Loppet är över och jag har på Östermalms IP hämtat ut påsen med överdragskläder. Sedan cyklade jag hem för att heja på mina söner som fortfarande var kvar ute på banan.

-Be happy!

Det var det sista jag hörde från speakern, sedan gick starten. Och visst var jag lycklig idag på Stockholm Marathon. Jag sprang helt på känsla, tittade inte på klockan- och det höll!

Vi var i år bara två löpare från Majornas IK på årets Sthlm M. Ändå fick min klubb härlig uppmärksamhet från publiken i ett lite kylslaget Stockholm, perfekt löparväder med andra ord. Idag var det inget tunnelseende, jag tittade på publiken, vinkade och fick enorm återbäring i form "Heja Majorna!".

Jag behövde egentligen inte titta på klockan för att förstå hur jag låg till. Jag passerade flera kända ansikten, löpare som normalt är bättre, och insåg att det gick skapligt. Så det var först vid Vasaparken vid 39 km där hustrun stod med riktig Coca Cola, inte den hemska Lidl-cola som serverades vid Stadshuset, som jag förstod att jag nog skulle klara målet 3.15.

Det slutade på 3.12. Självklart nöjd. Jag blev tvåa i M60 och får nu en fin buckla, samma som jag fick 2008. Men roligast av allt är att jag för närvarande är årets snabbaste i 60-klassen i Sverige, trots mina 63.

Mitt avslöjande om fusket på Varvet har skapat enorm debatt. Hittills över hundra inlägg på funbeat. se . Alla håller långt ifrån med, ibland skjuts budbäraren. Men från Varsvledningen är det knäpptyst. Bäst så kanske för om Göteborgs Varvet och även för den delen Stockholm Marathon skulle tillåta omregisteringar och därmed också försvåra nummerlappstrixandet skulle arrangörerna missa en massa inkomster. Eftersom man vet att tusentals betalande löpare inte kommer till start är dessa en ren vinst samtidigt som man kan överboka, ungefär som man gör på flyget. Följ debatten på:

http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=1025346

Nummerlappstrixandet är inte lika vanligt i Sthlm M men förekommer. Och eftersom man här tävlar i åldersklasser till skillnad från Varvet kan man verkligen tala om fusk. När väl bilderna lagts ut på nätet kommer jag att göra samma granskning som på Varvet. Kanske är jag en praktskandal på spåren!

Keep on running!

   

76-årig man?                 58-årig kvinna?                45-årig kvinna?

   

55-årig kvinna?              Ung 61-årig dam?          Tvåan i damer 50 år?

En 76-årig man som springer halvmaran på 1.21. En massa kvinnor som  gör fantastiska tider men ser ut som män. På Göteborgs Varvet fuskas det hej vilt men ingen ansvarig verkar bry sig.

Ifjol avslöjade jag här på bloggen ett utbrett trixande med nummerlappar på Göteborgs Varvet. Det bestod i att någon annan sprang med den anmäldes nummerlapp. Det kunde resultera i att t ex en 60-åring fick en kanontid noterad i resultatlistorna när i verkligheten en 30-åring sprungit. Ibland verkade det här trixandet satt i system, enbart för att få en bra tid, alltså fusk.

Situationen är samma i år. Eftersom jag för statistik över svenska veteraners resultat på maraton och halvmaraton blir årsbästalistorna totalt missvisande när personer tävlar i annans namn. Felaktigherterna hamnar sedan i Svenska Friidrottsförbundets årsstatistik och försvinner inte.

Många av oss veteraner (35-år eller äldre) är intresserade av tider och placeringar. Att ligga på tiobästalistan på maraton eller halvmaraton är stort. Att då felaktigt bli utpetad av någon betydligt yngre  är trist. Själv missade jag ifjol en tredjeplats i M60 på Stockholm Halvmarathon när en 25-åring sprang med pappas nummerlapp och knep förstaplatsen (efter protest fick jag senare mitt tredjepris).

Det här fusket är i de flesta fall harmlöst och sker omedvetet. Eftersom Varvet, Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon märkligt nog inte tillåter omregistreringar när någon av en eller anann anledning inte kan starta är det inte konstigt om löparen överlåter sin dyrt köpta nummerlapp till någon annan. Men när nummerlappen ges till en duktig löpare som kan slå sig in bland de främsta i ålderkalssen, ja då blir det problem.

