Diplom och buckla till en 69-åring, som sprang StockholmHalvmarathon på fina 1.30.49. Men nog är det något lurt med det här?

"Gratulerar till en fin insats!" Så står det på diplomet som en belåten silvermedaljör på Stockholm Halvmarathon kan skriva ut från sin dator. Och snart ska han få priset hemskickat. Men i sista stund avslöjas han som fuskare.

Det går inte riktigt att lita på resultatlistorna från de stora löpartävlingarna. Jag har tidigare här på bloggen berättat om ett omfattande trixande med nummerlappar; män som springer med kvinnors startnummer och ungdomar som springer med mammas och pappas och noterar stortider. I de flesta fall är det här harmlöst och sker det omedvetet kan det knappast kallas för fusk även om det ställer till en del problem i efterhand med att priser går till fel personer och att åldersstatistiken blir felaktig. Ett felaktigt resultat i listorna går nästan aldrig att rensa bort och hänger med i evinnerliga tider i olika resultatsammanställningar.

Sedan finns det ett betydligt mer utstuderat fusk. För ett par år sedan avslöjade jag en löpare från Åkersberga som skroderade om vilka stortider han gjort på Stockholm Marathon. Det visade sig att han måste ha cyklat eller åkt tunnelbana och hoppat in i ledet strax före tidsmattorna. Han blev självklart struken och avstängd.

När jag nu sammanställer åldersstatistiken och gör 10-bästalistor över årets snabbaste svenska veteraner på maraton och halvmaraton upptäcker jag som vanligt en massa konstigheter i resultatlistorna, bland  annat en 69-åring bosatt strax norr om Stockholm. På årets Stockholm Halvmarathon klockades han för 1.30.49 och blev tvåa i M65. Det är inget orimligt resultat, han har tidigare sprungit bra och fanns ifjol med på min 10-bästalista men årets resultat är det bästa han någonsin gjort.

Enkelt upptäcker jag på bilderna från Marathon Foto att 69-åringen snarare är en man i 30-årsåldern. Jaha, ett typiskt fall av nummerlappstrixande, tänker jag först. Men nog var det lite konstigt att en sådan erfaren och duktig löpare inte inser konsekvenserna av att lämna över nummerlappen till en snabbfotad person och "riskera" att hamna högt i resultatlistan? Jag ringer därför upp honom och frågar om han verkligen sprang årets Stockholm Halvmarathon.

-Javisst gjorde jag det, svarade han.

-Men det är ju en ung person på bilderna. Tittar man på fotona från tidigare år ser man ju att det inte är du, eller?

-Vänta, jag var skadad i år så jag lämnade lappen till en bekant som kunde springa på dom tider jag normalt brukar göra.

-Varför?

-Jag ville inte notera ett dåligt resultat. . .

Fusk eller inte? döm själva. Jag har i alla fall idag lämnat in en skriflig protest och bett arrangören stryka honom ur resultatlistan.

Fusket är inte alls lika utbrett på Stockholm Marathon och Halvmarathon som på Göteborgs Varvet. I Stockholm verkar man dessutom ta mera seriöst på saken, försöker i efterhand rensa så gott det går i resultatlistorna. Men just det här fallet har man missat och även en del andra, bland annat då jag  2010 blev snuvad på bronset i 60-årsklassen av en 20-åring som sprang i pappas namn. Hade jag inte själv reagerat, ja då hade pokalen stått nere i Saltsjöbaden och inte på Tomtebogatan.

-Vi tittar också på fotona men bara på de tre främsta i varje åldersgrupp. Bra att du kontaktade oss, vi skulle snart skicka ut priserna, säger kvinnan på Löparkansliet.

Göteborgs Varvet framstår mera som ett jippo än en seriös löpartävling. Synd, för det finns ingen annan löpartävling med så många bra löpare. Arrangören är dock oförstående till problemet med felaktiga resultatlistor. Man skyller ifrån sig med att tävlingen bara har två klasser, män och kvinnor, och att man därför inte behöver hålla rätt på löparna i de bakre leden, det vill säga veteranerna (veteran är du redan från 35 års ålder). Tidigare gjorde man ändå separata listor på veteranerna uppdelade på 5-årsklasser men det har man slutat med nu.

Ointresset kan illusterras av att jag ifjol skickade in en protestlista med 13 namn  på veteranlöpare som placerat sig bland de fem främsta i sin åldersklass men där man lätt kunde konstatera att det var någon annan som sprungit. Vad hände efter protesten? Jo, ungefär hälften av namnen ströks men fortfarande finns en massa fuskresultat kvar, ofta 20-30-åringar som sprungit med en nummerlapp som tillhört en 50-60 åring eller män som sprungit i kvinnors namn.

