Snabbast i M60. Alex Bonn, Vallentuna FK (1:a), Björn Suneson, Vallentuna FK (4:a), Steffen Weckner, Uppsla LK (2:a) och Kjell Björk, Hemlingby LK (3:a).

Om det gick att kulturminnesskydda en löpartävling skulle Bore Cup ligga bra till. Denna 31-åriga institution är tävlingen för entusiasterna.

Bore Cup är min absoluta favorit i Sverige. Jag har nu varit med cirka tio år i denna löparcup som vintertid ordnas på fyra orter norr om Stockholm, i år Björklinge, Gävle, Vallentuna och Uppsala. Idag var distansen 10 km och tävlingsplats Björklinge.

Bore Cup är långt ifrån äldst bland löpartävlingarna i Sverige. Lidingöloppet har en obruten svit på 49 år, Stockholm Marathon 35 år och Göteborgs Varvet 33 år, alla jättearrangemang och nog så kommersiella. Sedan har vi Sveriges äldsta maratonlopp, Vällingby Marathon med 42 år, men sviten bröts tyvärr i år då arrangören Duvbo IK inte fick fram tillräckligt med funktionärer. Fast äldst av alla är Kungsbackaloppet, som  sprungits varje år sedan 1898 och som klassas som "världens äldsta årligen återkommande långlopp".

Ändå står Bore i en klass för sig, tycker jag. Först är det bra klass på löparna även om den yppersta eliten inte är med. Men det är framför allt atmosfären kring loppen jag älskar, inte minst enkelheten- något mindre flashigt får man leta efter. Tänk alla dessa entusiaster i småklubbarna som ställer upp år ut och år in, står och huttrar med en flagga i en snöig vägkorsning och alla härliga kvinnor som brer smörgåsar för glatta livet till oss snoriga löpare. Samkvämen efter tävlingarna är bäst; idag lassade jag in massor av ost- och korvmackor, kexchoklad, kaffe och två dammsugare. Väl hemma fick jag ytterligare en dammsugare i handen, nu av märket Miele!

Som vanligt rådde snöunderlag men också issträngar, många tyckte det var halt men själv hade jag inga problem trots odubbat och slät sula. Mina övdragsdubbar lånade jag ut till klubbkompisen Lars Södergård. Så snabbt har aldrig dessa dubbar arbetat- Lars vann på 34.26. Vallentuna fick även segrar i M40 (Fredrik Sohlberg), M60 (Alex Bonn) och i K50 (Inga-Sarah Lindholm).

Bore Cup må verka mossigt (den gula hemsidan med snöflingorna  är helt underbar http://www.borecup.se/). Men Bore hänger med sin tid- i år var det premiär med chiptidtagning. Det resulterade i föredömligt tidiga resultat på hemsidan.

Jag brukar alltid vara nöjd efter Bore Cup, så även idag trots en fjärdeplats och tiden 45.13. Alex är "omöjlig" och vann med knappt 2 minuter men de andra gubbarna i M60 får jag försöka bjuda hårdare motstånd när cupen om en månad vandrar vidare till Gävle. Då handlar det om rena "sprintdistansen", 7,5 km. Jag är bra mängdtränad men måste nu försöka bli  lite snabbare. Planen är att springa lång- och kortintervaller på löpband två gånger i veckan. Då jäklar!

Keep on running!

Vagabonds löparguidebok är på 270 sidor och kostar cirka 300 kronor. En proffsig publikation med bra texter, vackra bilder och tips på 36 löprundor i tolv världsmetropoler.

Släpp ner mig var som helst på jorden och  jag hittar förmodligen en trevlig löprunda till och från mitt hotell. Men i en okänd storstad blir det knepigare, då kan en guidebok komma till pass.

Storstäder har jag försökt undvika under mina coast to coast- för mycket trafik, svårt att hitta och småfarligt i största allmänhet. Även på andra resor där löpning varit huvudsaken har jag valt lite mindre städer, t ex Bergamo i Italien framför Rom, Sitges och Girona i Spanien framför Barcelona  och Bremen i Tyskland framför Berlin och Hamburg. Men ibland åker man till någon metropol mer som vanlig turist och var sjutton springer man då?

Ja, helt lätt är det inte att få ihop en sevärd och njutningsfull löprunda utan alltför mycket trafik och avgaser. För jogg.se har jag valt att recensera Vagabonds nyutkomna bok "Världens löpning" (Egmont Tidskrifter). Boken tar upp tolv metropoler, bland annat New York, Paris, London, Barcelona och  Rio de Janioro Löparen bjuds på tre förslag på löprundor i respektive stad, allt illustrerat med någorlunda tydliga kartor, som också går att ladda ner som pdf-filer så du inte behöver förstöra boken när du är ute och springer.

Här kan även den som inte köpt boken ladda ner kartorna:

vagabond.se/varldenslopning

Jag tycker det här är en riktigt bra guidebok för oss globetrotters med joggingskorna i bagaget. Inget hastverk, gediget hantverk  och en fördel att man valt olika författare att presentera de olika städerna (Petra Månström skriver  trevligt om Stockholm och Prag och tar upp favoritrundan Kungsholmen runt, 10 km). Greppet att dessutom låta någon svensk löpare bosatt i respektive stad kortfattat berätta om var just han eller hon brukar springa och vad  man absolut inte bör göra som löpare i deras stad är också lyckat. Mest lovord alltså.

Ändå är jag lite tveksam till den här typen av guideböcker, känns något ålderdomliga, särskilt det där med papperskartor. Boken tycker jag inte ska ersätta egen research. Men att hitta guldkornen i kaotiska storstäder är inte lätt. Mitt senaste besök i Warsawa blev inte så lyckat- stan upplevde jag som hemsk för oss löpare. Efter att ha läst Världens Löpning har jag också förstått att Bangkok är stan löparen bör undvika.

Ordet gps nämns inte i boken. Synd tycker jag för det är en suverän hjälp på främmande ort. Jag har alltid med mig min handhållna och vattentäta motorcykel-gps (Garmin Zumo 660) och ett reservbatteri. Med adressen till hotellet inlagd i gps:en hittar jag alltid hem- jag kan springa helt fritt och behöver inte bekymra mig om väderstreck eller komma ihåg var jag varit. Sevärdheter och andra adresser har jag lagt in i apparaten och ibland gjort kompletta rutter. Så skulle jag springa några av de rundor som boken föreslår, hade jag nog lagt in dem i min gps för att slippa papperskartan och samtidigt vara garanterad att komma rätt.

--

Tillsammans med Vallentunalöpare på söndagens långpass till Rydbo i Österåkers kommun (från vänster Ulf, Christer och Niclas). För mig blev det andra 15-milaveckan i följd och nu är jag väl förberedd inför Bore Cup som startar på lördag i nästa vecka.

Keep on running!

Kärt återseende. Lise på Hökeriet i Lindholmen överräcker min reflexväst, som jag glömde kvar på hennes restaurang vid förra veckans långpass. Om du inte prövat hennes rosa dammsugare (den ätbara modellen), tycker jag du ska göra det.

Det vilar en förbannelse över mina löpningar i Vallentunabygden. Jag glömmer kvar saker och "tvingas" springa tillbaka och hämta grejerna. Det blir långt när man bor i Stockholm . . .

Tänk, under mina USA-löpningar har jag inte glömt kvar en enda persedel på motellen. Det handlar ändå om hundratals övernattningar. Men när jag är uppe i Vallentuna och tränar med Vallentuna FK händer det stup i kvarten. Besynnerligt!

Under förra veckans långpass från Märsta till Vallentuna hände det igen. Vi gjorde ett lunchstopp på Hökeriet, löparjackan och reflexvästen hängdes upp prydligt på rockhängaren och självklart glömde jag kvar västen.

Jag har börjat få gliringar från klubbkompisarna. Kanske tror någon att jag medvetet glömmer kvar saker bara för att få nöjet att trötta ut mig lite extra när prylarna ska hämtas tillbaka. Men så är det inte. Fast det är förbaskat roligt att göra de här speciallöpen som brukar bli på 2-3 mil.

Det handlar inte om några enstaka utryckningar. Nej, om jag räknat rätt har det (hittills) blivit fem stycken:

1. Kvarglömd mössa på pizzerian i Vallentuna.

2. Kvarglömd kamera i blåbärsriset i skogen utanför Vallentuna IP.

3. Kvarglömd blomkruka efter föredrag i Brottby hembygdsgård.

4. Kvarglömda löparskor i gymnastiksal i Vallentuna.

5. Kvarglömd reflexväst på Hökeriet, Lindholmen.

Söndagslöpning. Vallentunalöpare ute på långpass (klicka på bilden så ser du vilka vi är!). Bilden tagen utanför Vada kyrka norr om Vallentuna. Kort efter vek jag själv av  mot Lindholmen för att hämta reflexvästen, totalt 24 km.

Löpningen går just nu väldigt bra. Löpglädje och många mil, exakt 15 mil den här veckan. Och det har blivit många besök på gymmet (där jag faktiskt inte glömmer kvar persedlar). Synd att löparåret snart är över, jag hade gärna velat försöka putsa min maratontid. Jag var nära att anmäla mig till ett lopp i Spanien i december men det visade sig att det krockade med det viktigare Bore Cup.

Lördagslöpning i Tyresta nationalpark. Vi var ett 30-tal löpare som sprang på blöta skogsstigar från Handen till Slussen, totalt 34 km.

Keep on running!

Bibbi Lind från Göteborgsklubben Solvikingarna skulle om hon ville (men det vill hon inte) kalla sig för Sveriges bästa långdistanslöpare. Foto: Anders Hofgren, Göteborgs Posten.

Bra veteranprestationer inom idrotten uppmärksammas alldeles för dåligt, tycker jag. Inte ens när en svenska satte nytt världsrekord på Vintermarathon i Stockholm skrevs det något.

Tyvärr är det bara att konstatera; är du medelålders eller äldre är du ointressant för svenska sportjournalister. Och skulle dom någon gång skriva om dig, ja då handlar det ofta "stålfarfar" och liknande begrepp. Vad journalister och den breda allmänheten inte vet är att vi veteraner (du klassas som veteran i tävlingssammanhang om du är 35 år eller äldre) kan ta tävlandet på lika blodigt allvar som den så kallade eliten. Och det finns veteraner, bl a inom långdistanslöpningen, som tränar minst lika mycket eller mera än eliten.

Lördagen den 9 november avgjordes Vintermarathon i Stockholm. Inte förvånande riktades allt ljus på två stjärnor, ultralöparen Jonas Buud (35 år och faktiskt veteran) och ultralöparen Kajsa Berg (34). Jonas fick berättigad uppmärksamhet för sina 2.25- den snabbaste veterantiden i år. Också Kajsa blev omskriven trots att det inte gick så bra. Men den klart främsta prestationen uppmärksammades inte.

Jag syftar på Bibbi Linds 3.31.14, en enastående maratontid för en  69-åring. Ingen annan 69-årig kvinna i världen har sprungit så fort. Bibbi, som är läkare och tävlar för Göteborgsklubben Solvikingarna, har sedan tidigare "världsrekordet"  för 67-åringar (3:31:33). Hon borde alltså inte vara helt okänd men i referaten efter loppet fick hon inte en rad, inte ens på arrangörens hemsida. Skandal!

Vad beror då denna tystnad på? Okunskap, gissar jag. För hade någon förstått att Bibbis 3.31 var en mycket bättre prestation än Jonas 2.25, ja då hade strålkastarljuset också riktats mot henne.

Men kan man verkligen jämföra en yngre persons resultat med en äldres? Ja, i alla fall få en hum om vem som utfört den bästa prestationen. Säg att en 35-årig man springer maran på 2.50 och en 65-årig på 3.33, vem är då "bäst". Svar: 65-åringen. Då har man jämfört hur 35-åringens tid står sig mot världens bäste 35-åring och hur 65-åringes tid står sig mot världens bäste 65-åring. Den som kommer närmast världsrekordet räknat i procent  "vinner". Kritiker menar att det här bara är en sifferlek och en tröst för äldre när deras tider dalar. Vill du med hjälp av en åldersomräknare kolla hur din egen tid på maran eller halvmaran står sig i konkurrensen kan du göra det här. Och här ser du alla alla åldersrekord på maraton. Åldersrekorden på halvmaraton fnner du här.

Åldersomräknade resultat, wava, tycker jag ibland kan vara motiverade. I min veteranstatistik har jag gjort denna omräkning. Där får du svart på vitt att Bibbi är Sveriges bästa dam på maraton. Inte ens 33-åriga Isabellah Andersson med tiden 2.26.05 i år hänger med.

Jag känner inte Bibbi Lind men förstår att hon måste ha en perfekt fysik för långdistanslöpning. Hon tränar inte särskilt mycket, sex mil i veckan och inga intervaller men backlöpning i Slottsskogen,  sa hon i en intervju i Göteborgs Tidningen för två år sedan. Hon har i år haft skadeproblem men dessförinnan egentligen aldrig varit skadad. Hon började jogga först när hon var 35 år och den sena debuten kan vara en förklaring till att hon hållit. Som läkare vet hon att all träning måste trappas upp väldigt långsamt och att tvära kast i träningen leder till skador.

Grattis Bibbi och keep on running!

I mål efter att ha sprungit Teltowkanal halbmarathon i Berlin. Jag står på mark i forna DDR, bakom mig löper kanalen som bildade gräns mellan väst och öst. Här dödades flera unga östtyskar när de försökte simma över kanalen.

DDR-medborgare sköts ihjäl när de försökte fly över Teltow kanal i Berlin. Nu i helgen, på årsdagen 24 år efter murens fall, sprang jag en halvmara längs denna dödens kanal.

Minnesmärken över offren kantar kanalen. 17-årige Karl-Heinz Kube var en av många östtyskar, som sökte friheten i väst. Han skulle idag vara 64 år, ett år yngre än jag, men sköts ihjäl den 16 december 1966  när han bara var några meter från strandkanten på Berlinsidan.

Ja, det var ett symboliskt och ett historiskt lopp jag hade anmält mig till. Men det förstod jag först vid ankomsten till Teltow, en småstad i forna DDR gränsande till södra Berlin. Målet var en snabb och platt bana där jag kunde göra en tid som platsade på årsbästalistan. Ett lopp som går tre varv runt en kanal måste väl vara snabbt? Nja, efter första varvet insåg jag att det inte var någon racerbana; tre broar att passera, en trappa samt stigar med förrädiska trädrötter satte ner farten.

Ovan: En av broarna över Teltow kanal och en minnesplata över en en stupad DDR-medborgare.

Under: Banan gick på stigar längs kanalen där man målat trädrötterna. Th minnesmärke över 17-årige Karl-Heinz Kube.

Det gick ändå lite över förväntan. Tvåa i åldersklassen och tiden 1.34.06 räcker till en sjätteplats på den svenska årsbästalistan i M65. Här en videosekvens på målgången:

http://results.davengo.com/event/511cca13231d6a0e71061097/id/vwgr1r-atgj_f26hk97gubnmzlyz3dpykp7rg73uoj0

Nu ligger jag sexa i M65 på halvmaraton och sjua på maraton. Det borde finnas en del att putsa varför jag är lite sugen på ett nytt lopp innan året är slut. Närmast till hands är en mara utanför Rotterdam i mitten av december men det låter väl kallt så jag får kanske bege mig längre söder ut.

På tal om kyla. Jonas Buud klippte i helgen till på Vintermarathon i ett kylslaget Stockholm och gjorde 2.25.35. Det är den snabbaste veterantiden i år, inte illa med tanke på att banan ute på Djurgården är kuperad. Kolla gärna min uppdaterade statistik där det nu döljer sig ett världsrekord på damsidan!  Hittar du fel eller saknar resultat vore jag tacksam om du mejlar mig.

Keep on running!

Petra Månström under Nyårsloppet i Vallentuna. Hennes blogg kretsar mycket kring henne själv, prylar, mat, relationer, hur en löpare ska klä sig. Foto: Björn Suneson

Hur högt måste man skrika och hur mycket måste man lämna ut sig själv för att höras och synas i mediebruset? Mycket, tänker jag när jag läser ett antal löparbloggar.

Petra Månström på Svenska Dagbladet har haft Maratonbloggen http://blog.svd.se/maratonbloggen/  i snart fyra år. Hon är en av Sveriges mest kända och flitigaste bloggare inom sitt gebit. ”Jag persar alltid dagen efter ett bra ligg”, löd rubriken på hennes senaste inlägg. Och mottot är: hellre snabb än snygg (tidigare var det hellre snygg än snabb).

Är hon seriös? Ja, det mesta hon skriver är seriöst och hon är en inspirationskälla för många motionärer. Hennes blogg har kvalitéer men också bottennapp. Det finns något desperat över hennes bloggande: se på mig, jag finns, jag duger, jag kan, jag är snygg etc. Månström är kvinnan med hög svansföring- kaxig skulle några säga, andra fåfäng och egotrippad. Det går knappt en dag utan att vi får se en eller flera bilder på henne. Ibland får jag intrycket att det är hon själv eller kompisarna som är det viktiga, inte själva ämnet.

Tyvärr är hon inte ensam om dessa manér. Epitet kaxig, ja rent av stöddig, passar också in på Andreas Falk, som bloggar på svenska Runners World http://www.runnersworld.se/blogs/andreasfalk/index.htm . Han är en mycket duktig ultralöpare, fast kanske inte fullt så duktig som han själv tycks tro. Hur eliten tränar och resonerar borde vara intressant läsning men bloggen är platt, ja illa skriven. Dessutom innehåller den textreklam, något Maratonbloggen ibland också lider av. Tidningar måste hålla sig till de journalistiska principerna, annars förlorar de i trovärdighet. Ibland undrar jag om ingen i tidningsledningen läser vad bloggarna skriver. Eller handlar det bara om att få så många klick som möjligt för att glädja annonsörerna och rädda tidningarnas ekonomi?

Gnälligt? Ja, men man ska ställa mycket högre krav på tidningsbloggarna än på vanliga privata bloggar. Maratonbloggen kunde ha fått högsta betyg, sex löparskor. Nu blir det:

Andreas Falks blogg får betyget:

Keep on running!

Ingmarie Nilsson, en löparfilosof och flitig bloggare med en opitmistisk livssyn.

Vi vet vem som är Världens bästa Karlsson. Men vem skulle kunna bli Världens bästa Nilsson? Jo, kanske den gamla elitlöparen Ingmarie Nilsson, som 2016 siktar på att bli världens bästa 50-åring när veteran VM i friidrott anordnas i Perth, Australien.

Man skulle kunna tro att de som är eller en gång varit bra löpare och som är lite kända också skulle ha intressanta löparbloggar. Men så är det inte. Undantaget är Ingmarie Nilsson med sin blogg 

http://blog.nemonisimors.com/

Ingmarie är 47 år, specialistsjuksköterska, frilansjournalist och var på 90-talet topplöpare inom långdistans med bland annat segrar i Stockholm Marathon, Tjejmilen och med massor av SM-medaljer. Fortfarande aktiv och med 25 års erfarenhet av löpning har hon mycket att ösa ur när hon bloggar. Och det gör hon flitigt. Varje dag faktiskt och hon har hållit på sedan 2006.

Hon har en bra och välskriven löparblogg med mycket filosofiska funderingar. Hon om någon sprider lövarevangeliet. ”Löpningen har räddat mitt liv”, har hon tidigare berättat och då syftat på sorgen efter pojkvännens död 1991 och på sina tidigare ätstörningsproblem. Hennes grundfilsofi är enkel:

-Livet är fantastsiskt!

Det är just det positiva som lyfter bloggen, tycker jag. Till skillnad från många andra bloggare är hon inte det minsta stöddig, nej inget skryt här! Hon bjuder på sig själv, delar glädje och sorg med oss andra i stort som smått utan att bli alltför privat. Och vi får lära oss mycket om löpning och allt runt omkring.

Det negativa då? Möjligen att hon är ”för snäll”; har textreklam för butiker, caféer, sjukgymnaster och andra näringsidkare hon gillar och är pigg på att lägga ut deras länkar. Som privatbloggare kan hon till skillnad från en reporter på en tidning släppa på objektivitetskravet men bloggens läsvärde skulle öka om hon höll sig mera till de journalistiska principerna. Att blogga varje dag och ha något att säga, det är tufft. Ingmarie lyckas nästan varje dag.

Det där lät kanske väl negativt? Nja, det här är ändå en väldigt bra blogg, som jag var nära att ge full pott, d v s 6 löparskor. Nu blir betyget:

Vill du veta mera om Ingmarie tycker jag du ska lyssna på den här radiointervjun från förra sommaren:

http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3875&grupp=15470&artikel=5203348

Keep on running!

Nu har jag också lagt ut årsbästalistan på halvmaraton. Kolla om ditt namn finns med!

I 40-årsklassen behöver en man göra cirka 1.18 på halvmaran och en kvinna runt 1.30 för att komma in på listan över Sveriges tio bästa på distansen. I 55-årsklassen krävs 1.28 respektive 1.46. Se där några smakprov på vad min uppdaterade statistik bjuder på. Du finner årsbästalistorna för maraton och halvmaraton i högermenyn under statistik.

Jag vore tacksam om du mejlade mig resultat som skulle platsa på listorna. Det är närmast ogörligt att hålla koll på alla lopp, i synnerhet de utländska. Det hela försvåras också av att en del arrangörer utelämnar födelseår.

Keep on running!