Efter målgången har jag legat på latsidan. Nu börjar den långa vägen tillbaka till ett mera normalt löparliv. Foto: Erik Suneson 

Har du sprungit över 35 mil i veckan de senaste tre månaderna borde du rent teoretiskt  vara en mycket bra löpare. Men omställningen från kontinentlöpare till vanlig joggare är inte helt lätt- jag känner mig som en nybörjare och blir omsprungen av Stockholmarna.

Först ett tack till alla tusentals läsare här på bloggen. Gensvaret har vait enormt- under målgångsdagen hade jag 100 kommentarer och långt över tusen besökare. Helt otroligt med tanke på att jag inte marknadsfört bloggen.

Jag har haft en fin, slapp och lyxig vecka med barnen i Florida. Men bäst av allt var att sätta fötterna på svensk jord och börja springa igen. Men oj vad det går långsamt! Löpsteget är helt annorlunda nu när jag inte springer med vagn. Jag har blivit fruktansvärt lusig och när jag försöker springa fort går det bara inte. Jag är inte överraraskad, så var det också förra gången och då blev jag dessutom skadad när jag tog i för mycket.

Det är alltså den långa vägen tillbaka som gäller. Annars känns allt fint, jag har inga skador eller skavanker. Jag har därför anmält mig till halvmaran i Stockholm den 11 september men har inga förhoppningar om en bra tid. Mina två äldsta barn är också anmälda och kanske blir jag slagen av Nisse, det vore nästan roligt.

Idag sprang jag 21 km på träning och blev förskräckt när jag såg tiden- 1.59 och cirka 20 minuter långsammare än "normalt". Positivt däremot var att jag inte blev särskilt trött. Och respekten för avstånden verkar jag ha tappat.

Sigrid, Olle och Nisse samt Erik bakom kameran. En av mina lyckligaste dagar. Vem vet, kanske gör jag om det här en tredje gång!

Är Daytona Beach i Florida USA:s finaste strand? Sanden är i alla fall otroligt finkornig och vid solnedgången var jag ensam strandjoggare.

Någon på bloggen efterlyste rörliga bilder från USA. Tyvärr klarade jag inte av det men Olle lyckades med min enkla kamera ta en videosnutt vid målgången. Håll till godo med dessa skakiga bilder:

http://www.youtube.com/watch?v=DrRnx6iluis

Denna vecka 105 kilometers löpning. Jag jobbar mig sakta upp mot något högre veckodoser och inleder ssnart min kvalitetsträning. Jag vill ju inte bli utskämd på halvmaran . . .

Keep on running!

I mal! Det kandes befriande att aventyret nu ar over. Foto:Erik Suneson

Jag springer ut mitt bland badande manniskor pa den vidstrackta stranden i Tybee Island.  Den forsta vagen traffar mig i ansiktet, jag ramlar omkull, mossan skoljs av och forsvinner ut i Atlanten. Vattnet ar harligt varmt och vattnet smakar riktigt salt.

Klockan 16.45  lordagen den 17 juli avslutades mitt 101 dagar och 532 mil lang kust till kust lop tvars over USA, fran Westport i Washington till Tybee Island i Georgia, totalt 14 stater. Jag ar enligt den nagot osakra statstiken den 28:e personen i varlden som sprungit over detta valdeliga land minst tva ganger.

Forsta tanken nar aventyret ar slut: befriande, skont att det ar over. Jag skulle inte ha klarat sa manga dagar till. Mentalt skulle det ga men inte rent fysiskt, i alla fall inte i denna bastuvarme. Nagra planer pa att springa en tredje gang eller ett motsvarande megalop har jag inte (just nu).

Lopet jamfort med 2007 har varit mycket tuffare. Forst vadret med sno, blast och sedan pressande varme och hog luftfuktighet har varit nara att knacka mig flera ganger. Sedan har jag haft problem med utrustningen- nar datorn gick sonder var jag nara att ge upp. Men jag bryter inte i i forsta taget och gissar att det mentala varit min styrka. Jag har dock haft en grans: jag riskerar inte halsan eller livet.

