Idag behövdes solglasögon och jag hade turen att hitta ett par längs vägkanten. Hörlurarna fick jag dock köpa i en sportbutik och det var dom bästa lurar jag någonsin haft. Hittills har jag bara lyssnat på musik men senare ska jag pröva med ljudböcker.

Stjärnklart, grodorna kväker i ett kärr och ifjärran hörs bilarna från motorvägen. Jag är nästan framme vid mitt motell och stannar till vid Dunkin´ Donuts för att köpa den mest kalorika bageln samt några andra kaloriibomber. Jag har sprungit långt och är hungrig som en varg.

Väl framme vid Quality Inn i Schoarie (3 000 invånare) knäpper jag av klockan. Den visar på drygt 62 km. Nytt rekord, står det på urtavlan. Klockan meddelar också att jag ska ta tre vilodagar. Och när luffaren lite senare suttit stilla i soffan på det fina motellrummet surrar det till i uret, som nu meddelar att jag ska röra på mig. Lustig löparkompis den där Garmin!

Idag tre till fyra mil svagt uppför och några hiskeliga stup nerför. Appalacherna är värre än Klippiga Bergen. Mina lårmuskler har blivit ganska möra under denna första vecka. Misstänker att det är framför allt Boston Marathon jag fortfarande känner av, inte primärt den höga mildosen.

Men idag var jag stark, nästan stark som en Björn. Nu kunde jag för första gången springa i alla backar (nåja tempot var inte så mycket högre än gånghastighet). Det är fantatiskt vad kroppen kan anpassa sig men det lär säkert dröja en vecka till innan allt känns normalt och att man tycker att allt under 50 km är kort.

För sen ankomst (20.35) till hotellet, annars var dagen perfekt. Soligt, lite varmare och inte så mycket motvind. Motvinden kan annars vara lika besvärlig som backarna eftersom kärran tar mycket vind. Med en perfekt löpardag menar jag en dag där matställena kan prickas in på de rätta distanserna; lunch efter 20-25 km och eftermiddagsfika efter 35-40 km. Allt det där fick jag och jag hann också slinka in på förmiddagen på McDonalds och läsa mina mejl och dagstidningarna (McDonalds har alltid bra wifi). Allt det där avnjutes lämpligen med en kopp kaffe och kedjans utmärkta mjukglass.

Det är bland annat vid matstoppen man får kontakt med amerikanerna. Ingen missar skylten på kärran och idag var det flera som ville fotografera sig tillsamman med mig. Sådant beteende belönar jag med att skänka bort ett visitkort och ber mottagarna att följa min blogg.

Dagens distans drygt 62 km och veckans distans 357 km.

Albany är huvudstad i delstaten New York. Staden har 90 000 invånare och ligger vid Hudsonfloden. För mig var det mycket besvärligt att korsa floden.

Keep on running!

Ett glädjehopp vid delstatsskylten till New York. Skönt att backiga Massachussetts är över men NY blir också en besvärlig stat. Dagens etapp till East Greenbush blev 59 km. Backigt och motvind naturligtvis.

Keep on running! 

Jaye på det lilla postkontoret i Worthington, MA. Att stiga in på dessa kontor är som att flyttas tillbaka 20-30 år i tiden.

Nej, USA är inte så högteknologiskt och modernt som vi kanske tror. Här finns t ex postkontoren kvar, även ute på landsbygden. Samma med lördagsutdelningen.

Jag har på tidigare coast to coast försökt intervjua och ta bilder på postanställda. Prata har gått bra men så fort kameran kommit upp har det blivit nobben. Men idag på ett litet postkontor i Worthington med 1 200 invånare gick det bra. Det som förundrat mig är att det kryllar av postkontor i Amerika, ja även på betydligt mindre orter än Worthington. I små förfallna städer ute på landsbygden är ofta postkontoret det finaste huset.

I Worthington träffade jag Jaye (hon ville inte säga sitt efternamn). Jag stod länge och pratade, hon verkade gilla sitt jobb och talade varmt om postväsendet i Amerika; effektivt och inte alls i kris. Fast det där stämmer egentligen inte. Om Post Nord hemma har problem så är det sju gånger väre för posten i Amerika (USPS). Den statliga jätten med 600 000 anställda går med gigantiska förluster. Stora personalneddragningar diskuteras ständigt, brevvolymerna sjunker och lördagsutdelningen är också ifrågasatt. Men politiskt är frågorna känsliga.

Medan jag stod och pratade kom ändå en och annan kund. De lite större paketen körs inte ut utan måste hämtas på postkontoret. Kunderna morsade glatt och alla tycktes känna personalen, totalt fem med brevbärarna.

Själv fick jag en smärre chock när jag anlände till Worthington. Appalacherna hade sugit musten ur mig och jag trodde jag såg i syne. Har jag inte varit här förut? Jo, för två år sedan men då sprang jag i andra riktningen varför jag nu först inte kände igen mig. Hade alltså väldigt dålig koll på rutten.

Postkontoret låg vägg i vägg med affären. Jag mindes den goda soppan och den sunkiga soffan längst inne i butiken. Personalen i affären sa att dom kände igen mig. Medan jag satt där och åt min köttsoppa (tog påfyllning) damsög en ung man lokalen. När jobbet var klart passerade han mig med en liten infångad mus i handen.

Någon hade i en brant backe placerat ut en fåtölj, troligen för sopbilen. Jag passade på att vila lite.

Dagens löpning till Econo Lodge i Pittsfield blev 62 km. Klart tuffaste etappen hittills.

Keep on running!

Jag samlade ihop ett tiotaal miniatyrflaskor i plast på en kort vägsträcka ute på landsbygden. Populära spritsorter bland förarna är Smirnoff och Fireball.

Aldrig har jag sett så många spritflaskor längs vägarna. Förarna i Massachussetts måste supa en hel del.

I USA är det i största allmänhet ganska skräpigt längs vägarna. Jag har sett det mesta i den vägen men ett nytt fenomen är alla utkastade små spritflaskor. Ibland kraschar det under kärrans hjul, tur att flaskorna är i plast.

Rattfylleriet är ett stort problem men de ska ha minskat något. Ökar gör däremot bruket av marijuana bland förarna. Reglerna är något strängare här än i Sverige och nolltolerans gäller för ungdomar under 21 år. Säkert bra eftersom körkortsåldern är 14-17 år, vanligen 16. Statistiken säger att varje dag dör ca 30 personer  i alkoholrelaterade olyckor ute på vägarna.

Det är naturligtvis en risk att ständigt vara ute i trafiken. Igår var det t ex nära att en bil backade på mig. Annars tycker jag nog att trafikrytmen är lugnare än i Sverige och under alla dessa löpningar har det aldrig varit riktigt nära.

Jag brukar ibland skoja om att jag springer med en rollator, en lättviktare i racingklass med stora smala hjul. Därför hajade jag till när jag på ett köpcentrum i Northampton såg en skylt om "ultralight rollator  på 11 lbs (ca 8,5 kg). Kanske någit för nästa coast to coast?

Kunde inte motstå frestelsen och klev in i affären. Jodå, jag fick fotograafera ekipaget och känna på vikten. Men jag blev inte imponerad- alldels för små hjul och rollatorn var inte mycket lättare än min racingkärra.

-Återkommer kanske när jag 100 år, sa jag och steg ut ur butiken. När dörren gled igen hörde jag butiksbiträdet skrocka.

Dagens etapp blev kort, bara 28 km till ett enkelt motell utanför Northamton. Det var också första dagen jag sprang ensam, Bernt åkte hem på morgonen.

Keep on running!

På väggen hängde en myntautomat för luften.

Gratis påfyllning i glasen, free refill,  är man ju van vid på snabbmarskedjorna. Men att bensinstationerna tar betalt för att pumpa däcken var en överraskning.

Kärran rullade tungt i dag och bakhjulen behövde pumpas. Jag rullade in på en Gulfmack (jo kedjan finns kvar här). Skulle jag få någon luft var jag tvungen att lägga i 1,5 dollar i en myntautomat. Dessutom hade jag bara några minuter till mitt förfogande. In på macken där ortens alla gamla gubbar tycktes ha samlats, alla var klädda i flanellskjortor och bar keps.

-Är det vanligt att man tar betalt för luften i USA? frågade jag.

Gubbarna flinade och tyckte jag var en konstig filur. Många mackar tar betalt, fick jag förklarat. Senare kollade jag på ett antal stationer och det stämde.

Flinade gjorde man däremot inte när jag och Bernt klev in på en annan mack för att dricka kaffe och Bernt sitt te.

-Det är inte var dag man har celibriteter i stan, sa en äldre man när han sett skylten på kärran och fått höra att en ”världsmästare” i coast to coast löpning svängt in på macken. Det där med världsmästare brukar gå hem, nu uppstod en liten kö för att få mina skrytsamma visitkort. Även ortens polis fick ett kort och tycktes mäkta imponerad. Och efter någon kvart återkom den äldre mannen och bad lite generat om ett nytt visitkort, han hade tappat det första när han tvättade bilen.

-Hade du inte varit kvar hade jag kört efter dig för att få ett nytt kort, sa han och gav mig och Bernt varsin banan.

Hur ska det här sluta? Jag har ju bara tryckt upp 100 kort. Får kanske bli en ny upplaga.

Dagen var som du förstår ganska trivsam, men ändå jobbig. Mina och Bernts 55 km kändes - backarna var många, långa och riktigt branta. När jag låg och väntade på Bernt och försökte ta en slummer vid sidan av vägen stannade den ena bilen efter den andra till och fönsterrutorna vevades ner.

-Do you need any help? Is everything ok?

Något som däremot inte var okej var min dator. Vid framkomsten till hotellet i West Springfield dök texten upp ”Web page blocked” när jag försökte logga in på min blogg. Webmaster är kontaktad. Lite läskigt att skriva något jag inte själv kan se. Ett annat missöde var en felplanering av morgondagens rutt som nu fått korrigeras. Annars allt väl.

Keep on running!

Bernt, bordet och Laurel Wilber.

Bordet var 61 inches brett och skulle ut genom en dörr. Men dörröppningen var bara 59 inches. Hur löser man det problemet?

Ja, det är verkligen märkliga situationer man kan hamna i under ett coast to coast-löp. Det hela började med att bokstäverna med texten Coast to Coast på min skylt på kärran höll på att ramla av. Då såg jag plötsligt en liten affär för kontorsmateriel vid vägen som kanske skulle kunna lösa mitt skyltproblem. Istället fick jag ett annat ”problem” på halsen.

Väl inne i butiken, som nu visade sig vara en tygaffär, träffade vi Laurel Wilber. Nej, hon kunde tyvärr inte hjälpa mig med att laminera skylten så att bokstäverna skulle sitta fast. Men kanske skulle vi kunna hjälpa henne med ett litet problem?

-Kom här, sa hon och gick till ett angränsande rum där det stod ett stort gammalt bord för tillskärning av tyger. Har ni någon idé om hur jag ska få ut bordet genom dörröppningen?

Den enorma pjäsen var alltså 2 inches för bred (1 inches är 2,54 cm). Den hade en gång satts dit när rummet hade en större dörr och skulle nu flyttas till en anna del av lokalen. Kvinnan såg vädjande på mig och min löpkamrat Bernt.

-Skruva av skivan och ta ut den på tvären, rådde vi

Jo, den lösningen hade hon nog försökt. Men problemet var att skruvarna satt fast som berget.

-Försök då att baxa ut hel bordet på tvären.

-Det går inte, det väger minst ett ton.

En annan lösning skulle kunna vara att riva hela väggen eller skära upp några skåror i dörrkarmen, föreslog vi. Men inte heller det förslaget nappade hon på.

Bordsproblemet kvarstod alltså men skyltproblemet fick vi faktiskt löst. Laurel tipsade om en kontorsmaterialaffär en halvmil bort. Där köpte jag lite specialtejp så nu sitter bokstävarna förhoppningsvis fast.

Bernt Hedlund sprang Bostonmaran och följer med mig två dagar under mitt 100 dagar långa löp. Våren har inte kommit till Massachusetts och idag var det kallt och blåsigt men regnet slapp vi dessbättre.

Dagens etapp till Sturbridge blev 50 km.

Keep on running!

Glad trots min sämsta tid någonsin i ett maratonlopp. Tröjan jag bär är unik- den är framtagen enbart för de bästa löparna i de olika åldersklasserna i Boston Marathon

Jag har startat! Och starten blev närmast perfekt trots att Boston Marathon tidsmässigt blev min sämsta mara någonsin. Nu återstår bara 99 dagar och 522 mil på detta sjätte coast to coast, från Oregon till Newport.

Att starta den här typen av äventyrslöp med ett maratonlopp är naturligtvis extra äventyrligt. Ett fiasko eller skada skulle kunna äventyra hela löpet. Hård motvind, ibland kuling, ösregn hela vägen och en temperatur på några plusgrader bidrog till att de flesta sprang 20-30 minuter långsammare än normalt. Min tid blev mediokra 3.53.

Jag var märkligt nog mer nervös för det här loppet än för de 326 milen till Newport, Orgon.

-Why? frågade en äldre löpare när jag på darriga ben gick mot startlinjen i Hopkinton.

- I do not want to fail in such a prestigious race as the Boston Marathon. I have been looking forward to this race for several years.

