Hona söker blod.                                          Hanne söker vaccin.

Löpare i Stockholmstrakten är särskilt utsatta för fästingar. Jag har hittills inte vaccinerat mig men idag tog jag första sprutan mot TBE.

Fästingöverförd hjärinflammation, TBE, ökar i Sverige och idag gick Smittskydsinstitutet ut med rekommendationen att sänka åldersgränsen för vaccination från tre år till ett år. Det fick mig att slå till, särskilt när jag läser att symtomen för äldre ofta är svårare samtidigt som biverkningarna är obefintliga.

Efter dagens löprunda och gymbesök slank jag in på en drop in klinik på Sveavägen. Jag fick fylla i ett formulär, betala 315 kronor och efter någon minut var allt över. Jag, som är livrädd för sprutor, kände inte ett dugg.Ytterligare en spruta ska tas om en månad och en tredje 5-12 månader efter dos 2. Sedan har man en grundvaccination.  Därefter behövs en påfyllnadsdos vart tredje till femte år för att behålla skyddet.

Det kostar alltså första året runt 1 000 kronor. Man kunde tycka att Stockholms landsting skulle ge gratis vaccinering till alla som önskar eftersom länet är bland de mest utsatta fästinglänen. Men i Aktuellt fick vi höra från politikerhåll att det var inte aktuellt. Förmodligen är det för dyrt (men det sas inte).

I broschyren jag fick med mig läser jag att TBE drabbar årligen cirka 200-300 svenskar, alltså förhållandevis få, men att sjukdomen som överförs till människor via färstingar är allvarlig. Vuxna kan få bestående men som t ex minnesstörningar, koncentrationssvårigheter eller förlamning. Det finns ingen medicin som botar TBE.

Botemedel finns däremot för Borelia, som är en mycket vanligare fästingöverförd sjukdom än TBE. I Sverige räknar man med att upp till 10 000 personer smittas varje år. Symtomen kan vara diffus huvudvärk, illamående, utstrålande smärtor i armar, ben eller rygg och hos barn halvsidig ansiktsförlamning. Tyvärr finns inget vaccin mot Borelia.

Jag brukar varje år få plocka bort några fästingar från kroppen. Det kan bli fler i år eftersom jag börjat springa mera i terräng och dessutom obanat. Målet är att springa samtliga etapper på Roslagsleden. Alla som är ute mycket i naturen, bland annat joggarna, tycker jag ska ta en funderare på att vaccinera sig.

Keep on running!

Bekymrad min. Jag har efter drygt 3 mils löpning stigit på en gul Uppsala buss och har inte en aning om var jag är, än mindre vart bussen går. Efter ändhållplatsen blev det fortsatt löpning- skulle det aldrig ta slut?

Det skulle bli en löptur på cirka två mil. Felspringningar i okända områden gjorde att distansen blev nära den dubbla. Utan gps är jag som ett litet barn- måste ledas hela tiden.

Det är hemskt med felspringningar. På senaste coast to coast slapp jag detta, tacka gps:en för det! Just nu är den trasig och inne på lagning så jag lever farligt.

Idag var tanken att springa från pendeln i Märsta till Lindholmens station på Roslagsbanan och äta lunch på Kyssinge golfklubb. Jodå, jag lyckades ta mig till golfklubben och få min kokta torsk men innan hade jag virrat runt Arlanda flygplats ett antal onödiga kilometrar.

Underbart vackra småvägar och blommande vitsippor. Men är jag på rätt spår?

Hemma vid datorn hade jag gjort vissa kartstudier. Och jag hade också tryckt ut en detaljerad vägbeskrivning med varenda sväng angiven. Eftersom jag hade en fungerande gps, dock utan kartor, men som mäter avståndet skulle det därför inte bli några problem. Det var ju bara att följa anvisningarna . . .

När gps:en visade 31 km och Lindholmen ännu inte skymtades var det uppenbart- jag var fel, mycket fel. Men var var jag? Ingen aning. Då hörde jag i fjärran brusande trafik och där gick också bussar. Smått förvirrad klev jag på en gul Uppsalabuss.- naturligtvis i fel riktning. Och senare på en annan blå SL-buss som skulle ta mig till Knivsta station, trodde jag. Men inte gick bussen till Knivsta utan vände några kilometrar utanför. Till råga på allt glömde jag mitt månadskort på bussätet när jag steg av. Men med en spurt lyckades jag hinna ikapp bussen och bärga kortet. Sedan var det bara att jogga in till Knivsta, köpa största colan på Ica och ta pendeln hem till Karlberg.

En hemsk dag? Nej. Har man tid spelar ju egentligen felspringarna ingen roll. Jag fick många kilometrar (34) och fick vara med om en hel del. Och bäst av allt- artrosknät höll. Efteråt har jag förstått var jag sprang fel. Jag vara bara några futtiga kilometrar från Lindholmen då jag tog fel i den här korsningen med en märklig sten som vägvisare:

Jag skulle ha följt pilen till höger och inte den till vänster och sprungit rakt öster istället för norr.

Snart har jag min stora vattentätat motorcykel-gps lagad och då är det kanske slut på den här typen av felspringningar. Men det blir en dyr historia- Garmin ska ha 1 631 kronor för att byta ut strömknappen. Värt varenda krona för gps:en var fruktansvärt dyr i inköp. Dessutom ska den ju ta mig över USA en gång till. Och närmast ska den testas i Tyskland och Danmark.

Keep on running!

Halvvägs! På söndag korsar två svenska långlöpare, Kristina Paltén och Carina Borén, gränsen till Polen på sitt 300 mil långa löparäventyr.

En kedja är inte starkare än sin svagaste länk.  Men är två löpare som springer tillsammans dag ut och dag in starkare än ensamvargen? Ja, det återstår att se.

Deras äventyr, som startade den 30 april i Istanbul och går till Åbo med avslutande paddling till Stockholm, har stora likheter med t ex Rune Larssons och mina kust till kustlöpningar i USA; ingen följebil, all packning på en baby jogger och relativt långa dagsetapper (Kristina och Carina har hittills snittat på 40 km per dag).

Men det är på en punkt det skiljer- de är två och de springer tillsammans. De är ett sammansvetas gäng, kompletterar varandera och verkar ha väldigt roligt tillsammans. Alltså mest fördelar.

Helt klart blir det en helt annan upplevelse för ensamlöparen jämfört med den som som springer i grupp. Bägge alternativen har sina fördelar- och nackdelar. Själv övervägde jag aldrig att springa tillsammans med någon över USA och vill heller inte göra det på mitt fjärde coast to coast. Samtidigt hade min bror Jan och jag väldigt trevligt tillsammans på vårt 100-milalöp för fem år sedan mellan Denver och Oklahoma City. Så trevligt att vi gör om det hela fast nu mer på hemmaplan och i kortversion; Lübeck-Fredrikshamn.

Är man två kan man hjälpa varandra om det uppstår problem. Men man kan också stjälpa varandra. Vad gör man t ex om den ena löparen blir skadad och inte kan fortsätta att springa medan den andra är hur stark som helst? Avbryter löpet, tar paus och hoppas att skadan läker sig eller fortsätter på egen hand? Mariga problem som Kristina och Carina ställts inför.

Nu verkar det hela ändå avlöpa väl trots att Carina ganska tidigt drabbades av en löparskada. Jag förstår hennes frustration- var det hon som skulle spoliera hela löpet? Dom löste dock problemet på ett bra sätt. Carina köpte en cykel och har nu omväxlande cyklat och ibland sprungit de senaste två veckorna. Cyklandet har minskat, skadan verkar läka och förhoppningsvis parkeras cykeln för gott i Polen. Ska Jan och jag kanske också tvingas köpa en cykel på vårt stundande Tyskland-Danmark-äventyr?

Här kan du följa deras spännande löparberättelse. Synd att dom inte bloggar tillsammans, med två bloggar blir det lite rörigt.

http://palten.se/aventyr.asp

http://carinaboren.se/

Keep on running!

Fyra dagar i Tyskland och nio dagar i Danmark väntar oss. "Asfalten i Danmark ser ut att vara toppen", jublar Jan som dragit upp rutten och som på sina rullskridskor är mer beroende av underlaget än jag som löpare.

Danmark är ett yndigt land. Charmiga småstäder, gemytligt, gott om cykelbanor, god mat och kanske bäst av allt; slät asfalt och medvind.

Ja, det är så vi hoppas det ska bli när min bror Jan och jag den 5 juni sticker ut på ett litet löpar/rolerblade-äventyr genom Tyskland och Danmark. Vi flyger till Lübeck och springer/rullar sedan upp till Fredrikshamn, tar färjan till Göteborg och tåget hem till Gävle respektive Stockholm. Totalt 13 dagar och cirka 50 mil, alltså rätt beskedliga dagsetapper.

Ingen av oss har gjort något liknande ute i Europa, däremot har vi varit ute och rullat och sprungit tillsammans i USA och i Sverige, naturligtvis. Vi är båda rätt ringrostiga men har startat hårdträningen och räknar med att klara av det här.

Jan har som vanligt dragit upp rutten och har koll på det mesta. Tyskland däremot är ett litet osäkerhetsmoment. Vägarna är inte avfotograferade på Google Maps så Jan har inte kunnat spatsera med "gula gubben" och spana in vägstandard etc. Men det är småvägar vi ska hålla oss på så det ska säkert gå bra.

Här är vår rutt:

För detaljerna: http://goo.gl/maps/CWZPS   http://goo.gl/maps/8sSfF

Danmark må vara yndigt men det är också ett dyrt land jämfört med Sverige och framför allt Tyskland. Eftersom vi bor på hotell kostar de en slant, bara hotellövernattningarna går på cirka 8 000 kronor per person (snitt 661 kr/natt, i de flesta fall ingår frukost). Allt är bokat i förväg. Vi har inte valt det bliigaste boendet men heller inte det dyraste även om vi har var sitt rum. Jämfört med USA var det konstigt nog marigare att boka i förväg i Danmark- landet är inte lika uppkopplat.

