Först hoppade jag vid delstatsskylten i Arizona . . .

och någon timma senare var de dags för ett nytt hopp inne i Utah fast här längs old Highway 91 fanns ingen skylt.

Det är alltid lite speciellt att korsa en delstatsgräns. Idag var det väldigt speciellt, jag korsade två gränser- Arizona och Utah.

Det rullar på väldigt bra. Enda problemet är egentligen datorstrul. Det kan låta bagatellartart men är stressande. Igår fick jag inte igenom det här blogginlägget men värre var krångel med mejlen. änk vad enkelt allt hade varit om man bara behövde springa, det är tusen grejer att sköta vid sidan av löpet.

Nåväl, vi har nu kommit till St George i Utah efter att ha färdats genom ett underbart bergslandskap. Många av bergen här i Utah lyser härligt röda, vägarna är kurviga och backiga och jag har passerat ett antal indianreservat. Rena glesbygden, "värre" än i Norrlands inland.

Gårdagens distans: 60 km

Keep on Running!

 

Så har det hänt igen. Polisen har stoppat mig på motorvägen men den här gången fick jag specialtillstånd att fortsätta. Man önskade mig till och med lycka till.

Det blir en liten kort rapport från vägen. Jag är just nu inne i Arizona, sitter på en fin golfrestaurang (Beaver Dam Lodge) och det är strax före lunchtid. För en timma sedan stoppades jag av polisen, dom varnade för vägarbetena längre fram (som jag kände till) och sa att jag inte heller här fick springa på Interstate . Jag fick visa passet,  dom ringde några samtal och jag fick klartecken.

- Vägen är din, det är bara att fortsätta till nästa exist. Men håll dig nu till old highway 91.

Det kommer jag att göra. Nu vänta rena bergsklättringen, jag ska höja mig 1 000 meter. Vid gränsen till Utah ska Jan stå med matfrån MacDonalds men det är inte så ohälsosamt som det låter, det vankas kycklingsallad.

Livet leker, keep on running!

 

Tur att vi inte hamnade här . . .

utan här. Vi är Mesquite, NV, en stad där det kryllar av riktigt usla men också fina motell. Staden har inte mindre än åtta golfbanor och är ett eldorado för "snowbirds", rika som flyr kylan i norr för några vårmånader i behaglig värme.

Frisersalonger är de bästa informationscentralerna. Idag när Jan klippte sig i staden Mesquite gjorde han ett riktigt "klipp". Tack vare informationen han fick inne på salongen kunde en katastrof undvikas.

Egentligen är det mer eller mindre dramatiskt varje dag under ett coast to coast. Alltid är det något oväntat som dyker upp och små problem kan bli oöverstigliga. På salongen fick Jan veta att det pågick vägarbeten på Interstate 15, bara en körbana var öppen över de många broarna som korsar Virgin River.

-Springer din bror där blir han ihjälklämd av långtradarna, sa frisören.

Rutten  för morgondagen har därför i all hast planerats om. Jag tvingas ta en omväg på cirka två mil för att nå St George i Utah. Istället för sex mil blir sträckan nu cirka åtta mil, dessutom ska jag klättra tusen höjdmeter. Det går naturligtvis inte. Vad göra? Jo, vi har bestämt att Jan kör mig de cirka två extramilen. Fusk? Nej, jag tycker inte det. Jag riskerar inte livet och etappen blir nu exakt lika lång som det var planerat, tyvärr dock backigare.

Dagens etapp 52 km.

Keep on running!

 

  

 

 

Jason Andreason på sin terränggående mc utanför macken i Glendale, Nevada. Observera pistolen i bältet.

Hästen är utbytt mot en fyrhjuling och salonen är en mack. Annars är det precis som i vilda västern. I det lilla samhället Glendale i Nevada bär de flesta skjutvapen.

Jag har precis avslutat dagens löpning och sitter på en stol utanför macken i Glendale. Folk kommer och går i en strid ström. Men är det inte något märkligt med människorna här? Är det vattenflaskor de bär runt midjan? Nej, det är ju skjutvapen!

Lite småskakis spiller jag ut mitt kaffe jag nyss köpt inne på macken. Jag morskar upp mig, börjar prata med en av  vapenbärarna, som visar sig ha norskt påbrå och heter Jason Andreason.

- Varför bär du pistol? frågar jag.

-Jag jagar, säger han först korthugget men blir sedan lite mer medelsam när han förstår att främligen är ofarlig.

Han berättar att pistolen har kaliber 9 mm och att han bär den för sin egen säkerhet. Han har dock aldrig behövt använda vapnet mot några människor, däremot skjuter han bland annat prärievarg, koyote. Efteråt får jag höra att den typen av jakt är olaglig.

-Får du gå in på macken med pistolen?

- Självklart. Och jag behöver inte dölja vapnet. Inget konstigt alls. Vi har liberala vapenlagar.

Sedan tycker han nog att jag blir för frågvis, gränslar hästen (mc:n) och drar iväg mot en av vattenhinkarna (pumparna). Sortin är stoartad- han stegrar hästen och försvinner iväg i vild galopp och lämnar efter sig ett  sand- och avgasmoln.

Efteråt kommer en av de anställda på macken fram till mig. Han har hört samtalet och berättar stolt att han minsann också har pistol. Den har han för tillfället gömt i bilen utanför, kvällstid har han alltid vapnet med inne på macken. Kunderna är inte alltid så pålitliga och det är problem med indianerna, dock inte alla, försäkrar han. Och så pekar han på en kille som just varit inne och köpt några öl.

-Han har en Magnum, säger han och på tonfallet förstår jag att det är något in i hästväg.

Plötsligt dyker en yngre kvinna upp men hon bär i alla fall ingen pistol. Men det gjorde hon visst! förstår jag senare. Hon jobbar också på macken och den anställde tycktes veta exakt vilka i samhället som har vapen.

En coast to coast-löpare som tvingats ge upp?

Landskapet jag springer i är trist, ökenlikt och trafiken på interstae 15 är ganska tät. Normalt skulle det vara helt ofarligt eftersom vägrenarna är mycket breda men under långa sträckor pågick vägarbeten varför jag ständigt tvingades rulla kärran vid sidan av vägen i lösgruset. Medvinden är mycket stark och det gäller att ha säkerhetslinan runt handleden så inte kärran sticker iväg.

Medvinden gör också att det blir väldigt varmt. Den starka vinden och den torra luften gör att avdunstningen från kroppen sker snabbt varför man inte märker att man svettas. Farligt, det gäller att se upp och dricka hela tiden.

MIn bror Jan som agerar följechaufför var idag ute och rullade lite på sina rullskridskor.

- Jag fick bromsa, annars skulle jag kommit upp i 60 km/timman och kunnat slå ihjäl mig.

Ja, farorna lurar över allt. Men ännu så länge har vi läget under kontroll, tror vi. Och några vapen har vi ännu inte behövt skaffa.

Dagens etapp: 45 km.

Keep on running!

 

Till och med på en herrtoalett på Mac Donalds ber amerikanen om ursäkt för sin existens. Inför den låsta dörren hördes ett "excuse me".

Svenskar och i synnerhet Stockholmare upplever jag som ganska buffliga. Här tycker jag det är mest tvärt om. Genomsnittsamerikanen i mindre städer och ute på landsbygden är artig, ja nästan försynt.

Det är "excuse me" hit och "excuse me" dit. Även när jag själv gjort något fel så ursäktar man sig. Idag var var det svårt att hålla sig för skratt. På en Mac Donaldsrestaurang mitt ute i öknen råkade jag trycka ner handraget till en stängd och låst  toalettdörr. Innanför dörren hördes:

-Excuse me. . .

Strax innan hade jag fumlat med en mugg iste och varit ytterst nära att skvätta ner en restauranggäst. Denne säger naturligtvis:

-Excuse me . . .

Jag har också börjat ursäkta mig och vara lite artigare än normalt. Det blir liksom lite trevligare då. Nej, Stockholmsfasonerna, vassa armbågar och stöddighet, går inte hem här. På det här området har vi svenskar en hel del att lära av andra nationer, inte minst USA.

Ett gäng spansktalande ungdomar sittande på sin sand buggy. Tyvärr kunde dom inte bjuda mig på en provtur ute i öknen eftersom de kört sönder kedjan. Däremot fick jag en iskall energidryck vilket jag återgäldade med att dela ut mina visitkort.

Löpningen går fortfarande väldigt lätt, delvis beroende på stark medvind. Idag var första dagen för Jan som följechaufför. Han lyckades över förväntan, såväl ta sig ut från ett brusande Las Vegas och dessutom hitta mig på avtald plats, en perifer mack invid motorvägen. Eftersom jag befinner mig i Nevada är det nu fritt fram att springa på Interstate men det behövdes inte idag och jag kunde vara nästa ensam på landsvägarna  norr om Las Vegas. Jan gillade hyrbilen och bäst av allt var nummerplåten:

- Det står Massachusetts på den. Då kan jag ursäkta mig med att jag är en utböling och kör lite osäkert.

En härlig vecka är över. Jag kan notera 35 mil och lite drygt 50 totalt i USA vilket innebär att mer än 10 procet av sträckan är avklarad. Skönt att jag inte behöver klämma till med ett "excuse me"!

Keep on running!

 

 

Jan, min bror, tar nu över över från Linda Feldman sysslan att köra följebilen genom Nevada och Utah. Bilden från flygplatsen i Las Vegas. Till och med här fanns det spelmaskiner.

Idag sprang jag in i storstaden Las Vegas och möttes av folkets jubel.  Jo, det var faktiskt några på nöjesgatan The Strip som jublade när de såg löparen och skylten med Coast to Coast.

Glädje utbröt också senare på kvällen när min bror Jan landade på Las Vegas flygplats. Imorgon tar han över som ny följebilschaufför. Ankomsten föregicks doch av viss dramatik- Jan lyckades förirra sig på flygplatsen och hans namn fick ropas ut i högtalarna.

Las Vegas är säkert en toppenstad för den nöjeslystne. Men kasinona och nöjestemplena intresserar mig inte det minsta. Fel man på fel plats, helt enkelt.  Nåväl, här ska vi ha vår bas under tre dagar. Så här i efterhand undrar jag om det var så klokt. Trottoarerna och gatorna formligen kokar med folk och bilar, dygnet runt. Själv lyckades jag förrirra mig in på ett  av dessa kasinon, trottoaren ledde rakt in i denna "helveteskula"!

Kokar gör jag också själv. Det är väldigt varmt och det går åt massor av vätska. Jag vet inte om det är värmen, den upplupna stämningen eller alkoholen som gör att många här går synnerligen lättklädda.

Är det det här som är The Strip i Las Vegas?

Dagens distans: 45 km.

Keep on running!

 

 

Ett glädjehopp vid delstatsskylten i den lilla kasinostaden Primm i Nevada. Det tog mig nio dagar och ca 45 mils löpning för att ta mig hit. Första delstaten firades med en "festmåltid" på Mac Donalds.

Jag är i Nevada! Solen skiner, det är 29 grader och det bildas en liten kö av nyfikna när den traditionella hoppbilden ska tas. Jag blir fotograferad framför delstatsskylten tillsammans med diverse beundrande amerikaner och mina visitkort har strykande åtgång.

Löpet går faktiskt på räls, det är ingen överdrift. Jag är skadefri, inga känningar i några artrosknän, jag följer exakt körschemat, jag är lycklig och löpformen är på topp. Hur länge ska denna "runners high" bestå? undrar jag lite oroligt.

Visst har jag haft lite problem med att inte få springa på motorväg i Kalifornien men nu är det fritt fram för motorvägslöpning i hela Nevada, Utah och Colorado. Jag gillar som ni förstår motorvägarna, dom betraktar jag som säkra.  Och det är ju längs dessa härligheterna ligger; motellen och alla matställen. Men när det finns alternativvägar kommer jag att välja dessa, som i morgon t ex då jag springer till Las Vegas.

Jag har aldrig varit i Nevada. Nevada, "The Silver State", är ju känt för sina kasinon. Som bonnläpp från Stockholm ser jag det som en helt galen värld, små kulisstäder i öknen med kasinon, tingel tangel och en massa mer eller mindre fattiga turister som gör sig av med sina surt förvärvade slantar. I Las Vegas kommer det att vara ännu galnare men publiken säkert betydligt rikare och "finare".

Kasinot försöker ge sken av "finhet" men publiken är snudd på trashankar. Bilden är smygtagen, det vimlar av vakter och övervakningskameror.

Jag har fått en viss inblick i kasinonas "underbara värld". Jag har tillbringat tre nätter på kasinohotellet Gold Strike Hotell & Gamling Hall i kulisstaden Jean, Nevada. Jag har kunnat ha hotellet som bas eftersom jag under några dagar haft min amerikanska kusin Linda Feldman som följebilschaufför.

Gold Strike lockar med stora, billiga rum samt bra och prisvärd mat i retaurangen- perfekt för en hungrig  långlöpare som dessutom sover med älskligen (joggingvagnen) på rummet. Jag får intrycket av en hård atmosfär: personalen är visserligen serviceinriktad men ser sliten ut och har bistra anletsdrag. Kan dom leva på sin lön? viskar jag till Linda, som i sin ungdom arbetade på ett kasino.

-Kanske, men många bor nog i enkla mobile homes, svarar hon.

I morgon blir det avlösning på följebilsfronten. I Las Vegas tar Jan över och Linda fortsätter mot Salt Lake City och Logan i Utah. Hon har gjort ett utmärkt jobb och har nästan varit som en mamma för mig. När min ankomst ikväll till hotellet blev lite sen blev hon orolig och åkte ut för att se om jag var kvar på motorvägen. Jordnötter, vatten, reservslangar, tandkräm, glass,  allt har undfängnats mig. Jag "varnade"  innan för att jobbet skulle bli tråkigt  men också hon verkar ha haft hur kul som helst.

Dagens distans: 61 km.

Keep on running!

 

Tidsbrist stoppade bloggandet igår. Allt dock, ok, följer schemat och väntas idag korsa gränsen till Nevada.

Gårdagens distans: 42 km.

Keep on running!