Kommentarer på De hade ett "riktigt" äventyr
Rune knuffade under 71 dagar och 3 612 km en nerlastad baby jogger, från Portugal till Sverige och fick ibland hjälp av Susanne. Båda är enormt duktiga löpare, Rune dessutom ett muskelpaket eller var det vinet och all den goda maten längs vägarna som gjorde honom så biffig?
Så lika men ändå så olika. Rune Larssons och Susanne Johanssons löpning genom Europa hade stora likheter med mina tre coast to coast i USA. Men på tre punkter skiljde det.
Efter att ha läst deras bok "Löparäventyret- på småvägar genom Europa" drar jag flera paralleller. Här några likheter:
* De sprang också med en en joggingvagn. Rune fick dock slita som ett djur med den överlastade vagnen men han klagade aldrig.
* Även deras dagsetapper låg på drygt fem mil och de sprang i princip varenda dag (undantaget några dagar då Rune och Susanne var skadade)
* Hela sträckan gjordes per fot- att fuska genom att lifta var även för dem fullständigt främmande. De sprang långsamt, gick i uppförsbackar. De var ute hela dagen och nådde i regel målet först när det började skymma.
* Aldrig sura miner, alltid positivt tänkande.
Skillnaderna då? Ja, den största skillnaden var nog att deras dagar inte var så planerade som mina. Jag visste exakt vart jag skulle och var jag skulle bo. De tog dagen mera som den kom och på så sätt var deras löp äventyrligare. Egentligen hade jag också velat göra så men jag vågade inte- dels för att jag är en försiktigare general men också en sämre löpare än Rune och Susanne. Jag var tvungen att ha koll på allt.
En annan stor skillnad var att deras äventyr var en lågbudgetvariant. De campade hälften av nätterna, jag bodde nästan alltid på motell, dessutom på relativt fina sådana. Jag behövde lyxen för att orka med nästa dag men för dem var campinglivet inget negativt. Generellt verkar jag dessutom ha haft något bättre och nyare utrustning. Jag förlitade mig t ex helt på gps-navigering, Rune och Susanne körde med papperskartor, klart sämre enligt mitt tycke och de råkade också ut för en del felspringningar. För dem var uppdykande byar, städer och matställen ofta överraskningar, jag visste i regel vad som väntade. Trots Runes rutin drabbades de ibland av mat-, vätske- och saltbrist, något jag klarade mig ifrån men inte under de två första USA-löpen.
Det skiljde också stort på vilka vägar vi valde. De älskade småvägarna, jag motorvägarna (mest för de breda vägrenarna där jag var säker men också för att motellen låg längs Interstate).
Boken då, hur är den? Jodå, trevlig och lättsam läsning. Den är skriven i dagboksform och eftersom de turas om att skriva blir det inte så monotont. Ändå är de 75 kapitlen/dagarna relativt lika och så var det kanske också i verkligheten. Vi får veta vad varenda by och stad heter, vilka restauranger de besökt, vad det ätit och om de campat eller bott på hotell. Det jag som löpare saknar är att boken inte riktigt är skriven för oss löpare utan är mera en vanlig reseberättelse i kronologisk ordning. Den hade blivit intressantare om texten ännu mera inriktats på själva löpningen, om problemen, glädjeämnena, tankarna, reflektionerna, utrustningen, praktiska tips och små reportage om personer och företeelser de stött på längs vägen etc. Det är ju ändå ett fantastiskt löparäventyr de haft.
Boken tycker jag är proffsigare än det kompendium Rune skrev efter att 1994 ha sprungit tvärs över USA. Den skildringen kom dock mera från hjärtat. Synd att kompendiet aldrig redigerades och gavs ut i bokform.
Här kan du beställa boken:
www.collanaforlag.se/butik/loparaventyret-pa-smavagar-genom-europa/
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Tomas Ring - 2012-11-23 18:12:56
Kul att läsa bloggen och dessutom och dessutom ge en och annan kommentar.Klokt att vara en försiktig general när det ändå handlar om så omfattande "äventyr"!Riskerna och överraskningarna kan annars spoliera det hela på ren ovarsamhet.Rune tycks ju ändå vara ett kraftpaket och full av positivitet.Hjälper i mycket men men!
#2 lelle - 2012-11-24 19:41:44
Tufft gjort att alltid springa själv som du gjort. Att vara två är väl alltid mycket lättare!
#3 Björn - 2012-11-24 20:39:30
Lelle, intressant aspekt du tar upp om det är lättare/svårare att springa ensam eller i sällskap. Inte givet att två är starkare än en. Två löpare innebär "dubbel skaderisk". Blir du skadad under ett ett megalångt löp brukar det innebära att du "bara" blir skadad vid ett tillfälle. Men med två löpare innebär det två skadetillfällen, den friske får stanna upp när den sjuke tvingats pausa. Detta var precis vad som hände Rune och Susanne.
Rent mentalt kan det dock vara en fördel att vara två. Man kan peppa varandra och man behöver aldrig känna sig ensam. Dessutom kan man hjälpa varandra med diverse praktiska bestyr. Ska man vara två eller flera måste personerna vara väldigt samspelta vilket Rune och Susanne var. Rune är en mycket erfaren löpare, en ensamvarg men också en väldigt social person så han skulle inte haft några problem att springa ensam från Portugal till Sverige. Däremot är det osäkert om Susanne skulle klarat det på egen hand.
Och hur är jag själv funtad? Jo, jag är en ensamvarg och skulle inte ha velat ha sällskap under mina coast to coast. Det är just ensamheten som är grejen, det är då jag känner mig riktigt fri och lycklig. Man är dock aldrig riktigt ensam, man träffar så mycket människor längs vägen. Varje vänligt ord betyder då enormt mycket.
Sololöpare, det vill säga personer som inte har följebil, har det mycket tuffare än den som har följebil. Rune/Susanne och jag var "unsuported" och det är ovanligt. Åtta av tio coast to coast-löpare har följebil. De kan sova i följebilen eller bli skjutsade till motellet, restaurangen etc, en enorm fördel. Men gud vad tråkigt det skulle vara!
Sammanfattningsvis: Jag är starkast ensam. De flesta andra är nog starkast tillsammans.
#4 helene - 2012-11-28 18:37:35
Jag är också starkast ensam,det är en bra egenskap
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg