Lidingö har allt för löparen. I bakgrunden växer ett nytt bostadsområde upp med tusen lägenheter vid Dalénum,  den gamla Agafabriken.

Bor du i en storstad är du priviligerad som löpare. Hur mycket du än springer finns det alltid nya områden att upptäcka. Stockholm, Göteborg och för all del också Malmö  kan aldrig bli "utsprungna".

Vilken underbar fredag! Idag styrde jag stegen mot Lidingö. Soligt, 18 grader och lite höstlikt i luften. Just Lidingö tycker jag är ett av de finaste områdena i Stockholmsområdet. Här finns allt för långlöparen: vacker och "vild" natur, lättframkomliga stigar över allt, hur mycket cykelbanor som helst och  lite trafik . Närheten till vattnet förhöjer löpupplevelsen. Det gjorde också mina nya joggingskor dagen till ära.

Ändå blir det inte så ofta jag är här ute. Jag har 5 km till Lidingöbron så en expedition från hemmet blir över milen. Det finns därför mycket kvar att upptäcka på ön. Mina löprundor brukar numera ofta vara just små upptäcksfärder. Det som är så bra med en storstad, förutom att det finns så mycket att se, är att det kryllar av bussar, tunnelbanor, pendeltåg etc som du alltid kan hoppa på om du blir trött eller bara vill springa i en riktning. Jag har därför alltid en SL-remsa med mig, viktigare än vätska faktiskt!

 

Kottlasjön är öns reservattentäkt.         Massor av knölsvanar på Saltsjön.

 

Nobbade Lidingöbanan idag.               Det vimlar av underbara "stigar".

Jag var så inspirerad att kilometrarna bara rullade på, totalt 30 hann det bli innan jag var tillbaka på Tomtebogatan. Och det var aldrig tal om att ta Lidingöbanan eller tunnelbanan hem. Det blev mycket löpning på öns södra del och jag passerade bland annat gamla Agafabriken, Mölna vattenkvarn (kvarnen revs 1943 och var då i gott skick, läste jag på skylten), Kottlasjön och Trasthagen i Långängens naturvårdsområde. Förutom en underbar löpupplevelse fick jag också med mig hem lite blåbär och hallon, som jag plockade i skogen vid Kottlasjön.

---

På tisdag kommer fjärde och sista delen av min intervju med den danske ultralöparen Jesper Olsen. Du får bland annat veta hur han gjorde för att inte bli skadad under sina jordenruntlöpningar. Hoppsan, nu över 700 mil räknat sedan årsskiftet!

Keep on running!

De nordiska upptäcksresandena kämpade under svårare förhållanden och var förebilder för Jesper Olsen. Översta raden norrmannen Roald Amundsen och dansk-ryssen Vitus Bering, nederst kopia av vikingaskepp som 1991 utanför Norge sätter kurs mot Kanada, 1 000 år efter att vikingarna upptäckt Nordamerika.

Att springa jorden runt är en enorm fysisk prestation men minst lika mycket en mental. När Jesper Olsen tvivlade på om han skulle nå målet tänkte han på de nordiska upptäcksresandena som Roald Amundsen, Vitus Bering och på vikingafärderna.

- Sett i det perspektivet blev plötsligt min löpning rena lyxresan!

Min intervju med den danske ultralöparen Jesper Olsen, 40, fortsätter. Det var den 28 juni han gick i mål eller rättare sprang i mål i regn och dimma efter en avslutande etapp på 20 mil i New Foundland, Kanada.

Jesper har valt att även denna gång besvara fem frågor åt gången så han kommer att återkomma. Ju längre intervjun har framskridit desto mer inspirerad och eftertänksam verkar denne ”evighetsmaskin” ha blivit.

- Nu när jag varit hemma ett tag har det blivit tid för eftertanke och perspektiv, skriver han och berättar att han flyttat in i sina nya bostad i centrala Malmö (”Folkets Park”).

-Det är härligt att vara hemma igen och kunna återgå till vardagliga rutiner, det känns exotiskt.

Är den ”mentala biten” kanske din största styrka, inte den rent fysiska?

-Det är inget tvivel om att flera i den internationella konkurrensen är fysiskt minst lika starka som jag. Men jag är inte helt svag som ultralöpare, jag har vunnit flera internationella tävlingar (anmärkning: dessa segrar har Jesper tagit under pågående World Run I och II  men tycker ändå att han borde ha presterat lite bättre, sprungit ytterligare några kilometrar).

- Jag tror min personlighet kännetecknas av att jag brukar uppnå de mål jag förutsatt mig. När jag arbetade som akademiker och skulle utföra rutinuppgifter, ja då ansträngde jag mig minimalt. Men när jag skulle lösa ett extremt svårt problem blev jag enormt motiverad och kunde koncentrera mig hur länge som helst för att klara uppgiften. De här personlighetsdragen går nog igen hos mig som löpare. Idrotten avspeglar ofta hur vi är som människor.

