Jag har precis varit ute på Lilla Essingen och köpt längdskidor. Vagnen blev ett utmärkt transportmedel.

Skidåkning ska vara skonsam träning för löpare med knäproblem. Håll i toppluvan, nu ska gubben ut i skidspåret!

Senast jag åkte längdskidor var i lumpen, drygt 40 år sedan. Då vill jag minnas att jag var en rätt duktig skidåkare. Men formen har nog inte konserverats.

Det var under gårdagens Skinkloppet skidtankarna dök upp. Någon berättade om en annan olycksbroder med artros som börjat åka skidor. Eftresom du inte böjer knät så mycket och fotisättning är försumbar blir belastningen minimal på knät, bra träning alltså.

Sagt och gjort. Idag köpte jag på Blocket ett begagnat längdpaket för 800 kr. Oj vad mycket som hänt på teknikfronten! Imorgon ska utrustningen testas i Ursvik. Självklart springer jag dit.

Keep on running!

Gänget i Vallentuna som sprang för att vinna en julskinka. I mitten banchefen Bruno Rimbe. Skinkan gick till Ulf Bernhardsson (längst th i reflexväst) som prickade sin sluttid på sekunden- otroligt!

-Det där ser inte bra ut! skriker en villaägare.

Haltande tar jag mig in som sista man i Skinkloppet men känner mig nästan som en segrare.

Det har aldrig hänt att jag kommit sist i en löpartävling. Men i tisdagens Skinkloppet i Vallentuna hände det.  Det är en sk idelatidstävling där man springer utan klocka och försöker gissa sin sluttid. Jag "sprang" de ca 9 km på 66 minuter mot tippade 72. Det var långsammast av alla och också den största felavvikelsen. Ingen julskinka i år heller med andra ord.

Ändå var det ett litet "formbesked". Visst, det ser förskräckligt ut när jag springer. Jag vågar inte stödja fullt ut på vänsterbenet där jag har artros i knäleden. Men jag springer ändå och har egentligen inte ont, varken under eller efter löpningen. Och rådet från läkaren är: keep on running. Ny sjukgymnastbehandling väntar.

Hur det här ska sluta vet jag inte. Jag är ändå optimistisk men visst verkar det ta en förskräcklig tid att komma tillbaka. Just nu är jag som en punkterad långtradare på krypväxel- det går fruktansvärt långsamt men ekipaget rör sig ända  framåt och kan hålla på länge, länge.

Keep on running!

Bucklan var enorm. Hur ska jag få plats med den på prishyllan?

Det här var mitt absolut största pris, i alla fall rent fysiskt. Min gamla klubb, Majornas IK, förärade mig en jättelik buckla efter att ha kårats till segrare i MIK Grandprix 2011.

Priset har stått och dammat i klubbstugan i Skatås men idag var jag nere i Göteborg och hämtade hem trofén. Jag hade räknat med något oansenligt, som kunde stoppas ner i ryggsäcken men det var ett halvmeterhögt monster. Jag kände mig lite fånig på väg till spårvagnen med besten under armen, folk gav mig konstiga blickar och jag fick ingen ro innan den den var nerstoppad och gömd i en Tempokasse

Majornas GP-tävling är annars något andra löparklubbar borde kopiera. Det är den mest "demokratiska" tävling man kan tänka sig- du springer ett stort antal utvalda tävlingar och alla resultat räknas om med åldershandikapp (wava). Unga och gamla kan tävla mot varandra under rättvisa former. Jag behövde alltså inte alltid vara förste man över mållinjen för att få full pott.

En tur längs Delsjön och efteråt blev det bastu i klubbstugan. I bakgrunden den 331 meter höga Brudaremossemasten.

Löpningen är inget att hurra över även om jag klarade förra veckans mål att springa minst tio mil. Jag har stora problem och idag höll jag nätt och jämnt jämna steg med gångarna.

Keep on running!

Föredrag. Jag drog ut med joggingvagnen i snöovädret för att hålla föredrag om mina coast to coast. Efteråt fick jag ta emot en löpartröja och "sportdryck" (finaste champagnen).

Är det ren galenskap att springa över en kontinent? Eller har man kanske rent av någon "nytta" av erfarenheten efteråt? Det var två frågeställningar jag tog upp idag när jag höll föredrag i Stockholm.

Det är inte ofta jag har offentliga framträdanden där jag berättar om mina löparäventyr. Till skillnad från Rune Larsson är jag en doldis i det här sammanhangen. Det är skönt att som snart blivande pensionär inte behöva tänka på försörjningen. Men när jag får en företagsinbjudan och en intresserad publik, ja då kommer jag.

När du berättar för andra om hur det egentligen var där ute på vägarna får du också perspektiv på din egen tillvaro. Det är lärorikt att se tillbaka, reflektera, vrida och vända på saker för att också förstå vad som sker idag. De tre coast to coast jag genomfört plus en massa andra långlöp har förutom den rena glädjen gett mig en enorm livserfarenhet.

Så visst har jag "haft nytta" av USA-löpen även om de kan tyckas galna. Och vad är det då konkret för "nytta" jag haft?

Jo, löpen har lärt mig att människan inte är ond utan god. Alla har velat hjälpa mig, fattig som rik. Behandlar du andra med respekt bemöts du också med respekt. Jag har också lärt mig att det mesta ordnar sig till sist, hur kaotisk tillvaron än kan verka för tillfället. Tar du det bara lugnt, är noggrann, tar itu med uppkommande problem direkt, är uthållig och hygglig mot folk, ja då finns det en lösning på de flesta problem. Och även om du inte alltid kan lösa uppgiften kan du ändå känna dig nöjd om du faktiskt gjort ett allvarligt försök att ta itu med problemet.

Nog med djupsinnigheter. Snöfallet har inte precis underlättat livet för oss löpare. Men vädret brukar inte stoppa mig och idag drog jag ut med dotterns två hundar. Oj, vad roligt vi hade i snödrivorna! Tandemparet spårade och drog i linorna så det blev lite fart på den knässvage gubben.

Hemma efter 8 km hundlöp runt Tomteboda. Hundarna (kelpies) heter Spica och Aika.

Keep on running!

Nä, nu är det dags att gå upp i distanserna. Att harva några mil i veckan gör mig inte riktigt nöjd. Därför får det bli tio mil nästa vecka.

Hur är det med skadan och i vilken form är du?

Ärligt talat, jag vet inte riktigt. Men jag misstänker att jag är starkare än jag visat sedan knäskadan i slutet av september. Skadefri har normaldosen varit 12-15 mil i veckan, där är jag ännu inte.  Men nu känner jag att 3-7 mil i veckan är för lite.

Artros och inflammation löd diagnosen. Antinflammatoriska piller har jag nu ätit i nära en månad men har fortfarande lite ont i knälederna. Glädjande nog har jag däremot inte speciellt ont när jag springer utan värken är nattetid och när jag böjer underbenet kraftigt, kliver upp på en pall, knyter skorna eller går nerför trappor. Men under de senaste löprundorna har värken försvunnit helt mot slutet och idag kände jag under Brunnsvikenrunt att jag kunde ha tagit ett varv till och fått ihop en tvåmilare.

Den värk jag ändå kan känna under löpningen har nog inte så mycket med artros eller inflammation att göra utan är vanlig "hederlig" träningsvärk. Jag har nämligen gjort diverse benövningar för att stärka musklerna runt knät och det är övningar jag är helt ovan vid. Så den smärtan kan jag bortse ifrån. Och att träna med artros ska inte vara fel, dr Carter Farrell berättade att det finns personer som kan fortsätta som vanligt med sin löpning. Måtte jag tillhöra den gruppen!

Jag inser dock min begränsning- idag beslutade jag att inte delta i första deltävlingen i Bore Cup (10 km i Gävle 8 december). Jag vill inte riskera något, är dessutom alldeles för långsam, inte ens säker på att klara milen på under timman. Ifjol gjorde jag milen på 42 minuter och vill inte "skämma ut mig". Men kanske återkommer jag till deltävling 2 den 12 januari då min klubb Vallentuna FK håller i taktpinnen.

Ser verkligen fram mot nästa vecka. På onsdag ska jag dessutom hålla föredrag om mina coast to coast. Och på tal om coast to coast- jag drömmer om ett fjärde nästa år.

Keep on running!

Långpass på 22 km. Så här långt har jag inte sprungit sedan knäskadan för två månader sedan så visst kändes det toppen att nå toppen av Skurubron. Observera "rollatorn" i vänstra bildhörnet.

Hur komer man tillbaka efter en löparskada? Ja, inte genom totalvila. Själv tror jag på metoden att "springa igenom skadan".

0, 0, 0, 22. 36, 26, 37 och 72 km. Där har du mina veckodoser efter knäskadan i Utah-maran den 29 september. Som synes ingen löpning de tre första veckorna (och inte mycket annan rörelse heller, kunde knappt gå) men sedan en försiktig stegring av antalet löpta kilometrar kryddat med promenader, cykling och lite benböjövningar hemma.

Nej, jag har aldrig trott på totalstopp efter en löparskada. För mig har bästa medicinen varit keep on running. Jag tror mig känna kroppen så väl att jag kan avgöra om det är skadligt att fortsätta att springa. Ofta ger det sig sig själv; gör det riktigt ont och om smärtan tilltar under löpningen, ja då går det ju bara inte att springa. Men småont stoppar mig inte.

Jag minns när jag hade piriformis syndrom, en liten muskel bak i rumpan som klämmer på ischiasnerven om muskeln blivit svullen på grund av överansträngning. Visst, jag gjorde alla föreskrivna strechövningar men jag sprang också. Det gjorde ganska ont, ena foten släpade i marken så det hördes lång väg och folk vände sig om. Det måste ha sett förskräckligt ut när jag haltade fram i en hastighet aningen fortare än vanligt gångtempo. Men jag tror att tillfrisknandet den gången påskyndades tack vare att jag fortsatte att springa, dessutom tappade jag inte kondisen.

Under mina 30 löparår har jag i det närmaste varit förskonad från löparskador. Min erfarenhet på skadeområdet är alltså väldigt begränsad. Jag har heller ingen medicinsk utbildning. Så jag vill inte råda någon att "springa igenom" sina skador. Men för mig har det fungerat.

Däremot har jag större erfarenhet av hur man inte blir skadadad. Min filosofi har alltid varit att gå försiktigt fram, inte snabbt öka mängden eller plötsligt börja springa en massa tuffa kvalitetspass. När du bryter ditt invanda mönster ökar skaderisken. Jag ligger visserligen på höga träningsmängder (12-15 mil i veckan) men vandringen till den toppen har fått ta lång tid. Och när jag väl nått toppen pustar jag inte ut utan fortsätter med samma veckomängder, att svaja upp och ner ökar också skaderisken. Det är också LSD jag går på, long slow distance.

Men likt förbaskat blev du skadad? Ja, jag följde inte mina råd- det var idiotiskt att ladda upp inför maran med en massa nerförslöpning. Jag hade ju ingen som helst vana vid sådan träning.

Den här veckan blev en "mängdvecka" med 72 km. Och i veckan passerade jag 800 mil räknat sedan årsskiftet. Kommande vecka trappar jag ner lite, det får inte bli för mycket av det goda. Löpningen känns annars bra. Jag har obetydligt ont och smärtan tilltar inte med distansen. Mina 22 km idag satt fint!

Keep on running!

Rune knuffade under 71 dagar och 3 612 km en nerlastad baby jogger, från Portugal till Sverige och fick ibland hjälp av Susanne. Båda är enormt duktiga löpare, Rune dessutom ett muskelpaket eller var det vinet och all den goda maten längs vägarna som gjorde honom så biffig?

Så lika men ändå så olika. Rune Larssons och Susanne Johanssons löpning genom Europa hade stora likheter med mina tre coast to coast i USA. Men på tre punkter skiljde det.

Efter att ha läst deras bok "Löparäventyret- på småvägar genom Europa" drar  jag flera paralleller. Här några likheter:

* De sprang också med en en joggingvagn. Rune fick dock slita som ett djur med den överlastade vagnen men han klagade aldrig.

* Även deras dagsetapper låg på drygt fem mil och de sprang i princip varenda dag (undantaget några dagar då Rune och Susanne var skadade)

* Hela sträckan gjordes per fot- att fuska genom att lifta var även för dem fullständigt främmande. De sprang långsamt, gick i uppförsbackar. De  var ute hela dagen och nådde i regel målet först när det började skymma.

* Aldrig sura miner, alltid positivt tänkande.

Skillnaderna då? Ja, den största skillnaden var nog att deras dagar inte var så planerade som mina. Jag visste exakt vart jag skulle och var jag skulle bo. De tog dagen mera som den kom och på så sätt var deras löp äventyrligare. Egentligen hade jag  också velat göra så men jag vågade inte- dels för att jag är en försiktigare general men också en sämre löpare än Rune och Susanne. Jag var tvungen att ha koll på allt.