Det later kanske mest som om det hela varit en plaga. Men sa har det inte alls varit. Jag har haft underbara lopdagar, sett den mest fantastiska natur och traffat otroligt manga hjalpsamma amerikaner. Den har gangen har jag varit mera fokuserad pa manniskorna och mindre pa sjalva lopningen. Darfor har arets lop varit valdigt olikt 2007. Vilket som varit bast? Det forsta! Men skillnaden ar harfin.

Barnen hangde en blomsterkrans runt halsen pa mig efter att jag kastat mig i Atlanten.

Den har gangen har jag snittat pa 53 kilometer per dag, samma var det 2007. Under forsta halvan trodde jag att jag skulle orka att springa annu langre men ju langre soderut jag kom insag jag att dagsetapperna egentligen vartit for langa. Jag tror det ar svart att forestalla sig hur pressande det kan vara att springa 5-6 mil dag ut och dag in. Ibland har jag kant mig som en robot.

Kroppen har anda pallat for dessa distanser. Det enda som drabbat mig ar nagra skavsar. Jag har ocksa en dag rakat ut for vatskebrist men uttorkningen ledde inte till nagra men for mig. Just att kroppen klarar sa stora pafrestningar har glatt mig varje dag. Och det ar det som hallit  mig uppe.

Nu vantar en veckas semester med barnen i Florida. Troligen blir det nagra joggingrundor runt motellen och val tillbaka i Stockholm hoppas jag kunna ateruppta min normala traning med veckodoser pa 10-15 mil. Men jag far vara forsiktig- ultralopningen har gjort mig langsam och skaderisken ar stor om jag for snabbt forsoker oka tempot.

Ar jag da nojd med allt? Ja, faktiskt! Det enda jag ar lite besviken over ar att min egen tidning, Svenska Dagbladet, inte skrivit en rad om mig. Det forstar jag inte.  Stodet fran mina lasare pa bloggen har daremot varit stort och hjalpt mig mycket. Besokarna pa hemsidan har legat pa 800-1 000 per dag. Jag har ocksa haft haft stor hjalp av mina broder, Jan och Ragnar, med ruttplanering respektive oversattning samt fran sonen Nils, som varit webmaster.

Keep on running!

Jag ar i Savannah! Nu ar det bara en mara kvar till Atlanten. Malgangen sker idag lordag.

Igar blev det inget inlagg pa bloggen- internet fungerade inte pa motellet och tid fanns inte eftersom barnen ocksa kom. Logistiken har annars fungerat 100-procentigt och det kan jag tacka Jan for som skott ruttplaneringen fortraffligt.

Gardagens lopning fran Statesbotro till Pooler utanfor Savannah gick otroligt bra. De 65 kilometrarna sprangs pa latta ben. Jag hade ju nagot att se fram emot; malgang och barnens ankomst. Det kanns som jag rider pa en framgangsvag- folk tutar och hejar och alla forstar att har kommer en lopare som korsat den valdeliga amerikanska kontinenten. De senaste dagarna har manga bjudit mig pa lunch, middagar, ja allt.

Idag aterstar 42 kilometer till Tybee Island och doppet i Atlanten. Nagra av barnen kommer att springa med mig den sista biten. Vi ar alla trotta och snart vantar en veckas semester med hyrbil i Florida.

Dagens fraga. Nar barnen sag pappa efter 100 dagara reagerade pa hur jag sag ut. Vad tror ni de tyckte var annorlunda:

1. Jag sag ganska mager ut

2. Jag hade gatt upp i vikt

3. Jag hade en latt brytning och anvande en del engelska ord

Rapport senare idag efter malgangen.

Keep on running!

Nedlagda bensinstaioner ser jag ofta men den har utanfor Twin City i Georgia var lite aldre an vanligt. Ar jag i samma skick som pumparna?

Mycket sjunger pa sista versen just nu: min utrustning, lopet med final pa lordag och kanske aven jag sjalv.

Bara tva lopdagar kvar. Vad jag langtar efter doppet i Atlanten! Det kanns som det kan racka nu. 101 dagar och ett dagssnitt pa over 5 mil ar langt for en 62-aring. Nagra dagar till i denna fruktansvarda varme och jag hade varit knackt.

Nagra av er har varit inne pa att jag skulel ha vant pa lopet; startat i april i Georgia och avslutat i jul ii Washington. Helt ratt, det hade varit mycket battre. Jag hade sluppit varmen och kanske ocksa den hemska motvinden i South Dakota och Nebraska. Just motvinden tror jag var annu varre an soderns bastuvarme.