Lite snopet att bli fyra. Ingen medalj alltså men alla vi som kom bra i ålderklasserna fick en specialdesignad tröja från Adidas. Totalt tog sig 173-gubbar i 70-årsklassen i mål. Loppets kanske bäste löpare var annars en 70-årig amerikan som normalt springer maran på under tre timmar. Jag frågade honom hur mycket han tränar.

-80-90 km i veckan, svarade han och det lät ju inte sådär jättemycket. Uppenbarligen förstod dock publiken att hans 3.16 var en otroligt bra tid.

Hjältarna i Boston Marathon tycker jag annars var publiken. Trots regnet gick man man ur huse och hyllade sina löpare med glada tillrop. Ljudnivån var bedövande och det var tur jag lämnade hörapparaten hemma. Under större delen av loppet sprang jag med en tröja som täckte min gula Sverigetröja och nummerlappen. Men när överdragströjan åkte av blev delar av publiken vild:

-Great Sweden! Sweden, Sweden! skrek man entusiastiskt.

Jag formligen bars fram. Tänk vad mycket publikstödet ändå betyder för en trött löpare. I Stockholm är publiken också entusiastisk men har det inte mattats under senare år?

Imorgon tisdag blir det ännu en mara men i betydligt lugnare takt. Målet är Sturbridge och jag springer med en svensk löparkompis under två dagar. Vi hörs!

Keep on running!

Jag lät trycka upp 100 skrytsamma visitkort som jag ska dela ut under min färd västerut. Uttryck som "world record holder" älskar amerikanen att höra. På bilden också mitt startbevis till Boston Marathon. Konkurrensen där blir stenhård har jag förstått efter att ha kollat upp mina medtävlare i 70-årsklassen.

Vad är egentligen på gång? Du som inte hängt med på bloggen får här en resumé.

I samband med Boston Marathon den 16 april startar jag mitt sjätte ensamlöp över den amerikanska kontinenten. Första gången, 2007 var jag 59 år, nu är jag 70. Men jag är lika nyfiken som tidigare och åldern tror jag inte ska behöva ligga mig i fatet.

Men varför en sjätte gång, får du aldrig nog?

-Nej, men det här blir kanske ändå sista gången. Fast så har jag sagt tidigare också. Det som lockar är friheten i den här typen av löp, den storslagna och karga naturen och alla fantastiska människor jag kommer att möta längs vägen. Jag älskar den amerikanska attityden; ensam är stark och inget är omöjligt. I USA gillar man galningar och jag känner mig hemma.

Vad skiljer detta löp från de tidigare?

-Inte mycket. Men jag springer för första gången från östkusten till västkusten, egentligen ingen fördel eftersom risken för motvind är större. Annars är upplägget detsamma; jag springer ensam frånsett de två första dagarna då jag springer med en svensk löparkompis och de två sista veckorna då min bror Jan kör en följebil.  Annorlunda är att jag inleder med att springa ett maratonlopp Dag 1, blir visserligen en av mina kortaste dagar mätt i distans men tufft eftersom jag fortsätter Dag 2 som om inget hänt.

Rent praktiskt, hur går det till?

-Jag springer med en babyjogger där jag har all min packning. Jag kommer att springa på alla typer av vägar, inklusive motorvägar och det är mest landsbygd, ren ödebygd och småstäder jag passerar. Distansen från starten i Boston och målet i Newport, Oregon är 526 mil och enligt planen ska jag göra detta på exakt 100 dagar, alltså ett dagssnitt på 52 km utan några vilodagar. Jag räknar med 99 motellnätter och bara en dag camping. Jag startar från motellet strax efter klockan åtta (det är i alla fall förhoppningen men jag borde komma iväg tidigare), springer 20-30 km och tar lunch på t ex McDonalds och en kortare sovpaus, kan bli ytterligare en powernap innan jag når motellet vid 17-18-tiden, alltså ganska långa dagar. Löphastigheten ligger på runt 9-10 km/tim, flera småstopp görs men jag går i princip inget.

Och hur tror du det går?

-Är egentligen mer nervös inför maran än de 526 milen. Allt är skrivet i stjärnorna och inga garantier kan ges.

Ska du blogga som vanligt?

-Ja, förhoppningsvis varje dag. Nästan alla motell har internet. Jag hoppas kunna ge dig en bild av det Amerika vi vanligtvis inte hör talas om så mycket. Mera reportage om amerikanskt vardagsliv än rena rapporter om min löpning. Jag hoppas du följer bloggen och är aktiv i kommentarsfältet. Det betyder mycket, för egentligen är inte ensam stark.

Keep on running!