Kommentarer på Jesper del 2: Rånad i öknen
Jesper Olsen ensam i öknen längs Suezkanalen i Egypten i december 2009. Tre veckor efter att denna bild togs rånades han av Egyptisk miltär på all vätska och en mobiltelefon, telefonen lämnades dock tillbaka. Han krävde att få veta soldaternas namn men de vägrade svara så övergreppet är inte utrett.
Jesper Olsens två jordenruntlöpningar är en större prestation än någon kan ana. För det första har han sprungit hela distansen, inte gått en enda meter! Och han har han utsatts för ofattbara påfrestningar, bland annat har egyptisk militär rånat honom på all vätska ute i öknen.
Min intervju med den 40-årige danske ultralöparen Jesper Olsen fortsätter. I den andra delen berättar han om fusket i branschen, om sin glädje under löpningen, om alla farligheter han utsatts för och om den enorma logistiken runt de två världslöpen.
Jag ställde 36 skriftliga frågor och har nu fått svar på 19. Jesper följde uppmaningen om att svara utförligt- svaren på de senaste nio frågorna tar upp åtta A4-sidor. Jag har tvingats stryka lite men intervjun är megalång.
-De blev lidt længere/mere udførlige så jeg valgte at sende 9 istedet for 10 denne gang, skriver han med glimten i ögat och lovar att återkomma om 2-3 dagar med resten av svaren när han flyttat in i bostaden i Malmö.
Det talas ibland om fusk i din bransch, kan du garantera att du verkligen tillryggalagt hela distansen till fots och inte liftat en enda kilometer?
-Ja. Det har varit helt centralt både under World Run 1 och World Run 2 att springa varenda meter, inte åka med föjebilen, inte åka buss, cykla eller fuskåka på annat sätt. Tar man genvägar (”skære hjørner”) tror jag det är bättre att ägna sin tid åt något annat. Utmaningen är ju att lyckas, det är motivationen. Fuskar man blir ju hela projektet fullständigt ointressant! Det gäller även om man inte skulle bli avslöjad med att fuska. Hur skulle det kännas om du tränat i två år för att sätta ett personligt rekord på till exempel 10 km men tar en genväg den sista kilometern? De flesta tror jag skulle uppleva det som om två års träning vore bortkastad.
- Men du har tyvärr rätt i att det har funnits ultralöpare som faktiskt fuskat. Det är otroligt trist! Men sällan har det handlat om riktiga ultralöpare. Till exempel Robert Garside från England (anmärkning: amerikanska Runners World har i sitt augustinummer en lång artikel om Garside där det inte klart framgår om han var en fuskare eller inte) som skrev en loggbok på nätet där det påstods att han sprungit genom Afghanistan men i själva verket suttit hemma i England och fabricerat allt. Tandlöst, simpelt! Men så vitt jag förstått har den mannen bara sprungit ett enda maratonlopp, inga ultratävlingar.
Jesper fortsätter med att berätta om hur han gjort för att inte riskera fuskanklagelser. I korthet går det ut på att dokumentera löpet så utförligt som möjligt, bland annat genom bilder och loggbok som lagts ut på hemsidan www.worldrun.org samt gps-data via systemen Life Pilot och det enlig6t Jespers tycke bättre Endomondo. Sedan har han haft många ”medlöpare”, personer som sprungit tillsammans med långa sträckor, bland annat i Ryssland, Australien, Syrien, delar av Östafrika, Sydafrika, Equador och Colombia.
- Australiensiskan Sarah Barnett, som vunnit flera 6- och 10-dagarstävlingar sprang med de första 700 milen på World Run II. När hon förlorade för mycket kroppsvikt tvingades hon stoppa, skriver Jesper och nämner namnen på en rad andra följelöpare som betytt mycket, inte minst finnen Reino Uusitalo.
Starten för World Run II skedde i Nordkap den 1 juli 2008. Fyra år och en månad senare sprang han i mål i New Foundland, Kanada. Babyjoggern sprang han med ner till Egypten.
