Långa distanser på asfalt är min melodi. Så nog var jag en katt bland hermelinerna på terräng SM i Falun. Klicka på bilden för att läsa resultaten!

Skulle en långtradare van vid asfalt ha någon chans i  sandbackarna på terräng SM i Falun? Nej, naturligtvis inte. Men det var förbaskat roligt att pröva något nytt.

Samma "dumhet" som för 13 år sedan upprepades idag- jag sprang ett terräng SM för veteraner. Då var platsen Borlänge och distansen 8 km, jag kom näst sist bland 20 löpare i M50. Nu var distansen bara 4 km och jag blev sexa bland 10 löpare i M65, ett fall framåt.

Nog är det underbart att ställa upp i lopp där man inte känner någon press? Normalt är jag en lugn person men i tävlingssammanhang en orolig figur. Så deltagandet tillsammans med en massa snabba seniga gubbs i terrräng SM kändes snarare rogivande. Här visste jag från början att jag var chanslös; distansen var fel (för kort), underlaget var fel (sand och gräs) och bananprofilen var fel ( nästan bara backar).

Jag hade alltså inget att frukta men skulle ändå göra mitt bästa. Så jag öppnade första varvet lugnt. Det skulle visa sig vara rätt taktik för jag plockade en del löpare mot slutet. Och för första gången någonsin lyckades jag spurtslå en löpare i min egen ålderklass. Det lever jag hela året på . . .

Efteråt kom jag i samspråk med ettan och trean i min klass, Lasse Svidén från Hammarby Friidrott respektive Åke Palmqvist från IK Akele.

-Hur ska jag träna för att slå er på den här distansen? frågade jag oblygt.

- Du måste träna intervaller, både korta och långa samt backar, svarade de.

En annan sak jag lärde mig av elitlöparna i det "riktiga" terräng SM är att jag måste ge allt, ta ut mig fullständigt. Nog är den här bilden ganska talande:

Lars Södergård (liggande) från Vallentuna FK ledde första varvet men slutade femma. Kanske öppnade han för friskt? Lars har i år haft en fantastisk säsong med bl a en fjärdeplats i Lidingöloppet där han blev bäste svensk. På söndag springer han 12 km, sex varv, på den tuffa banan i Falun.

Min klubbkompis Arne Lekström, M70, fick ta emot en välförtjänt bronspeng från Jenny Kallur.

Keep on running!

Lennart Hansson, alias Rosa Pantern, är en spexare, alltid klädd i djärva löparmunderingar. Han är också en bra löpare och har en bra blogg med kritiska åsikter. Foto: Handelsbanken, Stenungsund.

Det vimlar av löparbloggar på nätet. De flesta är skräp men det finns också många bra. Jag har försökt vaska fram de mest läsvärda svenska bloggarna.

Det här kommer bli en liten serie med 5-10 avsnitt om löparbloggar jag själv läser. Jag kommer att framhålla de goda exemplen men också ta upp några avarter. Bloggarna kommer att rankas på en skala där 6 löparskor är högsta betyg.

Dessa krav ställer jag på en bra löparblogg:

1. Den ska primärt handla om löpning. Självklart kan tyckas men många handlar om allt mellan himmel jord.

2. Den måste ha något intressant att berätta. Också rena självklarheter.

3. Den bör vara fri från textreklam., påhopp och osakligheter. Alltså till stor del klassiska journalistiska principer även om bloggaren kan ta sig större friheter än t ex en nyhetsreporter i tv eller i en dagstidning. Att vara subjektiv är inte fel, däremot alltför privat.

4. Bloggen bör uppdateras ofta. Men hellre få och intressanta inlägg än många och tramsiga.

- - -

Rosa Panterns blogg http://www.rosapantern.com/ tycker jag uppfyller "kraven" på en bra löparblogg. Eftersom mannen bakom bloggen, Lennart Hansson, är en mycket duktig och erfaren löpare har han också mycket att förmedla. Hans löpartips ger mer än en prenumeration på t ex Runners World, tycker jag.

Lennart är dessutom en färgstark figur, en spjuver, som bjuder på sig själv. Andra skulle kalla honom en stolle men själv har jag lärt mycket av honom. Han lever delvis på sin löpning, bloggar dagligen, har alltid något intressant och kul att  förmedla. Det jag  förutom löpartipsen särskilt uppskattar är hans kritiska hållning  till mycket i löparvärlden, bl a hudflänger han dåligt arrangerade löpartävlingar, nu senast Lidingöloppet och Växjö Marathon. "Av beröm blir man glad, av kritik blir man bättre". är hans valspråk.