Jordgubbar, perfekt mat foren lopare.

Dagens etapp fran Swainsboro till Statesboro var 67 km, alldeles for langt. Morgondagens, nar jag moter fyra av mina fem barn pa ett motell utanfor flygplatsen i Savannah, blir lika lang. Konstigt nog ar jag osaker pa hur sliten jag verkligen ar. Nar luftfuktigheten plotsligt minskar gar maskinen igang igen. Min kraftloshet kan vara en ren vadereffekt.

Egentligen ar det ett valdigt markligt liv man for- rena luffarlivet men med inslag av varsta lyx. Det motell jag just nu ligger pa (Holiday Inn) ar  onodigt fint. Har skulle Rune Larsson inte trivas! Kalkylen om att hela aventyret kostar 100 000 kronor ar en grov underskattning. Dyrt? Ja, men aventyret ar vart varenda dollar. Mitt forsta coast to coast motsvarade for mig en miljonvinst, havdade jag da. Aven nu gar kalkylen pa plus!

Keep on running!

Hundarna är lösa - jakten på Björn har börjat. Nu kommer barnen till USA.

Medan pappa springer 500 mil i USA nöjer vi oss med att posa i hemmet. Imorgon kl 06:50 påbörjar vi resan från Arlanda till Savannah där Björn kommer att passera. Vi kommer sjävklart att vara med när detta historiska ögonblick sker genom att heja på och även springa med honom i mål.

Vi som nu åker över är från vänster i bild:

Sigrid, 22 -  Pluggar biologi i Stockholm.

Nils, 27 - Er webmaster och "jobbar med IT" i verkliga livet.

Erik, 24 - Livsnjutare! (även "mellan två jobb")

Olof  (liggande), 18 - En oslipad diamant som precis tagit studenten och nu är hungrig på vad livet har att erbjuda.

Vi är alla taggade och det ska bli skönt att få träffa pappa efter så lång tid. Tillsammans med pappa väntar en vecka med hyrd bil längs Floridas kust. Högst troligt kommer det inte bli så mycket löpning under denna vecka, men löparsnacket lär vi inte slippa undan...

Att vi alla är mäkta imponerade av pappas prestation är en självklarhet.

Keep on running!

/Nils, Erik, Sigrid och Olof

Heather Riner klipper mig pa Head Turners Salon i Adrian, Georgia.

Nar heatindex ar 105 F (40 grader) går det knappt att springa. Då galler det att hålla huvudet kallt- jag klippte mig och la isbitar i löparkepsen!

Nu ar det nastan omanskligt att vara ute pa vagarna. De första timmarna går val an med efter lunch knockar varmen och fuktigheten mig. Lite hjalper det andå att lagga isbitar i mössan. Smalvattnet svalkar skönt nar det rinner over mitt stekheta ansikte.Och en hårklippning svalkade också.

Frisören Heather Riner i den lilla staden Adrian klippte mig. Hon ar van vid kontinentkorsare- i varas klippte hon en student vid namn Mark Baumer (www.thebaumer.com) som just nu promenerar över USA. Tio dollar kostade min klippning. Billigt, men varfor ar det sa dyrt i Sverige?

Löpningen mellan East Dublin och Swainsboro (55 km) gick valdigt tungt de sista timmarna, mer gång an löpning. Bra andå att jag kom ivag nagot tidigare an vanligt. Morgondagen till Statesboro kan bli annu varre men planen ar att starta mycket tidigt.

Röda nackroser i en liten sjö langs vagen.

Keep on running!

Antligen fick jag ata pasta i USA, dessutom hemlagad pa italienskt vis. Peter Pastore (i mitten) ar fran Italien och oppnade nyligen restautang i det lilla samhallet Dudley, GA. Sonen Jomar Munoz-Aracena och hustrun Maris Arcena-Pastore serverade mig och inget behovad ej ag betala for skrovmalet.

Nar bjod du senast en framling lunch? Själv äter jag da och da gratisluncher- i USA ar det vanligt att man betalar bordsgrannens mat. Trevlig sedvänja!

Det har säkert hänt ett tiotal ganger att när jag ska betala lunchen har nagon annan matgäst redan gjort det.Och det kan vara personer jag knappt pratat med men som hort vad jag haller pa med och som gillat det. Idag hände det igen och nu var det restaurangägaren själv som stod for notan. Familjen Pastore-Arcena med rotterna i Italien och Dominikanska Republiken fattade tycke for luffaren som blev rord over deras genorositet.

Tänk om du i Sverige skulle bjuda bordsgrannen pa lunchen. Det erbjudandet hade säkert tagits emot med stor misstänksamhet. Men här är det helt naturligt och jag har även sjalv provat det.

Idag var jag lagbrytare. Dagens lopning fran motellet utanfor Jefferson till East Dublin (55 km) gick de forsta 6 km pa interstate och där far jag inte springa. Men det gjorde jag anda och ingen reagerade.

Lagbrytare pa Interstate 16 i Georgia men ingen reagerade.

Morgondagens lopning till Swainsburo kan bli tuff. Ikvall horde jag pa Weather Chanel  att heatindex kommer att ligga pa 105 F. Det är 40 grader. Puh!

Som ni forstar blir det ratt mycket snabbmat for mig. Det far bli dagens fraga. Plotsligt dyker det upp flera matstallen i en vägkorsning. Jag star som asnan mellan tva hotappar, vad ska jag välja?

a) Subway

b) Bill och Wandas bar med mammas kottbullar

c) Pizza Hut

d) Fraga nagon om det inte finns en Mc Donalds i halan

e) Mina varma smorgasar

f) En kall ol i pase pa macken

g) Springa forbi frestelserna, maste tänka pa vikten

Keep on running

Glad trots ovädret- blixtarna var nära men regnet rensade luften sa att det gick att springa.

Pang! Blixtarna ar väldigt nära mig idag. Jag räknar till fyra och det fräser om dem. Jag springer i rena ödemarken och det finns ingenstans att ta skydd.

Visst var jag lite rädd idag under ett av de värsta askoväder jag varit med om. Blixtar väldigt nära ar otäckt. När det ar som värst stannar en bil till och fragar om jag behöver hjälp. Men jag tackar nej-regnet rensade luften och plotsligt gar det att springa normalt igen.

Jag skrev igar att jag var sliten. Det ar sakert riktigt men jag undrar anda om inte kraftlösheten mest bottnar i den enormt höga luftfuktigheten. Den forsvann nar regnet kom. Blöt var jag redan innan! Georgia är verkligen en press for mig, flera varnade innan just för luftfuktigehten. Men snart slipper jag den- bara fem dagar kvar nu.

Slitna är ocksa mina däck och idag lyckades Cloyd Hall, som jag skrev om igar, fixa fram nya och leverera dem till mitt motell utanfor Jeffersson. Han offrade flera timmar pa mig och körde minst tio mil tur och retur. Vilken enorm hjälpsamhet! Jag ar imponerad over hur man ställer upp i vatt och torrt for en trashank som jag. Tyvärr passade inte dacken, men det var inte Cloyds fel och jag har nu daligt samvete för att jag besvärade honom.

Dagens löptur fran Macon till söder om Jeffersson var kort, bara 41 km. I Jeffersson fick jag en pratstund med sheriffen. Jan hade foreslagit att jag skulle uppsöka polisstationen och utverka ett speciltillstand for att fa springa pa Intersate, det skulle korta tisdagens löpning till Dublin med nagra kilometrar. Dumt och fraga tyckte jag for ett nej skulle innebara komplikationer om jag ertappades pa motorvägen. Nu fragade jag ända och fick ett markligt svar:

- Ar det inte tillatet att springa pa interstate? Gor du det ar det inget allvarligt. Det enda som händer ar att du far skjuts till nasta exit.

Sa jag kommer imorgon tisdag att springa lite pa interstate, kanske längre an vad Jan foreslagit. Far se vad hans morgonbrev mynnar ut i.

Döda djur som inte tas bort fran vägarna ar en sorglig syn. Idag sag jag en död hund men först trodde jag det var en varg. Hunden hade legat dar länge- i Amerika verkar ett djurliv inte vara värt mycket. Beklämmande!

Det här var den tredje döda hunden jag sett liggande längs vägkanten. Folk verkar inte bry sig.

Keep on running!