En bronsmedalj. Stolt visar jag upp medaljen efter avslutad målgång inne på Heleneholms IP i Malmö. Bilden ljuger- jag är inte fullt så fräch som jag kanske ser ut. Foto: Uhlie Evertsson (silver i M45).

Årets viktigaste tävling är över. I lördags sprang jag Veteran SM i marathon och knep en bronsmedalj. Årets första "förlust" men nu var konkurrensen mycket tuffare.

Det var absolut perfekta förhållanden- ingen vind, 9-10 grader och en nästan platt fyravarsbana. Då borde det bli bra tider men det blev det konstigt nog inte. Kanske var det lite tidigt på säsongen för många och solen, som senare bröt fram, spelade  säkert ett spratt.

Veteran SM är alltid chansartat. Placeringarna avgörs av vilka som kommer och i flera klasser hade de bästa stannat hemma. I några klasser  blev det därför medalj på rätt mediokra tider. Därför var det roligt att under prisutdelningen höra  speakern säga att standarden i min egen klass, M60, var den högsta i hela tävlingen och tiderna mellan  1:an och 3:an skiljde  bara cirka 5 minuter.

Ändå är min tid på drygt 3.15 inget att yvas över. Alldeles för lusigt! Jag hade nog trott att jag skulle kunna ligga runt 3 timmar. Jag ledde större delen av loppet, i min klass vill säga, men kroknade mot slutet . Lite nerv blev det  när dagens tvåa, min löparkompis Lasse Jakobsson hann i kapp mig vid 37 km.. Då drogs tempot upp från 5 till kanske 4.20-tempo. Men Lasse, som förresten bytt efternamn  som jag inte lärt mig ännu, vann den duellen överlägset. Fantastiskt, han berättade efteråt att han i år bara sprungit 40 mil men åkt en massa skidor. Och jag med alla mina USA-mil . . .

Keep on running!

Årsmöte i Svenska Marathonsällskapet på Piperska Muren.  Dit blev jag inbjuden för att berätta om mitt USA-löp. Foto:Jan Ternhag.

Jag får en del inbjudningar om att berätta om USA-äventyret. Bland annat har såväl det norska som det svenska Marathonsällskapet velat ha mig som talare.

I fredags var det årsmöte i Svenska Marahonsällskapet, en förening jag varit med i många år och som jag tycker också du kan gå med i om du är intresserad av långdistanslöpning. Inte minst för att du då får  Marathonlöparen,  en tidning  skriven av entusiaster för entusiaster.

Det blev många frågor från medlemmarna. Hur många skor gick det åt, var övernattade du, hur såg en vanlig dag ut, tog du många bilder, vad kostade äventyret, var du rädd? undrade publiken. Efteråt bjöds på pastasallad- på lördag gick ju Vällingby Marathon.

Keep on running!

Premiärtur.  USA-vagnen togs upp från källaren där den samlat damm sen september. Bilden från Tomtebogatan. Foto: Sigrid Suneson

Långpass skall springas långsamt för att göra nytta. Då måste dagens tur ha gjort maximal nytta- för mycket långsammare kunde det knappast ha gått.

Nej, jag är nog inte i form. Att springa cirka 39 kilometer på 3 timmar och 51 minuter är något man borde hålla tyst om. Så lång tid behövde jag på mig från innerstan upp till Märsta. Lite får jag väl skylla på att babyjoggern var ute på vädring och då dras tempot ner. Blev ändå förvånad att det tog så lång tid för helt slut var jag inte.

Nu är det två veckor kvar till veteran-SM i marathon. Kanske är det lite snabba ruscher och framför allt vila som skall få fart på kroppen igen.

Keep on running!

Med solen i ansiktet och vinden i ryggen går löpningen lätt. Bilden tagen strax norr om Skärholmen C.

Seglare och långdistanlöpare har en sak gemensamt: vi är intresserade  av vädret, särskilt vinden. Mina långpass försöker jag förlägga så att jag får medvind.

Även jag är bekväm. Motvind gillar jag inte. Samma med backar. Aldrig att jag ställer upp i ett marathonlopp där det finns en massa backar.  Marathon är jobbigt nog ändå och trött blir man ju alltid. Ändå var mitt första marathonlopp en riktig backig historia- Höga Kusten Marathon (ännu backigare än dagens version).

Påskaftonens långpass (ca 26 km) gick som sig bör i medvind, söderut den här gången. Och vilken dag, några minusgrader, solsken och bländande snö utanför tullarna. Det bar av längs S:t Eriksgatan som kryllade av folk och bilar, över Västerbron, Liljeholmsbron, Mälarhöjden och Lyran där gångpaus togs för att äta en saftig kiwi, sedan över Sätra, Skärholmen och österut mot Segeltorp och den inte alltför roliga Häradsvägen för att sedan avsluta i Huddinge där jag hoppade på pendeln hem. En perfekt dag i alla avseenden!

Keep on running!

Ringdans. I parken uppe vid gamla Tomteboda Blindinstitut sprang jag runt träden, upp och ner för backar, fram och tillbaka, gjorde ruscher och höll på i drygt en timma så det stod härliga till.

Tokiga löpningar är det bästa jag vet. Som att springa tvärsöver USA. Eller att bara snurra runt i en park hemmavid.

Springer du mycket är det lätt att din löpning blir monoton. För att variera konfekten brukar jag ibland lämna vägarna och bara sticka rakt ut i skogen. Några enstaka gångar har jag snurrat runt i ett tomt p-garage. Och idag hade jag en yster dans i nysnön i en park intill hemmet.

Det behövs inte mycket för att roa oss långdistanslöpare. Vi behöver inga stora ytor alls. Det räcker med en liten gräsplätt. Jag tänker på Arne Treholt, den norske storspionen, som bedrev marathonträning på fängelsets rastgård. Jag vill minnas han gjorde under 3 timmar när han släpptes ut i frihet. Själv brukar jag ibland springa en halvmara eller längre i kvarteren i Birkastan. Det är faschinerande att det går att springa så långt på ett väldigt begränsat område utan att ens behöva beträda samma trottoar mer än en gång. Och på semestern händer det att jag på en vecka kan avverka uppåt 20 mil på en liten ö i Stockholms skärgård. Några vägar och stigar, det räcker.

Bäst med dessa långspringningar hemmavid är att du har total kontroll över löpningen. Blir du trött kan du vara hemma efter bara någon minut. På några cykelvägar runt Karolinska Institutet har jag en rundbana, som jag brukar springa sommartid. Jag lägger ut vattenflaskor bakom en buske och kan hålla på så länge jag orkar.

Mer kunskap och inspiration om hur det är att springa obanat kan du få från den här artikeln jag nyligen läste på marathon.se.

http://www.marathon.se/news/Article.cfm?NewsId=556621

Keep on running!

Snart hemma. De sista kilometrarna på söndagens långpass på totalt 35 kilometer sprang jag ensam. Bilden tagen strax nedanför Skanstullsbron.

Skall du lyckas på marathon är det mängdträning som gäller. Denna vecka blev därför riktigt tuff för mig och slutade på 163 kilometer.

Den 13 april är det veteran-SM på marathon i Heleneholm, Malmö. Där hoppas jag kunna göra bra ifrån mig och ta medalj. Den här typen av tävlingar är alltid chansartade eftersom mycket hänger på om de bästa löparna kommer. Ställer 62-årige Kjell-Erik Ståhl upp, ja då är det kört för mig i M60.

Fyra-fem veckor före en mara brukar jag öka mängden för att sedan trappa ner men springa en del snabba pass och sedan  vila mig i form sista veckan.  Idag blev det därför långpass med två löpare från Enskedegruppen. För att få ihop milantalet sprang jag både dit och hem och fick på så sätt två extra mil, men det var ganska tufft.

Är du sugen att springa med oss föreslår jag att du oanmäld kommer ner en söndag till Enskede. Vi samlas utanför Enskede IP de flesta söndagar, alltid  klockan 9.00 och brukar i rätt lugn takt (5 min/km) springa en runda på cirka två mil, ofta i Nackareservatet. Där var vi idag och fick en underbar tur- på stigarna mötte vi några av Sveriges absolut bästa marathonlöpare, bland annat Anna Rahm.

Keep on running!

Vilken jättebuckla! Första inteckningen i vandringspriset kirrat, om två år skall denna blytunga pjäs vara min för evigt!

Fyra tävlingar och fyra segrar. Bore Cup 2008 är över och det gick bättre än förväntat men idag var jag nära att åka på stryk.

-Vad skall man göra fram till december innan Bore Cup drar igång igen?

Stämningen var lite uppgiven bland gubbarna i omkädningsrummet i Hemlingbystugan när sista deltävlingen i Bore Cup idag sprangs i Gävle. Att det här är en uppskattad tävling är helt klart, deltagarantalet är på uppåtgående. Jag tror att det är enkelheten, bra startfält och variationen som gör tävlingen så populär.

Idag gick det dock ganska tungt och min segermarginal i M60 blev  bara några sekunder . Annars var förhållandena perfekta, bara några isfläckar i skogen och lite snösörja på cykelvägarna men ingen tycks ha ramlat. Hoppas att jag får se dig i december i nästa Bore Cup!

Keep on running

En skön söndag hemmavid. Långpassset avklarat liksom lunchen med rödvinet. En vecka kvar till sista Bore Cup-tävlingen och nu handlar det mest om att vila sig i form. Foto: Anna Suneson

På lördag smäller det igen. Då går fjärde och sista deltävlingen i Bore Cup, nu i Gävle  i den underbara Hemlingbyterrängen.

Jag har snackat mycket om Bore, en tävling jag satsat stenhårt på. Med tre tävlingar vunna är cupen klar för min del men jag vill ändå ha en fjärde delseger. Säker kan man aldrig vara men marginalerna har varit på min sida- tvåan har varje gång varit drygt 2 minuter efter mig. När jag hållit exakt ett tempo på 4 minuter per kilometer har tvåan hållit 4.16. I Gävle springer vi i M60 bara 7,5 kilometer, egentligen alldeles för kort för mig och jag hade hellre sprungit 15 kilometer som de flesta andra gör. Kanske får man ta ett extra varv utom tävlan?

Söndag är liktydigt med långpass. Idag blev det cirka tre mil för mig. Att det regnade lätt och bara var några plusgrader tänkte jag knappt på. Jag brukar springa med några duktiga veteraner i Enskede och så blev det också denna söndag. Inser att man är en lite udda figur, när de andra samlas för sitt långpass har jag redan sprungit en mil. I dag var vi bara tre i gruppen och rundan gick i Nackareservatet, Bagarmossen och Hökarängen. Lite förstånd finns ändå kvar- det blev tunnelbana hem från Enskede. Att springa fyra mil känns onödigt långt och idag skulle jag inte ha orkat.

Heja Norge, skrev jag i förra inlägget. Segern idag för Jörgen Aukland i Vasaloppet och brorsan på andra plats visar att Norge står i en särskild klass när det gäller långdistans.

Keep on running!