Nöjd med silver men inte med tiden 3.19.37. Tiden platsade ändå bland de tio bästa på årsbässtalistan där jag även efter Umemaran ligger etta med mina 3.12.11.

Sveriges bästa maratonlöpare kommer inte när det anordnas svenskt mästerskap för veteraner. Det gör att resultaten blir därefter- dåliga!

Varför är det så låg status på VeteranSM? Själv förstår jag det inte. När jag tävlar i ett mästerskap vill jag självklart ha hårt motstånd. Nu fick jag det visserligen i Umeå där just M60-klasen blev en av de bästa men överlag var det klena resultat som presterades i de olika ålderklasserna.

Varför deltog inte Kristoffer Österlund från IFK med årsbästa i M35 på 2.26? Jag saknade också Patrik Gustafson, Brittatorp, bäst i M40 på 2.33,  Lorenzo Nesi, FK Studenterna i M45 på 2.38 , Jan Ottosson, Åsarnas IK i M50 på 2.46, Jörgen Thorsell, Borlänge LK i M55 på 2.57, Åke Palmqvist, IK Akele i M65 på 3.21 med flera, med  flera. Alla namnen är plockade från mina årsbästalistor på maraton och halvmaraton som du finner till höger i menyn under statistik. Listorna är nu uppdaterade efter lördagens maraton och halvmaraton i Umeå och Göteborg.

Även om inte årsettan alltid kommer kunde man förvänta sig att åtminstonde flera andra topplöpare skulle lockas av ett veternmästerskap. Men så är det tyvärr inte. Att Umeå ligger långt bort för de flesta kan inte vara hela förklaringen. VSM verkar tyvärr dött och det krävs något radikalt för att höja statusen på tävlingarna. Jag har några idéer.

En vore att låta Stockholm Marathon samt Stockholm Halvmarathon alternativt Göteborgs Varvet permanent vara veteranSM för maraton och halvmaraton. Det är ju till dessa tävlingar de bästa löparna kommer.

Samtidigt vore det tråkigt för  småklubbarna ute i landet om de inte skulle få fortsätta att arrangera VSM. Tråkigt också för oss löpare. Men ska nuvarande ordning fortsätta måste större press sättas på arrangörerna för att få med vetraneliten, menar jag.

Och hur ska det ske? Ja, ett sätt vore att klubbarna kontaktar de främsta i respektive åldersklass och ber dom komma. Det är bara att plocka namnen från mina årsbästalistor. Skulle jag bli uppringd av en klubb hade jag blivit så smickrad att jag direkt anmält mig. Kanske kunde klubbarna bjuda på anmälningsavgiften? Ett alternativ vore också att locka med penningspriser till de tre främst i respektive klass.

Är då klubbarna intresserade av detta? Nej, inte särskilt. På Umemaran, som arrangerades av Jalles TC, glades man mest åt att det i år blev deltagarrekord. Detta framhävdes flera gånger. Att sedan standarden var tämligen låg bland de drygt 100 på hel- respektive halvmaran (halvmaran var inte VSM) verkade inte bekymra arrangören, däremot flera löpare.

Man borde kunnan förvänta sig att det efter Umemaran skulle bli stora ommöbleringar på årsbästalistan. Men totalt var det bara sju män som platsade på  listan. Bland kvinorna var det sex personer. Martti Mustonen (M50), Rånäs 4H, Magnus Bergh (M60), Heleneholms IF, Christina Forslund (K45), IFK Nyland, Birgitta Lanhede (K50), Jalles TC och Britt Hellmark (K60) var de enda som lyckades komma in på de 2-3 främsta platserna på årsbästalistan, ingen knep förstaplatsen (Britt Hellmark ligger etta sedan tidigare).

Hur gick det då för egen del på Umemaran? Ja, så där. Av höghöjdsträningen märkte jag inget. Mina 3.19 var sju minuter långsammare än i Stockholm. När en mil återstod sprang Magnus Bergh förbi och vann med sex minuter, utklassade mig med andra ord. Jag gjorde två misstag; första halvan sprangs för fort (1.31) och antagligen borde jag haft andra skor, de jag nu hade var aningen stumma och inte insprugna varför vaderna tog onödigt mycket stryk.

Prisutdelningen efteråt i Centralskolans aula tog alldeles för lång tid. Hade de tre främsta i varje klass ropats upp samtidigt och inte pris getts till alla i klassen med tidangivelser hade det gått undan. Avsaknaden av högtalare gjorde dessutom att det var svårt att höra vad som sas. Kritik måste också riktas mot publiken som inte hade vett att hålla tyst, skrikiga barn etc.  Lite märkligt blev det när t ex en löpare i M35  med en tid över fem timmar på maran fick pris. Med ett sådant belöningssystem sänks statusen för veteranSM till noll.

I övrigt ett bra arrangemang. Banan i Umeå är lättsprungen, dock småtrist eftersom den går ute på bonnvischan utan publik. Hade den lagts mer i statdsmiljö hade den blivit roligare fast då hade det krävts större funktionärsinsatser.