Jesper menar att ett jordenruntlöp är mycket krävande rent mentalt. Men fysiskt behöver det under långa perioder inte vara så våldsamt hårt. Skador brukar inträffa under de första 500-800 milen och det var då hans ”medlöpare” Alexander Korotkov, Katzuka Kaihata och Sarah Barnett tvingades ge upp.

Råkar man dessutom ut för malaria, öknar, mat- och vattenbrist och problem med följebilar, ja då blir det också en oerhörd fysisk press.

-I Afrika var det en daglig kamp om att klara etappmålen. Det går knappt i ord att beskriva vilken kamp det var att klara etapperna på 30-50 km och inte ha några krafter kvar och veta att det var över 1 000 mil kvar till målet. De flesta kan nog inte hantera en sådan situation.

Han berättar om vilka mentala redskap han använt genom åren för att tänka positivt i stället för negativt när all energi försvunnit.

-Framför allt handlar det om att vara förberedd: att ha upplevt en liknande situation många gånger och veta hur man reagerar och också ha lärt känna sina svagheter och felreaktioner. Då blir man mer beslutsam. Jag lägger ner lika mycket möda och tid på att träna det mentala som det fysiska. Människan är ändå en fantastisk skapelse som anpassar sig till olika situationer som t ex natur, kultur, klimat, språk, sjukdomar etc. I min nästa bok hoppas jag kunna gå in utförligt på den mentala aspekten.

Sista dagen springer Jesper Olsen 20 mil varav de sista 10 milen i dimma och regn.Foto: World Run II

Har det varit svårt för dig att hålla uppe motivationen?

-Det finns två sidor att se saken på. Ju närmare man kommit de avslutande 1 000 milen, ju svårare blev det. Men omvänt; ju längre man kommit desto svårare blir det att avbryta.

Även om jordenruntlöpningarna varit ensamma har han inte känt sig ensam. Varje dag har han rapporterat på sin blogg, läsare har via e-post gett uppmuntrande kommentarer och internet har betytt mycket för att bryta isoleringen. Det är i kontakten med andra man lär känna sig själv, menar han.

Men i Afrika, Columbia och mot slutet i Kanada har han varit nere för räkning.

- I Kanada kändes det som om 2 km vore omöjliga att springa, än mindre de 20-45 km som stod på programmet. Det var som om sista droppen av energi var uttömd men när jag tänkte på att min hemsida haft över 1,3 miljoner träffar så förstod jag att jag inte var ensam.

-Tvivlar man på sig själv kan det hjälpa att tänka på de klassiska skandinaviska upptäcksresandena. De hade betydligt hårdare villkor än jag, de visste inte vad som väntade dem. Ändå nådde vikingarna till New Foundland, Roald Amundsen till Sydpolen och Vitus Bering över Stilla havet efter att ha korsat Sibirien. Sett i det perspektivet blir min dagliga kamp plötsligt en lyxresa!

Har du blivit korrekt behandlad av myndigheterna eller rent av motarbetad?

- Korruptionen i Sydamerika men också i Egypten har varit ett stort problem. Egypten vill jag klassa som det mest korrumperade landet av de 29 länder jag korsade. Jag glädjer mig åt att det nu blivit en politisk uppgörelse med styret där.

I Egypten hade han stora problem med den korrupta militären. Han stoppades varannan mil i vägspärrar och tvingades visa upp sina papper men miltären verkade mest intresserad av hans telefon.

-Först trodde jag de misstänkte att jag använde telefonen till något olovligt, spionage t ex. Men senare förstod jag att de ville ha den som ”gåva” eller byta den mot en billig skräptelefon. Samma sak hände längre söderut i Afrika, befolkningen frågade efter presenter. Man ville ha mina skor, kläder, telefon, pengar, glasögon och även följebilen. Men här var det egentligen inte korruption utan mera en kulturell skillnad; resanden brukar ge gåvor.

Jesper var obeveklig, några mutor till myndighetspersoner för att tillskansa sig förmåner gav han aldrig. I de här situationerna är det viktigt att visa att man inte har bråttom. Resande i tidsnöd är mycket sårbarare. Väljer man den lätta lösningen och betalar för att få särbehandling, ja då stödjer man korruptionen och underminerar rättssamhället, menar han.

Sudan framhåller han som ett föredöme. Ett visum till landet ordnades på 20 minuter och det blev heller inga problem att senare förlänga visumet. Han hade fått tillstånd för 3 månader men att korsa detta 400 mil långa ökenland tog lite längre tid. Gästfriheten bland befolkningen beskriver han som översvallande.

 

Danska Ecco var största sponsorn. Leveranserna av skor försvann ofta i tullen, troligen rena stölder. Foto: World Run II

Han har haft stora problem med att skoleveranser och annan utrustning från huvudsponsorn danska Ecco skulle nå fram. Paketen, som skulle anlända var fjärde månad, försvann tre gånger i tullen ibland annat Argentina och Chile. Även i Egypten vittjades ett paket från familjen som skickat med dansk lakrits. Ändå klagade han aldrig på bloggen trots att detta var stora bakslag.

I Afrika drabbades du av malaria men sprang ändå. Varför?

-Det ska mycket till innan man ger upp. Men att drabbas av malaria var inget trevligt även om sjukdomen inte påverkade mig hela tiden. Febern kom i perioder och också plötsligt men efter ett tag kunde jag fortsätta.

Den som drabbas av malaria tappar koncentrationen och överblicken. Livsfarligt med andra ord, särskilt för en ensamlöpare med extra stort behov av vatten och mat. Jesper beskriver sig annars som en person som normalt har väldigt bra koll på läget. Men när man inte har det blir det svårt att upprätthålla motivationen. Vart är jag på väg, varför gör jag det här? var frågor han brottades med under sjukdomen. Samtidigt var han rädd för att få livshotande skador.

Ändå var inte malarian det värsta, menar han.

-Nej, värst var de två operationerna i höger arm jag tvingades genomgå efter att i Kenya ha fallit över en rostig spikmatta på vägen och fått såret infekterat. 450 mil senare i södra Tanzania svullnade armen upp och såret gjorde så ont att det var omöjligt att sova. Jag hade hög feber, fruktansvärd huvudvärk och kunde inte lyfta armen varför det var omöjligt att springa. Jag blev då körd 30 mil till det internationella sjukhuset i Dar Es Salaam och blev genast opererad.

Problemen över? Nej! Fyra månader senare i Sydafrika svullnade armen upp igen och det var dags för ny operation. Det var då han bestämde sig för att göra ett tillfälligt avbrott, flyga hem till Danmark och få skadorna läkta. Uppehållet blev åtta månader men när han tog sig an nästa kontinent, Sydamerika, var han helt återställd.

-Man måste respektera kroppen och inte pressa sig så att man drar på sig kroniska skador. Jag är inte imponerad över löpare som gör vad som helst för att nå målet. Styrkan ligger i att nå sina mål i balans med kroppen!

Hur mycket ”fritid” har du haft, all planering och bloggande måste ha tagit den mesta tiden?

-Nog har jag haft fullt upp hela tiden. Många skulle nog tro att det blir mycket tid över när man bara springer 2-7 timmar per dag. Men fritiden börjar först när du:

* bokat ett motell/hotell för dagen eller hittat en plats att sätta upp tältet på.

* ordnat mat, vatten och vet var du ska äta och kollat upp var närmaste by/stad finns.

* lämnat daglig rapport till worldrun.org, laddat upp bilder och gps-data.

* planerat nästa dags etapp och överblickat kommande etapper.

* sett till att följebilen och baby joggern  är i gott skick.

* har tvättat dina löparkläder.

* har ätit en stadig middag så du klarar nästa dags etapp.

* har laddat mentalt inför morgondagen, nästa veckas och nästa månads etapper.

Det låter alltså som om det inte skulle bli mycket tid över till annat än att bara springa och planera.  Men han berättar att det är själva löpningen som är fritiden, det är också då han upplever att han är fri. Det ekonomiska behöver han egentligen inte bekymra sig om- han är professionell i så motto att han har full sponsortäckning.

- Friheten är att springa i främmande länder, på okända vägar, träffa nya människor, möta ny natur och kultur och att springa i alla typer av väder, kontinent efter kontinent. Den friheten är obetalbar!

Dina dagsetapper blev mot slutet allt kortare, 2-3 mil. Hur sliten/skadad är du idag?

-Ju längre löpet framsked desto tröttare blev jag. Jag tvingades korta distanserna vilket gjorde att löpet tog längre tid än planerat, något som inte var bra för motivationen. Men kropp och psyke är något förunderligt- när jag hade 40-50 mil kvar kom krafterna tillbaka! Jag var som en maratonlöpare som spurtar när han ser mållinjen.

Och visst blev det en spurt till New Foundland. Hans två sista dagsetapper låg på 70 km respektive 200,5 km!

-Om jag är skadad? Det skulle man ju kunna tro men mitt bästa svar är att jag var ute på min första träningsrunda, en kort joggingtur med en dansk ultralöpare, fyra dagar efter de avslutande 200 km. Och igår var jag igång med mitt första tempopass längs stranden i Malmö. Annars hade jag trott att jag skulle behöva ta en paus på ett par månader. Nog är kroppen fantastiskt anpassningsbar bara man ger den tid och håller jämna steg med sina mål.

Keep on running!

Livsfarligt. Plötsligt upphörde skyltningen och stigen fortsatte med ett stup ner till Ulvsjön i Nacka. Överlag är Sörmlandsleden mycket dåligt skyltad.

Den 100 mil långa Sörmlandsleden är dåligt skyltad. Staten och kommunerna måste ta ett mycket större ekonomiskt ansvar och rusta upp leden.

Frivilliga krafter och engagemang  i all ära men det måste också till pengar för att få fason på Sörmlandsleden. Leden är idag "förfallen", behöver busk-. och slyrenas, nerfallna träd måste tas bort, ruttna spänger  bytas ut men  framför allt måste skyltningen göras om.

Idag sprang jag etapperna 1 och 2 (Björkhagen-Skogshyddan 8 km och Skogshyddan-Alby friluftsgård 6 km) och har därmed sprungit sammanlagt 3 av totalt 62 etapper.  De två senaste är förmodligen de mest besökta av alla eftersom de ligger närmast Stockkholm. Det är därför förvånande i vilket dåligt skick dessa etapper är i.

Det  vilar något amatörmässigt över hela leden. Märkningen är gjord med handmålade oranga ringar runt trädstammar, elstolpar etc, på marken är ibland rötterna målade och det kan finnas en pil på någon sten här och där. Men det finns ingen systematik i märkningen. Där skyltar borde finnas som i korsningar där stigar möts saknas de ofta och där det inte råder något tvivel om var leden går kan det vimla av markeringar. Ibland har barken lossnat och märkningen helt försvunnit.

Nej, det här duger inte! Leden sköts idag av Föreningen Sörmlandsleden på ideell basis och 180 medlemmar arbetar aktivt för att hålla den i skick. Föreningen får bidrag från länsstyrelsen och berörda kommuner. Men uppenbarligen behövs mycket, mycket mera pengar.

Det här är ju friskvård i sin bästa form och det borde ligga i statens intresse att denna liksom andra leder i Sverige görs så tillgängliga som möjligt. Nog borde en upprustning också kunna skapa en del arbetstillfällen.

Sörmlandsleden är en pärla. Bilden från etapp 1 och Söderbysjön. Även här uppe på bergknallen rådde tvekan om var leden gick.

--

På torsdag fortsätter intervjun med Jesper Olsen. Du får besked om han är slut och skadad och om hur han hanterar "den mentala biten".

Keep on running!

Här på bron över ett kärr var det lätt att springa, annars var min etapp på Sörmlandsleden (Handen-Paradiset) svårsprungen med mycket stenar och rötter, dessutom kuperat.

Idag sprang jag för första gången en etapp på Sörmlandsleden. Debuten blev mindre lyckad men gav ändå mersmak.

Jag som knappt lyfter fötterna får problem direkt när jag springer i skogen. Visst, det är stor skillnad på terräng och asfaltslöpning men att Sörmlandsleden skulle vara så besvärlig hade jag inte räknat med. Dessutom tyckte jag leden var rätt dåligt markerad.

"Vilsestigen", jag sprang fel igen!        Den oranga ringen syns knappt.

Nyligen blev jag medlem i föreningen Sörmlandsleden och fick därmed också tillgång till de olika etappkartorna på nätet. "Normalt sett ska leden vara så tydligt markerad att man inte ska behöva karta, men det är en rekommendation att ha med sig terrängkartan eller Sörmlandsledens etappkarta som baseras på terrängkartan", var rådet jag fick från ansvariga. Det var ett bra råd, tycker jag även om jag inte behövde använda kartan för orientering.

Jag sprang/gick etapp 5, Handen (Rudans gård)-Paradiset, 13 km och tog pendeln ner till Handen. Just den etappen är bra att börja med, "ytterst charmig med sjöar och vildmarkskvalitéer", hade jag läst i boken Vandra Sörmlandsleden. Först hade jag tänkt springa de dryga tre milen till Handen men tur att jag inte gjorde det eftersom etappen tog över två timmar för mig. Tur också att jag inte tog med vagnen, den had varit omöjlig att knuffa i den svårframkomliga terrängen.

En van vandrare skulle nog inte tycka att etappen var särskilt svår eller dåligt utmärkt. Men som löpare hann jag inte uppfatta alla oranga märkningar på träden varför jag ofta fick vända tillbaka för att inte springa vilse. Och de ojämna underlaget var väldigt jobbigt men kanske en nyttig övning för muskler som inte fått arbeta så mycket tidigare. Vissa spänger var närmast livsfarliga, ruttna, vingliga och eländiga.

Sjön Öran var en av fem sjöar jag passerade. Öran i Haninge och Huddinge kommuner tillhör de cirka 40 sjöar i länet som är utpekade som nationellt värdefulla ur bl a naturvårdssynpunkt. Kalkning har räddat sjön, som har ett rikt växt- och djurliv (dock inga kräftor).

Min etapp var vacker med flera sjöar, myrar och med blåbärsris dignande av stora bär, tyvärr hade jag inte tid att plocka. Mitt på leden fanns också en källa med pump där jag fyllde på vatten. Usch vad det smakade kärr!

Svartsjön.                                                 Långsjön.

Inget gott vatten här!                               Stenar, stenar, stenar . . .

Väl framme vid Paradiset hade jag turen att få lift till pendeltåget. Annars var planen att springa till tåget men det hade jag varken ork eller tid till.

Springa fler etapper på Sörmlandsleden? Ja, troligen. Någon som har tips om en mer lättsprungen sträcka?

Keep on running!

 

Jesper Olsen ensam i öknen längs Suezkanalen i Egypten i december 2009. Tre veckor efter att denna bild togs rånades han av Egyptisk miltär på all vätska och en mobiltelefon, telefonen lämnades dock tillbaka. Han krävde att få veta soldaternas namn men de vägrade svara så övergreppet är inte utrett.

Jesper Olsens två jordenruntlöpningar är en större prestation än någon kan ana. För det första har han sprungit hela distansen, inte gått en enda meter! Och han har han utsatts för ofattbara påfrestningar, bland annat har egyptisk militär rånat honom på all vätska ute i öknen.

Min intervju med den 40-årige danske ultralöparen Jesper Olsen fortsätter. I den andra delen berättar han om fusket i branschen, om sin glädje under löpningen, om alla farligheter han utsatts för och om den enorma logistiken runt de två världslöpen.

Jag ställde 36 skriftliga frågor och har nu fått svar på 19. Jesper följde uppmaningen om att svara utförligt- svaren på de senaste nio frågorna tar upp åtta A4-sidor. Jag har tvingats stryka lite men intervjun är megalång.

-De blev lidt længere/mere udførlige så jeg valgte at sende 9 istedet for 10 denne gang, skriver han med glimten i ögat och lovar att återkomma om 2-3 dagar med resten av svaren när han flyttat in i bostaden i Malmö.

Det talas ibland om fusk i din bransch, kan du garantera att du verkligen tillryggalagt hela distansen till fots och inte liftat en enda kilometer?

-Ja. Det har varit helt centralt både under World Run 1 och World Run 2 att springa varenda meter, inte åka med föjebilen, inte åka buss, cykla eller fuskåka på annat sätt. Tar man genvägar (”skære hjørner”) tror jag det är bättre att ägna sin tid åt något annat. Utmaningen är ju att lyckas, det är motivationen. Fuskar man blir ju hela projektet fullständigt ointressant! Det gäller även om man inte skulle bli avslöjad med att fuska. Hur skulle det kännas om du tränat i två år för att sätta ett personligt rekord på  till exempel 10 km men tar en genväg den sista kilometern? De flesta tror jag skulle uppleva det som om två års träning vore bortkastad.

- Men du har tyvärr rätt i att det har funnits ultralöpare som faktiskt fuskat. Det är otroligt trist! Men sällan har det handlat om riktiga ultralöpare. Till exempel Robert Garside från England (anmärkning: amerikanska Runners World har i sitt augustinummer en lång artikel om Garside där det inte klart framgår om han var en fuskare eller inte) som skrev en loggbok på nätet där det påstods att han sprungit genom Afghanistan men i själva verket suttit hemma i England och fabricerat allt. Tandlöst, simpelt! Men så vitt jag förstått har den mannen bara sprungit ett enda maratonlopp, inga ultratävlingar.

Jesper fortsätter med att berätta om hur han gjort för att inte riskera fuskanklagelser. I korthet går det ut på att dokumentera löpet så utförligt som möjligt, bland annat genom bilder och loggbok som lagts ut på hemsidan www.worldrun.org samt gps-data via systemen Life Pilot och det enlig6t Jespers tycke bättre Endomondo. Sedan har han haft många ”medlöpare”, personer som sprungit tillsammans med långa sträckor, bland annat i Ryssland, Australien, Syrien, delar av Östafrika, Sydafrika, Equador och Colombia.

- Australiensiskan Sarah Barnett, som vunnit flera 6- och 10-dagarstävlingar sprang med de första 700 milen på World Run II. När hon förlorade för mycket kroppsvikt tvingades hon stoppa, skriver Jesper och nämner namnen på en rad andra följelöpare som betytt mycket, inte minst finnen Reino Uusitalo.

Starten för World Run II skedde i Nordkap den 1 juli 2008. Fyra år och en månad senare sprang han i mål i New Foundland, Kanada. Babyjoggern sprang han med ner till Egypten.

Hur mycket har du sprungit med din babyjogger under dina 3 700 mil?

- Ungefär som planerat, det vill säga i Europa, Mellanöstern, Egypten och ner till gränsen till Sudan. Ju varmare desto jobbigare med en vagn, inte minst för all vätska. Jag hade fyra kritiska dagar längs Suez där jag tvingades begränsa vätskan.

På bloggen skriver Jesper att det är 20-30 procent mer ansträngande att springa med vagn än utan. Ungefär åtta av tio coast to coast löpare i USA har ingen vagn utan får all packning och annat transporterat med en följebil. När jag läser detta blir jag glad- jag hade ju ingen följebil under mina tre coast to coast i USA. Reservkraft finns alltså om jag skulle behöva för ett eventuellt fjärde USA-löp!

-En dag blev jag stoppad av en patrull på två unga soldater, tonåringar. De osäkrade sina maskingevär och jag tvingades förklara varför jag sprang genom detta öde område. Jag tvingades ge dem allt mitt vatten, en tvåliters cocacolaflaska. Då var jag i en extremt kritisk situation . Nej, myndigheterna i Egypten var inte vänligt inställda och det har varit intressant att se att det senare blev revolution i landet.

- Efter Egypten hade jag följebilar men under de 260 milen i Sydafrika använde jag också baby joggern eftersom förhållandena där var ungefär som i Europa. Men i hela Sydamerikahade jag följebil. Att springa med vagn i Argentina och Chile på 4 000 meters höjd skulle knappt vara möjligt, däremot att gå med vagnen. Men mina World Run är ett löp, inte en promenad!

