Kommentarer på Vilka vikingar!
Vikingafärden i österled är över för Carina Borén och Kristina Paltén. De startade i Miklagård (Istanbul) den 30 mars och den 13 juli nådde deras två kajaker kajen vid Stockholms stadshus. Dessa tappra vikingakvinnor har sprungit 320 mil genom nio länder (Turkiet, Bulgarien, Rumänien, Ukraina, Polen, Litauen, Lettland, Estland och Finland) och paddlat de sista 35 milen.
Egentligen borde det idag ha vankats mjöd vid stadshuset. Och Sten Nordin borde ha ingått i välkomstkommittén men champagne och 100 jublande Stockholmare smällde också högt.
De har gjort en strålande insats: sprungit och knuffat en baby jogger 43 km i snitt varje dag (exklusive fyra vilodagar), från Istanbul till finska Tenala och sedan paddlat sista biten hem. Det 104 dagar långa äventyret slutade lyckligt men höll tidigt på att gå över styr när Carina drabbades av en löparskada och tvingades cykla en kortare period.
Men kvinnorna har varit målmedvetna och tanken på att ge upp verkar inte ha funnits. Det jag mest imponeras av är spontaniteten och glädjen i löpningen- de har tagit dagarna som de kommit och inte haft ett strikt schema att följa.
Löpet har stora likheter med mina coast to coast. Det jag inte avundas Carina och Kristina är tältnätterna. Själv sov jag 98 % av nätterna på motell, jag behövde lyxen och vilan men vikingarna gillade att campa då och då. Spontantiteten däremot, ja den önskar jag att jag haft- jag körde alltid på ett strikt schema, mest på gott men ibland på ont eftersom distanserna ibland blev onödigt långa.
Att det gått så bra för dem tror jag beror på just målmedvetenheten och att det trvits ihop och haft roligt (nästan) alla dagar. Kristina är den rutinerade löparen men deras äventyr visar att också en inte fullt lika stark löpare klarar enorma påfrestningar och blir bättre dag för dag. De har också haft tiden på sig och dessutom inte behövt snåla med pengar, det underlättar också.
De har haft tur med vädret, sol och värme de flesta dagar, och de har inte stött på några hotfulla människor. Och inte en enda punktering- otroligt! Det enda riktigt farliga har nog varit paddlingen fast även där hade de vädrets makter med sig. Men båda medger att överfarten skrämde dem lite (och även deras föräldrar).
Den här typen av äventyrslöpningar blir allt vanligare. Min första gjorde jag 2004 (solo 50 mil Stockholm-Göteborg med en ryggsäck). Då var det inte så många som höll på och inspirationen kom från en artikel av Rune Larsson, som tyckte att detta var livets höjdpunkt. Visst hade han rätt! Rune har inspirerat många och nu kutas det härs och tvärs land och rike, ibland över kontinenter och i enstaka fall runt jorden.
Cirka 100 människor blickade ut över Riddarfjärden för att skåda de två svenska vikingarnas återkomst till huvudstaden. Folk hurrade, viftade med flaggor medan champagnen korkades upp..
Här kan du läsa deras egen berättelse:
http://carinastraning.wordpress.com/category/miklagard-till-stadsgard/
http://palten.se/aventyr.asp?Id=256#256
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 lelle - 2013-07-14 11:02:00
Endorfinkicken av löpningen kanske gör vårt tatuerade skin deep sammhälle bättre att leva i. Glöm kejsarens nya kläder i ett rus av opiater.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg