Peter Nilsson, som arrangerat Ultrapåsken nu i fem år i följd, informerar ultralöparna strax före start i Sigtuna. Här var det barmark men en stor del av sträckan genom skogarna ner till Stockholm var rena isgatan, något som överraskade de flesta.

Jag kände mig som Stålmannen, nåja Stålfarfar. Jag var ute med ett 50-tal ultralöpare. Om två veckor ska jag springa Boston Marathon och sedan tvärs över USA. Då får jag frågan:

-Ursäkta, hur gammal är du? 75?

Ja, vad svarar man på sånt? Frågan var inte illa menad. Mannen själv, inte purung, ursäktade sig med att säga något om att jag såg stark ut. Själv fick jag bara ur mig.

-Nu får du ta och sansa dig. 70, säger jag och lämnar 45 ultralöpare bakom mig och tar upp jakten på tätklungan.

Frågan gnager i mig under hela löpet. Trodde inte jag skulle vara så känslig. Men jag måste nog se rätt skröplig ut, tänker jag. Vet att min löpsti inte vinner några skönhetspriser. Under många år släpade jag lite med ena foten, det såg ut som jag haltade. Fast själv hade jag inga problem men för fem år sedan slog artrosen till i knät och det tog ett år innan jag var tillbaka och kunde fortsätta med mina USA-löp.

Jag såg ingen löpare ramla omkull trots att det långa sträckor var glashalt. Foto: Pernilla Otto

Skobyte i skogen. Jag hade ett par dubbade skor i ryggan och bytte direkt när isen kom. Jag hade själv dubbat med Best Grip hade järngrepp. Självdubb är klart bättre än att köpa dyra dubbade skor eller att trä damasker på sina gamla.

Efter 30 km på glashala stigar mellan Sigtuna och Stockholm tog jag paus på Ängsjö kafé norr om Stäket. Där sammanstrålade alla ultralöparna, några skulle springa över sex mil innan dagen var över. Och där träffade jag några klubbkompisar från Vallentuna. En av dem säger:

-Har du tränat upp ett nytt löpsteg? frågar hon vänligt.

-Nä, det ser förskräckligt ute . . .

-Inte alls, du springer så lätt och fint.

Dagen räddad! Tänk vad vi gamla gubbar är mottagliga för smicker. Eller är det kanske så att jag inte haltar längre? Strunt samma, genrepet inför Boston Marathon och mitt sjätte coast to coast slutade bra. Jag känner mig i skaplig form även om mina sista kilometrar till Kallhälls pendeltågstation gick tungt och jag tvingades att gå en hel del. EFteråt summerar jag 38 km. Nu är det två lugna veckor som väntar.

Efteråt läser jag inte någon som helst kritik på Facebook från löparna av dagens gratisarrangemang. Det hör liksom inte till god ton att man kritiserar den här typen av idéella insatser. Peter Nilsson är en eldsjäl och har arrangerat många bra gemensamlöpningar för långskubbarna i Stockholm. Det är ändå förenat med ett visst ansvar när man trummar samman en så här stor grupp. "Ultrapåsken 2018" kunde ha förberetts bättre och jag är kritisk mot följande:

* Ingen hade kollat banan ordentligt dagen före. Nu överraskades de flesta av de svåra isförhållandena och kom med odubbade skor. Löpet hade ändå inte behövt ställas in men vi borde ha blivit förvarnade, ja uppmanade att ta med dubbskor. Felaktig information från annan löpare på FB dagen om att isen inte var så besvärlig förvärrade det hela.

* Dålig koll på när bussen från Märsta skulle anlända busstationen i Sigtuna. Starten skulle ske 09.30 men löparna uppmanades på FB att ta bussen som kom in ca en halvtimma innan och fick därför stå och frysa- hade man läst tabellen bättre skulle man se att nästa buss skulle anlända 09.34 (den kom in 09.28).

* Kafet där vi stannade till för fika efter 25-30 km löpning hade inte förvarnats att ett stort gäng löpare plötsligt skulle välla in. "Ni hade väl kunnat ringt dagen innan så hade vi kunnat bre mackor och vara bättre förberedda", suckade personalen.     

Keep on running!

Idag tillverkade jag mina nya skylt jag ska ha fram på vagnen. Mycket klipp och klistra. Skylten är viktig, nu förstår folk vad jag håller på. Men när poliser typ . . .