Under Varvet togs bilder på praktiskt taget samtliga löpare. Jag har nu på hemsidan  granskat hundratals bilder på de 10-20 främsta i varje ålderklass och stämt av mot min årsbästalista. Snabbt upptäcker jag massor av konstigheter. När en kvinna visar sig vara en man är det lätt att se att det är något fuffens. Samma när en 60-åring ser ut att inte vara en dag över 25.

Granskningen har resulterat i att jag kommer att rensa bort ett 20-tal namn från årsbästalistan. Värst var det i klassen K60. Där var  ettan, tvåan, trean och femman unga kvinnor. Rättmätig "segrare" blev nu Britt Hellmark från Lidköpings IS. Hon är bevisligen 61 år. På Varvet tävlar man inte i åldersklasser till skillnad mot bla Sthlm M vilket gör att Britt inte får något pris, däremot äran.

Ifjol ringde jag upp en av fuskarna, en idrottsprofil från Mariestads AIF. Han hade lämnat över lappen till någon annan.

-Jag tänkte inte på konsekvenserna att någon missade silvret. Själv gör jag halvmaran på 2 timmar, inte 1.30, sa han då.

Någon som springer i X X:s namn och blir tvåa i M60.

I år har samma sak hänt igen! Den nu 63-årige Mariestadslöparen står noterad som 2:a i M60 på den utmärkta tiden 1.24.43. Problemet är bara att det inte var han som sprang. Bilden visar en betydligt yngre. Nu får han starta även nästa år i den näst främsta startgruppen. Sorgligt!

Är det inte dags att tillåta omregisteringar för att försvåra det här fusket? Som jag ser det är syndaren inte den som springer utan den som i ond tro lämnar över lappen. Tyvärr är det ekonomin som styr hos arrangörerna. Lidingöloppet tillåter byten mot en avgift  och blir trycket stort kommer fler att följa efter.

Vad tycker du själv om det här trixandet?

Keep on running!

Anna (i blått) lägger in ett ryck i sista backen och springer om en massa tjejer. Hon var en av de  yngsta deltagarna men inget blåbär.

Anna Rahm vann som väntat dagens Vår Rus. Mindre väntat var Anna Sunesons vinnarlopp. Dottern sprang som en gud i tävlingsdebuten, tyckte en stolt pappa.

Från ingenstans till en löpartjej. Förra sommaren började vår yngsta dotter Anna helt oväntat bege sig ut på små joggingrundor. Själv hade jag inte sagt ett ord, vågade inte visa mig allt för uppmuntrande. Anna hade ingen som helst idrottsbakgrund så springandet kom överraskande.

Sen dess springer hon 2-3 gånger i veckan och jag får nästa bromsa. Hon har blivit en gladarae, självsäkrare och slankare 16-åring. Och löpning tycker hon verkligen är roligt. Idrotten i skolan ser hon numera  fram emot.

Idag sprang hon sitt livs första tävling tillsammans med 17 000 tjejer i Vår Ruset ute vid Stora Skuggan. Några dagar tidigare hade vi provsprungit banan som mäter 4 850 meter. Först då började jag ana att här finns en okänd löpartalang i familjen. Egentligen är Vår Ruset ingen tävling eftersom det inte sker någon tidtagning. Man delar in löparna i sju startgrupper och Anna valde lite kaxigt den mittersta, "Jogga fort", för dem som siktar på 29-31 minuter.

När knappt en kilometer åtestår i loppet dyker Anna oväntat tidigt upp. Hon springer med självförtroende, plockar den ena äldre löparen efter den andra och verkar riktigt stark. Jag kastar en blick på klockan och inser att något stort är på gång.

Hon gör loppet på 29 minuter, kanske lite snabbare, håller alltså ett 6-minuterstempo. Anna Rahm får snart se upp. Nog är löpning fantastiskt, alla får känan sig som segrare!

 

 

En lycklig Anna med sin första medalj. Om knappt en månad springer hon ett nytt 5 km lopp i staden Norfolk, Nebraska, USA.

Keep on running!

Västerbron behöver du inte frukta. Bilden är från våren 2009 då jag intervjuades av SvD:s webredaktion inför Stockholm Marathon.

Jag kommer tämligen väl förberedd till årets Stockholm Marathon. Superkompensation är vad jag hoppas på.

Kopiöst mycket mängd veckan innan maran och sedan en vecka med vila, lätt träning och mycket sömn, det borde ge resultat. Ja, det är i alla fall så jag lagt upp taktiken inför Stockholm Marathon nu på lördag. Den här veckan har jag tränat 175 km. Sista träningspasset gjordes idag söndag, 24,5 km på förvånansvärt lätta ben och en tid på 2.06.

