Kommentarer på Jesper del 3: Så klarade jag motivationen
De nordiska upptäcksresandena kämpade under svårare förhållanden och var förebilder för Jesper Olsen. Översta raden norrmannen Roald Amundsen och dansk-ryssen Vitus Bering, nederst kopia av vikingaskepp som 1991 utanför Norge sätter kurs mot Kanada, 1 000 år efter att vikingarna upptäckt Nordamerika.
Att springa jorden runt är en enorm fysisk prestation men minst lika mycket en mental. När Jesper Olsen tvivlade på om han skulle nå målet tänkte han på de nordiska upptäcksresandena som Roald Amundsen, Vitus Bering och på vikingafärderna.
- Sett i det perspektivet blev plötsligt min löpning rena lyxresan!
Min intervju med den danske ultralöparen Jesper Olsen, 40, fortsätter. Det var den 28 juni han gick i mål eller rättare sprang i mål i regn och dimma efter en avslutande etapp på 20 mil i New Foundland, Kanada.
Jesper har valt att även denna gång besvara fem frågor åt gången så han kommer att återkomma. Ju längre intervjun har framskridit desto mer inspirerad och eftertänksam verkar denne ”evighetsmaskin” ha blivit.
- Nu när jag varit hemma ett tag har det blivit tid för eftertanke och perspektiv, skriver han och berättar att han flyttat in i sina nya bostad i centrala Malmö (”Folkets Park”).
-Det är härligt att vara hemma igen och kunna återgå till vardagliga rutiner, det känns exotiskt.
Är den ”mentala biten” kanske din största styrka, inte den rent fysiska?
-Det är inget tvivel om att flera i den internationella konkurrensen är fysiskt minst lika starka som jag. Men jag är inte helt svag som ultralöpare, jag har vunnit flera internationella tävlingar (anmärkning: dessa segrar har Jesper tagit under pågående World Run I och II men tycker ändå att han borde ha presterat lite bättre, sprungit ytterligare några kilometrar).
- Jag tror min personlighet kännetecknas av att jag brukar uppnå de mål jag förutsatt mig. När jag arbetade som akademiker och skulle utföra rutinuppgifter, ja då ansträngde jag mig minimalt. Men när jag skulle lösa ett extremt svårt problem blev jag enormt motiverad och kunde koncentrera mig hur länge som helst för att klara uppgiften. De här personlighetsdragen går nog igen hos mig som löpare. Idrotten avspeglar ofta hur vi är som människor.
Jesper menar att ett jordenruntlöp är mycket krävande rent mentalt. Men fysiskt behöver det under långa perioder inte vara så våldsamt hårt. Skador brukar inträffa under de första 500-800 milen och det var då hans ”medlöpare” Alexander Korotkov, Katzuka Kaihata och Sarah Barnett tvingades ge upp.
Råkar man dessutom ut för malaria, öknar, mat- och vattenbrist och problem med följebilar, ja då blir det också en oerhörd fysisk press.
-I Afrika var det en daglig kamp om att klara etappmålen. Det går knappt i ord att beskriva vilken kamp det var att klara etapperna på 30-50 km och inte ha några krafter kvar och veta att det var över 1 000 mil kvar till målet. De flesta kan nog inte hantera en sådan situation.
Han berättar om vilka mentala redskap han använt genom åren för att tänka positivt i stället för negativt när all energi försvunnit.
-Framför allt handlar det om att vara förberedd: att ha upplevt en liknande situation många gånger och veta hur man reagerar och också ha lärt känna sina svagheter och felreaktioner. Då blir man mer beslutsam. Jag lägger ner lika mycket möda och tid på att träna det mentala som det fysiska. Människan är ändå en fantastisk skapelse som anpassar sig till olika situationer som t ex natur, kultur, klimat, språk, sjukdomar etc. I min nästa bok hoppas jag kunna gå in utförligt på den mentala aspekten.
Sista dagen springer Jesper Olsen 20 mil varav de sista 10 milen i dimma och regn.Foto: World Run II
Har det varit svårt för dig att hålla uppe motivationen?
-Det finns två sidor att se saken på. Ju närmare man kommit de avslutande 1 000 milen, ju svårare blev det. Men omvänt; ju längre man kommit desto svårare blir det att avbryta.
Även om jordenruntlöpningarna varit ensamma har han inte känt sig ensam. Varje dag har han rapporterat på sin blogg, läsare har via e-post gett uppmuntrande kommentarer och internet har betytt mycket för att bryta isoleringen. Det är i kontakten med andra man lär känna sig själv, menar han.
