Micah Parrish på Dusty Trails Café i Point of Rocks erbjöd mig husrum och en Steve. Plötsligt var dagen räddad!

Det finns en lösning på alla problem. Det är vad jag lärt mig efter alla coast to coast. Idag när det var väldigt deppigt dök plötsligt en lösning upp.

Nej, jag behövde inte campa. Tur var väl det för det är ganska kallt nu (11 grader), blåsigt och regnskurar. När jag kom till bensinstationen i  Point of Rocks efter 42  km löstes plötsligt mitt motellproblem. Stationen hade byggts ut sedan jag var här för fyra år sedan, fått en restaurang.

Ägaren, Micahael Parrisch med flickvän Lilian Palmer (journalist på Green River Star newspaper) förbaramde sig över mig, öppnade sitt hem och erbjöd mig en sängplats. Dessutom kommer han i morgon att köra ut mig till den plats där jag avslutade dagens löpning.

Imorgon när jag kommer till Wamsutter har jag heller inget motell. Spännande, men det löser sig säkert.

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Rena lyxboendet jämfört med vad som väntar mig under lördagen och söndagen. Bilden från Green River, WY. Stan har 12 000 invånare, lever till stor del på gruvnäringen och här finns mycket slumbebyggelse.

Jag tvingas campa två nätter i rad. Lyckades inte med en Steve i Rock Springs och nyss fick jag beskedet att det enda motellet i Wamsutter är fullbelagt på söndag.

Känns lite olustigt. Jag har ingen vana vid camping och har rätt dålig utrustning. Dessbättre ska det inte bli så kallt nattetid.

Målet idag är en Rest Area (Bitter Creek) längs I80, 65 km från Rockn Springs. Jag kollade vad det skulle kosta om en taxi åkte ut och hämtade mig och nästa dag körde mig tillbaka. Den tur- och returresa skulle kosta 258 dollar, alltså över 2 000 kronor. Tänk vad man kan spara pengar på att campa!

Osäkert om det blir någon rapport från mig på söndag.

Keep on running!

Tyvärr ett kortfattat blogginlägg på grund av dålig internetanslutning och att min hemsida legat nere. Allt dock väl. Har idag nått Rock Springs.

Morgondagen oviss. Tanken var att fixa en Steve men det har jag inte lyckats med. Därför pekar det mesta på att jag för första gången tvingas sova ute. Dock ingen fara, är i mitt livs form.

Passar på att lägga ut Jans senaste video, som han klippt ihop hemma i Sverige. Den handlar om mina frukostvanor. Smaklig spis!

https://www.youtube.com/watch?v=06Jrpz-m71k&feature=youtu.be

Dagens distans: 62 km

Keep on running!

Little America är ett trevligt och stort truck stop mitt ute i ingenstans. Motelldelen är uppbyggd som en liten stad med en kyrka. Här har jag varit två gånger tidigare, tyvärr hade den fina restaurangen bytts ut mot ett café med bara hamburgermat.

Tänk om det vore så enkelt som att bara springa fem mil varje dag. Allt annat kring löpet tar tid och kraft, t ex datastrul.

Ja, dataproblmenen var allvarligare än vad jag skrev om igår . De riskerade faktiskt att stjälpa hela löpet. Utan en fungerande dator går det inte (i alla fall inte för mig). Önskar att jag som Rune Larsson kunde springa fri som fågeln, boka motellen på plats och om det inte fanns något ledigt rum bara springa vidare till nästa motell eller resa mitt tält. Nej, jag är alldeles bekväm av mig.

Datastrulet gjorde att det blev en orolig natt. Det var inte mycket som fungerade på datorn efter min "uppfräschning". Men tack vare en storartad insats av webmaster, min son Nils som är i databranschen, är det mesta ordnat nu. Jag lovar, inte ens en hyfsat datakunnig person, hade kunnat reda upp vad jag ställt till med. Nils "kapade" min dator, fjärrstyrde den över Skype, och efter 50 minuter var han klar. Återstår nu bara lite finputs.

