Ett glädjehopp framför välkomstskylten till Wyoming. Bilden tagen utanför staden Evanston (12 000 invånare). Här har jag varit två gånger tidigare.

Kalifornien, Nevada, Utah och nu Wyoming. Jag följer exakt det uppgjorda körschemat. Det här går ju som en dans!

Kalifornien var den klart lättaste staten för mig. Nevada och Utah var betydligt tuffare men tack vare Jans insats som följebilschaufför gick det ändå relativt smidigt. Wyoming däremot kan bli den stora utmaningen. Jag vet, för alla mina coast to coast har gått genom denna, som jag uppfattar det, "vilda västern-stat".

Det är i Wyoming jag ska upp på de högsta höjderna (2 633 meter). Och I Wyoming får jag motellproblem och riskerar att tvingas sova ute minst två nätter. Sonderingar pågår och jag har förhoppningar om att greja några "Stevar" (d v s transport till/från motellenI).

Dagens löpning till Evanston, WY, blev besvärlig; stark motvind och bara sju grader. Landskapet däremot vackert; orangeröda berg, grönklädda sluttningar, godståg som slingrar sig fram i dalgångarna och även högt uppe i bergen- otroligt att man kunnat dra fram järnväg här.

Echo Reservoir, Coalville, Utah.

Innan jag börjar springa de dryga sex milen till Evanston passar jag på att köpa en stor klase röda vindruvor hos Summit Merc, Coalvilles äldsta livsmedelsaffär som också säljer kläder, verktyg med mera.

Jim Blonqvist, 64, äger affären som öppnade 1908. Han är tredje generationen "Blonqvistare". Trots det svenska rötterna har han inte besökt Sverige.

Sverige har satt stor prägel på lilla Coalville. Bröderna Axel och Alfred Blomqvist, födda i Sverige 1864 resp 1861, drev en stor fårfarm, var bankmän i stan, borgmästare, affärsidikare och hade ett finger med i det mesta. De bytte senare namn till Blonqvist och Axel ändrade stavningen till Axcel. Även motellet i stan heter Blonqvist.

I kassan pratar jag med Frankie Jean Chappell. Jag frågar henne om när kolgruvan stängde och om det finns några arbetare kvar i livet man kan intervjua. Nej, inga. Den sista kolgruvan stängde 1972.

-Min farbror omkom i ett ras 1968. Jag var fem år då och jag minns det än idag.

Dagens distans: 63km

Keep on running!

Kyliie Tisdale klistrade upp min svenska tjuga med Astrid Lindgren på butiksfönstret. Ovanför henne hänger en mängd utländska sedlar hon fått av turister.

Sverige är obekant för många amerikaner. Men Astrid Lindgren och Pippi Långström verkar alla känna till, även långt ute på landsbygden.

Efter att ha sprungit 57 km på I80 svänger jag av motorvägen vid Wanship, ett litet samhälle uppe i bergen i Utah på 1800 meters höjd. Wanship har 400 invånare, en Sinclair-mack och en massa fisketurister. Jag är kaffesugen och är nyfiken på vad som kan dölja sig innanför denna märkliga stationsbyggnad.

Här inne finns allt man kan behöva.

Bakom disken träffar jag 20-åriga Kylie Tisdale,som berättar att hon jobbat fem år på macken och är lycklig över att ha kunnat få ett jobb där hon bor. Vi kommer in på att jag är från Sverige. Vet hon var det ligger? Hon fnissar, nej det har hon aldrig hört talas om, ej heller Danmark, Finland, Norge eller Skandinavium. Hon gick ändå tolv år i skolan i Coalville.

Jag ser att på fönstret bakom henne och högt upp på väggen hänger en massa utländska sedlar. Finns det kanske någon svensk? Nej. Jag tar då upp en tjuga och visar henne. Pekar på Astrid Lindgren, jo henne har hon hör talas om och framför allt Pippi Långstrump. Hon blir jätteintresserad av sedeln så nu hänger den där på fönstret och minner om att även en svensk tyckte det var värt att stanna till Wanship.

I80 slingrar vackert mellan dalgångarna och backen upp till toppen på 2 138 meter (7 016 feet) var långt över en mil. Jag sprang nästa hela vägen utan att stanna.

Dagen blev kanske inte fullt lika tuff som jag räknat med. Formen höll i sig men distansen blev egentligen alldeles för lång. Men så blir det när det är glest mellan motellen. Och morgondagen till Evanston i Wyoming kan bli ännu besvärligare- nu finns inga samhällen där jag kan stanna till för att äta, jag får motvind och det kommer att vara 7 grader. Ska jag klara de 66 km? Ja, det måste gå! Synd bara att det blir tidig utcheckning från Best Western här i Coalville, jag bor i en jättesvit men hinner inte njuta så mycket av den.

