Friskis & Svettis nya gym i Abrahamsberg har en löparbana mitt bland redskapen. Jag såg ingen springa här.

I gymbranschen duggar konkurserna tätt. Samtidigt öppnas många nya gym och idag slog Friskis & Svettis upp portarna till en ny stort träningsanläggning i Abrahamsberg i Bromma. Jag var en av premiärbesökarna.

Ljudnivån är hög, det ekar i lokalerna. Kanske är det för att alla redskapen ännu inte kommit på plats? Det är i alla fall vad en av hantverkarna vill få mig att tro. Överallt virrar en massa människor runt- under öppningsveckan är det gratis och många skolungdomar, även sådana som är alldeles för unga för att få vara här, har sökt sig hit.

Omklädningsrummet verkar underdimensionerat, i alla fall herrarnas Det finns knappt någon plats att sitta på och det är trångt trots att det inte är särskilt mycket folk här inne. Duschar och bastu håller dock Friskisklass, det vill säga toppkvalitet.

En smal och brant trätrappa leder ner till plan två där bland annat löpbanden finns. Just dessa har jag stora förväntningar på. Igår var jag nämligen på ett annat nyöppnat gym, Friskis & Svettis i Täby Kyrkby. Där hade man senaste tekniken, band med vidoskärmar som simulerade att man sprringer utomhus på vägar i vackra miljöer. Skulle även detta gym ha sådana löpband? Nej tyvärr men banden hade styrspakar för att reglera hastighet och lutning. Det är bra, då slipper man fumla  på en monitor för att ändra hastighet under intervallträningen.

Men varför hade banden placerats i ett mörkt hörn längst in i lokalen och inte framför fönstren? Tyngdlyftarna och löparna borde byta plats, tycker jag. Och för att ta sig till det innersta bandet var man tvungen att passera de andra, bökigt och trångt. Dessutom uppfattade jag ljudet bakom mig från en spinnglokal som störande.

Nej, Abrahamsberg komme nog inte att få så många besök av mig framöver. Annars besöker jag ett Friskis & Svettis varje dag, jag har sprungit till samtliga i Stockholm och intrycket är över lag mycket positivt- stora, ljusa och fräscha gym och pricken över i är att alla har bastu. Pensionärsrabatten är heller inte att förakta, att kunna träna dagtid ett helt år för bara 1 600 kronor är fantastiskt.

Annars undrar jag hur alla dessa gym kan bära sig. Snart måste väl marknanden vara mättad? Inte ens Friskis & Svettis är immun mot de ekonomiska krafterna, i år gick deras stora anläggning i Växjö i konkurs och massa smågym läggs ner på löpande band.

Men F&S verkar ännu ha hälsan i behåll. Bara i Stockholm har man 85 000 medlemmar och riksföreningen, där 157 föreningar ingår, har nära 600 000 medlemmar. Det gör F&S till Sveriges största idrottsförening. Jag gissar att närliggande Brommagymnasterna med sitt gym Bromma Träningscenter lär få det svettigt i konkurrensen  framöver.

Keep on running!

Kvinnorna presterar allt bättre på långdistans. Övre bilden från Tjejmilen. Nedan några av Sveriges bästa kvinnliga veteraner; Karin Schön, IF Kville samt Bibbi Lind och Jaana Jobe, båda Solvikingarna.

Huka er gubbar, kvinnorna är snart ifatt er! Männens tider på långdistans har i stort sett stått stilla de senaste tio åren medan kvinnornas blivit allt bättre.

Jag har under många år gjort åldersindelad statistik på de bästa veteranernas prestationer på maraton och halvmaraton (personer 35 år eller äldre). Vad gäller maraton kan dessa slutsatser dras när tiobästalistorna sammanställs:

* Den kvinnliga veteraneliten har generellt blivit cirka tio minuter snabbare under den senaste tioårsperioden, alltså ungefär en minut bättre per år. Motsvarande förbättring för männen är närmast försumbar.