Det ser alltså rätt lovande ut. Målet är en sluttid på 3.15 plus minus 5 minuter. Men det viktiga är inte tiden utan placeringen bland svenskarna  i min ålderklass (60-64 år). Som 63-åring ligger jag lite pyrt till i gruppen men siktar på att komma in bland de tre främsta. Fast  en mara är alltid en mara och den kan sluta hur som helst.

Egentligen gillar jag halvmaror bättre. Normalt springer jag numera bara en eller två maror om året. Och det är inte Stockholm som är den viktigaste eller roligaste. Det är för mycket ståhej där. Krutet kommer i stället att läggas på Umemaran i oktober som också är veteran SM. Varken i Umeå eller  i Stockholm kommer jag att titta på klockan. Oseriöst? Kanske, men klockan hjälper mig inte, helst vill jag springa på känsla.

I lördags sprangs Göteborgs Varvet. Många bra resultat gjordes bland veteranerna och du finner min uppdaterade årsstatistik till höger i menyn. Listan är preliminär eftersom det vimlar av "fuskare" på Varvet, personer som låtit någon annan springa med sin nummerlapp. Först efter någon vecka då bilderna lagts ut på nätet kan jag med säkerhet rensa bort namnen. Hade Varvet tillåtit överlåtelse av nummerlapp och omregisteringar av namn, ja då hade vi sluppit det här problemet. Bra i år däremot är resultatservicen från Varvet, sorteringsmöjligheterna är toppen även om resultatlistorna är lika felaktiga som tidigare på grund av fuskarna.

Keep on running!

Klarälvsbanan. Jag springer på den gamla banvallen, passerar Syrsjön, möter inga bilar men en och annan cyklist . Landskapet är bedövande vackert och banvallen sluttar nästan omärkligt svagt uppför.

Fågelsången är stark. Jag hör koltrast och gulsparv men inga bilar.  I dikena blommar kabbelekan och i vägrenen liljekonvalj. Jag är på väg norrut från Karlstad på Klarälvsbanan.

Idag tog jag tåget från Stockholm till Karlstad för att springa på Klarälvsbanan, en nio mil lång asfalterad gammal banvall från Karlstad i söder till Hagfors i norr. Sällskapet är brodern Jan på rolerblades. Han lockade dit mig för asfaltens skull.

-Perfekt, konstaterar han så fort han börjat rulla och kommit ut på banan.

Jan vid starten för Klarälvsbanan. Skylten talar om att det är 93 km till Hagfors, 56 till Munkfors, 28 till Deje och 19 till Forshaga Hur långt skall vi rulla och springa?

Efter lite stök på trottoarer och bilar i rusningstrafik lämnar vi järnvägsstationen. Vi har låst in våra väskor i en förvaringsbox och ger oss iväg norrut. Exakt hur långt vi ska springa/rulla får avgöras efter hand. Planen är att ta bussen hem när vi är trötta.

Här går det undan för Jan. Asfalten är slät och fin på de flesta ställen och kommunerna månar om rolerbladesåkarna och sopar banan men lite ny asfalt här och där skulle inte skada.

Det är lite kylslaget men snart kommer svettningen igång. Jag har innan läst en del om Klarälvsbanan och den 120 km långa Klarälvsleden upp till Sysslebäck. Att det skulle vara vackert kommer inte som någon överraskning. Snarare förvånas jag över att det inte är ännu vackrare.

-Finast är det längre norrut då banan följer Klarälven, upplyser en cyklist oss.

Kabbelekan blommar i dikena.

Träd fältt av djurs tand . . .                  . . . och av människans hand.                 

Egentligen är det helt idealiska förhållanden. Men efter någon mil när tröttheten kommer smygande inser jag att vi är på väg åt fel håll. Vi springer ju motströms Klarälven, alltså uppförsbacke. Nästa gång får vi vända på rutten.

Den gamla järbvägsbron över Klarälven vid Forshaga.

"Värmlandspizza", det är grejer det. I Forshaga tog vi matstopp.

På pizzerian i Forshaga är det knökfullt vid lunchtid. Där lassar jag in en stor Hawai och Jan en kebabrulle. Först efter kaffet bestämmer vi färdriktningen och beslutet blir att Jan vänder åter mot Karlstad och jag fortsätter till Deje.

Äntligen framme!

Löpsedel i fönstret på Ica i Deje. Jag tror löpning är ett bättre sätt att bli smal på.

Totalt blev det 42 km för Jan och 31 för mig. Det här måste vi göra om!

