, startar ofta inte trots att batteriet är fulladdat. Jag har fem reservbatterier och det verkar som bara 1-2 fungerar. Vet inte om det är batterierna det är fel på eller enheten. Utan gps är jag illa ute. Måste köpa nya batterier ev ny gps när jag kommer till en större stad.

2. Läsplattan har också batteriproblem efter vattenskadan. Den fungerar bara med strömkabel. Lägger datorn av, ja då har jag riktigt stora problem.

Daagens distans 44 km (till Elvaston)

Keep on running!

En varm, slö och helt underbar dag. Jag har precis nått dagens etappmål Kahoka. Ännu har jag inte drabbats av solsting men snart. . .

Stans enda motell var fullbokat så jag övervägde att ringa fängelset för att höra om de kunde hysa mig. Men jag ringde inte- jag skulle nog inte få enkelrum, kingbed, wifi och ishink.

Fullbokade motell är en rysare.  Eftersom jag inte vill campa och inte heller kan springa till nästa stad uppstår stora problem. Som idag till exempel då jag försökte boka mitt första motell i Illinois (Carthage). Jag hade hört att det fanns ett fägelse i stan, så varför inte pröva att ringa dit?

Det var en jäkla tur att jag inte slog det samtalet! För fängelset är idag ett historiskt museum över Joseph Smith, första ledaren för samfundet Sista Dagars Heliga. Han och hans bror Hyrum blev här mördade 1844 av en mobb på 150 personer. Hade jag ringt hade jag kanske fått ett rum ändå men på ett dårhus! Jag var ändå inte helt snett ute för jag har sprungit förbi ett fängelse när jag korsat Mississippifloden men det måste ha var lite längre norrut.

Jag tvingas nu planera om etapperna lite, imorgon torsdag blir det en onödigt kort dag till Keokuk i Iowa men på fredagen blir det en 7-milare till Macomb i Illinois. Ni hör, jag är i gränslandet mellan Missouri, Iowa och Illinois.

Temperaturen låg idag på 35 grader och luftfuktigheten kändes också hög. Räddningen blev ett café längs vägen, en glad överraskning. Jag hade innan frågat några ortsbor om det fanns ett vattenhål längre fram men det skulle det inte finnas. Jag är förvånad över hur dåliga kunskaper lokalbefolkningen generellt har om sitt närområde. Ibland vet jag mer tack vare min gps. Är vi lika dåliga hemma?

Så dags för första bilfrågan under detta coast to coast. Jag vill veta bilmärke, modell och årtal på denna skönhet som stod parkerad (för gott?) bakom caféet. Ägarinnan ville restaurera pärlan men det fanns nog inga pengar för det. Under de två timmar jag satt på caféet kom bara en kund.

Dagens distans: 39 km

Keep on running!

Idag korsade jag gränsen till Missouri och som vanligt blev det ett hopp vid skylten. I Missouri kommer jag bara att vara två dagar, sedan korsar jag Mississippifloden och springer in i Illinois.

Genom att låta utvalda motellgäster bo gratis har en motellägare i Iowa lyckats få en toppranking på sitt motell på TripAdvisor. Jag kom på bluffen när han också försökte muta mig.

Du litar väl inte på vad hotellgäster skriver på bokningssajterna? Jag tar omdömena med en stor nypa salt. Ofta är de väldigt överdrivna, allt för positiva eller allt för negativa. Eller annars är de fejkade, skrivna av motellägaren själv eller dennes kompisar.

Jag fick en inblick i denna skumma värld för några dagar sedan efter en vistelse på ett litet familjeägt motell i Iowa.

-Du behöver inte betala för rummet. Det enda jag vill är att du skriver en recension på TripAdviser, sa motellägaren.

Jag blev paff. Varför skull jag bo gratis, jag hade ju inte ens bett om det? Men erbjuder mig någon gratis boende tackar jag inte nej. Hittills har jag dock betalat varenda motellnatt.