Hur mycket har du sprungit med din babyjogger under dina 3 700 mil?
- Ungefär som planerat, det vill säga i Europa, Mellanöstern, Egypten och ner till gränsen till Sudan. Ju varmare desto jobbigare med en vagn, inte minst för all vätska. Jag hade fyra kritiska dagar längs Suez där jag tvingades begränsa vätskan.
På bloggen skriver Jesper att det är 20-30 procent mer ansträngande att springa med vagn än utan. Ungefär åtta av tio coast to coast löpare i USA har ingen vagn utan får all packning och annat transporterat med en följebil. När jag läser detta blir jag glad- jag hade ju ingen följebil under mina tre coast to coast i USA. Reservkraft finns alltså om jag skulle behöva för ett eventuellt fjärde USA-löp!
-En dag blev jag stoppad av en patrull på två unga soldater, tonåringar. De osäkrade sina maskingevär och jag tvingades förklara varför jag sprang genom detta öde område. Jag tvingades ge dem allt mitt vatten, en tvåliters cocacolaflaska. Då var jag i en extremt kritisk situation . Nej, myndigheterna i Egypten var inte vänligt inställda och det har varit intressant att se att det senare blev revolution i landet.
- Efter Egypten hade jag följebilar men under de 260 milen i Sydafrika använde jag också baby joggern eftersom förhållandena där var ungefär som i Europa. Men i hela Sydamerikahade jag följebil. Att springa med vagn i Argentina och Chile på 4 000 meters höjd skulle knappt vara möjligt, däremot att gå med vagnen. Men mina World Run är ett löp, inte en promenad!
Du har utsatts för livsfarliga situationer, bland annat stenkastning i Afrika. Vad har varit farligast?
-Som löpare är trafiken alltid farlig. Det gäller alla, såväl jordenruntlöparen som den vanlige joggaren. En sekunds ouppmärksamhet och allt är slut. För mig har vilda djur i Afrika (lejon, krokodiler, elefanter, noshörningar) utgjort en viss fara men genom att springa i dagsljus och undvika vissa områden har det inte varit så farligt. Några gånger i Nordafrika och i Sydamerika har jag hittat skorpioner under mitt tält och på hotellrummen. Det har gällt att alltid ha sina skor i en stängd påse så att skorpionerna inte kryper in där för att söka skydd eller värme. I USA blev jag faktiskt ormbiten men det var inte värre än en natt med feber och kräkningar. Stenkastning är inte livsfarligt, bara obehagligt och stressande, mycket sressande när det pågår under en månad.
-Det är svårt att värdera vad som varit farligast. Men kombinationen av tropiska sjukdomar och två operationer i höger arm var det farligaste. Immunförsvaret slutade att fungera. Händelsen med de egyptiska soldaterna var också livsfarlig.
Du har haft mycket tekniska problem med utrustning, följebilar med mera. Berätta!
-Ja, tekniska problem har varit ett genomgående tema under World Run II. Särskilt i Afrika och Sydamerika krånglade följebilar och gps. I Östafrika var vägarna belagda med grus och vass vulkanisk sten vilket orsakade punkteringar och igensatta luftfilter. I Sydamerika, där vi var uppe på 4 000 meters höjd och med hög luftfuktighet, var problemen värre- motorpackningar brände sönder, kylslangar gick av, batterier laddades ur etc etc. Eftersom kroppen fungerade var det oerhört frustrerande att tvingas vänta på att få all teknisk utrustning reparerad. Människan kan anpassa sig till nya situationer men det kan inte en maskin.
På tal om risker, varför använde du inte reflexväst?
- Det är en bra fråga! Några gånger har jag faktiskt sprungit med reflexväst. Men som du kan se på bilderna från World Run II så har det inte varit några nattetapper. På första löpet däremot krävde polisen i Australien att jag skulle bära reflexväst genom Nullabor öknen, annars hade jag inte fått springa på motorvägen på natten.