Jag har lagt ner åtskilliga timmar på att försöka rensa upp i det här träsket. Och en viss framgång har jag nog ändå haft. Tävlingsarrangörerna verkar idag ha lite större förståelse och börjat inse att om löparna kan överlåta nummerlappen till någon annan och få namnbytet registerat i startlistan, ja då slipper man många problem. För det är egentligen här roten till det onda ligger. Skulle det enkelt, helst gratis, gå att omregistera sig på nätet hade kanske nio av tio fuskare försvunnit och bara de riktiga "skurkarna" varit kvar.

Än så länge fortsätter dock nummerlappstrixandet. När jag nu sammanställer 10-bästalistorna på halvmaraton har jag på årets Göteborgs Varvet tvingats rensa bort totalt tio framsjutna placeringar i veteranklasserna. Jag lovade avslöja fuskarna och här är de i lätt anonymiserat skick:

1. M55, startnummer 39888 (man i 30-årtsåldern på bild)

2. M60, startnummer 19010 (man i 30.årsåldern)

3. M60, startnummer 2639 (man i 40.årsäldern)

4. M60, startnummer 47128 (man i 30-årsåldern)

5. M65, startnummer 66638 (man i 35-årsåldern)

6. K40, starnummer 62334 (en man!)

7. K45, startnummer 1904 (en man!)

8. K50, startnummer 75239 (en ung man!)

9. K55, startnummer 11284 (en 20-årig tjej)

10. K55, startnummer 18028 (en man!)

Är det då något att bråka om att resultatlistorna inte stämmer och att en och annan fuskare slinker med?

- Det tycker jag nog. Vi är mevetna om att vår resultatstatistik innehåller felaktiga resulta. Vi går helt på de resultat arrangörerna publicerar, vi har inte tid att kolla. Så det är bra att någon gör det, säger Ivar Söderlund i Svenska Friidrottsförbundets veterankommitté i Umeå.

När jag för två år sedan avslöjade 20-åringen som höll på att snuva mig på bronset i Stockholm Halvmarathon utbröt en enorm debatt här på bloggen och hundratals inlägg på löparsajtenrna Funbeat och Jogg. Budbäraren halshöggs visserligen men jag hade nog fler anhängare än motståndare. Vad många då inte verkade förstå  var att vi veteraner kan vara minst lika seriösa i vår träning och tävlande som "elitlöparna". Platsar du på mina 10-bästalistor, ja då tycker jag att du tillhör eliten.

Se vad andra tycker:

http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=1279195

Keep on running!

 

Fredagen den 19 oktober kommer jag här på bloggen att avslöja ett stort antal fuskare i diverse långlopp under 2012. Protester har lämnats in till tävlingsarrangörerna.

Välkommen åter!

Keep on running!

Ingvar Nyqvist, 81 år. Bilden är från halvmaran Växjöloppet 2010 men Ingvar sprang iår också dubbla distansen i Stockholm med bravur. Till höger en anann krutgubbe, 65-årige Stig Åsberg, som klippte till i lördagens Göteborgs Marathon.

En mara på drygt fem timmar eller drygt tre. Det är vad de duktiga veteranerna Ingvar Nyqvist, 81, respektive Stig Åsberg, 65, gjort i år. Det här framgår av min rykande färska veteranstatistik.

Första preliminära listan ligger nu ute på bloggen. Klicka i högermenyn på statistik och du får upp 10-bästalistan 2012 för veteraner på maraton uppdelad i femårsklasser. Jag har gjort den här listan under många år och för första gången finns jag själv inte med. Suck, 2012 ser ut att bli ett bedrövligt tävlingsår för mig och min enda martontid på 3.36 föreslår inte långt i M60.

Listan är som sagt preliminär. Säkert har jag missat en del resultat, inte minst utländska lopp. Så mejla mig gärna och meddela vad jag missat eller gjort fel. Målet är att få listan så bra som möjligt- statistiken på det här området släpar eftefter i Sverige och är inte heller helt tillförlitlig.

Maratonåret är inte över och mycket kan komma att ändras. En iakktagelse jag dock gör direkt är att Göteborgsklubben Solvikingarna i år inte är lika dominerande som tidigare år. Vad kan det beror på? tror ni.

Och på tal om krutgubbar. I söndags sprang den engelskfödde kanadensiska spänstfenomenet Ed Whitlock, 81 år, Toronto Marathon på 3.30.26 (halvmaran på 1.41), världsåldersrekord med drygt

16 minuter. Som 80- åring sprang han ifjol samma lopp på 3.15,53.

-För lite mängdträning och bara tre tävlingar i år, "skyllde" Ed på efter målgången.

Keep on running!