Resultat Umemaran: http://www.jallestc.se/

Keep on running!

Idag blev jag tvåa i M60 på Umemaran, som var veteran SM. Placeringen är jag nöjd med, däremot inte tiden som blev runt 3.19-3.20. Magnus Bergh från Heleneholms IF vann klassen, ca sex minuter före mig.

Återkommer imorgon med en lite utfförligare rapport.

Keep on running!

Chamonix med Mont Blanc. Flotta butiker, vackra hus,mängder av turister och som det verkade en hel del lyxlirare. Själv nöjde jag mig med Mc Donalds och vatten från springbrunnen på torget.

Sista hela dan på mitt höghöjdsläger tog jag bilen till Chamonix. Jag fick vibbar av Jacksom Hole i Wyoming- vackert men dyrt och en plats för det vackra folket.

Jag ligger lågt med löpningen nu. Men jag kutade upp till en glaciär i närheten av Chamonix (Bossons). Det blev en mödosam vandring/löpning upp genom skogen. Tyvärr blev det lite av en besvikelse eftersom stigen inte ledde ända upp till glaciären, som underifrån inte såg så mäktig ut.

Glaciären på Mont Blanc. Höll den kanske på att smälta bort? Mycket vatten forsade ner för berget.

Jag tycker att jag fått ut mycket av mitt höghöjdsläger. Löpningen har gått bättre än jag räknat med. Jag är ganska tröttkörd men har inga skadekänningar och de återstående dagarna fram till Umemaran på lördag får mest ägnas åt vila. Att vara ute ensam så här tycker jag inte är någon nackdel och en vecka räcker även om det kanske hade varit bättre med två för att få maximal effekt av den höga höjden.

Keep on running!

Vid Aujon på fjällsluttningarna ner mot Flaine ligger några fäbodar som fortfarande är i bruk. Vågade inte stintorna öppna för mig?

Fjällvandring är säkert också bra motion. På de branta vägarna upp till fäbodarna i Aujon fick jag upp pulsen i 100 (min vilopuls är 40-45).

Träningspass nummer två idag skulle bli lättare så det fick bli vandring istället för löpning. Ryggsäcken packades med varma kläder, dryck och en chokladkaka, den senare skulle jag bjuda fäbodvallens flickor på till kaffet när de fick oväntat besök.

Inga kullor så långt ögat kunde nå när jag en timma före solnedgång nådde fäbodvallen. Mottagningskommittén bestod av en massa kossor med bjällror runt halsen. Så jag fick äta min choklad i ensamhet. Färden upp var inte helt enkel, väldigt brant och jag råkade också komma in på en väg som gick över 100 meter ovanför fäbodvallen och fick följa en lift ner. Men ljudet från bjällrorna ledde mig rätt.

Eftersom det börjat mörkna tog jag det säkra före det osäkra och sprang hem. Normalt räknar jag inte  in promenader i mina veckosummeringar men eftersom vandringen var så krävande får den ingå i mitt kilomterräknande. Totalt fick jag ihop 23 km idag och 123 när veckan summeras.

Keep on running!   

Efter exakt 5,4 km och 34 minuters oavbruten löpning brant uppför når jag högsta punkten på golfbanan.

Något har uppenbarligen hänt med kroppen. Imorse klarade jag 5 km på den stora serpentinvägen utan att behöva stanna en enda gång.

Jag var förvånad att jag klarade det här kraftprovet. 6.30-fart är riktigt lusigt men med tanke på att det gick brant uppför varenda meter, att luften är tunn och att jag klättrade över 300 höjdmeter är jag riktigt nöjd.

Jag fick en jättefin förmiddag på golfbanan. Jag sprang till de flesta hålen och höll den här gången på golfetiketten- ingen bar överkropp utan tröjan var på hela tiden. Fler än jag har upptäckt detta paradis, i dag var här en hel del vandrare, en  tävlingscyklistoch faktiskt också en golfare.

Med nerförsbacke och solen i ansiktet var hemfärden rena barnleken. När det tog 34 minuter upp gick nerfärden på  26 minuter.

Jag får inte träna mig sönder och samman. Så i eftermiddag byts förmodligen träningspass nummer två ut mot en kortare fjällvandring. Det var visst några fäbodar Jan föreslog att jag skulle se. Men det svarta pistområdet vid sjön Lac du Gers skippar jag, det ligger för långt bort och verkar dessutom farligt att besöka.

Keep on running!

Nere i dalen ligger Les Carroz och jag har börjat klättringen nerför. Jag stannar till för att dricka lite och jag hör ljudet från bjällrorna på korna bakom mig. Scenen får mig att tänka på Sound of Music.

Om inte detta ger resultat vet jag inte hur träningen ska läggas upp. Lördagen blev ännu en hård men underbar dag på fjället- två träningspass och toatlt 24 km (motsvarar nära det dubbla på lågland i Stockholm).

Idag var det lite fri löpning på fjället. Jag vågade mig utanför de markerade lederna, egentligen dumdristigt och detta ska inte upprepas. Men idag kände jag mig så säker när jag nått toppen och kunde se målet, staden Les Carroz nere i dalen.