Från vilka länder har du de ljusaste respektive mörkaste minnena?
-Under fyra års löpning har det varit otroligt många höjdpunkter men också hopplösa situationer, lyckligtvis fler av det första slaget. För att nämna några:
* Fantastisk gästfrihet i Sudan, ett land som jag trodde skulle bli mycket besvärligt, inte minst efter Muhammedteckningarna i dansk press. I Sahara var det dessutom 53 grader. Men under mina nära fyra månader i landet upplevde jag en enastående hjälpsamhet och vänlighet, liknande bemötande har jag bara fått i Sibirien. Att det är så beror på att områdena är så isolerade och att en resande då bara kan överleva med hjälp från befolkningen.
* Motsatsen var Etiopien, landet direkt efter Sudan. I den ödsliga nordliga delen är det inte vanligt med främmande, inte besök från andra stammar och definitivt inte besök av Européer, än mindre vita springande sådana. Under cirka 100 mil innan jag nådde utkanterna av Addis Abeba utsattes jag för daglig stenkastning. Ganska stressande och obehagligt!
Hur lång tid tog förberedelsearbetet för World Run II?
- Två år, ungefär lika lång tid som för World Run I. Jag hade nytta av vad jag lärt mig under det första löpet men det andra var mycket mer komplicerat, bland annat ur politisk-, budget-och terrängmässig aspekt.. Normalt ägnade jag 2-4 timmar åt logistik, 2-5 timmar åt träning och 2-4 timmar åt föredrag och annat. Jag hade alltså cirka 8 timmar för arbete och träning, alltså relativt gott om tid. Utan internet tror jag inte det hade varit möjligt att planlägga dessa två löp.
Sett i efterhand, skulle du ha velat ändra rutten? T ex springa på Afrikas västkust i stället för den besvärliga östkusten.
- Nej, inte i stora drag men i detaljer. Rutten genom Afrika var så bra den kunde bli. Att springa på västkusten hade varit i stort sett omöjligt eftersom många av de traditionella kolonivägarna går från inlandet ut till kusten, inte i nord sydlig riktning. Samma sak gäller Sydamerika.
-Men jag hade gärna undvikit all den tunga trafiken på de polska vägarna, där fanns det ingen plats vid sidan av vägen så jag fick springa med vagnen ute på själva vägbanan. Och Etiopien borde jag ha undvikit, åtminstone norra halvan där det blev kulturkrockar och stenkastning. Men skulle jag ha undvikit detta riskerade rutten att bli 200-300 mil längre. Kustvägen längs USA:s östkust borde jag också ha undvikit, för mycket trafik och det hade varit bättre att välja småvägar något tio mil in i landet. Där var mentaliteten bland befolkningenmindre trevlig jämfört med hur den är ute på landet.
Camping i halvöknen strax nordväst om Ankara, Turkiet.
Har dina gps-kartor stämt med verkligheten?
-Ja, i stort sett. Precisionen är så bra att man nästan alltid kan lita på dem. Men man måste alltid använda minst en annan källa i ruttplaneringen, särskilt i Afrika, västra Sydamerika och den nordöstliga delen av Kanada. I den västliga världen (Europa och USA) är täckningen exakt, ända ner till cykelvägar. Och utvecklingen har gått snabbt framåt, stor skillnad jämfört med Worl Run I 2004-2005.
--
Förhoppningsvis fortsätter intervjun med Jesper om några dagar. En av frågorna då blir: Hur skadad är du egentligen?
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Ove L - 2012-08-04 13:30:15
Intressant att läsa om Jesper Olsens löpning.
Tack för din intervju av honom!
#2 Krista W - 2012-08-04 17:11:51
Spændende læsning! Vi vil ha' mere :)
#3 Henrik - 2012-08-04 20:07:49
När svaren är så utförliga får intervjun ett extra värde. Tack!
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg