Dagens bloggtext utgår. Kvällen får ägnas att se över min rutt och göra diverse justeringar.

Dagens distans till Lima: 52 km

Keep on running!

Ohio blev min elfte delstat. Nu återstår bara cirka tre veckor och delstaterna Pennsylvania, New Jersey och målgången i i New York. Dagens löpning till staden Van Wert blev tuff i motvind och regn. På Mex-restaurangen förundrades de över min enorma aptit och bjöd på kalaset.

Oss björnar emellan.

Dagens distans : 56 km

Keep on running!

Ingen bloggtext idag. Jag måste ägna tiden åt  planering. Jag är i ett Airbnb-boende i Berne, IN.

Dagens distans: 69 km (regn, motvind)

Keep on running!

Larry Waddelow tog dagen till ära på sig en militärjacka ochen keps och gick ut på  Indiana hwy 35 och tillsammans med något hundratal motorcyklister hyllade landets nära 20 miljoner krigsveteraner.

I Amerika är krigsveteranerna, US veterans, hjältar. Men stödet hemma är inte så starkt som man kan tro trots att veteranerna har en egen helgdag (Veterans Day 11november).

Idag på hwy 34 mellan Kokomo och Marion fick jag bevittna en ganska märklig opinionsyttring; något hundrtal motorcyklister (de flesta utan hjälm naturligtvis) hyllade landets krigsveteraner, dvs personer som deltagit i något av USA:s många krig utomlands. I täten körde lokalpolisen med sirener och blinkande ljus och efter ett koppel med företrädevis unga, överviktiga manliga mc-åkare. Att man gick man ur huse för att hylla sina veteraner är kanske en överdrift men en del människor hade sluitit upp längs vägen och viftade med veteranflaggor.

Jag träffade Larry Waddelow, 75, med familj i en vägkorsning. De stod och väntade på karavanen somvarje år passerar här. Larry var förväntansfull och berättade att han hyser stor beundran för veteranerna. Själv deltog han dock inte i några krig och om jag uppfattade honom rätt blev han frikallad. Han var skotträdd. Han verkar vara en fridfull person, han och hustrun har cirka 25 bikupor utanför Greentown där jag timman innan stannat för lunch.

Larry berättade att antalet bin minskar för varje år. Han  sa spontant att det berodde på all ogräsbekämning, inte minst i villaträdgårdarna. Han skakade på huvudet och jag gissar att han hemma på gården inte går och pyser med en giftspruta utan snarare myser.

Enligt officiell statistik finns det 18 miljoner veterans i USA, lite mindre än tio procent av den vuxna befolkningen. Knappt 50 procent av amerikanerna har en positiv uppfattnining om sina veteraner och en tredjedel en negativ. För mig som utlänning är det svårt att förstå detta stöd. I krigen i Vietnam och Irak deltog 7 respektive 7miljoner  och det är krig många amerikaner idag helst vill glömma.

Barnsligt förtjust i en ice creame cone i Greentown.

Den skylten gillar jag. Observera de översämmade åkerfälten.

Dagens distans till Marion: 55 km

Keep on running!

Indiana hwy 26 mellan Lafayette och Kokomo är livsfarlig för fotgängare. Vid möten tvingades jag gå ut i den smala grusade vägrenen.

Dagens bloggtext blir kort på grund av tidsbrist. Jag måste ägna kvällen åt att deklarera och att eventuellt planera om rutten något. Annars är allt väl,.Jag har tagit mig till staden Kokomo (60 000 invånare) under mycket besvärliga löpförhållande: motvind, regn, dåliga vägar utan vägren och mycket trafik.

Dagens distans 64 km

Keep on running!

Indiana blev min tionde delstat.

Hamburgaren servitrisen på Windy Mill Restaurant i Pine Village (200 invånare) i Indiana sätter ner på mitt bord är den största jag sett. Bönderna vid grannbordet, tittar nyfiket. När jag frågar om hon inte glömt pommes frites, sätter de nästan kaffet i vrångstrupen.

Det är lätt att få igång en konversation. Jag behöver aldrig inleda. Jag är alltid en udda person. Och min kärra parkerad utanför med skylten Coast to Coast är en bra dörröppnare.

-You must be hungry. . . ?

Pine Village 2019

Pine Village 2018

Och så är snacket igång. Jag bombarderas med frågor. Jag visar dem bilder jag tog ifjol då jag också var här. Och så frågar jag om allt vatten, ja små sjöar, på åkerfälten. Det måste vara svårt att plantera något med så vattensjuka marker?

-Ja, omöjligt. I år är det värre än vanligt men det lär snart torka upp.

När de går önskar de mig lycka till. Men att de betalat min lunch säger de inget om. Den upplysningen får jag av servitrisen. Så hon får rusa efter bönderna och skrika:

-Svensken tackar för maten!

Några timmar tidigare, på McDonalds i Hoopeston, fick jag min frukostmat betald av en matgäst.

-Fem dollar, inte mycket, tyckte den vänlige givaren.

Det är lite svårt att veta hur jag ska hantera penninggåvor och de fria lucherna. Ibland när det är uppenbart att personen är fattig har jag tackat och lämnat tillbaka pengarna. Men att inte ta emot kan också uppfattas som oartigt.

