Äntligen Bålsta. Mälaren ligger inför mina fötter men jag är för trött för att bada.

Varför är det alltid så svårt att springa till Bålsta? Tätorten ligger "bara" 47 kilometer hemifrån men jag har alltid haft problem att springa hit, så även idag.

Första dagen på äventyret är avklarad. Jag pustar ut på Bålsta Gästgivaregård efter en besvärlig dag, trots att medvinden hjälpte mig mycket. Det vilar en förbannelse över just löpen till Bålsta. Ibland har jag tvingats ge upp redan i Kungsängen eller Bro för att ta pendeln hem.

Två gånger har jag försökt springa till Västerås men har fått sluta kort efter Bålsta. Då var det kalla uteövernattningar i skogarna som tog knäcken på mig. Nu ligger jag dessbättre inomhus så de 63 km imorgon till Västerås ska nog gå bra.

Bålsta Gästgivaregård. Jag ligger i en annexbyggnad, ett ganska litet men ändå bra rum för 550 kronor natten inklusive frukost och internet.

Dagens löpning blev totalt 48 km.

Keep on running!

Nu sticker jag iväg på ett nytt löparäventyr: Mälaren runt. Den här gången kommer jag att springa ensam och det blir totalt 30 mil på sex dagar.

Konstigt nog har jag aldrig sprungit runt Mälaren. På nordsidan har jag gjort Stockholm-Enköping och på väst/sydsidan Stockholm-Arboga. Men alltså aldrig runt hela härligheten.

Det hela är en ren impulsgrej. Blev lite förvånad att hustrun släppte iväg mig så lätt men tidsmässigt passar det väldigt bra i vårt gemensamma semesterprogram. Oj, vad jag ser fram emot det här! Jag springer iväg redan på söndag morgon och är hemma på fredag eftermiddag.

Det blir sammanlagt fem övernattningar och det mesta är bokat i flygande fläng. Jämfört med Danmark och även i viss mån Tyskland blir övernattningarna relativt billiga. Best Western i Västerås för 595 kronor får nog anses vara ett kap. Jag vet ingen hotellkedja som har bättre frukostar än just BW.

Så här ser dagsprogrammet ut:

* Dag 1 söndag 23/6  Tomtebogatan- Bålsta Gästgiveri, Bålsta,  47 km

* Dag 2 måndag 24/6 Bålsta-Best Western, Västerås, 63 km

* Dag 3 tisdag  25/6 Västerås-Kungsör Ekuddens vandrarhem, 52 km

* Dag 4 onsdag 26/6 Kungsör-Strängnäs, Ulfhälls herrgård, 61 km

* Dag 5 torsdag 27/6 Strängnäs-Södertälje, Telge Vandrarhem, 47 km

* Dag 6  Hemma! 39 km

Här är rutten: maps.google.se/maps

Keep on running!

Midsommarafton och sommarens första dopp i Brunnsviken.

Blomsterplockning och bad. Man kan göra en hel del trevligt under en joggingrunda.

Under löpturen idag plockade jag sju sorters blommor och tog ett snabbdopp i Brunnsviken. Blommorna sattes i vas, placerades inte under kudden. Skam till sägandes kan  jag inte namnet på alla blomstren trots att jag är son till en botanist och varit med pappa på hundratals exkursioner.

Vi är kvar i stan när alla åkt till landet. Gatorna är nästan folktomma och jag mötte få joggare på väg ut mot Hagaparken och Brunnsviken. De här områdena var tidigare mina stamställen, Brunnsviken runt var favoritrundan.

Löpningen gick ovanligt lätt idag. Ja, så lätt att det troligen blir ett dubbelpass idag med äldste sonen. Gårdagens "friskförklaring" livar upp sinnet.

Vackra löpvägar längs Brunnsviken. Men vad heter växten?

Ryssgubbe (Bunias orientalis)                Natt och dag ( Melampyrum nemorosum)

Keep on running!

Äntligen! Idag friskförklarade sjukgymnasten mig.

-Jag skulle kunna sätta en stämpel i rumpan på dig att du är frisk. Nästan i alla fall, skrattade Sussi Dieng Nylander på Friskispraktiken.

Jag har gått hos henne sedan i januari efter att ha fått diagnosen artros i vänster knä. Skadan blev akut i samband med Huntsville Marathon i Utah den 29 september ifjol. Jag hann springa fem minuter i denna nerförsmara innan det blev tvärstopp. Efter det har jag haltat på, haft diverse löpstopp, åkt skidor, tränat på gym och är nu nästan uppe i de träningsvolymer jag hade innan skadan (de två senaste månaderna har jag legat på cirka tio mil i veckan och under Tyskland/Danmark-löpet på en bit över 20).

Artrosen blir jag inte kvitt och gymbesöken lär fortsätta många månader till, kanske i åratal. Det senare sörjer jag dock inte, det är någorlunda kul på gym, tar heller ingen större tid eftersom jag springer dit. Nu handlar det om att öka muskelmassan i vänster lår. Helt kvitt haltandet blir jag kanske inte- jag har aldrig sprungit snyggt och för utomstående har det sett värre ut än vad det är.

Tävlandet har legat nere men nu kommer jag försiktigt börja med tempoträning och backlöp (bara uppför) för att förhoppningsvis under sensommaren eller hösten stå på startlinjen i någon halv- och helmara. Och så kan jag börja blicka framåt till nästa coast to coast våren 2014.

Keep on running!

Äventyret är över. Men att nu ta paus och leva på gamla meriter vore förödande. Nej, nu gäller det att fortsätta som tidigare. Keep on running med andra ord.

Jag känner flera löpare som är helt tomma efter urladningar typ coast to coast eller andra extraordinära kraftansträngingar. Några drabbas av depressioner, andra lägger mer eller mindre av och lever på gamla meriter. Det här är inget man talar högt om. Tvärtom, man försöker hålla skenet uppe men sjunker allt djupare och djupare.

Jag har haft turen att aldrig ha drabbats av nedstämdhet efter mina coast to coast. Knepet har varit att fortsätta med löpningen som vanligt och återgå till alla gamla rutiner. Fungerade de tidigare  så varför skulle de inte göra det idag?

Tyskland-Danmark-löpet var ingen jättegrej. Totalt blev det 511 km. Räknar man bort dag 1 och sista dagen, dag 13, som var extremt korta blir dagssnittet 43 km. Det kan jämföras med 52-53 km under samtliga coast to coast. Skulle jag klara en mil till? Ja, antagligen. Nu var vi ute 6-8 timmar per dag, betydligt kortare tid än i USA där löpdagarna sällan blev koratre än 8 timmar. I USA tog jag längre pauser, slumrade ibland till på restaurangerna och kunde sova i skuggan under ett trä. Bättre återhämtning med andra ord.

Att springa ensam jämfört med att vara två är en jätteskillnad, både på gott och ont. Jan och jag var väldigt samstämmiga, hade trevligt och inga konflikter uppstod. Ändå tror jag att löpningen gått ännu lättare om jag varit ensam. Jag är ensamvargen, känner mig lite jagad av att ha någon framför eller bakom mig. Springer du ensam springer du också i exakt rätt tempo, tar pauser när du verkligen behöver vila, stannar och tittar på saker som just du är intresserad av etc etc. Men det här är naturligtvis väldigt individuellt.

Återgå till gamla rutiner ja. Idag sprang jag till gymmet och körde mitt benstärkarprogram. Imorgon träffar jag sjukgymnasten. Vågar jag berätta för henne att jag sprungit 50-mil de senaste två veckorna?

Keep on running!

Skål! På Stena Lines färja till Göteborg höjde vi glasen för en lyckad 50-milatripp men också för att Jan denna dag fyllde 71 år.

Det här gick ju strålande! Planen följdes exakt och idag sprang/rullade vi in i Fredrikshamn.

Efter 13 dagar och 51 mil är vårt löparäventyr över. Jag har sprungit och min bror Jan åkt rullkskridskor, från Lybeck i Tyskland till Fredrikshanmn i Danmark. Allt har gått problemfritt. Der enda vi kan klaga på är vädret, lite väl blåsigt och kallt. Men målgången blev perfekt; i sol och medvind.

Brr! Kallt, blåsigt och regning. Färden in till Saeby blev besvärlig.

Jag är lättad över att artrosknäet klarade påfrestningen. Jag har inte haft ont och har sprungit medf full kraft cirka 4 mil om dagen. Enda problemet med löpningen har varit att det tar cirka en kilometer innan jag kan springa helt normalt. Jan, tycker jag, har gjort en enastående bedrift.Hur många 71-åringar skulle klara detta? Tilläggas kan att han inte haft några bromsar sista veckan, backarna i Danmark slet ut gummit.

Jan rullar ut från Saeby, vår sita löpdag. Den danska småstäderna är väldigt charmiga.

Chanserna till att det blir ett fjärde coast to coast har nu ökat. Defintivt beslut tas efter mitt löp i Florida i februari. Men just nu känns det realistiskt att det blir ännu ett långlöp över den amerikanska kontinenten. Och kanske hänger Jan med några veckor som följechaufför i öknarna i sydstaterna.