Men i Afrika, Columbia och mot slutet i Kanada har han varit nere för räkning.
- I Kanada kändes det som om 2 km vore omöjliga att springa, än mindre de 20-45 km som stod på programmet. Det var som om sista droppen av energi var uttömd men när jag tänkte på att min hemsida haft över 1,3 miljoner träffar så förstod jag att jag inte var ensam.
-Tvivlar man på sig själv kan det hjälpa att tänka på de klassiska skandinaviska upptäcksresandena. De hade betydligt hårdare villkor än jag, de visste inte vad som väntade dem. Ändå nådde vikingarna till New Foundland, Roald Amundsen till Sydpolen och Vitus Bering över Stilla havet efter att ha korsat Sibirien. Sett i det perspektivet blir min dagliga kamp plötsligt en lyxresa!
Har du blivit korrekt behandlad av myndigheterna eller rent av motarbetad?
- Korruptionen i Sydamerika men också i Egypten har varit ett stort problem. Egypten vill jag klassa som det mest korrumperade landet av de 29 länder jag korsade. Jag glädjer mig åt att det nu blivit en politisk uppgörelse med styret där.
I Egypten hade han stora problem med den korrupta militären. Han stoppades varannan mil i vägspärrar och tvingades visa upp sina papper men miltären verkade mest intresserad av hans telefon.
-Först trodde jag de misstänkte att jag använde telefonen till något olovligt, spionage t ex. Men senare förstod jag att de ville ha den som ”gåva” eller byta den mot en billig skräptelefon. Samma sak hände längre söderut i Afrika, befolkningen frågade efter presenter. Man ville ha mina skor, kläder, telefon, pengar, glasögon och även följebilen. Men här var det egentligen inte korruption utan mera en kulturell skillnad; resanden brukar ge gåvor.
Jesper var obeveklig, några mutor till myndighetspersoner för att tillskansa sig förmåner gav han aldrig. I de här situationerna är det viktigt att visa att man inte har bråttom. Resande i tidsnöd är mycket sårbarare. Väljer man den lätta lösningen och betalar för att få särbehandling, ja då stödjer man korruptionen och underminerar rättssamhället, menar han.
Sudan framhåller han som ett föredöme. Ett visum till landet ordnades på 20 minuter och det blev heller inga problem att senare förlänga visumet. Han hade fått tillstånd för 3 månader men att korsa detta 400 mil långa ökenland tog lite längre tid. Gästfriheten bland befolkningen beskriver han som översvallande.
Danska Ecco var största sponsorn. Leveranserna av skor försvann ofta i tullen, troligen rena stölder. Foto: World Run II
Han har haft stora problem med att skoleveranser och annan utrustning från huvudsponsorn danska Ecco skulle nå fram. Paketen, som skulle anlända var fjärde månad, försvann tre gånger i tullen ibland annat Argentina och Chile. Även i Egypten vittjades ett paket från familjen som skickat med dansk lakrits. Ändå klagade han aldrig på bloggen trots att detta var stora bakslag.
I Afrika drabbades du av malaria men sprang ändå. Varför?
-Det ska mycket till innan man ger upp. Men att drabbas av malaria var inget trevligt även om sjukdomen inte påverkade mig hela tiden. Febern kom i perioder och också plötsligt men efter ett tag kunde jag fortsätta.
Den som drabbas av malaria tappar koncentrationen och överblicken. Livsfarligt med andra ord, särskilt för en ensamlöpare med extra stort behov av vatten och mat. Jesper beskriver sig annars som en person som normalt har väldigt bra koll på läget. Men när man inte har det blir det svårt att upprätthålla motivationen. Vart är jag på väg, varför gör jag det här? var frågor han brottades med under sjukdomen. Samtidigt var han rädd för att få livshotande skador.
Ändå var inte malarian det värsta, menar han.
-Nej, värst var de två operationerna i höger arm jag tvingades genomgå efter att i Kenya ha fallit över en rostig spikmatta på vägen och fått såret infekterat. 450 mil senare i södra Tanzania svullnade armen upp och såret gjorde så ont att det var omöjligt att sova. Jag hade hög feber, fruktansvärd huvudvärk och kunde inte lyfta armen varför det var omöjligt att springa. Jag blev då körd 30 mil till det internationella sjukhuset i Dar Es Salaam och blev genast opererad.
Problemen över? Nej! Fyra månader senare i Sydafrika svullnade armen upp igen och det var dags för ny operation. Det var då han bestämde sig för att göra ett tillfälligt avbrott, flyga hem till Danmark och få skadorna läkta. Uppehållet blev åtta månader men när han tog sig an nästa kontinent, Sydamerika, var han helt återställd.
-Man måste respektera kroppen och inte pressa sig så att man drar på sig kroniska skador. Jag är inte imponerad över löpare som gör vad som helst för att nå målet. Styrkan ligger i att nå sina mål i balans med kroppen!
Hur mycket ”fritid” har du haft, all planering och bloggande måste ha tagit den mesta tiden?
-Nog har jag haft fullt upp hela tiden. Många skulle nog tro att det blir mycket tid över när man bara springer 2-7 timmar per dag. Men fritiden börjar först när du:
* bokat ett motell/hotell för dagen eller hittat en plats att sätta upp tältet på.
* ordnat mat, vatten och vet var du ska äta och kollat upp var närmaste by/stad finns.
* lämnat daglig rapport till worldrun.org, laddat upp bilder och gps-data.
* planerat nästa dags etapp och överblickat kommande etapper.
* sett till att följebilen och baby joggern är i gott skick.
* har tvättat dina löparkläder.
* har ätit en stadig middag så du klarar nästa dags etapp.
* har laddat mentalt inför morgondagen, nästa veckas och nästa månads etapper.
Det låter alltså som om det inte skulle bli mycket tid över till annat än att bara springa och planera. Men han berättar att det är själva löpningen som är fritiden, det är också då han upplever att han är fri. Det ekonomiska behöver han egentligen inte bekymra sig om- han är professionell i så motto att han har full sponsortäckning.
- Friheten är att springa i främmande länder, på okända vägar, träffa nya människor, möta ny natur och kultur och att springa i alla typer av väder, kontinent efter kontinent. Den friheten är obetalbar!
Dina dagsetapper blev mot slutet allt kortare, 2-3 mil. Hur sliten/skadad är du idag?
-Ju längre löpet framsked desto tröttare blev jag. Jag tvingades korta distanserna vilket gjorde att löpet tog längre tid än planerat, något som inte var bra för motivationen. Men kropp och psyke är något förunderligt- när jag hade 40-50 mil kvar kom krafterna tillbaka! Jag var som en maratonlöpare som spurtar när han ser mållinjen.
Och visst blev det en spurt till New Foundland. Hans två sista dagsetapper låg på 70 km respektive 200,5 km!
-Om jag är skadad? Det skulle man ju kunna tro men mitt bästa svar är att jag var ute på min första träningsrunda, en kort joggingtur med en dansk ultralöpare, fyra dagar efter de avslutande 200 km. Och igår var jag igång med mitt första tempopass längs stranden i Malmö. Annars hade jag trott att jag skulle behöva ta en paus på ett par månader. Nog är kroppen fantastiskt anpassningsbar bara man ger den tid och håller jämna steg med sina mål.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Ove L - 2012-08-09 23:28:01
Mycket intressant läsning.
Tackar och bockar!
#2 Michael - 2012-08-10 09:17:37
Fantastisk läsning. Både om dina coast to coast löpningar och intervjun med Jesper. Tänk om vi kunde få läsa mer sådant i exempelvis kvällspressen. Upplagorna skulle tokrusa.
#3 Helene - 2012-08-10 19:18:41
Tack,mycket intressant
#4 Ulf - 2012-08-13 12:32:56
Spännande läsning! Undrar dock vem som kör följebilen? När man läser din intervju får man känslan av att han inte har haft någon social kontakt med föraren på kvällar etc. Har han hyrt in förare vartefter, eller hur har han gjort?
#5 Björn - 2012-08-13 18:26:32
Ulf: Riktig iakttagelse! Jag frågade i och för sig inget om följebilarna men han skriver inget om detta i sina svar till mig. Och inte heller i de dagliga blogginlägen (jag har dock inte läst alla) står något om umgänget med chaufförerna men jag utgår från att han umgåtts med dessa liksom alla andra han haft runt om kring sig (han har sprungit tillsammans med andra ultralöpare mycket långa sträckor och andra har hakat på kortare bitar) för han är inte någon enstöring. Följebil har han haft i Afrika, Sydamerika och Nordamerika. Det har varit 2-3 olika bilar och chaufförerna tror jag varit andra löpare som frivilligt ställt upp. Jesper skriver däremot mycket om att det är mötena med lokalbefolkningen som varit den stora behållningen.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg