Lugnet före stormen. Snart ska ett inre kaos utbryta för mig. Jag väntar på Vaxholmsbåten på Norra Tynningö brygga och i bakgrunden syns Vaxholm. (klicka på bilderna så blir de större!)

Min farfar Algot Stylvig Suneson var stins i Bankeryd. Han var en auktoritet och skapade ordning med sitt blåsande i pipa och semaforerande med handen. Men när jag återupptog denna stolta släkttradition uppstod bara förvirring!

Du har säkert sett semaforerna ute på bryggorna i skärgården. När man vill att båten ska angöra bryggan fäller man ner den vita skivan, semaforen, i lodrätt läge så att kaptenen ser att någon vill stiga på. Det var precis vad jag gjorde idag men ändå blev det fel.

Jag hade sprungit inne från stan över Gustavsberg, tagit bilfärjan över till Tynningö och satt och väntade på Silverö på Norra Tynningö brygga för färd in till Vaxholm och sedan bussen hem. Jag hade gott om tid. Kanske skulle man ta ett bad?

-Vaxholmsbåten kommer! skriker några personer när jag precis kommit i vattnet.

Herregud, inte nu! Båten skulle ju komma först om 30 minuter. Väl uppe på bryggan ser jag att det är mäktiga Storskär, inte Silverö, som kommer forsande. Det måste ha varit den förbannade semaforen jag fällt som lockat in fel fartyg. Nu är goda råd dyra. Ska jag tvingas stiga ombord och ta en ofrivillig skärgårdstur och komma hem först till kvällen? Eller ska jag säga att det var ett misstag med semaforen? Jag behövde inte göra något, landgången las ut och några passagerare steg av, det var alltså inte semaforen som styrt in Storskär. Puh!

Äntligen kom rätt båt, Silverö. Här fanns kaffe ombord och åkte på pensionärsrabatt in till Vaxholm.

Stockholms skärgård ska vid sidan av Roslagsleden bli årets "löparprojekt" nu när nästan alla badhus i länet är besökta, mitt tidigare projekt. Under mer än 30 års löpning har jag sett väldigt mycket av Stockholm inom en radie av 3-4 mil men skärgården med alla sina öar är ännu ett outforskat område. Eftersom jag älskar att göra utflykter och se nya områden under mina långskubb är skärgården med alla båtförbindelser perfekt. Stockholm kommer aldrig att bli "utsprunget".

Dricka och energi.                               Bilfärjan från Norra Lagnö till Tynningö.

Tynningö var backigt.                                 Nästa Vaxholm.

Dagens skärdgårdslöpning inklusive matinköp med joggingvagnen inne i stan slutade på totalt 36 km.

                                                                        
Keep on running!

Den här anrättningen på Centrumgrillen i Västerhaninge kostade 37 kronor. Då ingick plastgaffeln. . .

. .. men inget vatten. Dricksvattenposten var trasig, fast snygg var den.

Vi långdistanslöpare lever sällan lyxliv. Och det är ju lite av poängen. Så Ibland kan till och med maten från en korvmoj i förorten kännas helt ok efter en lång arbetsdag ute på vägarna.

McDonalds, Burger King, Max och pizzeriorna säger jag aldrig nej till. Gränsen brukar gå vid gatuköken, främst för att de ger intrycket av att vara lite halvsnuskiga, maten lockar heller inte direkt och efter ett långpass vill jag äta inomhus sittande.

Men inga principer är heliga och idag var jag lite busig och beställde en kokt korv med mos på Centrumgrillen vid pendeltågsstationen i Västerhaninge.

-Senap och ketchup på allt?

-Ja, tack!

Det var hela konversationen. Sen fick jag prata bäst jag ville med kajorna och duvorna. Kvittot visade att klockan var 14.20 denna gråa tisdag. Klockan 14.24 steg jag upp från plaststolen, korven var uppäten men halva moset med hårda bitar låg kvar på brickan. Lite stel men ändå nöjd och någorlunda mätt styrde jag stegen mot pendeln hem mot Stockholm.

Ja, man är väl knäpp som gillar detta enkla, nästan torftiga liv. Ändå tycker jag att jag som långlöpare får se och uppleva så mycket, faktiskt mer än då jag satt i "nyheternas centrum" på en stor tidningsredaktion. Jag får se det verkliga livet, inte det tillrättalagda. Som pensionär har jag oceaner av tid, jag kan vara ute en hel dag, har knappt några tider att passa, ingen säger vad jag ska göra utan jag bestämmer allt. Detta om något är friheten!

Alla är på väg till sina jobb, även jag som har en lång löpdag framför mig. Bilden från Saltsjöbanans station Saltsjö-Duvnäs. Dagens löpning utgick från Östervik och slutade 33 km senare i Västerhaninge.

Idag blåste det hård nordlig vind så vad var då bättre än att springa i rakt sydlig riktning? För att få lite variation på sträckorna och kunna se helt nya områden brukar jag ibland ta allmänna kommunikationer första biten och avsluta med pendeln hem. Perfekt när man dessutom bor vid en pendeltågsstation (Karlberg).

Idag fick jag se mycket nytt, sprang på helt okända vägar och stigar i Haninge. Hade rekat innan på Google maps och med min gps kände jag mig säker. Tyresta nationalpark skulle jag vilja upptäcka men dit in har jag ännu inte "vågat" springa.

Galgstenen utanför Jordbro. Det här var en gammal avrättningsplats och sista avrättningen skedde 1855. Det var en dräng som dödat sin husbonde på gården Näringsberg, läser jag på skylten. Tänk vad mycket man kan lära sig under ett långlöp!

Keep on running!

Långpass. Under söndagens löpning till Södertälje (39 km) passerade jag Botkyrka kyrka. Nuvarande stenkyrka är från 1176 och byggmästare var min namne Björn, bror till skyddshelgonet Sankt Botvid.

MInst 500 mil och en mara under 3.30. Det är mina löparmål för 2013.

Nu när jag är nästan återställd kan jag blicka framåt och sätta upp några mål. Jag tar dock inte så allvarligt på det där med mål, det viktigaste är ändå att löpningen ska vara rolig. Och det är den! Att tillfriskna "från de döda", att knappt ha kunnat gå från till att nu springa lika långa distanser som före skadan, är naturligts enormt tillfredsställande.

Mängdmålet tror jag är fullt realistiskt men att springa en mara under 3.30, nej där är jag nog ännu inte. Jag har inte tävlat "på riktigt" sen Jubileumsmaran i Stockholm den 14 juli ifjol. Maran blev tidsmässigt min näst sämsta (3.36), bara premiärloppet Höga Kusten Marathon 1982 gick långsammare (3.45). Den mediokra tiden ifjol får skyllas på att jag precis hade kommit tillbaka från ett coast to coast och det är ingen bra maratonträning om nu någon trodde det.

I år är jag yngst i 65-årsklassen och det är en fördel. En tid på 3.30 skulle räcka till att komma in bland de tio främsta i åldersklassen, de två senaste åren hade jag hamnat i mitten. Jag är lite piskad till att springa minst en mara i år eftersom jag inte vill bryta en 31-årig svit. Därför har jag anmält mig till Göteborgs Marathon den 12 oktober. Går det dåligt där, ja då blir det nog någon mara på kontinenten.

Mängdmålet 500 mil känns däremot lättare. Under de senaste elva åren har jag legat över den nivån med 2007 som toppår på 948 mil. Men eftersom jag i år varit skadad och haft löpstopp har det inte varit helt lätt att komma tillbaka. För att i år klara 500-gränsen behöver jag springa 10 mil i veckan, något som för närvarande känns klart överkomligt. Veckan som gick blev det 15 mil, lite onödigt långt.

För att fortsätta sifferexcercisen: räknat från starten den 25 oktober 1981 fram till dags dato har jag sprungit  totalt 14 553 mil, allt noga nertecknat. Det är nog lite glädjesiffror eftersom sytråd på kartor inte ger exakta värden. Men under senare år med gps och Google maps har mätningen blivit mycket bättre. Nåväl, de tillryggalagda milen motsvarar drygt 3,5 varv runt jorden.