Keep on running!

Danmark har 5 000 vindkraftverk och hela 30 procent av elkonsumtionen kommert från vindkraften, mest i världen. Även löparen är beroende av vinden och de senaste dagarna har vi haft medvind. Bilden tagen utanför Ålborg.

Tyskland vinner landskampen över Danmark om bästa löparland. Den summeringen gör vi när det nu återstår två dagar av vårt tysk-danska löparäventyr.

Vi har kommit till Hals på Nordjylland, endast sju mil och två löpdagar kvar till målet i Fredriksshamn. Totalt kommer vi att ha sprungit/rullat cirka 51 mil under våra 13 dagar vilket gör ett snitt på 39 km per dag. Behagligt, varken för mycket eller för lite.

Bara fyra dagar var vi i Tyskland men det räckte för att övertyga oss att det är det bättre landet för att göra den här typen av äventyr. Här fick vi betydligt mer för våra pengar, Danmark är ett dyrt turistland med dyr mat och dyra hotell. Tyskland överraskade också med hög vägstandard och mycket cykelbanor. Jan, som är finsmakare på asfalt uppskattade det släta underlaget. Danmark blev en liten besvikelse, det var inte fullt så mycket cykelbanor som vi väntat, dock bättre än i Sverige.

Tyskland ger intrycket av högre välstånd, ordning och reda. Märkligt nog var det i Tyskland vi hade lättast att göra oss förstådda. Det är egentligen sorgligt att danskarna (och även svenskarna) inte förstår varandra utan tvingas tala engelska. Nog borde man i alla fall på hotellen kunna lite svenska, kan man tycka.

Danmark är gemytligare. Särskilt de danska kroarna gillade vi, bra mat och boende i lugna vackra miljöer. Det ska finnas 254 vägkroer i Danmark och de två vi bodde på får högsta poäng.

Är man i Danmark måste man naturligtvis pröva Pölsemannen med sina röda korvar. Jan lät sig väl smaka i Hals. Fast man undrar hur det är med hygienen, Pölsemannen tog korven med händerna.

Keep on running!

Vi fryser, vi är trötta och vi äter lite på kanterna av den absolut sämsta pizza vi någonsin smakat. När vi någon minut senare rest oss från bordet och rullat iväg är katastrofen ett faktum- fast det blev vi varse först 20 km senare.

Det lilla samhället Harlev på Jylland kommer vi inte att glömma. Vårt lunchstopp på Harlev Pizza kunde ha stoppat hela äventyret.

Det skulle finnas ett par restauranger i Harlev men alla var stängda utom just Harlev  Pizza. Att kalla detta näringsställe för en restaurang är dock en överdrift, det var mer en skrubb och sittplatser fanns naturligtvis inte. Vi tvekade med beställningen och när pizzorna väl kom fruktade vi matfögiftning. Skinkan var någon mald äcklig sörja.

Den glade bagaren från Turkiet frågade på knagglig danska hur det smakade. Då hade vi knappt ätit något och Jan som just tryckte i sig en massa chips ursäktade sig med att han var mätt. Dessbättre slapp vi matförgiftningen men vid det hastiga uppbrottet råkade jag glömma min kamera på stolen. Fast det upptäckte jag först vid framkomsten till motellet, 20 km längre bort.

Vad göra? Att springa tillbaka var naturligtvis otänkbart. Hyrbil, taxi, buss med mera visade sig heller inte fungera. Jag lyckades dock på telefon få kontakt med bagaren som skulle hålla öppet till klockan 23. Motellet förbarmade sig över mig och åkte iväg för att hämta kameran. Då hade bagaren stängt för tidigt!

Eftersom vi har ett tajt tidsprogram var vi tvungna att fortsätta löpningen dagen därpå. Att förlora en kamera är kanske inte hela världen men det kändes ändå väldigt trist. Då gjorde motellet en hjälteinsats och åkte igen ut till bagaren, hämtade kameran och körde sedan ifatt oss. Allt är nu frid och fröjd, jag har min kamera och bloggen ska inte behöva vara bildlös.

Dagens hjälte. 19-årige Kasper Kruse, som jobbar på Shellmacken och motellet i Hadeslev, räddade min kamera. Han fick köra 18 mil och självklart fick han betalt.

Gårdagens löpning blev 37 km och dagens 48. Snart väntar middag på Faergekroen i Hadsund där vi tagi in. Jag misstänker att vi kommer att serveras något läckrare än vad vi fick på Harlev Pizza.

Keep on running!