 

 Klas Osvärn skrattande på pigga ben efter 42 km. Nedan  Andrew Maier passerar en ponny.

Skojigt, soligt, slirigt. Löparna i 50 km loppet Sörmlands Ultra fick en fin lördag längs vackra Sörmlandsleden söder om Stockholm.

Även denna helg var jag åskådare, inte tävlande, i en löpartävling. Trevligt i och för sig men måtte knäskadan snabbt läka så att jag kan vara med i gänget igen. Nu går jag nästan obehindrat, men springa, nej det är omöjligt.

Jag tog därför pendeln och cykeln ner till Haninge för att se löparna passera vätskestationen efter 42 km vid Dalarövägen. Där stod jag två timmar och småfrös men jag hörde ingen klaga på kylan (8 grader), alla verkade pigga och så gott som samtliga kom springade i hygglig fart.

Här ett bildsvep. Klicka på bilderna så blir de större!

 

 

Tomas Eriksson                 John Jämbring       Peter Sundström            

Martin Johansen               Dmitry Korobov    Anders Bergström, John Humble   

Mats Nord/Jens Häger      Tobias Röstlund                    Johan Arrhov 

Adam Bernhoff                    Kajsa Friström                      Paul Strelnert

David Johnson                   Niklas Holmström            Anders Olofsson                 

 

Mats Bergehorn               Per Engvall/Magnus Lindén              Åsa Sjöström

Daniel Svanström/Mats Karlsson Jerker Levin      Magnus Svantegård

Johan Gard                           Bo Johansson                         Lena Jakobsson

Åke Myr                               Rikard Hallgren                Alberto Pinton

Mats Bergenhorn              Daniel Becker     Johan Wärmé, Johan Näsmark

John Nyström                   Peter Teigene                   Erik Bäcklund

Frederic Rambaud              Sebastian Lauterbach      Zakaria Nyström

Maria Thomsen      Marianne Sigurdsdotter   Kjell Kvarfordt/Bo Sabelström

Olle Dahlberg                      Mats Liljegren                    Peter Nilsson

Dick Lidman/Malin Eriksson   Henrik Hansen                 Cecilia Pettersson

Keep on running!

PS  Hittar du fel namn under bilderna, mejla mig!

Starten har gått i Holaveden Ultra Light (19 km) och löparna  passerar sjön Avlången utanför Tranås. Från vänster Erik Suneson, Markus Elofsson, Peter Brodén och Kjell Persson.

När jag själv inte kunde starta på grund av skada ryckte sonen in. Och vilket inhopp- tredje plats på korta distansen i det småländska terrängloppet Holaveden Ultra!

De få gånger jag varit åskådare i en löpartävling har jag i regel varit skadad. Det är med blandade känslor man ser alla oförskämt friska och rörliga passera. Men lördagens Holavedens Ultra blev en lite annorlunda upplevelse, först för att jag hade sonen Erik med i loppet och dessutom för att jag och brorsan Ragnar kunde åka runt i bil i det vackra höstvädret och genskjuta löparna.

Erik drar på och har redan efter sex kilometer säkrat tredjeplatsen. Nu ska det i sanningens namn sägas att det bara var fem med i klassen.  Men en tid på 1.53 på den kuperade banan är klart godkänt.

Erik, 26 år, kan beskrivas som en ganska vanlig joggare. Han tränar några dagar i veckan, springer en halvmara eller mara om året och gjorde senaste Stockholm Marathon på 4.02. Tanken var att vi skulle springa tillsammans men knäskadan gjorde mig nu till åskadare.

För mig var det lite som alla känner apan men apan känner ingen. Många av ultralöparna kände igen mig längs banan och hade tid att  ta i hand och växla några ord i de två matkontrollerna. Holaveden Ultra är en ganska tuff terrängultra på 52 km med start i Gränna och mål i Tranås. Kanske ställer jag upp på fulla distansen nästa år.

Soligt, lite kyligt, någorlunda torrt i markerna och bitvis en lätt medvind bidrog till perfekta löpförhållanden. Segertiden blev såpass bra som 4.13. Länk till resultaten:  http://www.tranastriathlon.se/race_results_show.php?raceid=10

Segraren Enar Andersson. Göteborg  och  tvåan Jacob Nyström från Tranås i bakgrunden äter efter målgång köttsoppa i orienterarnas stuga i Örsbäcken, Tranås. För Enar var det debut på ultradistansen.

Erik i mål. Han kroknade lite mot slutet men ville tillbaka nästa år igen.

Nedan en bildkavalkad från tävlingen. Klicka på bilderna så blir de större! Här också en länk till en video från 19 km som Ragnar Suneson tagit:

http://youtu.be/6NNaz4SKh84

 Vad heter denne löpare?              Micke Wigstrand sprang i "five fingers".

Magnus Lindén                                       Bengt Johnsson

 Jonas Wincent och Emile Andersen (th) bästa dam. Fredrik Ohlin och Lars

                                                 Norén.

 

Karin Armgren                                         Johan Norberg vann 19 km.

Jacob Nyström                                        Erik Suneson

 

Keep on running!

Här beslagtags mina honungsburkar (bilden tagen i smyg).

Det är en stukad, inte dunderladdad brunbjörn, som åker hem från Utah. För ett par minuter sedan blev jag i säkerhetskontrollen på Salt Lake International Airport  av med min inköpta honung från Honeyville i Utah.

Två burkar honung, totalt cirka 1,5 kilo, beslagtogs av nitiska kontrollanter. Jag hade övervikt och dumt nog tog jag ut burkarna från resväskan och la dem i handbagaget. Jag borde ha förstått att honung är dynamit.

Rullstolarna på flygplatsen utgjorde en frestelse. Men jag avvisade alla propåer om hjälp och lyckades linka till mitt plan. Jag var den siste som steg ombord på morgonplanet till Chicago.

Keep on running!

 

Huntville Marathon är över och jag har lämnat tillbaka nummerlappen till Janet Southwick, Liberty Jag fick stödja mig på hennes arm för att ta mig till bilen.

Efter fem minuters löpning högg det plötsligt till i vänster knäveck. Jag kunde varken springa eller gå. Huntville Marathon var över för mig.

Sorligt men sant, jag tvingades bryta nerförsmaran i Utah. Några timmar efter loppet kan jag fortfarande inte stödja på benet.

Väldigt snopet. Det kändes ok på uppvärmningen varför skadan kom som en blixt från en klar himmel. Ortopederna gav diagosen hamstring semitendinosis. Det behöver inte vara så allvarligt och jag kan vara tillbaka efter några veckor. Vila, is och anitiinflammatoriska tabletter är vad som gäller den närmaste tiden.

Förmodligen är det för intensivt nerförslöpande i Sverige som är orsaken.Att plötsligt ändra träningen är oklokt. Det budskapet har jag predikat här på bloggen många gånger men ändå så bryter jag mot mina egna regler.

Imorgon söndag flyger jag hem efter ett annars lyckat Utahbesök. Hoppas bara inte att hemtransporten måste ske i rullstol.

Keep on running!

Bilden ljuger. Visst sprang jag idag men det går mycket tungt i den tunna luften. Och inte ens det 38-gradiga mineralrika vattnet här vid Crystal Hot Springs lär få fart på kroppen inför lördagens mara.

Det går tungt, mycket tungt i den tunna luften. Målsättningen är inte högre än att ta mig i mål i Huntsville Marathon.

Nej, några stortider är inte att förvänta i "Utahs snabbaste mara". Sällan har jag varit i så dålig form inför ett lopp. Dessutom sitter träningsvärken i efter alltför intensivt springande i nerförsbackar i Stockholm.

Idag hämtade jag ut nummerlappen. Som enda utlänning i loppet mottogs jag nästan som en storfavorit. Vad jag förstått har arrangörerna något i bakfickan efter målgång så i mål måste jag ju i alla fall ta mig. Usch, vad jag låter negativ, banan lär i alla fall vara en av de vackraste jag någonsin sprungit.

7-årige Larry har precis kommit hem med skolbussen och mamma Laine Maybury hjälper sonen med skoluppgifterna i butiken i Honeyville, UT.

Lainie i butiken idag . . .                    . . .och för fem månader sedan.

Återseendets glädje fortsätter. Idag träffade jag igen Lainie Maybury som har en butik i det lilla samhället Honeyville, UT. Jag passerade här i mitten av april under mitt coast to coast och Lainie kände igen mig direkt. Oj, vad hon blev glad! Och vilken ära för mig att få sitta med när hennes 7-årige son Larry gjorde läxan vid bordet inne i butiken.

Honeyville, sug på det namnet. Låter det inte underbart? Det lilla samhället gör dessutom skäl för det; här vimlar det av biodlare med skyltar i trädgården om att de säljer honung. Förra gången köpte jag ingen, ville inte ha någon extralast på kärran, men nu köpte jag två stora burkar och lär få betala för övervikt på planet hem.

Honung till salu i Honeyville, UT. Det var bara att hämta burkarna på altanen och lägga pengarna i en burk där det stod: "Be honest".

Det är skördetid i Utah och nu säljs de sista persikorna. De kallas för Autumn Ladies och nog var det riktiga godingar. När jag i våras sprang genom persikodalarna blommade träden, nu äter jag de sista söta frukterna.

  

Nu säljs de sista persikorna.              Persikoträden i blom april 2012.

Keep on running!