Kommentarer på Dag 71: Barfotajournalister
Carol Hicks, 61 år från Hoopeston i Illinois, arbetar som korrespondent för Danville, IL Commercial-News, en sexdagarstidning, Hon intervjuade mig längs vägen och sedan intervjuade jag henne.
Villkoren för landsortsjournalister i USA är tuffa. De är ofta dåligt betalda, dåligt utbildade, jobbar på små och tynande tidningar och arbetar under en betydligt svagare offentlighetsprincip än den svenska. Jag har träffat en av dessa tusentals "barfotajournalister".
På en avtagsväg vid en majsåker utanför Hoopeston (5 000 invånare) står en bil parkerad, ut kliver en kvinna och fotograferar mig. Det är Hoopestons korrespondent för lokaltidningen i Danville fyra mil söder ut. Jag var förvarnad om intervjun och hade nu i bakhuvudet att ta reda på mera om lokaljournalisternas arbetsvillkor.
De här outbildade journalisterna, "barfotajournalister", som jag ofta stöter på längs vägarna, behöver inte vara "sämre" än våra utbildade reportrar med sina hårda, tuffa frågor. Carol Hicks, som kvinnan hette, hade egentligen en fantastisk intervjuteknik. Hon lyssnade men ställde inte så många frågor och jag fick förtroende för henne.
Efter att hon avslutat intervjun, som gjordes med penna, anteckningsbok och en enkel kamera, frågade jag vad hon tjänade.
-Jag är inte anställd utan är korrespondent. De behöver mig egentligen inte men jag kan lämna tre artiklar i månaden och jag får 45 dollar för varje och så skriver jag lite om skolfrågor. Kameran är min privata och någon ersättning för bilen får jag inte men jag trivs jättebra.
Hon jobbar annars som sekreterare på Chamber of Commerce. Journalistik har hon ägnat sig åt under de senaste tio åren, bl a på konkurrenttidningen Chronicle. Hon är så långt ifrån ett skjutjärn man kan komma.
-Nej, jag söker inte precis efter skandaler i stan. Skulle jag få nys om något sådant skickar dom en annan reporter från huvudredaktionen.
Amerikansk press liksom engelsk publicerar namn och bild på småbrottslingar. Carol, som är van vid detta, har inte reflekterat så mycket över saken, men inser att många kan bli lidande. Då säger min bordgranne:
-Om jag är affärsägare vill jag självklart veta om mina anställda eller kunder är brottslingar.
Se så olika syn man kan ha på samma sak, i USA går affärsnyttan före integriteten. Jag frågar Carol om hon utnyttjar offentlighetsprincipen (t ex att läsa allmänna handlingar på stadshuset). Denna urgamla princip är mycket stark i Sverige, finns också i USA men är där svagare. Carol verkade ha dålig kläm på det där med att få ut handlingar från kommunen.
Ofta när landsortsjournalister i USA tar bilder är det en, högst två avtryckningar som gäller. Hur bilden blir verkar inte vara så viktigt. Däremot tycker jag att alla artiklar om mig i sak varit korrekta. Just under detta coast to coast har jag dock legat oerhört lågt med all publicitet, nästan som Rune Larsson gjorde.
I Hoopeston, stan med smeknamnet "Sweetcorn Capital of the World men numera utan majsfabrik efter nedläggning för tio år sedan, blev jag väl mottagen. Valarie Paulson, chefen för Chamber of Commerce bjöd på välkomstmiddag.
Dagens distans 61 km.
Keep on running!
Kändes denna post intressant och värd att kommentera går det bra här
#1 Sven - 2014-07-03 10:55:46
Ett lysande exempel på svensk journalistik är väl detta. De är livrädda för att stöta sig med vissa folkgrupper:
I början av veckan kunde man på polisens hemsida läsa att "ett tiotal romer dök upp på en lastkaj för Toys R Us och började öppna och leta igenom kartonger och att en anställd fick ett knytnävsslag i ansiktet när han kom på förövarna". I GP nämndes inte ordet romer och att det bara hade blivit "ett bråk" på lastkajen.
Hur hade en tidning i USA skrivit om händelsen?
#2 ed. - 2014-07-03 14:03:45
@Sven
Det du skriver är obehagligt och skulle aldrig tillåtas i USA. Exempelvis använder man aldrig N-ordet som det ibland görs i Sverige.
Sunesons blogg är helt fel forum för ditt inlägg. Håll dig till flashback i fortsättningen.
#3 Axel - 2014-07-03 15:53:03
Det stämmer inte ed.
Man är betydligt mer öppna med att nämna etnicitet i USA, och i ex. skolväsendet måste alla fylla i sin etnicitet i olika dokument.
N-ordet används inte, men istället används B-ordet.
#4 ed. - 2014-07-03 17:59:11
@Axel
Det är en sak att man nämner sin etnicitet inom tex skolväsendet, vilket används bla för positiv särbehandling. Det är en helt annan sak att vid kriminella handlingar ange vilken etnisk grupp brottslingen tillhör, ty det skulle vara att skuldbelägga alla med den etniciteten.
Med detta är diskussionen avslutad för min del, ty det här är helt fel forum för sådana frågor.
#5 Axel - 2014-07-03 18:54:26
Det görs även i samband med brottslighet.
#6 Björn - 2014-07-04 08:18:02
Intressant att det startade en pressetisk diskussion här på bloggen. Visst kan svenska tidningar publicera etnicitet och även namnge brottslingar. Men skillnaden är att om man ska skriva att någon t ex är rom måste det ha betydelse i sammanhanget, det skulle t ex kunna vara ett bråk mellan två romska grupperingar eller att en romsk tiggare blivit misshandlad. Kändisar och grova brottslingar får också räkna med att bli namngivna i svenska tidningar. De pressetiska reglerna har i stort sett varit oförändrade under de senaste 30 åren jag jobbade som journalist. Själv har jag i ytterst få fall angett från vilket land brottslingen kommer, än mindre satt ut namnet. Men många skattefifflande direktörer har jag hängt ut trits att det inte varit något brott enligt brottsbalken.
Kommentarer är inaktiverade för så gamla inlägg