* Män under 35 år har till och med blivit några minuter långsammare och det är egentligen bara i klasserna M35, M40 och M50 man kan tala om någon påtaglig förbättring (cirka 5 minuter under tioårsperioden).

* Kvinnorna däremot har blivit bättre i samtliga åldersklaser, särskilt i K50 med en genomsnittlig förbättring med hela 13 minuter, altså mer än en minut per år. 

* 2014 var året då kvinnorna la in en spurt - tiderna i flera åldersklasser blev då  5-10 minuter bättre jämfört med 2013. Då har eventuella extremresultat räknats bort eftersom  medianvärden används.

Gäller då den här utvecklingen även för vanliga motionärer? Ja, men inte lika påtagligt, Tittar man t ex på resultaten från Stockholm Marathon visar det sig att skillnanden mellan männens och kvinnornas tider under 2005-2009 var cirka 40 minuter till männens favör men att avståndet krympt till ca 35 minuter för perioden 2010-2014. Då har jag utgått från tiderna för den mittersta löparen respektive år. Men ifjol skiljde det bara 26 minuter så även de kvinnliga motionärerna ligger i omkörningsfil.

Tittar man på veteraneliten skiljer det bara 15 minuter mellan könen i t ex 50-årsklassen. Under tioårsperioden var mediantiden för männen 2 timmar och 54 minuter, för kvinnorna 3 timmar och 9 minuter. Kika gärna på mina tiobästalistor (under statistik), de har nyligen daterats upp och många ändringar har gjorts.

Frågan alla ställer sig är: Kommer kvinnorna någonsin ikapp männen?

Själv tror jag inte det. Men avståndet kommer säkert att fortsätta att  krympa. Vad är din uppfattning?

Keep on running?

De fem första löparna i M60 där jag var den långsammaste. Till höger om mig i bild fyran Roland Jansson, Uppsala LK, tvåan Bengt Isgård, IF Linnéa, trean Leif Andersson, Borlänge LK och ettan Alex Bonn, Vallentuna FK.

Jag trodde jag var i någorlunda form. Men redan kort efter start togs jag ur den villfarelsen. I dagens Bore Cup, 7,5 km i Björklinge, fick jag inte ens spela tredjefiolen.

Nej, det var inte min dag. Femma av totalt nio löpare i M60 och en tid på 35.09 var sämre än väntat Det skiljde hela 3,5 minuter mellan mig och ettan, klubbkompisen Alex Bonn. Här kan vi tala om utklassning.

Vi hade i alla fall tur med vädret. Vi slapp stormen "Egon" och snöovädret och fick springa på inte alltför isiga gator. Och så vann jag ett halvt kilo kaffe på nummerlappen.

Nej, det är bara att bita ihop och komma igen till tredje och näst sista deltävlingen i Gävle om en månad. Då är distansen 10 km vilket är lite bättre än 7,5 km. Just nu ligger jag trea i sammandraget i M60 och jag får vara glad om jag kan bita mig fast där. Vallentuna FK lag 1 leder lagtävlingen.

Keep on running!

2014 blev mängdmässigt mitt näst bästa år med 876 mil. Snittet för de 33 år jag varit löpare ligger på 475 mil per år eller 9,1 mil per vecka. Klicka på bilden för större storlek!

Den som tränar många mil i veckan brukar bli bra. Men bara en massa mil i lugnt tempo räcker inte, i så fall hade jag kanske toppat i min åldersklass på maraton och halvmaraton under de senaste tio åren.

Jag är en mängdgubbe, ju fler mil desto bättre. Men det är först på äldre dar jag ökat mängden kraftigt samtidigt som mina konkurrenter springer mindre. Det har naturligtvis gett resultat; jag har legat högt på rankinglistorna under senare år, ifjol tvåa i M65 på maraton. Nöjd? Ja, men 65-årsklassen 2014 uppvisade inga särskilt märkvärdiga resultat, klassen var betydligt bättre för ett par år sedan.

Årets längsta löpning skedde i USA den 30 maj. Efter 79 km nådde jag motellet sent på kvällen i hålan Kenesbury (CO) efter flera punkteringar, feslpringningar och ösregn. Till och med polisen var smått imponerad och tog emot mitt visitkort.

Det är svårt att veta men jag gissar att det är få i min ålder som springer lika mycket. När jag ser hur mycket, eller rättare sagt hur lite, den svenska långdistanseliten springer förvånas jag. Däremot förvånas jag inte över deras relativt skrala resultat. De borde helt klart öka mängden för att förbätrra sig, 15-milaveckor som jag ibland springer, duger inte.

Till skillnad från eliten tränar jag nästan bara långsam distanslöpning, long slow distance (LSD). Dubbelpass har jag nästan helt slutat med sedan jag blev pensionär. Jag "vet" hur jag ska kunna lyfta mig en nivå men ids inte. Självklart ska jag köra mycket mera kvalitetsträning, det är vad mina konkurrenter gör. Men det har aldrig riktigt lockat mig, jag klarar inte av att pina mig. Dessutom skulle skaderisken öka. Nej, jag är mer en upplevelselöpare- ger mig ut på rundor för att se något, inte för att primärt träna. Ändå är tävlingarna viktiga men det andra är viktigare.

Jag hade i år gärna gjort ett femte löp över USA men tyvärr passar det inte med annan planering i familjen. Några långlöp ska det väl ändå bli under 2015, min bror Jan och jag planerar till våren att springa längs floden Rehn i Tyskland. Och jag skulle gärna vilja springa några veckor i USA, t ex korsa någon delstat. Och för första gången på länge har jag avgivet ett nyårslöfte; att springa (minst 2 km) under årets alla dagar. Kanske lite oklokt och svårt att hålla . . .

Keep on running!

Glada miner i Vallentunas Nyårslopp med rekorddeltagande. Stora bilden Esteban Banza, småbilderna Cecilia Bildt Sandgren och Susanne Holmberg, Rånäs 4H. 217 bilder på löpare i de olika klasserna (ej barnloppet) hittar du här: http://bilder.suneson.se/#!home Och här är resultaten: http://www2.idrottonline.se/VallentunaFIK-Friidrott/  Själv sprang jag inte utan var funktionär längs banan. GOTT NYTT ÅR!

Keep on running!

Morfar tillsammans med mina bröder Jan och Ragnar på en fiskebåt på väg ut till Brännö i Göteborgs skärgård där min mammas fastrar hade ett sommarställe. Bilden är tagen 1947 och morfar är 68 år.

Det är inte bara det röda håret jag har gemensamt med min morfar Carl Grevillius. Jag kom också att dela idrottsintresset med honom. Men att han för över 100 år sedan ägnade sig åt långdistanslöpning kommer som en sensation.

Några år innan min mamma gick bort gav hon mig en påse med diverse idrottspriser, ordnar och plaketter, som tillhört hennes pappa Carl Grevillius. Tanken var att jag skulle gå till ett antikvariat i Stockholm och få sakerna värderade. Men påsen glömdes bort i 30 år och det är först i julhelgen jag nu tittat närmare på samlingen.

Min morfar var född 1879 och och dog 1972, 93 år gammal. Han var yrkesofficer och slutade sin militäriska bana som överstelöjtnant. Jag minns morfar som en rakryggad person, både bildlikt och bokstavligt. Han verkade lite sträng, rökte cigarr och hans hår var stubbat, rött i början och mot slutet grått. Han var barnkär berättar en av mina kusiner men själv vågade jag aldrig sitta i hans knä när familjen firade jularna på Burgårdsgatan i Göteborg.

Jag visste att han var en baddare på fäktning och pistol och tagit många medaljer, bland annat SM i florett 1922. Senare när jag flyttat till Stockholm förstod jag också att morfar tjänstgjort på Kungliga Krigsskolan Karlberg där min mammas syster Inga föddes 1910. Morfar var idrottslärare på Karlberg, världens äldsta krigsskola i sitt slag, som bara ligger ett stenkast ifrån där jag själv bor. Jag är ibland och tränar i Karlbergsparken och det var alltså här morfar var och sprang och exicerade 100 år före mig. Tanken svindlar. Tänk om man hade fått ta en joggingtur med morfar!

Att det inte bara var rena militärgrenar han praktiserade i förstår jag när jag går igenom medaljsamlingen. Jag hittar också några löparmedaljer, tyvärr icke daterade men troligtvis från 1910-talet och Karlbergstiden.

Morfars löparplaketter från Kungliga Krigsskolan. Den första gäller 400 meter, den andra 1 000 meter och den tredje 10 000 meter. Bak på den senare står tiden ingraverad; 48 1/2 minut. Klicka på bilden för större storlek!

10 000-metersmedaljen är den klart intressantaste för mig. Tiden, 48,5 minuter, är absolut ingen topptid. Jag skulle slå den tiden ganska lätt idag. Men ändå, att han sprang så långt för över 100 år sedan förvånar. Var ägde loppet rum och under vilka omständigheter? Tyvärr får jag nog aldrig veta. Men grattis morfar, du imponerar!

Keep on running!

Ett tappert gäng på 148 personer startade 08.30 från Slussen för att springa Årets Sista Långpass, ett årligt återkommande arrangemang ordnat av Peter och Ulla Lembke & Co. Gissningsvis sprang knappt hälften fulla distansen, 60 km.

I USA brukar en 6-milare inte vara några problem. Men i svensk vinterkyla blev idag distansen nästan övermäktig, särskilt när julmusten i ryggsäckens slang frös  till is.

Håller jag på att tackla av? 2014 års "Årets Sista Långpass" var mitt fjärde och det klart tuffaste av de alla. Ifjol sprang jag de sex milen på 6 timmar och 39 minuter (brutto) men i år tog det mig hela 7 timmar och 22 minuter. Allt kan inte skyllas på kylan, som mest minus åtta grader. Och inte heller dumheten i början att försöka ligga i snabbaste fartgruppen. Nej, det var inte min dag i dag men jag tog mig ändå i mål trots att jag efter 24 km övervägde att ta pendeltåget hem från Sollentuna.

Det var en stapplande gubbe som i mörkret anlände 16.10 till Slussen. Tur att mörkret dolde det mesta för det var nog ingen vacker syn. På tunnelbanan hem vinglade jag som en berusad. Dagens höjdpunkt var att efteråt få lägga sig i ett varmt bad.  Årets Sista långpass blev säkert just årets sista långpass. Men kanske efter en vederkvickande sömn beger jag mig ut i morgon på ett nytt löppass fast då ska jag inte som idag bränna 4 068 kalorier.

 Vid julkrubban i Sätra prästgård brukar jag alltid stanna till. Väldigt trevligt!

Med eldsjälar blir allt mycket trevligare. Det var åttonde året i följd paret Peter och Ulla Lembke ordnade detta gemensamhetslöp, gratis dessutom,  för Stockholms ultrarävar och vanliga motionärer som vill spänna sin båge. Med nätet och Facebook, Funbeat och allt vad det heter går det lätt att trumma ihop en stor trupp. Ett toppenarrangemang! Bara ett litet önskemål; kanske kunde man ändra bansträckningen något till nästa år?

Här banan vi sprang: http://www.gpsies.com/map.do?fileId=lmvpihwgszprsxpb

Dagens hjältar, Annica och Ulla. De stod tappert och väntade i kylan på snoriga och törstiga löpare. I bakluckan på bilen fanns allehanda godsaker, inte minst skumtomtar.

Värdelösa handvärmare. Dessa fiifiga och återanvändbara "hand warmers" skulle ge värme "upp till 60 minuter" men höll bara värmen ca 15 minuter och förvandlades sedan till en hård massa. Skräp!

Keep on running!

Hela joggingkärran full med ved. Nu är det kallt och kalkelugnarna hemma är glödheta. I byggsäckarna på gatorna i kvarteren hämtar jag prima ved. Det finns inget mer praktiskt än en joggingkärra att transportera hem den i. Gratis ved och motion på köpet!

Keep on running!