Will Clayton, Hoopeston, gav mig sin första cd med kristen musik. Jag mötte honom och hans fru Katie under fjoårets löp och blev mycket förtjust i deras musik.

Jag är nu i Indiana. Landskapet har ändrat karaktär, mer kuperat och mycket träd. Vackert! Och vackrare blir det när träden snart är utslagna.

Idag kraftig medvind/sidvind och soligt och runt 20 grader. Bra löpförhållanden alltså. Men två timmar efter hamburgaren började jag må illa. Så då försökte jag ta en powernap vid sidan av vägen. Dock lättare sagt än gjort, jag blir alltid väckt av omtänksamma bilister.

-Is everything OK?

Dessbättre spökade inte hamburgaren så länge, illamåendet försvann. Jag har förresten aldrig blivit matförgiftad i Amerika, bara i Sverige.

Dagens distans till  den vackra universitetsstaden Lafayette (72 000 invånare): 64 km

Keep on running!

Gary Hodge, 77 år, tillhör tredje generationen svenskar i Amerika. Han kom för att träffa mig i Hoopeston, friska upp sin svenska och berätta minnen från sitt besök i Sverige 2007. Innanför jackan bar han ett vapen. Varför? "Om jag skulle bli hotad", svarade han. Kolla vad som står på hans keps!

Bilar tutar, folk skakar hand  med mig, gör tummen upp, vill bli fotograferade tillsammans med mig och Chamber of Commerce bjuder på välkomstmiddag och logi. I Hoopeston minns man mig och jag blir hyllad närmast som en hjälte.

Drömmer jag eller är det här sant? Nej, det är ingen dröm, mitt tredje besök i Hoopeston, Illinois blir ett minne för livet. Hoopeston (5 000 invånare) är en stad som under senare år drabbats hårt av att tre stora industrier lagts ner. Få amerikaner och förmodligen knappast någon svensk har hört talas om stan. Men för mig betyder den något, ungefär som Gothenburg i Nebraska.

Carol Hicks. Efter att vi ätit i bowlinghallen bjöd hon mig på en rundtur i bil och jag fick se alla intressanta byggnader i stan och fick Hoopestons historia berättad för mig. Carol är historiskt  intresserad och arbetar nu med sin andra fotobok med gamla bilder från trakten.

All denna uppståndelse berodde främst på att Chamber of Commerce (motsvarigheten till Handelskammaren i Sverige) på Facebook flaggat för min entré. Bakom det hela låg Carol Hicks, en tidigare journalist på lokaltidningen och som nu jobbar för Chamber. Vi hade mycket att prata om och på något sätt måste jag återgälda denna generositet. Kanske kan jag bli medlem i stans löparklubb om dom nu har någon.

Även idag tuffa löpförhållanden med ihållande regn. Flera bilar stannade och man undrade om jag behövde hjälp. Det behövde jag inte.

Dagens distans: 63 km

Keep on running!

Min 70:e motellnatt tillbringade jag på detta ganska sunkiga motell i Gibson City, Illinois. Att motellet var granne med McDonalds var dock toppen.

Om jag skulle säga något positivt om Gibson City Inn vet jag inte riktigt vad det skulle vara. Jo, att motellet ligger alldeles intill McDonalds!

Jag har nog sett det mesta i motell- hotellväg Amerika har att erbjuda. Med nära 100 motellnätter på ett coast to coast har det handlat om allt från toppen till botten. Multiplicerar du med sju löpningar och andra långlöp i USA, ja då rör det sig om uppemot 800 motell.

Att hänga ut motellet i Gibson City är kanske orättvist. Jag har bott på betydligt värre ställen under tidigare resor men Gibson tar priset i år. Ändå inget fel, bara slitet och trist. Visst, jag skulle kunna anmärka på massor av saker detta motell inte har eller på saker som är trasiga, smutsiga etc. Men det är så de billiga motellen ofta är. Gibson City Inn tog 57 dollar och då ingick inte frukost. De erbjöd mig kaffe på morgonen men det tar jag på McDonalds i samband med frukosten där.

Jag brukar bo på snäppet under de bästa motellen. Ofta handlar det om motell i Choise-kedjan som Comfort Inn, Comfort Suites eller Quality Inn. Alla håller hög, jämn standard, ibland lyxklass. I kedjan ingår också Rodeway Inn och Econo Lodge, ofta rena lotteriet om de är bra eller dåliga.

Motellstandarden tycker jag nog har ökat under senare år. Borta är de värsta 29-dollarsmotellen. Något som alla motell har gemensamt är att wifi numera alltid ingår och att det också i regel funkar mycket bra. Det jag däremot ofta irriterar mig på är dålig belysning, inga klädhängare, stickkontakt saknas vid skrivbord och att kontakterna är så slitna att allt man stoppar in ramlar ur. Och hur många gånger har jag inte fått stoppa en strumpa i badkarets avlopp på grund av att proppen är borta.

Dagens löpning från Bloomington till Gibson City var tuff; kraftig motvind hela tiden och inga restauranger. Dessutom var sträckan urtrist, kantad med hundratals, ja kanske tusentals vindkraftverk.

Dagens distans 63 km

Keep on running!

PS

Efter att denna text skrivits på McDonalds (som alltid har bra wifi) upptäckte jag att mitt motell hade värdelöst wifi. Kommer att lämna dåliga recensioner.