Du har utsatts för livsfarliga situationer, bland annat stenkastning i Afrika. Vad har varit farligast?

-Som löpare är trafiken alltid farlig. Det gäller alla, såväl jordenruntlöparen som den vanlige joggaren. En sekunds ouppmärksamhet och allt är slut. För mig har vilda djur i Afrika (lejon, krokodiler, elefanter, noshörningar) utgjort en viss fara men genom att springa i dagsljus och undvika vissa områden har det inte varit så farligt. Några gånger i Nordafrika och i Sydamerika har jag hittat skorpioner under mitt tält och på hotellrummen. Det har gällt att alltid ha sina skor i en stängd påse så att skorpionerna inte kryper in där för att söka skydd eller värme. I USA blev jag faktiskt ormbiten men det var inte värre än en natt med feber och kräkningar. Stenkastning är inte livsfarligt, bara obehagligt och stressande, mycket sressande när det pågår under en månad.

-Det är svårt att värdera vad som varit farligast. Men kombinationen av tropiska sjukdomar och två operationer i höger arm var det farligaste. Immunförsvaret slutade att fungera. Händelsen med de egyptiska soldaterna var också livsfarlig.

Du har haft mycket tekniska problem med utrustning, följebilar med mera. Berätta!

-Ja, tekniska problem har varit ett genomgående tema under World Run II. Särskilt i Afrika och Sydamerika krånglade följebilar och gps. I Östafrika var vägarna belagda med grus och vass vulkanisk sten vilket orsakade punkteringar och igensatta luftfilter. I Sydamerika, där vi var uppe på 4 000 meters höjd och med hög luftfuktighet, var problemen värre- motorpackningar brände sönder, kylslangar gick av, batterier laddades ur etc etc. Eftersom kroppen fungerade var det oerhört frustrerande att tvingas vänta på att få all teknisk utrustning reparerad. Människan kan anpassa sig till nya situationer men det kan inte en maskin.

På tal om risker, varför använde du inte reflexväst?

- Det är en bra fråga! Några gånger har jag faktiskt sprungit med reflexväst. Men som du kan se på bilderna från World Run II så har det inte varit några nattetapper. På första löpet däremot krävde polisen i Australien att jag skulle bära reflexväst genom Nullabor öknen, annars hade jag inte fått springa på motorvägen på natten.

Från vilka länder har du de ljusaste respektive mörkaste minnena?

 

-Under fyra års löpning har det varit otroligt många höjdpunkter men också hopplösa situationer, lyckligtvis fler av det första slaget. För att nämna några:

* Fantastisk gästfrihet i Sudan, ett land som jag trodde skulle bli mycket besvärligt, inte minst efter Muhammedteckningarna i dansk press. I Sahara var det dessutom 53 grader. Men under mina nära fyra månader i landet upplevde jag en enastående hjälpsamhet och vänlighet, liknande bemötande har jag bara fått i Sibirien. Att det är så beror på att områdena är så isolerade och att en resande då bara kan överleva med hjälp från befolkningen.

* Motsatsen var Etiopien, landet direkt efter Sudan. I den ödsliga nordliga delen är det inte vanligt med främmande, inte besök från andra stammar och definitivt inte besök av Européer, än mindre vita springande sådana. Under cirka 100 mil innan jag nådde utkanterna av Addis Abeba utsattes jag för daglig stenkastning. Ganska stressande och obehagligt!

Hur lång tid tog förberedelsearbetet för World Run II?

- Två år, ungefär lika lång tid som för World Run I. Jag hade nytta av vad jag lärt mig under det första löpet men det andra var mycket mer komplicerat, bland annat ur politisk-, budget-och terrängmässig aspekt.. Normalt ägnade jag 2-4 timmar åt logistik, 2-5 timmar åt träning och 2-4 timmar åt föredrag och annat. Jag hade alltså cirka 8 timmar för arbete och träning, alltså relativt gott om tid. Utan internet tror jag inte det hade varit möjligt att planlägga dessa två löp.

Sett i efterhand, skulle du ha velat ändra rutten? T ex springa på Afrikas västkust i stället för den besvärliga östkusten.

- Nej, inte i stora drag men i detaljer. Rutten genom Afrika var så bra den kunde bli. Att springa på västkusten hade varit i stort sett omöjligt eftersom många av de traditionella kolonivägarna går från inlandet ut till kusten, inte i nord sydlig riktning. Samma sak gäller Sydamerika.

-Men jag hade gärna undvikit all den tunga trafiken på de polska vägarna, där fanns det ingen plats vid sidan av vägen så jag fick springa med vagnen ute på själva vägbanan. Och Etiopien borde jag ha undvikit, åtminstone norra halvan där det blev kulturkrockar och stenkastning. Men skulle jag ha undvikit detta riskerade rutten att bli 200-300 mil längre. Kustvägen längs USA:s östkust borde jag också ha undvikit, för mycket trafik och det hade varit bättre att välja småvägar något tio mil in i landet. Där var mentaliteten bland befolkningenmindre trevlig jämfört med hur den är ute på landet.