Det är nu tredje gången jag drabbas av mycket allvarliga dataproblem. De tidigare gångerna har det handlat om vattenskador, det skall jag i alla fall inte behöva råka ut för i år eftersom jag har datorn förvarad i ett vattensäkert plastfodral.

Nya svårigheter väntar i övermorgon. Jag har efter Rocksprings inte lyckats fixa en "Steve" (transporthjälp) och risk finns att jag tvingas campa. Men även det löser sig nog.

Dagens fråga: Hur lång tror ni backen på gårdagens bild kan vara mätt från där jag står till krönet i fjärran?

Dagens distans: 45 km

Keep kn running!

Storslagen natur, enorma backar- Wyoming hänför mig. Som svensk gläds man också av alla vackra Volvo lastbilar på I80.

Jag är på sen ingång till motellet i Lyman, Wyoming. Klockan är lite efter 20, solen står lågt, joggingvagnen och min krökta rygg kastar långa skuggor på vägbanan och i diket kväker grodorna.

Jag har vikt av från den brusande motorvägen. Så här strax innan skymning brukar vinden upphöra, allt blir stilla och man hör naturens ljud så tydligt. Samtidigt  ökar stresspåslaget- ska jag hinna fram innan det blir mörkt? Jo, jag hinner, jag är stark idag och känner att jag har stenkoll på allt. Trots att jag nu konstant befinner mig på över 2 000 meter verkar kroppen inte lida av detta.

Wagon Wheel Motel, ett "Runemotell", dvs ett motell som nog Rune Larsson skulle gilla. OBS, dom skyltar med att man har färgtv.

Dagens motelltrassel snarare särkte mig. När jag sent om sider anlände till det motell jag först försökt komma i kontskt med, Wagon Whell Motel i Fort Bridger, visade det sig att det faktiskt var öppet. Man hade inte brytt sig om att lyssna på mitt intalade meddelande. I det läget var jag inte intresserad av ett rum utan sprang vidare till nästa motell nio km längre bort,Gateway Inn i Lyman. Det innebär att jag idag får nio km kortare till nästa motell.

Jag har haft internet- och datastrul här.  Dessutom har jag råkat ställa till de så att det svenska tangentbordet inte funkar.

Dagens distans 64 km

Keep on running!

När jag nu på morgonen drar iväg till nästa ställe har jag inget motellrum. Lite läskigt men det lär lösa sig.

Idag var det tänkt att jag skulle checka in på ett motell i Fort Bridger, WY. Jag har tidigare bott här men motellet svarar inte. Telefonsvararen är igång, allt verkar normalt, bara att ingen svarar. Jag har kontaktat speceriaffären på orten för att höra om motellet har lagt ner, har också kontaktat andra motell och beskedet är att motellet kanske ännu inte öppnat för säsongen. Risk är nu att jag kanske måste springa ytterligare någon mil och igen få en mycket lång dag.

Ja, så där är det. Nu har ni fått en liten inblick i en coast to coast löpares vardagsproblem. Ofta är det inte själva löpningen som är problemet utan en massa andra saker.

Keep on running!

Ett glädjehopp framför välkomstskylten till Wyoming. Bilden tagen utanför staden Evanston (12 000 invånare). Här har jag varit två gånger tidigare.

Kalifornien, Nevada, Utah och nu Wyoming. Jag följer exakt det uppgjorda körschemat. Det här går ju som en dans!

Kalifornien var den klart lättaste staten för mig. Nevada och Utah var betydligt tuffare men tack vare Jans insats som följebilschaufför gick det ändå relativt smidigt. Wyoming däremot kan bli den stora utmaningen. Jag vet, för alla mina coast to coast har gått genom denna, som jag uppfattar det, "vilda västern-stat".

Det är i Wyoming jag ska upp på de högsta höjderna (2 633 meter). Och I Wyoming får jag motellproblem och riskerar att tvingas sova ute minst två nätter. Sonderingar pågår och jag har förhoppningar om att greja några "Stevar" (d v s transport till/från motellenI).

Dagens löpning till Evanston, WY, blev besvärlig; stark motvind och bara sju grader. Landskapet däremot vackert; orangeröda berg, grönklädda sluttningar, godståg som slingrar sig fram i dalgångarna och även högt uppe i bergen- otroligt att man kunnat dra fram järnväg här.

Echo Reservoir, Coalville, Utah.

Innan jag börjar springa de dryga sex milen till Evanston passar jag på att köpa en stor klase röda vindruvor hos Summit Merc, Coalvilles äldsta livsmedelsaffär som också säljer kläder, verktyg med mera.

Jim Blonqvist, 64, äger affären som öppnade 1908. Han är tredje generationen "Blonqvistare". Trots det svenska rötterna har han inte besökt Sverige.

Sverige har satt stor prägel på lilla Coalville. Bröderna Axel och Alfred Blomqvist, födda i Sverige 1864 resp 1861, drev en stor fårfarm, var bankmän i stan, borgmästare, affärsidikare och hade ett finger med i det mesta. De bytte senare namn till Blonqvist och Axel ändrade stavningen till Axcel. Även motellet i stan heter Blonqvist.

I kassan pratar jag med Frankie Jean Chappell. Jag frågar henne om när kolgruvan stängde och om det finns några arbetare kvar i livet man kan intervjua. Nej, inga. Den sista kolgruvan stängde 1972.

-Min farbror omkom i ett ras 1968. Jag var fem år då och jag minns det än idag.

Dagens distans: 63km

Keep on running!

Kyliie Tisdale klistrade upp min svenska tjuga med Astrid Lindgren på butiksfönstret. Ovanför henne hänger en mängd utländska sedlar hon fått av turister.

Sverige är obekant för många amerikaner. Men Astrid Lindgren och Pippi Långström verkar alla känna till, även långt ute på landsbygden.

Efter att ha sprungit 57 km på I80 svänger jag av motorvägen vid Wanship, ett litet samhälle uppe i bergen i Utah på 1800 meters höjd. Wanship har 400 invånare, en Sinclair-mack och en massa fisketurister. Jag är kaffesugen och är nyfiken på vad som kan dölja sig innanför denna märkliga stationsbyggnad.

Här inne finns allt man kan behöva.

Bakom disken träffar jag 20-åriga Kylie Tisdale,som berättar att hon jobbat fem år på macken och är lycklig över att ha kunnat få ett jobb där hon bor. Vi kommer in på att jag är från Sverige. Vet hon var det ligger? Hon fnissar, nej det har hon aldrig hört talas om, ej heller Danmark, Finland, Norge eller Skandinavium. Hon gick ändå tolv år i skolan i Coalville.

Jag ser att på fönstret bakom henne och högt upp på väggen hänger en massa utländska sedlar. Finns det kanske någon svensk? Nej. Jag tar då upp en tjuga och visar henne. Pekar på Astrid Lindgren, jo henne har hon hör talas om och framför allt Pippi Långstrump. Hon blir jätteintresserad av sedeln så nu hänger den där på fönstret och minner om att även en svensk tyckte det var värt att stanna till Wanship.

I80 slingrar vackert mellan dalgångarna och backen upp till toppen på 2 138 meter (7 016 feet) var långt över en mil. Jag sprang nästa hela vägen utan att stanna.

Dagen blev kanske inte fullt lika tuff som jag räknat med. Formen höll i sig men distansen blev egentligen alldeles för lång. Men så blir det när det är glest mellan motellen. Och morgondagen till Evanston i Wyoming kan bli ännu besvärligare- nu finns inga samhällen där jag kan stanna till för att äta, jag får motvind och det kommer att vara 7 grader. Ska jag klara de 66 km? Ja, det måste gå! Synd bara att det blir tidig utcheckning från Best Western här i Coalville, jag bor i en jättesvit men hinner inte njuta så mycket av den.

Dagens distans: 68 km

Keep on running!