. . . Kling och Klang rycker ut hjälper inga skyltar i världen. Dessa två Iowa-poliser var övertygade om att jag kidnappat ett barn och krävde att jag lyfte på regnskyddet. I snitt blir jag  stoppad av polisen 2-3 gånger i varje delstat. Jag kan alltså förvänta mig 20-30 polisingripanden.

Keep on running!

Örebro parkrun har allt: en vacker och lättsprungen bana, ett stort och fint kafé intill start och mål samt trogna löpare. Hit kommer jag gärna igen när det är lite varmare.

För närvarande ordnas parkrun på fem platser i Sverige. Idag debuterade jag i Örebro, den klart bästa banan av alla.

När löparna sviker i Stockholm ställer de mangrant upp i Örebro. Arrangemanget i Hagaparken har hittills lockat i snitt 56 löpare per vecka medan "lilla" Örebro dragit nästan lika många, 48. Det konstiga är inte att Örebro är så populärt, den vackra och snabba envarsbanan på grusunderlag går i naturreservatet Rynningeviken, 3,5 km från centrum. Hagaparken är inte heller fy skam men borde locka fler, tycker jag.

Idag tog jag morgontåget till Örebro, förbindelserna med Stockholm är goda varför jag kunde vara hemma i bostaden redan vid 13-tiden. Jag sprang till Centralstationen och väl framme i Örebro blev det en löptur ut till starten och efter loppet och fika i Naturens Hus motsvarande löpning i andra riktningen. Kanske lite väl mycket av det goda. Tiden på de 5 kilometrarna blev 22.52, åtta totalt men etta åldersomräknat. Borde finnas goda möjligheter att putsa tiden.

Nya parkrun är på gång i  Malmö och Uppsala. Dom ska jag testa när USA-löpet är avklarat.

Keep on running!

Mästaren och hans elev. Bilden från 2016 då jämngamle Hans Eriksson under ett entimmeslopp på Ränneborgs IP i Eksjö sprang 14 321 meter och blåbäret till vänster 13 184 meter. Nu jagar vi det svenska rekordet för 70-åringar.

Sugen på ett svenskt veteranrekord i löpning? Då tycker jag du ska ta chansen att springa ett entimmeslopp i Eksjö den 7 april.

Entimmeslopp var rätt vanliga förr men nu anordnas de inte så ofta. Löparkompisen Hans Eriksson i Alvesta har dock lyckats få sin klubb Eksjö Södra att utlysa en sådan tävling. Han har redan rekordet i M65 (14 321 meter) och nu jagar vi 70-årsrekordet. Ja, jag skriver vi men Hans är storfavorit,

Jag har vunnit veteran SM i marathon några gånger men har inget svenskt rekord på någon distans, inte ens på dom riktigt udda sträckorna. Jag lär knappast få något sådant heller men det kan vara värt ett försök ändå.

Av mästaren har jag förstått att det går ut på att springa i så jämn fart som möjligt och ha stenkoll på varvtiderna. Under premiärloppet hösten 2016 sprang jag helt på känsla och begrep mig inte på varvtiderna som ropades ut. Nu kommer jag i alla fall lite bättre förberedd.

Jag kan nästan utlova att det svenska rekordet i 70-klassen kommer att ryka. Det är ganska beskedligt- 12 566 meter. Jag känner till vilken fart Hans planerar men ska inte avslöja något. Däremot testade jag idag på gymmet att springa i hans planerade tempo och det gick bra. Ja, i alla fall i 5 km, sedan kroknade jag och stängde av bandet.

Ingen svensk har sprungit längre i ett entimmeslopp än Dan Glans och Midde Hamrin (19 879 meter respektive 16 860). Är du man och tävlar i M60 tycker jag absolut du ska åka till Eksjö och testa för där är rekordet också ganska blygsamt; 13 789 meter.

Keep on running!

OBS! OBS!  Tävlingen inställd. 35 cm tjockt snölager på Ränneborgs löparbanor 29/3.

Hönö kyrka. Kyrkan ingår i Öckerö församling, som består av tio öar där det firas gudstjänst på sju. Just nu söker församlingen kyrkoherde. Öckerö kommun  är vid sidan av Gotland landets enda kommun som saknar fast broförbindelse.

Hönökaka är jag bekant med. Men inte med Hönö och inte heller med Fotö, Öckerö eller Hälsö. Idag fick jag dock under en löptur ett smakprov på dessa fyra tämligen tättbefolkade och sammankopplade öar i Göteborgs norra skärgård.

Öbesöket gjordes I veckan i samband med mitt årliga tandläkarbesök i Göteborg. Tandläkaren har jag säkert haft i över 30 år och nu tyckte han det var hög tid att han bjöd sin trognaste patient på en gratis behandling. Jag tappade hakan!

Göteborgs skärgård är närmast obekant för mig. Så när jag nu av en nära bekant fick chansen att ligga över i ett av de nyare husen på Fotö var det svårt att tacka nej.

Utsikt från sovrummet. Efter löpturen tänkte jag ta ett dopp i havet men issörjan vid badstegen fick mig på andra tankar.

Sommarparadis ska besökas på sommaren, inte på vintern. Det blev en minst sagt kylslagen löptur som startade på Fotö, över bron till Hönö för att fortsätta till Öckerö och fram till vändpunkten i norr, färjeläget på Hälsö, Totalt 20 km.

Jag frös som en hund när jag efter en mils löpning i hård motvind och ett par minusgrader äntligen anlände till färjeläget på Hälsö. Milen hem kändes lite behagligare men . . .

. . .på bron över till Fotö var jag nära att blåsa bort.

Tyvärr hann jag aldrig med att köpa Hönkaka på Hönö. Undrar om det finns något lokalt bageri som bakar detta bröd? Då ska jag tillbaka men inte vintertid.

Nöjd efter Solvikingarnas Vårtävlingar 16 km med tiden 1.13.55. Blev dock inte bättre än 34:a av 70 manliga löpare men åldersomräknat var det den tredje bästa tiden och bara fem kvinnor var före i mål.

Keep on running!

Gösta "Gösse" Holmér gav ut Lärobok i hopp, kast och löpning år 1929, en av Sveriges första instruktionsböcker i friidrott. Träningsråden för långdistanslöpning håller än idag även om mycket ändrats. Boken till vänster är från 1943 och där introducerar han begreppet fartlek.

Hur tränade maratonlöparna förr i tiden? Jag dök ner i Gymnastik och idrottshögskolans arkiv  för att ta reda på saken.

GIH-biblioteket bakom Stadion är en guldgruva för den idrottsintresserade. Detta relativt okända bibliotek är öppet för allmänheten. Här finns "allt" nytt på träningsfronten men de riktigt gamla böckerna får du beställa fram.

Jag visste att att förre länspolismästaren Hans Holmérs pappa, Gösse Holmer, var en förgrundsfigur  inom friidrotten, själv friidrottare (bl a tiokamp), mångårig redaktör för Idrottsbladet och chefsinstruktör på Svenska Friidrottsförbundet. Vilka råd gav han egentligen maratonlöparna på 20-, 30-, och 40-talet?

1929, samma år som Gösse första handbok gavs ut, vann Gustav Kinn SM i maraton på 2.46.35. Innan visste man inte så mycket om hur idrottsträning borde bedrivas, i Sverige handlade det mycket om gymnastiska övningar. Men med Holmérs bok fick friidrottarna handfasta råd.

I förodet till boken skriver förbundsordföranden Bo Ekelund:

"Kanske skola våra barn en gång le åt denna bok på samma sätt som vi nu le åt Balcks bok. Men då har den gjort sin nytta, ett trappsteg i utvecklingen".

Men inte ler jag när jag läser Gösses träningsråd för långdistanslöparna. Snarare slås jag av hur giltliga de är än idag. Redan i första boken är han inne på "fartlek" även om detta bevingade ord först dyker upp 35 år senare i boken "Vägen till rekorden utgiven 1943.

Långa skogspromenader på ibland 4-6 mil utgjorde förr en stor och viktig del i träningen under vintermånaderna men även gymnastik. Denna träning övergår senare i en period med snabbhetsträning. För löparna på 5 000 och 10 000 meter är råden ganska detaljerade och han ger veckoprogram men för maratonlöparna är de mera allmänt hållna.