En annan stor skillnad var att deras äventyr var en lågbudgetvariant. De campade hälften av nätterna, jag bodde nästan alltid på motell, dessutom på relativt fina sådana. Jag behövde lyxen för att orka med nästa dag men för dem var campinglivet inget negativt. Generellt verkar jag dessutom ha haft något bättre och nyare utrustning. Jag förlitade mig t ex helt på gps-navigering, Rune och Susanne körde med papperskartor, klart sämre enligt mitt tycke och de råkade också ut för en del felspringningar. För dem var uppdykande byar, städer och matställen ofta överraskningar, jag visste i regel vad som väntade. Trots Runes rutin drabbades de ibland av mat-, vätske- och saltbrist, något jag klarade mig ifrån men inte under de två första USA-löpen.

Det skiljde också stort på vilka vägar vi valde. De älskade småvägarna, jag motorvägarna (mest för de breda vägrenarna där jag var säker men också för att motellen låg  längs Interstate).

Boken då, hur är den? Jodå, trevlig och lättsam läsning. Den är skriven i dagboksform och eftersom de turas om att skriva blir det inte så monotont.  Ändå är de 75 kapitlen/dagarna relativt lika och så var det kanske också i verkligheten. Vi får veta vad varenda by och stad heter, vilka restauranger de besökt, vad det ätit och om de campat eller bott på hotell. Det jag som löpare saknar är att boken inte riktigt är skriven för oss löpare utan är mera en vanlig reseberättelse i kronologisk ordning. Den hade blivit intressantare om texten ännu mera inriktats  på själva löpningen, om problemen, glädjeämnena, tankarna, reflektionerna, utrustningen, praktiska tips och små reportage om personer och företeelser de stött på längs vägen etc. Det är ju ändå ett fantastiskt löparäventyr de haft.

Boken tycker jag är proffsigare än det kompendium Rune skrev efter att 1994 ha sprungit tvärs över USA. Den skildringen kom dock mera från hjärtat. Synd att kompendiet aldrig redigerades och gavs ut i bokform.

Här kan du beställa boken:

www.collanaforlag.se/butik/loparaventyret-pa-smavagar-genom-europa/

Keep on running!

Det går inte att lita på Göteborgs Varvets resultatlistor. Mer än vart tionde  resultat är felaktigt- en annan person än den anmälde har sprungit.

Minst 8 000 löpare sprang i en annan löpares namn på årets Göteborgs Varv. Det uppger  Ronny Sveum på Göteborgs Varvets kansli idag för mig.

Att resultatlistorna i år liksom tidigare år är missvisande beror främst på att Varvet inte tillåter omregistreringar. Många som tänkt  springa  kan av olika anledningar inte starta men  för att få lite valuta för den höga startavgiften ger de bort eller säljer nummerlappen.  Men eftersom inte namnet ändras hamnar fel person i resultatlistan.

- Vi hade gärna tillåtit namnändringar. Vi försökte för ett par år sedan men vi grejade det inte rent tekniskt och administrativt. Det hela ligger därför på is, säger Ronny Sveum.

Varvet har varit i kontaktat med Vasaloppet och Lidingöloppet där omregistreringar är möjliga. Främst Vasaloppet har haft stora problem med namnbytena. En svårighet är att namnet finns på nummerlappen  och att denna trycks en månad i förväg. Behåller Varvet denna ordning skulle det inte gå att göra namnändringar tätt in på loppet.

Jag har flera år nagelfarit resultatlistor och kollat bilderna när jag gjort mina tiobästalistor för veteraner på maraton och halvmaraton. Jag har då upptäckt mängder av fel men att det skulle handla om så här många överraskar. I år strök jag ett tiotal topplöpare på Varvet, ofta var det ungdomar som sprungit med mammas eller pappas nummerlapp eller en man med en kvinnas lapp. I regel handlar det om aningslöshet men i några fall om medvetet fusk.

Det är oacceptabelt med alla dessa fel. Det borde ligga i allas intresse att resultatlistorna är så riktiga som möjligt. Alla som sprungit, även vanliga motionärer som bytt nummerlapp, är intresserade av att få se sitt namn i resultatlistan. Att skylla på tekniska och administrativa problem håller inte. Jag misstänker att det är pengarna som är problemet, Sveum gjorde vissa antydningar om detta.

Han har emellertid ambitionen att de 25 första löparna i varje åldersklass skall vara riktiga (Varvet har dock officiellt inga åldersklasser men det går att manuellt göra denna uppdelning). Det tycker jag är en bra ambition, att granska längre ner är onödigt. Sedan är det bara att hoppas att man snarast löser frågan om omregisteringar, då skulle många problem försvinna. 

Keep on running!