Fakta om Klarälvsbanan och Klarälvsleden:

http://www.klaralvsbanan.se/

Keep on running!

25 varv på bana måste vara en pina? Inte alls! Kvällens debut i Vallentuna på 10 000 meter gav istället mersmak.

Arenamilen, Vallentunas nya tävling, trodde jag skulle bli ett fiasko för egen del. Jag skulle komma sist och skämma ut mig. Men istället blev det ju personligt rekord. Nåja, det är lätt att sätta sådana när man aldrig sprungit distansen tidigare.

-10 000 meter är den ädlaste distansen, tyckte Studenternas tränare, Lorenzo Nesi, inför starten.

Och kanske har han rätt, det var i alla fall väldigt roligt. Att springa på mjuka banor var som balsam för redan trötta ben efter helgens halvmara i Gävle. Som glad amatör sprang jag bara på, struntade i att hålla koll på tider och antalet varv. Ju längre loppet pågått desto starkare kände jag mig. Hela tiden fick jag glada tillrop från varvräknare och publik.

Sist blev jag inte, lyckades till och med varva några löpare. Väl i mål tittade jag för första gången på klockan; 42.26 visade den. Eftersom det kändes så bra hela tiden hade jag tippat en tid på cirka 41 minuter så tiden blev ändå en liten besvikelse. Men det här måste göras om!

Keep on running!

 

Halvmaratonbanan i Gävle. Foto: Jan Suneson

Hur snabbt måste man springa en halvmara eller mara för att tillhöra Sveriges tio bästa i sin ålderklass? Mina aktuella tiobästalistor ger svaret.

Jag fortsätter att föra statistik över svenska veterananers resultat i Sverige och utomlands på maraton och halvmaraton. Klicka på länken "statistik" till höger.

I idrottssammanhang klassas du som veteran redan vid 35 år. Listorna är uppdelade på män och kvinnor och indelade i 5-årsklasser. Eftersom året är ungt kommer mycket att ändras men du får ändå en fingervisning om vad som krävs.

Det ligger ganska mycket jobb bakom det här arbetet. Det svåra är inte att hålla koll på de svenska loppen utan alla utländska med svenska deltagare. Det är alltså väldigt lätt att missa resultat och för att listorna ska bli så bra som möjligt behöver jag din hjälp. Mejla mig om du nått ett resultat som skulle platsa. Adressen är:

bjorn.suneson@bredband.net

Först när Göteborgs Varvet och Stockholm Marathon är avverkade kommer tabellerna att vara hyggligt kompletta. En svårighet är att försöka rensa bort alla "fuskare", det vill säga personer som springer med någon annans nummerlapp. Detta gäller särskilt Göteborgs Varvet där man verkar sakna intresse för att få så korrekta resultatlistor som möjligt.

Keep on running!

Medaljörernan i M60; i mitten segraren Alex Bonn, Vallentuna flankerad av bronsmedaljören Robert Oldén, Solvikingarna.

-Tvåa! skrek brorsan Jan strax före vändning.

Tack för det evangeliet, det var precis det jag ville höra.

Sällan har jag gått in så för en tävling som söndagens veteran SM i halvmaraton i Gävle. Och tur var väl det. Jag behöll placeringen in i mål men försprånget till jagande trean Robert Oldén blev knappa halvminuten. Robert är egentligen bättre men har inte sprungit några längre lopp i år och det straffade sig. Ettan och klubbkompisen Alex Bonn vann som väntat.

Bra tränad, provspringning av banan i Gävle några veckor innan samt ett par tävlingar gjorde att jag kände mig rätt lugn inför starten. Och även när det gick trögt under loppet, för det gjorde det, tänkte jag på hur väl förberedd jag var. Samtidigt gick jag in för att skära alla kurvor samt pendla kraftigt med armarna när tröttheten satte in i uppförsbackarna.

Tiden blev 1.30.28. Lite besviken på den men det är är placeringen som räknas i ett VSM. Så visst är jag jättenöjd.

Bakom VSM stod de tre klubbarna Gävle GIK, IF Skade och Hemlingby LK. Välarrangerat, perefkt väder (sol och uppemot 20 grader) och en trevlig bana gör att vi löpare fick de bästa förutsättningarna. Jobbigast under hela dagen var nästa prisutdelningen- den drog ut onödigt på tiden och det var svårt att höra vad som sas.

På tal om väl förberedd. På onsdag springer jag Arenamilen i Vallentuna, mitt livs första 10 000 meter på bana. Det kan nog bara sluta på ett sätt: fiasko.

Keep on running!