Keep on running!

Henrik Hansen har stannat till för en kort vattenpaus längs Roslagsledens femte etapp mellan Domarudden och Wira Bruk. Just här vid Oppsjön (?) var det lättsprunget men annars var leden tuff.

Mängder av nerfallna träd och i största allmänhet dåligt röjt. Kommunerna som ansvarar för Roslagsleden missköter underhållet.

Idag sprang jag två etapper på den totalt 19 mil långa Roslagsleden.  Vandringsleden med elva etapper sträcker sig från Danderyd i söder till Grisslehamn i norr. I sällskap hade jag 38-årige Henrik Hansen, duktig långlöpare som laddar inför höstens Berlin Marathon som han springer tillsammans med sin fru.

Först ska säga att Roslagsleden är underbart vacker. Denna liksom Sörmlandsleden är något vi Stockholmare ska vara tacksamma för att vi har. Jag har tidigare klankat på den dåliga skyltningen längs Sörmlandsleden, som till skillnad från Roslagsleden sköts av idéella krafter. Nu gäller kritiken kommunernas skötsel av Roslagsleden, främst röjningen.

Henrik och jag har tidigare sprungit två etapper och nu fortsatte vi med etapp 4 (Lövhagen-Domarudden, 12 km) och etapp 5 (Domarudden-Wira Bruk, 20 km). Etapp 4 var lättsprungen medan etapp 5 svårsprungen, främst på grund av nerfallna träd över stigarna men också för besvärlig terräng, det senare kan dock inte Österåkers kommun lastas för.

Egentligen är det riktigt dåligt att träden fått ligga kvar så här länge, gissningsvis något år eller längre. Efter Domarudden fick vi ständigt kliva över trädstammar och kryssa oss fram. Mycket busk, sly och högt gräs var det också. Varför det ser ut så här vet jag inte men efter ankomsten till Wira Bruk fick vi på caféet höra att många klagar. En möjlig förklaring kan vara att kommunen inte har avtal med markägarna på vissa bitar av leden, en skylt i skogen kunde tolkas så. Hur som helst, leden borde snarast röjas! Av spåren att döma verkar det inte vara så mycket vandrare, vi mötte inga under våra ca fem timmar.

Framme i Wira Bruk efter totalt 33 km löpning (varav 1 km felspringning). På brukscaféet tog jag en jättelik räksmörgås, cola och en lättöl och sedan blev det bussen till Åkersberga och Roslagsbanan hem in mot stan.

Vi fick en svettig, solig och helt fantastisk dag. En del av turen gick på asfalterade vägar och eländigt steniga skogsbilvägar, stekande hett. Att komma in i skuggan och på stigarna i skogarna kändes därför som en befrielse. Vid Domaruddens friluftsgård fikade vi och fyllde på vatten, jättebra med detta stopp 12 km in i löpet. Senare "tjuvtankade" vi på en villatomt varför vattnet räckte precis. Henrik sprang med rygga med vattensäck och själv höll jag en flaska i handen och hade en i ryggsäcken.

Troligen fortsätter vi i höst med fler etapper. Mitt mål är att springa hela Roslagsleden. Det här är skonsam träning för ett artrosknä. Det jag glädjer mig mest åt är ändå att löpningen nu går nästan helt problemfritt och att jag  verkar vara lika uthållig som före skadan.

Keep on running!

PS

Leden är "felanmäld" hos Österåkers kommun

Snedseglare? Nej, bara en törstig löpare som fick vatten och transport över Sommen sista biten in mot Tranås.

I Småland och Östergötland finns det tusentals sjöar. Alla såg jag inte men många passerades under mitt långlöp igår över Småländska höglandet.

Jag hälsade på min bror Ragnar och hans fru i Tranås. Istället för att ta tåget direkt till Tranås blev det Kustpilen från Linköping till Kisa och sedan 48 km löpning till färjeläget vid Torpön. Det här blev en av mina vackraste löpturer i Sverige. Här min rutt:

http://goo.gl/maps/6IVSq

Vägen följde till stor del sjön Sommen. Bilden tagen strax väster om Malexander.

Jag hade nästan landsvägarna för mig själv. Trafiken var gles och när jag efter 35 km vek av in i skogen var det som om all civilisation upphörde. Jag såg knappt en människa och än mindre några vägskyltar. Risken för felnavigering var stor men den här gången hade jag tur- jag nådde färjeläget på nästan exakt utsatt tid. Ragnar väntade med båten och sedan återstod bara en kort tur över Sommen in till Tranås. Tanken var att göra en "Carina&Kristina", det vill säga paddla kajak men det blåste för mycket.

Imorgon blir det ännu mer terränglöpning. Då ska jag springa delar av Roslagsleden. Återkommer om det.

Keep on running!

Vikingafärden i österled är över för Carina Borén och Kristina Paltén. De startade i Miklagård (Istanbul) den 30 mars och den 13 juli nådde deras två kajaker kajen vid Stockholms stadshus. Dessa tappra vikingakvinnor har sprungit 320 mil genom nio länder (Turkiet, Bulgarien, Rumänien,  Ukraina, Polen, Litauen, Lettland, Estland och Finland) och paddlat de sista 35 milen.

Egentligen borde det idag ha vankats mjöd vid stadshuset. Och Sten Nordin borde ha ingått i välkomstkommittén men champagne och 100 jublande Stockholmare smällde också högt.

De har gjort en strålande insats: sprungit och knuffat en baby jogger 43 km i snitt varje dag (exklusive fyra vilodagar), från Istanbul till finska Tenala och sedan paddlat sista biten hem. Det 104 dagar långa äventyret slutade lyckligt men höll tidigt på att gå över styr när Carina drabbades av en löparskada och tvingades cykla en kortare period.

Men kvinnorna har varit målmedvetna och tanken på att ge upp verkar inte ha funnits. Det jag mest imponeras av är spontaniteten och glädjen i löpningen- de har tagit dagarna som de kommit och inte haft ett strikt schema att följa.

Löpet har stora likheter med mina coast to coast. Det jag inte avundas Carina  och Kristina är tältnätterna. Själv sov jag 98 % av nätterna på motell, jag behövde lyxen och vilan men vikingarna gillade att campa då och då. Spontantiteten däremot, ja den önskar jag att jag haft- jag körde alltid på ett strikt schema, mest på gott men ibland på ont eftersom distanserna ibland blev onödigt långa.

Att det gått så bra för dem tror jag beror på just målmedvetenheten och att det trvits ihop och haft roligt (nästan) alla dagar. Kristina är den rutinerade löparen men deras äventyr visar att också en inte fullt lika stark löpare klarar enorma påfrestningar och blir bättre dag för dag. De har också haft tiden på sig och dessutom inte behövt snåla med pengar, det underlättar också.

De har haft tur med vädret, sol och värme de flesta dagar, och de har inte stött på några hotfulla människor. Och inte en enda punktering- otroligt! Det enda riktigt farliga har nog varit paddlingen fast även där hade de vädrets makter med sig. Men båda medger att överfarten skrämde dem lite (och även deras föräldrar).

Den här typen av äventyrslöpningar blir allt vanligare. Min första gjorde jag 2004 (solo 50 mil Stockholm-Göteborg med en ryggsäck). Då var det inte så många som höll på och inspirationen kom från en artikel av Rune Larsson, som tyckte att detta var livets höjdpunkt. Visst hade han rätt! Rune har inspirerat många och nu kutas det härs och tvärs land och rike, ibland över kontinenter och i enstaka fall runt jorden.

Cirka 100 människor blickade ut över Riddarfjärden för att skåda de två svenska vikingarnas återkomst till huvudstaden. Folk hurrade, viftade med flaggor medan champagnen korkades upp..

Här kan du läsa deras egen berättelse:

http://carinastraning.wordpress.com/category/miklagard-till-stadsgard/

http://palten.se/aventyr.asp?Id=256#256

Keep on running!

Slaget vid Wittstock 24 september 1636 beskrivs ibland som Sveriges största miltitära framgång. När Jan och jag snart rullar in i denna tyska stad utkämpar vi dock inget religionskrig eller har stormaktsdrömmar, som  härföraren, horkarln och fylltratten Johan Banér hade.

Ett nytt Tysklandsäventyr är på gång! Jan och jag  ska "inta" nordöstra Tyskland och bl a besöka gamla svenska krigsskådeplatser.  Befolkningen kan vara lugn och behöver inte som förr skrika: Die Schweden kommen!

Vi startar den 4 september och rutten är den här gången Lübeck-Berlin, totalt 27 mil på sex dagar. Som vanligt åker min bror Jan på rullskridskor medan jag springer med vagn och transporterar vår gemensamma packning.

Vi kommer passera en del städer där svenskarna slogs under Trettioåriga Kriget (1618-1648). Bland annat stannar vi till i Wittstock, en stad som vartannat år har en teaterföreställning "Die Schweden kommen" där slaget vid Wittstock 1636 uppmärksammas. Den svenska armén leddes av Johan Banér som med en här på 16 000 man besegrade den 23 000 man starka kejserliga och sachiska armén. Vi kommer också att vara nära platsen där Gustav II Adolf utkämpade slaget vid Breitenfelde 1631.

Vi kommer att röra oss i ganska fattiga områden, i forna DDR.  Det är glesbefolkat, lite affärer och restauranger och det är småstäder som väntar men det ska inte behöva bli några problem med mat och logi. Vi bokar det mesta i förväg och trots att vi tar in på ganska fina hotell kostar enkelrummen inte mer än 300-600 kronor natten.

Här är vår rutt:

http://goo.gl/maps/3r3C6

Keep on running!

I Vasparken fanns en fungerande vattenfontän och också en utanför parken mot Sankt Eriksplan men sedan fann jag inga fler på min runda innanför tullarna.

Samtidigt som joggarna blir allt fler blir dricksvattenfontänerna allt färre. Det är dags för stan att rusta upp alla förfallna.

Medhavd dricka eller vatten på bensinstationer. Det är vad som gäller för joggarna, inte bara i Stockholm utan i de flesta andra svenska städer. De offentliga vattenposterna i parkerna och längs gatorna står obrukbara sedan många år och någon upprustning. än mindre nyetablering, verkar inte ske.

Därför blev jag förvånad när jag idag fann två fungerande vattenfontäner i min närmiljö, Vasaparken i Stockholm. Oj, har stan tänkt om, trode jag i min enfald. Gäller inte längre de gamla vanliga argumenten; ohygienska och dyrt underhåll?

Nä, Stockholms Stad har nog inte tänkt om. Jag vet att det motionerats i stadsfullmäktige om nyetableringar men av det blev inget. De gamla trasiga vattenfontänerna står kvar. Nog borde en rik stad som Stockholm med hundratusentals joggare ha råd?

Trasig i Kronobergsparken. . .                   men fungerande utanför Vasaparken.

Jag tog också en sväng genom Rålambshovsparken. Ser man på, nära vattnet och Västerbron, stod en upprustad vattenfontän. Tyvärr var dock inte vattnet påkopplat. Och något vatten gick heller inte att få tag på vid Smedsuddsbadet. Samma på Långholmen, det rostiga och trasiga gamla skrället på Södermalmssidan vid brons västra trappa stod obrukbar. Och i Tantolunden såg jag heller inga, varken obrukbara eller fungerande.

Friskt vatten i överflöd! Här, strax ovanför sjön Trekanten i Liljeholmen, kunde jag fylla på min flaska. Vattnet kommer från Nybohovsreservoaren och håller Trekanten vid liv.

Vet du var det finns fungerande dricksvattenfontäner eller vattenkranar (ej mackar) i Stockholm? Hör av dig i kommentarsfältet!

Keep on drinking!