Sedan berättade han om en gäst från Australien, som vandrat över USA.

-Han fick också bo gratis. Trevlig kille. Han skrev en bra recension och så läste han upp vad mannen skrivit.

Jag lämnade ockå ett omdöme på TripAdviser. Jag skrev sanningsenligt vad jag tyckte, gav motellet tre stjärnor av sex möjliga. Jag framhöll några positiva saker, något negativt, dock inget om gratis boende men gav högsta betyg för servicen eftersom jag också blivit bjuden på två "Stevar". Motellet var alltså varken bra eller dåligt. Efter över 400 motellnätter i USA har jag sett det mesta, från toppen till botten, och tror mig därför ha hygglig inblick i motellstandarden.

När min recension publicerades kollade jag upp vad andra gäster skrivit på TripAdviser om just detta motell. Sp gott som alla hade gett högsta betyg! Skumt, motellet var ju enligt mitt förmenande inget märkvärdigt alls.

När sedan en ursinnig ägare mejlade mig efter att ha läst omdömet förstod jag hur det låg till. Han skrev att han förlorat 66 dollar på rummet, 20 dollar på bensinen samt offrat tid på Stevarna. Då kunde han förvänta sig viss tacksamhet, underförstått ett toppbetyg. Han erkände alltså öppet mutförsöket!

Hade jag varit lokaltidningsjournalist i den staden hade jag grävt djupare i saken. Helt klart en skandal. Motellägaren var inte mottaglig för mina argument om att hans motell knappast blev bättre för att just jag bott gratis. Dessutom var han ofördkämd och kallade mig för både det ena och det andra.

Vad var de då för hemskheter jag skrivit? Så här skrev jag:

"Clean, good wifi, free guest laundry, helpful frontdesk, McDonalds and other restaurants close to the motel but no breakfast. Not modern decor but everything works fine anyway. Refrigerator and microwave in the rooms. I have stayed here before and will come back".

Jag står för allt, dock inte att jag kommer tillbaka.

Löpningen går fortsatt mycket bra trots värme, hög luftfuktighet och ett backigt Missouri. Jag känner mig stark som en Björn!

Dagens distans 51 km

Keep on running!

PS

Har nu plockat bort bilden på den "hjälpsamme" motellägaren från ett tidigare inlägg.

 "Amish buggy" i West Growe, Iowa. Det är som att förflyttas över 100 år tillbaka i tiden när man ser dessa hästdragna kärror.

Likheterna mellan mig och Amishfolket är inte slående. Men ett har vi gemensamt: vi far fram med våra kärror- jag med hjälp av muskelkraft, de med hästkraft!

Jag är i staden Bloomfield, en av de största Amishkommunerna i Iowa. Det är först i Iowa jag stöter på på denna religiösa grupp, som lever på ett ålderdomligt sätt och skyr moderna påfund som t ex el och motorfordon. Klädseln (ålderdomlig), språket (gammaldags tyska) och de hästdragna kärrorna är omistkännliga tecken.

Iowa är annars inte någon utpräglad Amishstat, här ska finnas 7 000 och i hela Nordamerika 300 000 varav de flesta finns i Pennsylvania, Ohio och Indiana, stater jag senare kommer att rulla i.

Jag har pratat med många vanliga amerikaner om Amish och hör aldrig något nedsättande. De är respekterade i det amerikanska samhället trots att de i stora stycken lever utanför men här i Bloomfield såg jag en Amishfamilj med fem barn äta på Pizza Hut. De tre flickorna hade liksom mamman huvudbonat och pappan ett yvigt skägg. Barnen satt som tända ljus och ingen tittade på tv-skärmarna uppe i taket.

Jag vill gärna intervjua någon ur Amish men har hört att det kan bli svårt, särskilt att ta en bild. Nu skäms jag när smygfotograferar. Kanske dyker det senare upp ett naturligt tillfälle, Amish säljer ofta frukt och grönsaker på sina gårdar.

Minns du polisen i Colorado som hotade mig på motorvägen med orden; "Don´t argue, I´ll put you in jail"? Efter incidenten anmälde jag honom för olämpligt uppträdande och nu är ärendet "utrett". Resultatet blev som väntat; ingen åtgärd, polisen säger sig inte veta vem som stoppat mig trots att de fått exakt tidsangivelse och plats, dessutom en bild på polisbilen. Ärendet har bollats mellan ett antal olika polisdistrikt och polisgrupperingar och mejlväxlingen har varit intensiv.

Jag misstänker att polisen vet vilket rötägg som stoppade mig och att denne agerat på egen hand, helt utanför lagens råmärken men att man vill skydda personen. Mitt förtroende för polisen i USA i största allmänhet är lågt. Jag har aldrig blivit hjälpt och de flesta "ingripanden" har varit omotiverade. I Nebraska och Iowa har jag dessbättre knappt sett en polis.

Jan frågade igår vad som kommer att hända mig i morgon men ingen nappade. Jag gör ett nytt försök: vad händer imorgon?

Dagens distans: 42 km

Keep on running!

 Bob Smith är 88 år och tycker om att sitta på sin veranda. Han behöver ingen hjälp och kör en gång i veckan med sin pickup två mil in till stan för att handla.

-Hey there! Någon ropar på mig när jag springer in i det lilla samhället Promise City i Iowa (100 invånare). Det är Bob Smith, 88 år.

Först tror jag att han skojar när han berättar hur gammal han är. Men snart förstår jag att jag träffat samhällets ålderman. I början är han lite avvaktande men efter ett tag berättar han sitt livs historia.

Bob är född i Promise City och har bott här i hela sitt liv. Förr fanns här fyra kyrkor, skola, livsmedelsaffär, hotell med mera men nu är allt borta frånsett en kyrka och ett litet postkontor som dock snart lär försvinna. När jag var i Promise City för två år sedan försökte jag intervjua postmannen men han var fåordig och vägrade ställa upp på bild. Han gick i år i pension (statsanställda kan gå redan vid 55) och nu jobbar en kvinna på kontoret, säkert inget stressigt jobb.

Bob jobbade de 25 första åren som bonde och fortsatte sedan som byggnadsarbetare. Han insåg tidigt att pensionen inte skulle bli fet.

-Jag började lägga undan pengar och har nu 100 000 (dollar) på banken. Så jag lär klara mig, säger han och verkar riktigt nöjd.

Och visst klarar han sig riktigt bra. En gång i veckan tar han pickupen och åker in till stan (Centerville) och handlar. Var tredje månad besöker han läkaren och han är frisk som en nötkärna. På handleden ser jag dock att han har ett trygghetslarm. Gräsmattan och snöskottningen brukar han också klara själv.

-Jag trivs med livet trots att jag sedan 1999 har bott ensam. Med min hustry Betty fick jag tre barn varav två söner, 61 och 59 år, är i livet.

Vad händer om du inte längre klarar dig på egen hand? frågar jag.

- Då blir det något äldreboende i Centerville. Det skulle inte vara någon katastrof. Jag tar en dag i sänder. Du verkar också vara en krutgubbe, säger han och plirar med ögonen.

Idag var troligen den varmaste dagen av alla med mycket hög luftfuktighet. För första gången blev jag blöt i skorna av all svett. Sedan blev det åskväder och då blev jag närmast dränkt. Bilar stannade hela tiden men jag skrek:

-I´m okey!

Dagens distans 38 km.

Veckans distans: 315 km

Keep on running!

Skräppost? På vägrenen på St hwy 2 utanför staden Corydon låg ett oöppnat och frankerat brev. Det tog jag hand om, sprang vidare och postade det i brevlådan utanför Corydons postkontor.

Längs vägarna hittar jag både det ena och det andra. Idag var det ett brev som borde ha lagts på brevlådan, inte kastats på hwy 2 i Iowa. 

Hur kunde brevet hamna här ute på vägrenen utanför Corydon? Var det ett viktigt brev? Vad innehöll det? De frågorna har jag funderat på under hela kvällen här på motellet i Corydon.

Jag vet vem brevskrivaren är. Samma med mottagaren. Namnen syntes tydligt på brevets framsida. Det verkade innehålla ett hårt kort. Kanske ett gratulationskort med tanke på färgen på brevet och några glada klistermärken på baksidan? Sändare och mottagare har samma efternamn så det är eventuellt pappa Daniel i Corydon, Iowa som skriver till sonen Jen i Noel, Missouri, 55 mil längre bort.

Vem skickar brev nuförtiden? Jo äldre personer. Daniel är 72 år. På nätet fick jag också fram ett telefonnummer. Skulle jag våga ringa? Nej, jag skickade iväg ett meddelande över internet men det är ingen riktig epostadress så det är osäkert om det gick fram. Nu väntar jag med spänning på ett svar! Förresten, det var andra gången jag hittade ett brev.

Jag agerade också brevbärare och la brevet på lådan utanför postkontoret i Corydon. Så nu når det defintivt  mottagaren. Här i USA jobbar brevbärarna på lördagar så kanske har Jen brevet redan på måndag.

Här på hörnet vid nuvarande stadshus i Corydon låg Ocobock Brothers Bank. På väggen sitter en skylt som upplyser om att Jesse James och hans banditgäng rånade banken 1871. Tyvärr ingen årtalsangvelse på den äldre bilden.

Corydon, där jag nu befinner mig, har 1 500 invånare. Knappt en människa syntes på de stekheta gatorna, det är lördag och det mesta var stängt men pizzerian var öppen och det blev en pastarätt och gigantiska pizzawienerbröd à la Danmark.

Det har nu gått 143 år sedan stadens mest remarkabla händelse inträffade. Den 3 juni 1873, kanske också en stekhet dag, red fyra män utklädda till boskapsköpare in i staden, band sin hästar utanför Ocobock Brothers Bank, som låg 50 meter från mina danska wienerbröd. Ledare i gänget var Jesse James, alla fyra steg in på banken, drog sina revolvrar, band den ensamma bankmannen och fick med sig ett byte på 6 000 dollar (det hade precis varit skatteuppbörd så banken var proppfull med pengar).

Efteråt red de till kyrkan där en massa människor samlats för att höra jättenyheten att järnvägen skulle dras till stan. Mötet avbröts abrubt då "James Younger Band" dök upp, skjutande vilt i luften och meddelade att banken just rånats. Ingen trodde dem naturligtvis och gänget hann fly över gränsen till Missouri. Detta var Jesses sjunde bankrån och det skulle bli ett 20-tal till plus några tågrån med mera innan legendaren föll för en kula 1882. Jesse James går till historien som den förste beväpnade bankrånaren i USA (1866 Liberty, Missouri).

Spännande historia! Men tror någon att Stockholms Stad skulle sätta upp en minnetavla om Norrmalmstorgsdramat utanför dåvarande Kreditbankdns hus på Norrmalmstorg? Nej, det känns osvenskt och händelsen ligger för nära i tiden (1973).

Dagens distans 38 km.

Keep on running!

Spökstad. Här kunde jag släcka törsten för två år sedan men nu finns ingen bar, restaurang eller butik kvar i Kellerton, Iowa.

-Du har kommit till en spökstad, säger sopåkaren när jag frågar om baren är öppen. Tyvärr har han rätt, nu har också Kellerton blivit en av USA:s många ghost towns.

Kellerton med cirka 300 invånare var en gång en betydande ort mitt mellan de två städerna Mt Ayr och Leon i Iowa. Här fanns järnväg, två banker, egen tidning, hotell, livsmedelsaffärer, caféer, restauranger, en järnaffär, tegelbruk, skomakeri, bensinstation med mera. Idag finns inget kvar. Enda servicen är ett postkontor och en brandstation. Så brukar det se ut i många av de små samhällen jag passerar.

Till skillnad från avfolkningsbygder i Sverige ser det så förfallet ut i USA, som om man lämnat allt i panik. Så begreppet ghost towns är mycket talande.

Förrädisk idyll. Iowa med alla kullar är tungsprunget. Just nu är dessutom luftfuktigheten mycket hög och från  träden för cikadorna oväsen.

Grusade vägrenar, backigt, varmt, åskoväder och hög luftfuktighet. Listan på besvärligheter i Iowa kan nu utökas med en ny plågoande- cikador! Denna insekt för i år ett helvetes liv dagtid. Nej, jag överdriver inte. Ljudet är så starkt längs landsvägarna att det överröstar musiken i mina hörlurar. Det är skärande, rent plågsamt. Enligt lokalbefolkningen inträffar detta fenomen vart sjunde år och har något med insektens livscykel att göra. Inget coast to coast genom Iowa 2021 alltså!

En cikada fram på joggingvagen.

 Josh Zimmerman, 26 år, sprang tillsammans med mig sista biten till motellet i Leon. Jag träffade honom på klassiska Dinky Diner i Decatur City och eftersom han inte hade några löparskor fick han låna ett par av mig.

Dagens distans: 43 km

Keep on running!

Vägens riddare. Den här hunden gjorde mig sällskap under cirka en mil längs State hwy 2 mellan Bedford och Mt Ayr, Iowa. Jycken, som precis badat i en flod, hade vallhundstendenser och vi blev kompisar direkt. Men vad kan det vara för ras? 

Får jag valet att springa tillsammans med en löpare eller med en hund väljer jag hunden! Dagar då hundar gör mig sällskap på landsvägarna är de bästa av alla.

Människans bästa vän är hunden, heter det. En ensamlöpare som jag kan inte ha ett bättre sällskap. Ensamheten ute på vägarna gör att jag värdesätter tillgivenhet väldigt högt. Och någon mer tillgiven varelse än en hund finns knappast.

Idag var en sådan där dag då det från ingenstans dök upp en hund. Den kom fram och nosade på mig och vi fann varandra direkt. Jycken hade vallhundstendenser och kollade hela tiden att jag hängde med där bakom. Ibland stack den iväg på små egna expeditioner; var ute i majsfälten, simmade över en flod och jagade fåglar längs vägen. Den verkade lika lycklig som jag, jag kunde se det på hur den skuttade, påminde en hel del såväl i utseende som rörelsemönster om min dotters två kelpies. Men inte var väl det här en kelpie eller blandras av sådan?

Klicka på bilderna för större storlek!

Plötsligt var hunden borta, kanske kände den på sig att ett oväder var på gång? Snart öppnade sig himlens portar, det blixtrade och det var ganska otäckt att springa. Jag räknade hela tiden sekunderna mellan blixtarna och knallarna och blev något lugnare- farligheterna höll sig på avstånd.

Flera bilar stannade och frågade om jag ville ha lift. I en av dessa satt Bob Green och han verkade fast besluten att kärran skulle upp på hans röda pickup.

-Is the lightning dangerous? frågade jag.

-No, you just get wet, svarade han.

Det avgjorde saken. Ofarligt alltså, jag fortsatte att springa trots blixtarna och regnet. Jag har lovat min fru att inte ta några risker under detta löparäventyr så en biltransport skulle vara fullt möjligt.

Regnet har upphört och jag vågar ta fram kameran. Notera att regnjackan är vänd  ut och in- i blåsten och regnet var det omöjligt att ta på sig jackan rätt och jag övervägde att stoppa en bil för att få hjälp.

Dagens distans: 64 km

Keep on running!