-Do you speak english? frågade jag ett vandrande par. Jag ville försäkra mig om att jag var på rätt spår.

-Yes, men vi talar också svenska, svarde de till min stora förvåning. Paret bodde i Geneve och hade rest hit för att göra en endagsutflykt.

Jag passerar också en liten fiskesjö men här vågar jag mig inte på någon konversation (jag är urdålig på franska).

Fransman rensar fisk vid Lac  de L´Airon.

Jag startade min tur vid Les Molliets (Kvarnen), en liftstation mellan Flaine och Les Carroz. Utanför den stängda restaurangen tog jag några slurkar vatten som rann så inbjudande ner i ett träkar. Vid återkomsten tre timmar senare upptäcker jag varningsskylten på väggen. 

Det var tydligen otjänligt vatten.

Jag sätter mig i bilen och undarr oroligt om jag ska bli magsjuk nu igen. Jag kör till  "storstaden" Cluese två mil längre ner i dalen, går in på Mc Donalds och handlar mat på Carrefour. Väldigt vad det var billigt här, 40 procent lägre priser jämfört med min lokala handlare i Les Carroz. På hemvägen stannar jag till på golfbanan och springer några hål, upptäcker att banan faktiskt har 18 hål så jag har några kvar. Vad skönt det var att springa barfota i gräset efter en hård arbetsdag. I morgon är det söndag så det blir nog bara ett träningspass.

Keep on running!

Dagens träningspass nummer 2 avslutades i solnedgången. Kanske fick jag ett kvitto på att höghöjdsträningen börjar ge effekt.

Människokroppen är väldigt anpassningsbar. Pinas den i brant fjällterräng lurar man den att tro att det är detta som alltid gäller. Men vad händer när löparförutsättningarna blir betydligt lättare?

På dagens andra träningspass sprang jag ett testlopp; tävlingsskorna snördes på och jag sprang på asfaltväg, visserligen ganska brant men ändå relativt lättlöpt. Oj, vad det kändes lätt! Mina 7 km på landsvägen i riktning mo tLes Carroz och på 1 700-1 800 meters höjd över havet gick som en dans. Måtte jag få behålla den känslan på Umemaran.

Keep on running!

Det här är toppen. Bergsgeten är  uppe på absoluta högsta toppen i Flaine, 2 487 m ö h visade min gps. Får jag många röda blodkroppar här?

Igår en trött fjällko. Idag en pigg bergsget. Ta mig tusan, jag kutade 6,5 km upp på slingrade fjällvägar och lyfte mig 900 höjdmeter!

Det går långsamt men det går framåt. Idag la jag in ettanas växel, riktade blicken mot högsta toppen och började springa rakt uppför på de knaggliga serpentinvägar som är byggda för att serva liftsystemet. Jag sprang mer än jag gick. Ibland blev jag omkörd av någon lastbil med sprängsten eller stora kabeltrummor på flaket. Det byggs bland annat en ny linbana här uppe.

Vägen jag sprang på, längst ner i grytan ligger Flaine. Nerförslöpningen var nästan en lika stor utmaning och då tvingades jag  zicka-zacka. Skyltar talade om hur lång tid det skulle ta att promenera till olika platser, jag klarade tidsangivelserna på nästan halva tiden!

Nästan högst upp på toppen bygger man en ny lift. Som svensk var det trevligt att se att fransmännen använde lastbilar och grävmaskiner av märket Volvo.

Tänk när jag var här vintertid upfattade jag inte skönheten och det storslagna på riktigt samma sätt. Nu när man är löpare, inte utförsåkare, går livet mera i ultrarapid. Man har tid till eftertanke, jag stannar till och tittar p¨en betande skock får nedanför mig, ljudet från bjällrorna blandas med hammarslagen från det pågående liftbygget.

Mont Blanc i bakgrunden. Märkliga sprickor och avgrundsdjupa, livsfarliga hål högst uppe på toppen.

På toppen där liften slutar ligger en restaurang. I vintras var det knökfullt med folk, svindyrt naturligtvis och Jan fick buffla sig fram för att över huvud taget bli serverad. Nu är det bara några byggjobbare här och lugnet råder. Jag sätter mig på trappan, blickar ut över snöklädda Mont Blanc och tar upp min Coca Cola ur ryggsäcken. Löpartröjan är blöt av svett men det är kallt här uppe så jag får ta på löparjackan. Om inte detta är lyckan så vad är lycka då?

På nerfärden tänker jag på biffen och pommes fritisen som ligger och väntar på mig i frysen. Det får nog också bli ett glas rött vin trots att det är tidig eftermiddag. Totalt 14 km fick jag ihop men den här turen motsvarade minst en tremilare i Stockholm. Kanske ska jag dansa runt i kväll i mina nya Brooks superlätta maratonskor- nej inte på något dansgolv men på landsvägen uppe vid golfbanan. Om en vecka är det ju veteran SM  och skorna måste springas in.

När Flaine byggdes sparade man inte på pengarna. Mycket satsades på konsten som är Picassoinspirerad.

Keep on running!