Edinburgh under mina fötter. Jag springer i Holyrood Park på sköna mjuka grässtigar,väldigt kuperat, vilt och vackert.

Släpp ner mig var som helst på jorden och jag ska springa där. Just nu är jag i Skottland.

I fjärran ser  jag snöklädda berg men här i Edinburgh är klimatet milt. Fast under mitt tvådagarsbesök i  huvudstaden är det kyligt men det hindrar inte att de flesta joggare jag möter är barbenta. Engelsmännen är ett härdat folk. Löparna verkar väldigt duktiga och i Holyrood Park, ett stenkast från det brusande livet längs Princes Street, möter jag många löpare. Trail running börjar bli populärt i Sverige, här har det alltid varit en naturlig del i joggarens tillvaro.

Se upp! Här gäller vänstertrafik.  Nästa sommar blir det spårvagn i Edinburgh.

Keep on running! 

Jörgen "Fjäderlätt" Johansson är en van vandrare och expert på lätt utrustning. Mer än 6 kilo exklusive mat ska inte packningen behöva väga, tycker han.

Coast to coast behöver inte betyda USA. Inte heller löpning. Det kan vara något så "enkelt" som att vandra kors över Sverige.

Den 5 maj klockan 8 på morgonen utgår från Kalmar slott en patrull på något tiotal personer som ska vandra 35-40 mil tvärs över landet med målgång cirka två veckor senare på Varbergs fästning. Det är ingen tävling, kostar inget och man kan hoppa på var som helst. Blir du sugen? Här kan du läsa mera om detta opretentiösa arrangemang:

www.coast2coastsweden.com .

Ikväll var jag och lyssnade på en av ledarna, Jörgen Johansson, när han i en friluftsbutik i Stockholm berättade om det stundande äventyret. Själv fick jag en del tips om lämplig utrustning jag kan ha med mig på mitt nästa coast to coast 2014 (över USA). Det vimlar av bra lättviktsgrejer nu för tiden. Och visst blev jag också sugen på att någon gång göra ett coast to coast på hemmaplan. Men då ska det vara löpning.

Keep on running!

Inget aprilskämt. Bilden tagen på morgonen den 8 april på elljusslingan i Ågesta. Perfekta spår- otroligt!

I Ågesta finns snön kvar när den försvunnit på alla andra ställen i Stockholm. Hur kan den kan ligga så länge här?

Jag blev nästan lyrisk när jag idag sprang ut till Ågesta med skidorna på kärran; mestadels perfekta skidspår! Hur kan det vara möjligt? Vad jag förstår finns det inte en flinga konstsnö här. Ågesta måste vara ett köldhål av guds nåde. Bra preparering med pistmaskiner som drar in snö i spåren kan vara en annan förklaring.

Troligen går det att åka flera dagar till i Ågesta. På laktare.com och skidspar.se kan du läsa om spårens skick och vad som är på gång. Det glunkades om att spårpreparerarna skulle få blomma och skumpa  av skidåkarna ikväll.

Det blev tre varv i 6-km slingan, Stockholms längsta elljusspår. Det var rätt kyligt så det var skönt att efteråt komma in i "Torpet" intill och värma sig och äta medhavd apelsin. Efterår fortsatte jag med kärran till Huddinge C för lunch på McDonalds och pendeln hem, totalt 13 km löpning. Jag älskar det fria pensionärslivet!

Torpet i Ågesta friluftsområde står öppet för alla.

Keep on running!

Fem skiddagar blev det den här veckan. Men snart är det slutåkt i Stockholm fast i Granåsen i Bålsta gick det fortfarande att åka på söndagen och troligen några dagar till.

Jag besöker aldrig några barer. Kan det vara därför jag är en så dålig skidåkare?

-Du ska åka som om du sätter dig på en barstol, tipsar Leif Svanberg och menar att jag ska niga och inte stå upp som en stel pinne när jag stakåker.

Leif är aktiv inom Bålsta Skidklubb och är den som håller igång spåren uppe i Granåsen. Han är alltid där och åker när jag gör mina gästspel. Leif är lite äldre än jag men få klår honom. Han formligen flyger fram i spåren. Tänk om man kunde åka så där. Hur gör karln?

Jag ber om lite tips och får då rådet om barstolen. Han visar också hur man ska glida fram på skidorna, jag sätter i stavarna för ofta när jag diagonalar.

-Det är bara och åk. säger han och låter som Ingemar Stenmark. Och du ska åka så mycket du kan. Försök också härma dom som du tycker åker bra.

Jag har försökt praktisera Leifs tips och nog tycker jag att det går lite bättre nu. Första 20 minuterna brukar gå någorlunda men sen orkar jag inte mycket mera, jag är alldeles för vek i armarna. Som skamgräns brukar jag ha en mils åkning, som mest kan det bli drygt två mil. Ju mer jag åker desto mer inser jag att skidor faktiskt är en ganska nobel sport, det är så mycket som måste klaffa. Löpning känns mycket enklare.

Som spårdragare är Leif en populär person. Här är det Camilla som visar sin uppskattning.

Vilken vecka! Fem skiddagar (skulle ha kunnat bli sex om jag inte glömt pjäxorna hemma en dag) och sju löpdagar, totalt 7 mil på skidor och 8 mil löpning. En av de roligaste veckorna jag haft på länge. Det blev kanske lite väl mycket löpning men det känns bra. Imorgon bär det av till Ågesta och som vanligt springer jag från pendeltågsstationen till skidspåren. Snart är det kanske Dalarna eller inre Gästrikland som väntar. För det känns vemodigt om det skulle vara slutåkt, nu när jag lärt mig hänga i baren!

Keep on running!

Ågesta golfbana fredag 5 april klockan 10.48. Det går fortfarande att åka skidor här men snart är det slut. Inne i skogen på 6 km-slingan är däremot spåren perfekta och lär hålla flera dagar till. Ut och åk, gott folk! Dagens facit: 14 km skidor, 12 km löpning.

Keep on running!

Idag var jag ute på Icas huvudkontor i Solna och höll föredrag om mina kust- till kustlöp i USA. Har en vanlig joggare något att lära och vad är  "nyttan" med löpning förutom hälsoaspekten? var några frågeställningar.

Det hör inte till vanligheterna att jag är ute och sprider löparevangeliet. Men får jag förfrågningar brukar jag ställa upp, lite smickrande att en 65-årig gubbe ännu inte är passé.

Ja, jag tror faktiskt att löpning är bra på alla sätt och vis, inte minst rent mentalt. Du behöver inte vara så extrem som jag, även den vanlige motionären har mycket att vinna. Den största "nytta" jag haft av mina coast to coast är kanske att jag fått ett inre lugn även om jag aldrig varit någon särskilt orolig person. Jag har mött tusentals människor längs de amerikanska landsvägarna och lärt mig att lita på folk och insett att alla är hyggliga om man möter dem med respekt. Jag har också lärt mig att alla problem brukar lösa sig till sist även om de för stunden kan tyckas oövervinneliga. Detta hoppas jag också andra ska få uppleva.

Keep on running!

Skidspåren på Översjön i Järfälla håller fortfarande. Men själv fick jag springa vid sidan av.

Dunderjobbigt. Eller rättare sagt Gunderjobbigt. För att springa i lössnö som Gunder Hägg gjorde tar på krafterna.

Det skulle bli ännu en fin skiddag. Så var det tänkt men mitt ute på isen på Översjön i Järfälla upptäcker jag fadäsen: jag har glömt pjäxorna hemma!

Vad göra? Ja, eferrsom jag redan var uppvärmd efter att ha sprungit 3 km från Kallhäll station var det bara att fortsätta löpningen, nu på isen. Jag tog ett varv runt sjön, ca 4 km. Underbart i solen fast rätt jobbigt i snön. Men det där var bra träning för ett artrosknä, mjukt och fint underlag. Det kändes så bra så jag fortsatte löpningen på vårmjuka vägar på Järvafältet till pendeln i Häggvik. Totalt 15 km, numera ett långpass för mig.

På joggingvagnen kan man transpportera det mesta.

Keep on running!

Snöparadiset Granåsen utamför Bålsta med perfekta spår. Solnedgången var betagande och efter en halvtimma tändes belysningen i detta 2-km spår.

Igår stegade jag in på Alewalds på Kungsgatan, fast besluten att köpa ett par nya skidor. Kort efteråt vandrade jag ut- utan skidor. De ville inte sälja några till mig!

Jag har klagat mycket på mina bakhala Blocketskidor. Men så tokiga är de kanske inte ändå. När expertisen på Alewalds granskat dem blev omdömet:

-De är lite för hårda för dig men de duger säsongen ut. Köp nya i stället nästa år.

Jag blev paff. Det var nog första gången jag råkat ut för att man inte försökt pracka på kunden något hon egentligen inte behöver. Självklart steg förtroendet för sådana expediter. Och gladeligen köpte jag i stället en liten tilläggstjänst; vallning och annat hokus pokus. Det var bara att hämta skidorna efter en timmma.

Och visst, dom har blivit bättre - nu får jag färste igen och det känns som jag flyger fram.  Jag testkörde igår kväll i "mina sponsrade spår" uppe i Granåsen utanför Bålsta. Jag älskar det här området och jag har blivit så förtjust att jag lämnat ett litet snöbidrag till Bålsta skidklubb. Slingan är på 2 km och 1 200 meter består av konstsnö från den intilliggande slalombacken. Förhoppningsvis kan man hålla igång spåren minst veckan ut men sen har nog solen vunnit matchen mot den flitige spårdragaren Leif Svanberg. Fantastiskt att vi i Stockholm kunnat åka ända in i april!

Klockan är 19.40 och lamporna har precis tänts. Nu var jag helt ensam i spåren.

Det var en lite märklig känsla att åka i elupplysta spår,  ensam i "storskogen" med hoande rovfåglar. Men det farligaste var nog nerförsbackarna eftersom det frös på och blev blixtföre. Transporten dit och hem var också lite äventyrlig- jag sprang med kärran de dryga 3 km från Bålsta station och genade från Granåsvägen genom skogen på glashala stigar.

Tillbaka på Bålsta station blev det en halv special på Stationsgrillen. Halv special? I Göteborg betyder det korv och bröd och mos uppe på. I Bålsta visste man inte vad det var men efter lite förklaring fick jag min halva special. Tyvärr ingen höjdare. Jag kom precis innan stängningsdags och så fort jag fått maten och slagit mig ner vid borden tog personalen fram golvsvabben och ville ha ut mig. Han fick vänta tills skidåkaren ätit upp den smaklösa anrättningen.

Halv special på Stationsgrillen i Bålsta. I bakgrunden svabbas golven.

Mina nyprepreparerade skidor. För mig är texten rena hieroglyfterna men Alewalds gjorde ett gott jobb.

Keep on running!