En bra dag men långt ifrån perfekt. Det var alldeles för fuktigt så löparbyxorna klibbade fast och det sved som eld på låren. Imorgon är det vaselin som gäller. Testade svettband på ena benet för att se om svetten fångades upp och inte rann ner i skon.

Hur ser en perfekt löpardag ut för mig här i Amerika? Det är lättare att beskriva en icke perfekt dag. För den där fullkomliga dagen har jag nog (ännu) inte fått uppleva!

Jag låter som majsbonden i Illinois, skörden väntades bli mycket bra men ännu hade han inte fått uppleva den perfekta skörden. Och så är det nog med min löpning också. Alltid är det några små förtretligheter som inträffar under en dag. Idag var det skavsår på låren, en liten felspringning här i Decatur och att lunchstoppet kom lite sent. Det skull bli en lätt dag, bara 37 km, men lätta dagar är sällan lätta. Ofta är det i stället så att när jag vet att det är en lång och svår etapp som väntar ställer man in sig på det och är mer effektiv.

Här några villkor för en perfekt dag:

* Idealdistansen är runt fem mil (men eftersom människan är lat säger jag aldrig nej till en 3-4-milare, 2 mil är dock för kort)

* Matstoppet bör komma efter 20-25 km och bäst är om det är en riktig restaurang, inte en bensinstation.

* Sol och medvind. Jag har haft mycket av den varan.

* Lite trafik och breda vägrenar. Har inget att klaga på hittills.

* Trevliga möten med människor längs vägen. Är extra svag för dem som vill be för mig.

* En bra intervju eller minreportage om något intressant kan förgylla dagen. Jag vill ju ha något mer att berätta för er än att jag tagit mig från punkt A till punkt B.

* Utrustning och tekniska prylar måste fungera. Punkteringar kan vara jobbiga (hade min senaste i Nebraska). Fasar för om dator eller gps skulle gå sönder.

* Motellet ska hålla ganska hög standard, ha bra wifi, gym och tvättmaskiner. Grannen får gärna heta McDonalds.

* Löpningen ska flyta på bra, helst under hela dagen men det har knappast förekommit .

* Jag ska nå motellet så tidigt som möjligt och innan det blivit mörkt. Att få några timmar över för sådant som inte har med löpning eller förberedelser inför morgondagen är höjden av lycka.

 Servetris på hjul. På Arnolds Fountain Service i Decatur rullade servetrisen ut med maten till väntande kunder i bil. Nostalgi!

Vad tror ni för speciellt händer imorgon?

Dagens distans: 40 km

Keep on running!

Plötsligt har räkneverket börjat snurra snabbare. Nu har jag sprungit 76 procent av den totala distansen.

Förklaringen är främst att Jan gjort en omräkning och kommit fram till att distansen nog inte är 500 mil utan 476. Fler justeringar kommer säkert att behöva göras. Jag går helt på uppgifterna från min gps på kärran. Det innebär att avstånden blir aningen längre än vad kartan visar eftersom allt irrande i städer, felspringningar och avstickar också ingår.

Det är inte särskilt varmt, cirka 20-25 grader, men jag svettas kopiöst och löparbyxorna blir plaskvåta. Risken för skavsår är överhängande. Jag har delvis löst problemet genom att klippa bort innerbyxan och också springa utan kalsonger.

Det är lummigt och vackert, ibland dyker små sjöar upp och det är ren ödebygd jag springer i.

Indiana ska vara en av de större delstaterna där man satsar på vindenergi. Det gillar ofta lantbrukarna som kan tjäna en hacka men lokalbefolkningen är i regel emot. Jag ser protestskyltar längs vägarna och hör att protesterna haft viss effekt; vindparkerna har inte blivit så stora som var tänkt från början och höjden på vindsnurrorna har också minskat.

I Plum Tree, Indiana har tiden stått stilla. Men nu blåser nya vindar, en jättesatsning på 1,5 miljarder kronor i en vindkraftspark planeras.

Dagens distans 49 km

Veckans distans: 357 km

Keep on running!

Criss klipper gräset två gånger i veckan på sin villatomt i Kokomo, Indiana. Grannen gör det tre gånger och dom har var sin maskin.

Det surrar alltid i villaträdgårdarna. Det är inte bin utan fyrhjuliga motorgräsklippare. Amerikanen i gemen har pippi på att klippa sin gräsmatta.

Jag har förundrats över detta ständiga klippande. Visst, gräsmattorna i USA är ofta väldigt fina men måste de klippas så ofta? Trots att gräset är kort kort ska maskinen ut på en runda. Idag bestämde jag mig för att utreda saken närmare.

Criss, en pensionerad änka i staden Kokomo, blev mitt intervjuoffer. Hon åkte runt på sin gröna John Deere av årsmodell 95 (grannen hade nyare maskin).

Varför klipper ni så ofta här i USA? frågade jag.

- Vi vill ha fint och det är särskilt viktigt när man som jag bor längs en större väg där alla ser gräsmattan. Och så är det roligt, ett tidsfördriv. Ormar trivs heller inte när gräset är kort.

Att grannar delar på en maskin förekommer knappt, enligt Criss. Hennes maskin från 1995 kostade cirka 3 000 dollar men hon fick den i present. Lite sugen verkar hon ändå vara på en ny maskin.

Handdrivna gräsklippare förekommer inte. Och alla med motor är sådana man sitter och åker runt på. Svenska Husqvarna är stora på marknaden i Nordamerika  och har en total marknadsandel på cirka 20 procent, då ingår också motorsågar och annat.

 Amerikanska villaträdgårdar består mest av en välskött gräsmatta, fruktträd och buskar förekommer knappt och man är också sparsmakad med blomsterrabatter. Istället smyckar man med den amerikanska flaggan, gipsfigurer (rådjur och trädgårdstomtar verkar vara favoriterna) och man lägger gärna ut gamla vagnshjul eller rostiga antika jordbruksredskap. Och skulle den älskade mattan drabbas av ogräs rycker man ut med giftsprutan. En statushöjare är en konstgjord damm, gärna med en fontän.

Och så dags för en ny bilfråga. Jag vill veta märke, modell och årtal på dessa två skönheter.

Dagens distans: 52 km

Keep on running!

Just nu skördas vete i Indiana och skörden blir mycket bra. Lantbrukaren heter Rick Wertz och är från Middlefork. Han berättar att han skulle tjäna mera om han odlade majs och sojabönor men vetet behöver han till de ega djuren. Skördaren är på 30 feet, de allra största på 40 feet.

Tidzoner, delstatsgränser, naturtyper, grödorna på fälten, dialekter, namnen på restaurangkedjorna med mera. Allt det där är tecken på att jag rör mig i tid och rum.

Märkligt nog har jag ganska dålig koll på hur jag förflyttat mig över denna väldeliga kontinent. Ibland känns det som om jag stampar på samma fläck. Det var egentligen först igår när jag såg en skylt med namnet Chicago och när jag passerade den sista tidszonen som jag verkligen insåg att målet är nära.

Det blir lätt så där när man inte använder papperskartor, då missar man överblicken, tittar bara på detaljkartor i gps och i dator. Ibland känns det också som om jag vore en robot och bara följde ett bestämt körschema. Orkar inte riktigt blicka framåt, tar en dag i sänder.

När folk får höra att jag sprungit från Los Angeles blir de flesta väldigt imponerade. Jag frågar då om de själva har känslan av att det är långt till Los Angelels, jag har den nämligen inte. Men när jag hör deras svar och ser deras minspel förstår jag att det nog är ganska långt ändå till LA (ca 350 mil).

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

Ett glädjehopp vid gränspassagen till Indiana trots att jag timman innan blivit av med min plånbok.

En Big breakfast meny med pannkakor på McDonalds är en bra start på dagen. Men det kändes som något var fel när jag idag lite jäktad lämnde Hoopeston, IL. Oron tilltog och efter 20 minuters löpning förstod jag att plånboken var borta.

Ska jag lyckas ta mig till Atlanten gäller det att ha stenkoll på alla grejer. Alla saker måste  ha sin bestämda plats i packningen. Ja, löpet bygger helt på rutiner. Det innebär t ex att plånboken efter anvädning alltid ska läggas tillbaka i ryggsäcken. Den rutinen bröt jag mot idag på McDonalds.

Märkligt nog blev jag inte särskkild skakad, passet hade jag dessbättre kvar. En vänlig man på en bilverkstad utanför Hoopeston ringde till restaurangen. Dom hade hittat plånboken!

Bobbie kom ut med plånboken till mig. Jag ville ge henne hittelön men hon tyckte jag behövde pengarna bättre! Hon borde bli årets medarbetare på McDonalds i Hoopeston och få en namnskylt uppsatt på väggen.

Kan gud ha ett finger med i spelet? Ja, det är nästan så att man blir smått religiös när jag vet att min nya Facebookvän, Cassie Jemilo, varje  dag ber för mig. Hur som helst, jag har hittills haft en oförskämd tur med det mesta.

Indiana är lummigt, lite kuperat och har inte lika många oändliga raksträckor som Illinois. Väg 26 mellan Hoopeston och Lafayette var bitvis mycket vacker och trafiken var gles.

Det är mycket bra löpvädder- ganska "kallt" (drygt 20 grader) och medvind. Löpningen till Lafayette blev ändå tuff, enda möjliga matstoppet var först efter 38 km. Sedan gjorde jag en fatal felspringning i stan. Tyvärr har distanserna blivit för långa de senaste dagarna och morgondagen är också lång. Men det är motellens placeringar som styr. Ännu så länge har det gått bra men risken finns att jag kör slut på mig.

Alla har väl förstått vid det här laget att jag springer mot New York, inte mot Myrtle Beach, South Carolina. Tyvärr finns den felaktiga uppgiften kvar på bloggen eftersom jag inte lyckats få kontakt med webmaster. En ändring av räkneverket är också på gång. Jag ligger nog lite bättre till än vad procentsiffran över totalt sprungna km visar.

Så dagens fråga:

Hur kunde plånboken passerade gränsen till Indiana en timma före mig?

Dagens distans 73 km

Keep on running!

Carol Hicks, 61 år från Hoopeston i Illinois, arbetar som korrespondent för Danville, IL Commercial-News, en sexdagarstidning, Hon intervjuade mig längs vägen och sedan intervjuade jag henne.

Villkoren för landsortsjournalister i USA är tuffa. De är ofta  dåligt betalda, dåligt utbildade, jobbar på små och tynande tidningar och arbetar under en betydligt svagare offentlighetsprincip än den svenska. Jag har träffat en av dessa tusentals "barfotajournalister".

På en avtagsväg vid en majsåker utanför Hoopeston (5 000 invånare) står en bil parkerad, ut kliver en kvinna och fotograferar mig. Det är Hoopestons korrespondent för lokaltidningen i Danville fyra mil söder ut. Jag var förvarnad om intervjun och hade nu i bakhuvudet att ta reda på mera om lokaljournalisternas arbetsvillkor.

De här outbildade journalisterna, "barfotajournalister", som jag ofta stöter på längs vägarna,  behöver inte vara "sämre" än våra utbildade reportrar med sina hårda, tuffa frågor. Carol Hicks, som kvinnan hette, hade egentligen en fantastisk intervjuteknik. Hon lyssnade men ställde inte så många frågor och jag fick förtroende för henne.

Efter att hon avslutat intervjun, som gjordes med penna, anteckningsbok och en enkel kamera, frågade jag vad hon tjänade.

-Jag är inte anställd utan är korrespondent. De behöver mig egentligen inte men jag kan lämna tre artiklar i månaden och jag får 45 dollar för varje och så skriver jag lite om skolfrågor. Kameran är min privata och någon ersättning för bilen får jag inte men jag trivs jättebra.

Hon jobbar annars som sekreterare på Chamber of Commerce. Journalistik har hon ägnat sig åt under de senaste tio åren, bl a på konkurrenttidningen Chronicle. Hon är så långt ifrån ett skjutjärn man kan komma.

-Nej, jag söker inte precis efter skandaler i stan. Skulle jag få nys om något sådant skickar dom en annan reporter från huvudredaktionen.

Amerikansk press liksom engelsk publicerar namn och bild på småbrottslingar. Carol, som är van vid detta, har inte reflekterat så mycket över saken, men inser att många kan bli lidande. Då säger min bordgranne:

-Om jag är affärsägare vill jag självklart veta om mina anställda eller kunder är brottslingar.

Se så olika syn man kan ha på samma sak, i USA går affärsnyttan före integriteten. Jag frågar Carol om hon utnyttjar offentlighetsprincipen (t ex att läsa allmänna handlingar på stadshuset). Denna urgamla princip är mycket stark i Sverige, finns också i USA men är där svagare. Carol verkade ha dålig kläm på det där med att få ut handlingar från kommunen.

Ofta när landsortsjournalister i USA tar bilder är det en, högst två avtryckningar som gäller. Hur bilden blir verkar inte vara så viktigt. Däremot tycker jag att alla artiklar om mig i sak varit korrekta. Just under detta coast to coast har jag dock legat oerhört lågt med all publicitet, nästan som Rune Larsson gjorde.

I Hoopeston, stan med smeknamnet "Sweetcorn Capital of the World men numera utan majsfabrik efter nedläggning för tio år sedan, blev jag väl mottagen. Valarie Paulson, chefen för Chamber of Commerce bjöd på välkomstmiddag.

Dagens distans 61 km.

Keep on running!

Randy Vaughan odlar majs och sojabönor, grödor som används för energiproduktion,

Skörden av majs och sojabönor i Illinois blir mycket bra i år.

-Men ännu har jag inte fått uppleva en perfekt skörd, säger småjordbrukaren Randy Vaughan och låter ett tag som en typisk svensk bonde.

Illinois är efter Iowa den största majsproducenten i USA. Att skörden av såväl majs som sojaböner blir rekordstor har två orsaker: bra väderförhållanden med mycket regn och att större arealer har odlats upp.

Jag stannar till vid Randys gård för att be om påfyllning av vattenflaskorna. Fast det är egentligen ett svepskäl, vattnet skulle nog räcka. Vad jag hoppas på är i stället att få intervjua en majsbonde. Först kommer frun ut från huset, glad och öppen som de flesta. Och ute från fälten kommer sedan Randy på traktorn och vi sätter oss i skuggan på några trädgårdsstolar.

-Det här är en liten släktgård, 260 acres, och har inte utvidgats mycket sedan starten 1905. Då fick första genertionen köpa marken för 250 dollar per acre, idag kostar en acre 10 000 dollar. Men det mesta är inflation. Idag producerar gården dock fyra gånger mera, säger han.

Han är 60 år och tänker hålla på så länge han orkar. Barnen, alla flickor, har inget intresse att ta över och inte heller deras män. Att vara lantbrukare är också att vara ekonom och förutspå råvarupriserna, ungefär som en aktiespekulant.

-Men aktiemarknaden är mer volatil. Jag använder mig bland annat av optioner. Går priset ner tjänar jag på det. Det hela är rätt komplicerat och inte ens min fru förstår hur det fungerar.

Majs ger den största förtjänsten. Det var president Georg Bush som skapade en enorm efterfrågan eftersom han ville att majs skulle användas för etanolproduktion (av sojabönorna gör man bl a diesel). Bensinen i USA är utblandad med etanol, som mest 10-15 procent.

På frågan om det vettiga med att odla majs för tillverkning av etanol och djurfoder får jag inget riktigt svar. Randy är starkt för marknadsekonomi, förstår jag.

Det blev en lång och krävande löpdag, längre än tänkt eftersom jag gav mig ut på jakt efter nya batterier till min gps. Men Bloomingtons två specialbutiker för batterier (finns sådana i Stockholm?) hade dock inte denna typ av batterier. Stor besvikelse. Men det löste sig till sist ändå. Jag fick mina reservbatterier renogjorda och minst et tav dem började fungera igen.

Dagens hjälte. Jason Scott, Heyworth, IL i butiken Interstate Battery i Bloomington fixade till mina batterier så de fungerar igen.

Dagens distans: 65 km

Keep on running!

Vackra småvägar. Illinois är inte bara oändliga raksträckor med majs- och sojabönsfält.

Varför är alla så snälla mot mig just i Illinois? Här överträffar hjälpsamheten till och med den jag mötte bland mormonerna i Utha på förra coast to coast. Jag förstår ingenting.

Penninggåvorna fortsätter. Folk kör ut dricka till mig. Uppmuntrande biltutningar. Folk fixar boende till mig. Man ber för mig. Plötsligt händer allt. Varför? Ser jag så hjälpbehövande ut? Det är bara tacka och ta emot så länge det varar. Det märkliga är att jag aldrig ber om något men jag får allt. Idag var jag också lite "snäll" och kunde bjuda någon på lunch.

Rudy Litwiller, 23 år, körde ut sportdryck till mig och passade också på att springa med mig. Efteråt skänkte han mig sin svettiga löpartröja!

Många trevliga bekantskaper gjordes idag. Rudy från Hopedale (bilden ovan) var en sådan. Han har precis blivit klar med sin utbildning till sjukskötare och söker nu jobb i närområdet. Chanserna är goda och efter att ha pratat med honom i över en timma skulle jag anställa honom direkt. Hans miljöengagemang gjorde mig också glad och fick mig att tro att den unga generationen amerikaner inte är de miljöbusar som vi ofta förknippar Amerika med.

-Vi slösar bort vår fina åkermark här i Illinois genom att göra etanol på stor del av den majs och sojaböner vi odlar. Och kolkraftverken gillar jag heller inte, sa han och tog hem min urdruckna plastflaskor för att lämna till återvinning.

Jag har haft problem med att fixa motelrum i Hoopeston, som jag snart kommer till. Jag nämde detta i förbigående till min nya Facebookvän Cassie Jemilo och vips ordnade hon fram ett rum till mig. "Gud hör bön", höll jag på att säga.

När jag passerade det lilla samhället Mackinav såg jag en gammal Volvo Amazon med svenska flaggor på sidan och en sliten S-skylt bak. Vad var detta? Jag lyckades spåra upp ägaren och fick veta allt om bilens historia.

Bo Danenberger med sin automatväxlade Amazon S som han ägt i tio år. Bo är pensionär och har som hobby att renovera europeiska bilar men Amazonen var inte värd att renovera, ansåg han.

Då kommer jag osökt in på dagens bilfråga:

Vad är det för årsmodell på Amazonen?

Keep on running!