Jag håller inte med i allt, bl a att hällöpning skulle vara förkastligt och att alla bör springa på framfoten. Och inte heller att antalet maratonlopp borde begränsas för att höja kvaliteten på tävlingarna samt att åldersklassindelningarna borde tas bort. Den hårda kritiken mot diverse skoföretag, bla luftdämpningen i Nikeskor, tycker jag också är ganska omotiverad. Okej att han har åsikter men de angripna bör också få komma till tals. Det får de inte på bloggen så därför blir det inte riktigt högsta betyg.

Bolggen får betyget 

Keep on running!

Jag hittar rätt när jag springer över USA. Men en sådan enkel match som att ta sig från Warszawa centrum till flygpltasen, det klarar jag inte. Jag hamnade på fel tåg och missade flyget hem!

Ryan Air flyger på Modlin, en gammal militärflygplats cirka fyra mil nordväst om Warszawa. Dit kan man ta sig med tåg och sista biten med en buss. Tågresan tar 45 minuter. När dessa 45 minuter passerat började jag oroligt skruva mig, jag borde ha anat ugglor när konduktören inte godtog min biljett utan tvingade mig lösa en ny och nu mycket dyrare.

Ingen på tåget verkade kunna engelska eller tyska. Till sist fick jag tag på en ung man som kunde upplysa mig om att den biljett jag nyss köpt inte alls gick till Modlin utan till Lublin, en stad 20 mil sydost Warszawa, alltså käprätt fel! Tiden började nu  rinna iväg och smått despeerat steg jag av i Deblin, som ligger drygt 10 mil sydost Warszawa. Hemskt vad alla orter låter lika!

Den unge mannen hade ändå gett mig ett visst hopp. Kanske skulle jag kunna kasta mig i en taxi och hinna flyget men det skulle kosta skjortan förstod jag. Han skickade med mig en lapp som på polska förklarade min prekära situation, lappen skulle lämnas till taxin utanför stationshuset. Min ledsagare till bilen blev en äldre herre som bara talade polska.

Jodå, chauffören erbjöd sig att för drygt tusen svenska kronor (500 zloty) köra mig till Modlin. Han trampade gasen i botten och när första bankomaten dök upp tvärbromsade han- han ville vara säker på att få sin betalning. Sedan forsatte skräckfärden och efter någon mil stannade han vid en mack och tankade. Nu hade han ingen brådska, överräckte en mobiltelefon i vilken hans dotter upplyste på knackig engelska att "pappa inte skulle hinna".

Tillbaka igen till stationen. Vad skulle det här taxifärden kosta? Då om någonsin blev jag förvånad- han ville inte ha en zloty! 

Så det var bara att börja om igen, ta tåget tillbaka till Warszawa, boka nytt hotell och köpa ny flygbiljett. Min från början så billiga resa blev plötsligt ganska dyr. Det är bara hoppas att jag imorgon lyckas ta mig till Stockholm och inte hamnar på ett tåg till Vladivostok!

Keep on running!

Kulturpalatset är symbolen för Warszawa. Den 42 våningar höga byggnaden var en gåva från Stalins Sovjetunionen men polackerna fick själva betala för detta magnifika skrytbygge.

Bästa sättet att se en storstad är på springande fot. Under dagens nio timmar långa turistlöpning i Warszawa fick jag se enormt mycket men inte en enda joggare.

Finns det inga joggare i Warszawa? Det undrar jag efter att för första gången ha besökt Polens huvudstad. I själva stan bor 1,7 miljoner invånare och 3,2 miljoner i storstadsområdet, alltså fler än i Stockholm

Jag åkte hit ensam för att löpträna under några dagar men undrar nu om valet var så klokt. Stan är ett trafikhelvete. Och första tanken när jag såg alla skyskrapor i centrum var att Warszawa också måste vara Europas fulaste huvudstad. Fast den uppfattningen reviderades sen jag sett den återuppbyggda gamla staden, som är på Unecos världsarvslista.

Jag bor i en av skyskraporna (Novotel), tränar på gymmet högst upp på 32:a våningen och från mitt rum på 16:e våningen ser jag Kulturpalatset och hör trots höjden trafikbruset utanför. Men det är på gatorna, i parkerna, på cykelbanorna och stigarna längs floden Wisla jag springer. Joggingmiljön är inte den bästa, inte heller den vackraste och kanske var det smog jag upplevde i morse?