Så här skriver han 1929 om maratonträningen:

"Om det första maratonloppet ska göras i juli månad, måste löparen börja sin träning redan i början av januari. Det blir i form av promenader och dessa fortsätta i tre månader då löparen utan större svårighet ska kunna promenera 6 svenska mil i god takt. Löparen ska då ha bakom sig 100-200 mil, vilket gör ungefär 8-10 mil i medeltal i veckan. Naturligtvis får inte detta medeltal gälla för varje vecka, utan man börjar med 4 mil första veckan, uppdelat på t ex tre dagar, och sedan stegrar man för varje vecka. När löpningen börjar skall denna ske i 1/2 fart, och löparen vara fullt påklädd som under promenaderna. Sträckan ska inte övergå en mil. Två månader efter första löpdagen skall man försöka sig på den fulla maratondistansen och fortsätter med en period på 14 dagar och tränar snabbhet. Man löper på gräsmatta varje dag i cirk 10-20 minuters tid och på söndagar promenerar man maratonsträckan. Härefter övergår man till löpning  1,2 och 3 mil. Snabbheten odlas på gräsmatta omväxlande 800, 1 500 och 3 000 meter".

Ordet intervaller nämner han inte. Men det är ändå det han är inne på, i alla fall för de lite kortare distanserna. Och han är väldigt bestämd:

"Marathonlöpning skall en idrottsman inte ägna sig åt förrän han passerat graden, det vill säga varit aktiv flera år på sträckorna 5 000 och 10 000 meter".

I boken Vägen till rekorden från 1943 blir råden mer detaljerade, nu talas det om fartlek och träning med ryck på skogsstigar men fortfarande propageras mycket för promenader. Jämfört med idag låg dock träningsvolymerna för maratonlöparna inte ens på halva mängden jämfört med hur eliten tränar idag. 1944 vanns SM i maraton på 2.27.38 (Henrik Palmé, Fredrikshof FIF).

Alla är vi medaljörer i Bore Cup. Min insats i cupen, som avslutades i lördags i Uppsala, blev dock medioker; ett silver i sammandraget i  M70. Här flankeras jag av Bengt Isgård, IF Linnéa (2:a M60), Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a M60), Lars Söderberg, Vallentuna FK (3:a M70) och Kjell Björk, Hemlingby LK (1:a M70).

Keep on running!

Bibbi Lind från Solvikingarna i Göteborg sprang som 73-åring i höstas Göteborgs Marathon på 3.49.27. Åldersomräknat är den den bästa veterantiden i Sverige, såväl bland män som kvinnor.

Varken den svenska eliten på maraton eller motionärerna har blivit snabbare under de tio senaste åren. Däremot har den svenska veteraneliten blivit bättre och då i synnerhet de manliga pensionärerna men vassast är en kvinna.

Det har vänt. Maratontiderna år 2017 i veteranklasserna (35 år eller äldre) är bättre än mediantiderna för den senaste tioårsperioden (2007-2016). För veteraner som placerar sig på årsbästalistorna handlar det generellt om en putsning med 4-8 minuter. Det gäller i stort sett alla åldersklasser, såväl män som kvinnor.

Sedan 2004 har jag fört årsstatistik över svenskarnas prestationer hemma och utomlands på maraton och halvmaraton. Jag har gjort tiobästalistor över män och kvinnor uppdelade i 5-årsklasser. I Marathonlöparen Nr 1 2013 kunde jag konstatera att den nedåtgående trenden med allt sämre maratontider äntligen brutits. Men det var en något förhastad slutsats eftersom vändningen inte gäller maratonlöparen i gemen.

Istället för att titta några år bakåt har jag denna gång valt att jämföra 2017 års maratonresultat med resultaten under den senaste tioårsperioden. Och för att inte enskilda prestationer ska få för stort genomslag har jag valt att jämföra mediantider, inte de bästa tiderna i varje åldersklass.

Det visar sig då att det verkligen är befogat att tala om en vändning för veteraneliten. Men för våra elitlöpare och våra vanliga maratonlöpare är bilden inte lika ljus. Här är förbättringen ytterst marginell om man ens kan tala om en förbättring.

Resultaten i korthet:

• David Nilsson med sina 2.15.40 på Hamburg Marathon var fjolårets bästa svenska maratontid. Endast Mikael Ekvall och Mustafa Mohammed har under de senaste tio åren sprungit snabbare (Ekvall två gånger på 2.12 och 2.13 och Mohamed på 2.12)
• Snabbaste kvinna var Lisa Ring med 2.37.26 i Barcelona. Isabellah Andersson finns inte med på årets lista men har under senare år sprungit snabbare.
• Mediantiden för topp tio män elit blev 2.24, en minut bättre än under de senaste tio åren.
• För dameliten var motsvarande tider cirka 2.44 respektive 2.45, en försämring med knappa minuten (underlaget mindre och därför osäkrare)
• I samtliga åldersklasser förbättrade sig veteranerna (undantaget K35 och K70). Mediantiderna för män 35-75 år var ifjol i snitt åtta minuter bättre än motsvarande tider de senaste tio åren. För män 35-60 år handlar det om fyra minuter.  Det är de manliga pensionärerna som ryckt fram som de verkliga ”krutgubbarna”. Idag springer många i M75 en mara under fem timmar, en förbättring med nära 30 minuter.
• Motsvarande förbättringar för kvinnor 35-65 år är 6 minuter. Något överraskande är att tiderna blivit betydligt sämre i K70.
• Väljer man ut enskilda åldersklasser har de största förbättringarna skett i M40, M70, M75, K40, K45 och K55. I t ex M40 var mediantiden i topp tio fina 2.30 mot 2.40 för tioårsperioden.