 Camping i halvöknen strax nordväst om Ankara, Turkiet.

Har dina gps-kartor stämt med verkligheten?

-Ja, i stort sett. Precisionen är så bra att man nästan alltid kan lita på dem. Men man måste alltid använda minst en annan källa i ruttplaneringen, särskilt i Afrika, västra Sydamerika och den nordöstliga delen av Kanada. I den västliga världen  (Europa och USA) är täckningen exakt, ända ner till cykelvägar. Och utvecklingen har gått snabbt framåt, stor skillnad jämfört med Worl Run I 2004-2005.

--

Förhoppningsvis fortsätter intervjun med Jesper om några dagar. En av frågorna då blir:  Hur skadad är du egentligen?

Keep on running!

Efter tre mils löpning respektive rullskridskoåkning var det dags för lunch på Gefle Segel Sällskaps fina restaurang Huseliiharen. Jättebiff för Jan och köttbullar för mig (inte barnportion).

Om löprundorna bara utgår från där du bor kan det bli lite monotont i längden. Jag tog därför idag tåget till Gävle och fick ett underbart långpass tillsammasn med brodern Jan på rolerblades.

Idag var det dags för Jans och min årliga Bönantur, en rundtur i Gävletrakten på cirka 38 km. Vi sprang och rullade i vackert svenskt sommarlandskap, genom storskogen med dignande blåbärsris och i en glittrande skärgårdsmiljö. Som vanligt stannade jag till hos "Handlarn" i Björke för köp av cola och handlaren själv sa som vanligt några vänliga ord om vilka krutgubbar vi var.

Just att göra något lite annorlunda, komma bort från den invanda löpmiljön- det gillar jag. Det går alltid mycket lättare att springa då. Idag var jag dessutom i prima slag och kunde nästan hålla jämna steg med Jan.

 

Långlunch på seglarrestaurangen.   Slingan Gävle-Björke-Bönan- Gävle.

Och så ett tråkigt och ett glatt meddelande:

* Engelsmannen Kevin Sharp http://3100smiles.com/ , som till stora delar springer den USA-rutt jag hade 2007 och 2010, har tvingats bryta på grund av skada.

* Intervjun med Jesper Olsen fortsätter om någon dag. Jesper har lovat att svara på frågorna 11-20. Kan bli en följetong eftersom jag ställde 36 frågor . . .

Keep on running!

Världslöparen Jesper Olsen bland lokalbefolkningen i Ecuador.  Sydamerika var den besvärligaste kontinenten att passera med undantag för Afrika där han drog på sig tropiska sjukdomar och utsattes för stenkastning. Foto: World Run II.

Keep on running! Det är mitt valspråk. En som aldrig gav upp var Jesper Olsen. "Överger du ditt mål uppnår du inget", säger denne evighetsmaskin i en intervju jag fått med honom efter målgången i New Foundland den 28 juni.

Inte en rad i tidningarna, nu är det bara OS som gäller. När en av världens största sportprestaioner avslutats, ja då råder tystnad i svensk och utländsk press. Sportjournalisterna förstår inte att värdesätta extrema prestationer, som t ex den danske ultralöparen Jesper Olsens World Run II. Den 28 juni gick han i mål i New Foundland efter att under fyra år ha sprungit runt klotet i nord sydlig riktning, totalt cirka 3 700 mil. Tidigare rundade han jorden i väst-östlig riktning, totalt 2 600 mil.

I ett mejl ställde jag 36 frågor till Jesper och jag har nu fått svar på 10.

-Ursäkta mig att jag inte hunnit svara förrän nu, jag har haft dålig internetkontakt. Men du är den förste som får en officiell intervju med mig efter målgång, skriver den försynte 40-årige dansken och lovar återkomma med fler svar.

Övervägde du någon gång att bryta?

-Egentligen hade jag gärna gett upp efter 7-8 månader då jag drabbades av flera tropiska sjukdomar i Afrika. Men man uppnår inget om man överger målet. Det är i de kritiska stunderna det råder en konsrtant kamp mellan "komfort" (att ge upp)- och "vision" (att fokusera på de positiva värdena i sitt projekt). Då måste man vara envis, då går det bra!

Även om du utsattes för enorma strapatser, har du på det hela taget haft  roligt?

-Ja, annars hade jag inte utsatt mig för detta. Men med "roligt" inbegripes mycket. Självklart har jag inte skrattat hela vägen. . .  Men det har alltid varit mycket givande, även i de hårdaste stunderna. Det är då man lär sig mest om sig själv och andra människor, om sin kapacitet, var gränserna går, kort sagt hur flexibel man är.

- Om man sitter i sin soffa och ser på tv hela dagarna då lär man sig kanske inte så mycket om sig själv eller hur världen ser ut. Som människa och statsvetare tycker jag världen måste förstås och upplevas i sin helhet och fulla komplexitet. För mig har löpet varit ett privilegium även om jag under vissa perioder lidit svårt. Det är betalningen man måste göra.

Så World Run II blev besvärligare än du räknat med?

-Ja, mycket. Men World Run I var heller inte lätt, t ex att springa genom Ryssland och Sibirien och den australiska öknen. Men detta löp var hårdare såväl mentalt som fysiskt. Det berodde främst på två saker:

* Det går inte att springa steg för steg genom det väldiga Afrika (Jesper är dock den ende i världen som gjort det) utan att drabbas av precis samma sjukdomar och problem som lokalbefolkningen dagligen kämpar med. Men vitsen med löpningarna har varit att just se och uppleva världen inifrån och inte bara  10-15 minuters nyheter om "katastrofer, hungersnöd och krig".

* Tidsfaktorn. Att inte ha en fast boplats under så lång tid tror jag generellt tär på oss som sociala människor. Ny platser, nya människor, nya förutsättningar och nya kraftansträngningar. Visst det är charmen men också något som påverkar din dagliga energi.

Hur lång tid skulle det hela ta och hur blev utfallet?

-World Run II var beräknat till att ta 3 år. Det blev 4 år och 1 månad. Och det säger väl lite om hur hårt det blev. Etapplängderna var satta till 40-50 km per dag och helst non stop. Planen höll ändå tämligen väl fram till Sudan där jag redan första dagen drabbades av tropisk sjukdom (amöbisk dysenteri). Jag fick välja mellan att följa planen eller överleva löpet. Jag  justerade planen och la mig på en realistisk nivå och ändrade etapperna till 30-40 km per dag och la också in en vilodag i månaden.

Varför sprang du en andra gång runt jorden?

-Under det första löpet såg jag i stort sett bara den västliga världen: Europa, Ryssland med Sibirien, Japan, Australien och Nordamerika. Nu fick jag också se Mellanöstern, Afrika och Sydamerika. Jag har nu slagit det "det sista rekordet i extremlöpning". Ska någon slå mig får det bli genom att springa snabbare, att bli förste kan inte göras om.

Kommer löpningarna att registeras som rekord, t ex i Guiness rekordbok?

- Det får jag fundera på när jag kommit hem. Jag är inte så imponerad över Guiness krav på "dokumentation". Enligt mitt tycket är det för mycket "underhållning" och för lite "seriositet". Det viktigaste för mig har varit att offentligt dokumentera löpningarna med bilder, utförlig logbok och daglig gps-tracking. Öppenhet och transparans har varit min ledstjärna.

Skulle du ha kunnat genomföra löpningarna utan följebil, bara med en baby jogger?

-Det hade kanske varit möjligt men det hade varit extremt riskabelt. Det är kanske skälet till att ingen gjort det i Afrika. I Sahara är det 110 mil mellan försörjningspunkterna och hur ska man kunan bära vatten för en så lång sträcka? Betänk att Nordens kanske modigaste världslöpare, norrmannen Ernst Mensen, dog på gränsens mellan Egypten och Sudan för omkring 100 år sedan.

Hur ofta har du campat respektive sovit under tak och har campinglivt slitet hårt på dig?

- Wild camping, det vill säga camping utanför campingplatser, på öde savanner, i öknar och på bergskammar, i små byar etc, det har varit mest faschinerande. Man kommer så nära naturen och människorna, dessutom är det billigt. I genomsnitt har jag bott 10-15 dagar i månaden i tält.  Om man ofta bor på lyxhotell, ja då skulle det säkert vara svårt att klara de dagliga påfrestningarna.

Vad har din budget legat på och hur mycket har du själv fått satsa?

- Inför World Run ! sålde jag min lägenhet och min bil. Då hade jag bara sponsorer för 10 000 euro samt sponsor för skor och löparkläder, allt för en period av två år. Under detta löp hade jag sponsorsbidrag på 200 000 euro plus anann utrsutning jag behövde under fyra år.

Hade det varit lättare om du haft fler sponsorer?

-Jag har inte inför World Run II aktivt sökt sponsorer. Visst, det har varit svåra perioder men jag tycker ändå jag haft den budget jag önskat. Det fick inte bli någon lyxresa, då skulle jag inte fått uppleva så mycket.

--

Förhoppningsvis återkommer Jesper med fler svar på mina frågor, bl a om han kan garantera att han aldrig fuskat genom att lifta vissa sträckor.

Keep on running!

 

Här några filmsekvenser från mitt löp nyligen från Mjölby till Tranås. Min bror Ragnar har tagit bilderna från sin cykel. Du får se vackra bilder sista milen in till Tranås när jag springer längs Sommen och Svartån.

Räkneverket från USA-löpet har nu tagits bort och det nya räkneverket visar hur långt jag sprungit sedan årsskiftet. Jag närmar mig 700 mil men tyvärr kommer jag inte heller i år att nå drömgränsens på 1 000 mil. För det skulle krävas att jag under resten av året ligger på 15 mil per vecka, mer realistiskt är 11-12 mil vilket skulle innebära att året klan sluta på 900-950 mil. Tidigare rekord ligger på 947 mil och är från 2007.

Keep on running!