I den gamla staden finns ett stort minnesmärke över Sigesmund, Johan III son, som var kung av Polen och även av Sverige under sex år (1592-1599).

Det är "kulturlöpning" jag ägnar mig åt. Jag zick zackar bland turistklungorna, kors och tvärs genom stan, i gps:en har jag lagt in attraktionerna och dyker in titt som tätt på diverse muséer. Folk tittar på mig, visst är jag en kuf och jag fick idag en tankeställare när jag på två italienska restauranger blev "vägrad" servering med motiveringen att borden var bokade.

Warsawas moderna historia är skrämmande, ingen stad i Europa har utstått sådant lidande och förstörelse. Under andra världskriget bodde i gettot som mest 500 000 judar, 350 000 sändes till Treblinka för avrättning, tiotusentals svalt eller dog i sjukdomar och 90 procent av stadens byggnader las i ruiner. Jag blir påmind om nazisterna grymheter på det historiska muséet där jag ser en film. På ett annat museum, i en byggnad där Gestapo hade sitt högkvarter under 1939-1944, ser jag i källaren cellerna där polska motståndsmän torterade till döds. På en av väggarna har någon ristat:

It is easy to speak about Poland.
It is harder to work for her.
Even harder to die for her.
And the hardest to suffer for her.

Byggnad där Gestapos högkvarter låg i, idag museum (Mauzoleum Walki). Bakom dessa galler torterades polska motståndsmän och oskyldiga till döds.

Det är på lätt darriga ben jag styr tillbaka till hotellets trygga famn efter 9,5 timmars turistande och drygt 30 km löpning på Warszawas gator.

Keep on running!

Solar med min "guldmedalj" efter fullöljt Göteborgs Maraton där jag vann M65. Till vänster Solvikingarnas Berzani Anter, som blev trea i klassen M55.

Från att knappt ha kunnat gå till att nu plötsligt ligga femma i min ålderklass på årets Sverigelista i maraton. Nog har löpningen gått framåt för mig i år.

Idag sprang jag min första "riktiga" tävling på över ett år, Göteborgs Marathon. Under närmast perfekta förhållanden; plus 14 grader, sol och svag vind vann jag med god marginal min ålderklass M65. Tiden är dock inget att yvas över, 3.33.50, men räckte ändå till en femteplats på årsrankingen (svenska män 65-69 år i lopp i Sverige och utomlands).

Nöjd eller inte? Mest nöjd men framför allt lättad. Artrosknät fick nu en riktig test och jag kände inte av knät det minsta. Jag tror jag kan ropa faran över- nu är jag frisk! Jag är också lättad över att kunna fullfölja ett maratonlopp. Det vore trist att behöva bryta en drygt 30-årig svit med minst en mara om året.

Tiden var en av mina sämsta och jag kan inte skylla på att jag är dåligt tränad, i alla fall inte i antal mil räknat.  Jag gick ut lugnt och planen var att springa andra halvan fortare än den första. Och det höll upp till 30 km, sedan blev jag trött och gjorde säkert 6-10 kortare gångpauser. De var kanske inte helt nödvändiga och så här efteråt får nog erkännas att det var latmasken som kröp i mig- jag var nöjd med att bara att ta mig i mål.

Jag tror nog att det finns ganska mycket att putsa på den där tiden . Plötsligt har jag blivit sugen att springa en ny mara i Sverige eller utomlands före årets utgång Jag skulle också vilja ta mig in på tiobästalistan på halvmaraton, en lista jag nu håller på att sammanställa. Jag har bett min tränare om råd hur jag ska ändra träningen och jag misstänker att svaret blir fler snabbdistanspass.

Nytt deltagarrekord med cirka 730 fullföljande på maraton- och halvmaratondistanserna. Det här gör Göteborgs Marathon till den tredje största i Sverige och nästa år har man antagligen växt ytterligare.

Jag har länge förundrats över att Göteborgs marathon inte lockat fler deltagare. Kanske har tiden på året skrämt en del och också att det inte är en stadsmara. Förr om åren sprang jag här ofta och då var det bara en tapper skara som ställde upp. Nu har tävlingen exploderat även om vi i tävlingsklasserna inte har blivit så väldigt många fler. Har du inte sprungit i Göteborg tycker jag du ska pröva, banan är ganska lättsprungen och arrangemanget är mycket proffsigt. Jag skulle nog kora Göteborgsmaran till en av de bästa i Sverige och glädjande nog är det inte något jippo,  typ Göteborgs Varvet.

Keep on running!

Min bror Ragnar filmade mig och Erik när vi i lördags sprang Holaveden Light Ultra., 18,5 km. Vi startar vid sjön Avlången och springer i mål vid Örsbäcken i Tranås. Du får se betande kor på ängar, när vi springer fel och när vi springer på slingrande grusvägar och små stigar genom hasselskogen.

http://youtu.be/W94QfsYV2vg

Keep on running!

Vem vann? Jag tror minerna avslöjar detta. Jag och Erik precis efter målgången vid orienterarnas klubbstuga i Tranås.

Någon gång måste det hända. Och idag hände det- för första gången fick jag stryk av mina barn i ett långlopp.

Ifjol vid samma tid var jag ett vrak, jag kunde knappt gå och fick ställa in starten i terrängloppet Holaveden Light Ultra, 19 km i Tranås. Idag stod jag på startlinjen i samma tävling, nu inget vrak men inte riktigt i så god form som jag inbillat mig.

Kortversionen av Holaveden visade sig vara en mycket trevlig tävling, enklare än Lidingöloppet och ingen trängsel i spåren fast tuffare terräng. Hårdingarna startade i Gränna och sprang 52 km.

-Men det var lättare än ett maratonlopp, mjukt underlag och det går långsamt i skogen, tyckte Barbro Nilsson, duktig ultralöpare från Solvikingarna.

Det här var min första "riktiga" tävling efter att jag blivit bra från knäartrosen. Tanken var ändå att ta loppet som ett hårdare träningspass inför Göteborgs Marathon lördagen därpå. Erik och jag hade kommit överens om att springa ihop halva sträckan, därefter gällde fri fart. I bakhuvudet fanns tanken om ett ryck efter halva distansen men då fanns inte krafterna, jag var glad om jag kunde hänga med gossen. Krafterna tröt förresten redan från början. Nej,det var inte min dag.

Erik var självklart glad över över sin femteplats och bonusen att spurtslå pappa med 10 sekunder. Mina 1.36.45 och en sjätteplats (det var bara 17 löpare i herrklassen) var jag inte lika nöjd med. Nog är det märkligt vad svårt det är att förutse formen. Och det är kanske just det som gör tävlandet så spännande!

I veckan passerade jag 400 mil  räknat från 1 januari. Den långa vägen tillbaka har gått fortare än väntat och "skamgränsen" 500 mil per år ser jag ut att klara även i år.

Keep on running!

Jag återkommer till Utah till våren då jag gör mitt fjärde sololöp över USA. Bilden är tagen 2012.

Nu är det klart- det blir ett nytt coast to coast till våren. Flyggbiljett är köpt och den 24 april börjar jag mitt 500 mil och 100 dagar långa ensamlöp över den amerikanska kontinenten.

För första gången kommer jag att starta i Kalifornien, närmare bestämt Long Beach utanför Los Angeles. Det blir mitt fjärde coast to coast och även denna gång kommer jag att springa med min baby jogger där jag har all packning.

De tre tidigare löpen var till 100 procent sololöp, det vill säga utan följebil. Nu blir det 85 procent solo och 15 procent följebil. Min bror Jan kommer att ansluta i Las Vegas och där hyra en vanlig personbil. Han är med på de mest ödsliga öken- och bergspartierna i Nevada och Utah där det kan vara 20 mil mellan motellen eller annan service. Jag slipper då camping och får efter "arbetsdagens" slut lift till närmaste motell för att dagen därpå bli utkörd till platsen där jag stoppade.

Bara halva rutten är bestämd. I grova drag blir det Los Angeles-Las Vegas- Denver, helt nya områden och väldigt mycket motorvägslöpning. Som vanligt gör jag ett stopp i Gothenburg, Nebraska. Kanske fortsätter jag upp till Niagarafallen och in i Kanada och möjligen målgång i Boston.

Jag känner mig laddad och förväntansfull men säker kan jag aldrig vara. Vad som helst kan inträffa men jag tror inte jag ska få problem med artrosen. Långskubben i Tyskland, Danmark och runt Mälaren gick ju galant. Några månader innan testar jag genom att springa cirka 30 mil från Fort Lauderadale till Key West i Florida.

Keep on running!