De flesta maratonlöpare står dock och stampar på samma fläck. Den breda massan har inte blivit snabbare under de senaste tio åren. Kanske lite förvånande? För tioårsperioden ligger mediantiden

för de manliga löparna i Stockholm Marathon på 4 timmar och för kvinnorna 4.27. Ifjol var var motsvarande tider 4 timmar respektive 4.25, alltså egentligen ingen förbättring.

Ska man välja ut några bra enskilda prestationer under 2017 blir det förutom David Nilsson ett antal äldre damer. Sticker ut som vanligt gör IF Kvilles Karin Schön i K55. På Göteborgs Marathon i höstas slog hon Evy Palms svenska rekord med tiden 3.03. Världsåldersrekord för 73-åringar blev det för Solvikingarnas fantastiska Bibbi Lind (3.49) och bra var också Jaana Jobe i K60 från samma klubb med 3.27 . Frtijof Fagerlund i M45 från IK Roslagen, Fredrik Tedborn i M50 från Täby IS och ”superveteranen” i M70, Anders Hansson i Vilsta IK, var som vanligt bra. Anders sprang som 73-åring Stockholm Marathon på 3.19, en bedrift som bara en löpare i M65 klarade.

Den kompletta statistiken finner du här på bloggen under rubriken "Maratonstatistik". Där finns också tiobästalistor på halvmaraton. Många veckors arbete ligger bakom statistiken, ändå är det omöjligt att få listorna kompletta. Saknade eller felaktiga resultat rapporterar du på min hemsida där ständiga uppdateringar sker.

Keep on running!

Fotnot: Denna artikel finns publicerad i senaste numret av Marathonsällskapets tidning Marathonlöparen.

Maratondistanser flera dagar i sträck och Sibirienkyla sista veckan. Det enda som tillfälligt stoppade mig var en broöppning i Södertälje.

Utmaningen "Spring tills du stupar" eller "Run untill you drop" är över. Det gick mycket bra, var aldrig nära att stupa. Men dessa galenskaper ska nog inte upprepas.

Idag sprang jag i mål i februariutmaningen Spring tills du stupar. Det är egentligen ingen tävling men jag såg det som en sådan och sprang längst av alla och blev eventuellt trea i den internationella upplagan. Roligt? Nej. Göra om det nästa år? Nej.

Reglerna var enkla: spring eller gå minst det kilometerantal som dagens datum anger. Klarar du det inte, ja då har du stupat. Idag den 28 februari skulle jag alltså springa minst 28 km, det blev 48 . . .  Det blev även 48 km den 27 februari och överlånga distanser flera andra dagar i månaden. Varför? Jo, jag fick en galen idé att mäta i miles istället för km, 60 procent längre alltså.

Sett i efterhand var det där med miles ett misstag. Det blev onödigt mycket, totalt 798 km i februari motsvarande 28 km per dag. Visst, jag klarar att springa flera mil om dagen, På ett coast to coast kan det bli 40-milaveckor. Men det är något helt annat än att springa hemma där inte hela dagen kan ägnas åt löpning. Nu kändes det som att jag inte hade tid med något annat och försummade det mesta, familjen t ex. Tur att min hustru visade förståelse.

Jag har varit med två gånger tidigare och även då sprungit längst. Men nu är det nog slut. Jag tycker egentligen inte den här typen av utmaningar är särskilt roliga, det var ju inte ens en riktig tävling. Det är helt annorlunda på ett coast to coast-löp även om inte heller det är en tävling. I USA känns dagarna roliga och meningsfulla, nu var det mest en plikt.

Hoppas att jag får någon nytta av alla milen. Om knappt två veckor är det final i Bore Cup. Kanske jag jag hoppas på superkompensation?

Keep on running!