-Danskarna verkar förstå svenska bättre än vi förstår danska, säger Jan som fixat bokningarna och talat med flera av hotellen (hans konsterande beror nog snarare på att han inte förstår danska så bra).

Keep on running!

Ja, vad är på gång här? Återkommer ikväll med en förklaring. Nu en löptur i det underbara vädret.

Keep on running!

Vallentuna FK:s tränare Ola Nordstrand får en kram av Brittis Söderlund och lite presenter från nöjda klubbmedlemmar efter terrängloppet.

Dagens mediokra tävlingsresultat får skyllas på att jag är dåligt tränad, inte på artrosen. Jag blev helt enkelt trött, hederligt trött. Kanske ett fall framåt?

Det går så där. Jag har inte ont när jag springer. Och jag kan utan större problem springa två mil och klara veckodoser på minst åtta mil. Men det går inte fort och egentligen springer jag på ett och halvt ben, får inget riktigt frånskjut i vänsterbenet där jag har artros i knät. Ändå tycker jag nog att jag blir lite starkare och snabbare för var dag.

Idag var det dags för den tredje av totalt sex deltävlingar i Vallentunas KM i terräng. Tiidigare har vi sprungit tre respektive två varv på en något kuperad skogsslinga, idag gällde ett varv. Sträckan var 2,6 km och min tid blev 11.49. Om jag räknat rätt är det 4.33-tempo.

I väntan på start. Efter tävlingen sprang jag några stationer på Roslagsbanan söderut och fick ihop totalt 18 km.

Keep on running!

Bremen har gjort mål och ståplatsläktaren kokar. Här dracks enorma mängder öl och det röktes friskt- jag passade på att smita i halvtidspausen.

-Isch!

En äldre kvinna snörper på munnen när hon känner urindoften utanför ingången till Hauptbahnhof. Igår doftade det inget här men idag stinker det, det är ju hemmamatch för Werder Bremen.

I Bremen heter ölet Beck´s. Jag har aldrig sett så många öldrickande människor som här. Var och varannan går med en flaska i handen. De är klädda i hemmalagets färger; grönt och vitt. Det är gemytligt, ingen direkt fylla trots alla Beck´s.

På morgonen tar jag en joggingrunda längs Weser . Klockan är 10 och det är fem timmar kvar till avspark. Det är varmt och på båten Friedrich värmer supportrarna upp, naturligtvis med en och annan Beck´s.

Det var väl 100 år sedan jag senast var på en fotbollsmatch. Så jag har inte så mycket att jämföra med. Men jag misstänker att jag var en av de mest nyktra, äldsta och tråkigaste personerna bland de 42 000 i publiken. Jag trängdes i vimlet på ståplatsläktaren, insöp i dubbel bemärkelse allt; ölen som skvättes och cigarretterna som bolmades. Stämningen var på topp, nästan lite kusligt med denna masspsykos. Samtidigt härligt med alla hejarramsor och framför allt sången- tysken kan det här. Redan i första matchminuten fick Bremen en straff som man slog in och snart stod det 2-0 och Hoffenheim verkade slagna. Jag  lämnade arenan i pausen och tog en Beck´s på en restaurang i närheten med storbilds-tv ute på gatan (matchen slutade 2-2). Även här lika hysteriskt men ändå intressant att få uppleva.

Igår tungt, idag lite lättare löpsteg. Totalt blev det 19 km. Till Bremen återvänder jag gärna. Nu återstår bara en löptur på morgonen innan jag på söndag tar Ryan Air hem.

Keep on running!

Mjukt underlag och platt- Bremen har utmärkta löparförutsättningar. I bakgrunden Weserstadion där jag på lördag ska se när hemmalaget Werder Bremen möter Hoffenheim i Bundesliga. Utsålt men jag fick en ståplats för 13 euro.

Jag har åkt till Bremen för att klippa mig, höll jag på att skriva. Nej, för att springa. Men varför är det så dyrt att klippa sig i Stockholm? undrar jag vid varje utlandsbesök..

På fönsterrutan till frisersalongen finns prislistan uppsatt. 11 euro för klippning och hårtvätt, ungfär en hundralapp  (tre gånger billigare än hos min frisör i Stockholm). Jag är inte i något uland utan i Tyskland. Kontantbranschen i Sverige har rykte om sig att vara en fifflarbransch. Kanske är förklaringen till den enorma prisskillnaden att tyskarna är ännu större skattesmitare? Jag fick inget kvitto fast det har jag aldrig fått från min frisör i Stockholm heller. Och trots att lagen kräver det har han inte priserna i fönstret.

Vi pensionärer är lyckligt lottade- vi kan åka när vi vill och plocka russinen ur flygbolagens magra kaka, Pengarna lägger jag istället på bra hotell. Tyskland är ett av favoritresemålen och här brukar jag ofta tävla men inte den här gången. Är inte alls i det skicket nu, blir rena  pensionärslöpningen och det går tungt. Påståendet "Tillbaka" i förra inlägget var nog lite överdrivet. Men skönt är det ändå att lufsa runt längs Weser och alla dess förgreningar och springa i stora Burgerpark där boken precis har slagit ut. Som springandee turist ser man dessutom så mycket mera.

Keep on running!