Dagens distans: 68 km

Keep on running!

Jag ska över bergen i bakgrunden. De har samma höjd som Sveriges högsta fjäll. Kebnekaise. Bilden visar en spårvagnslinje i Salt Lake City.

Morgondagen kan bli mycket tuff. Men jag riktigt längtar efter den eftersom jag känner mig i bra form.

Jag har haft några ganska lätta dagar så nu är det slut på sötebrödsdagarna. En 65-kilometare väntar på måndag. Jag ska till Coalville, en fd gruvstad uppe i bergen med 1 300 invånare och märkligt nog ett Best Western hotell. Jag skall klättra cirka tusen meter och upp på cirka 2 200 meter.

Dagens korta etapp råkade bli några kilometer längre än beräknat eftersom jag lagt in fel adress i gps:en. Slarvigt! Dessutom blev jag stoppad av Utah highway Patrol vilket sinkade mig. Den här gången tog jag stoppet med en klackspark och det var aldrig tal om någon "ticket". Nej, trots en massa stopp har jag aldrig fått böta under ett coast ro coast.

Great Salt Lake har en yta stor Vänern,  Sveriges störst sjö men maxdjupet är bara tio meter. Eftersom sjön saknar avlopp är salthalten hög, varierar mellan 5-27 procent.

Dagens distans 42 km

Keep on running!

Ett politiskt budskap i saltöknen där bokstäverna är stenar. Personen verkar avse hatobjektet Bernie Sanders.

Mormonernas Utah är religiöst och republikanskt. Det förstår man utan att ens prata med någon- de stensatta meddelandena i saltöknen säger allt.

Från att ha varit borta en tid har saltöknarna kommit tillbaka när jag nu närmar mig Salt Lake City (ca 200 000 invånare) och springer längs södra ändan av Great Salt Lake. Det märks att jag närmar mig en storstad, trafiken har tätnat. Från I80 ser jag en typ av "klotter" jag aldrig sett tidigare. Man har lagt ut mörka stenar på det kritvita saltet och skrivit diverse budskap.

Mest är det religiösa texter, typ God bless you. Men här finns också politiska budskap- presidentvalskampanjen pågår och i Utah var det Ted Cruz som vann stort över Donald Trump, som bara blev trea bland republikanerna. Bernie Sanders vann över Hillary Clinton men demokraterna går inte hem i Utah. Det förstår jag av hattexterna i saltöknen.

Första dagen på egen hand, alltså utan följebil, gick tungt. Jag var trött, det var varmt och jag besvärades av mygg (hur kan myggor kläckas i saltvatten?). Dagens behållning blev  en mysig hemmakväll på motellet med stortvätt, tv-tittande,  och tidigt sänggående. Normalt kommer jag under ett coast to coast aldrig i säng före midnatt men det verkar ändå som om jag klarar mig med ett par timmar mindre sömn än normalt.

'

Jag har slutat med handtvätt på rummet, enklare och bättre att köra allt i maskin. Finns inte tvättmöjligheter på motellet brukar det finnas en laundromat tvärs över gatan.

Dagens distans: 47 km

Keep on running

'

Snart dags att ta sig an nästa stora bergskedja, Klippiga Bergen. Bilden är tagen några mil väster om Salt Lake City, Utah.

På lördag börjar det "riktiga äventyret". Då säger jag tack och farväl till Jan, min tålmodige följebilschaufför och börjar springa helt ensam över denna enorma kontinent.

Det blir väl en lätt match för Kontinentlöparnas Konung? Vadå Kontinentlöparnas Konung? Jo, det är så Mr Ultra i Sverige, Rune Larsson, kallar mig. Lyssna på denna aktuella podcast där Jojje Borssén intervjuar Rune. Jag får hela sex minuters utrymme i intervjun. Lyssna gärna på hela men inslaget om mig börjar efter cirka 33 minuter. Här länken:

https://soundcloud.com/jojjeborsse/rune-larsson#t=33:51

Sista kvällen lyxade vi till det- tog in på ett mycket fint hotell, Comfort Inn & Suites i Tooele några mil väster om Salt Lake City. Där placerade sig Konungen med chaufför i bubbelpoolen och lite senare avåts en festmåltid på restaurangen intill. Jan åker nu tillbaka San Francisco för att ta direktflyget till Stockholm, Bilresan tar två dagar, en sträcka på cirka 125 mil, som tagit mig 24 dagar att springa.

Vi kände oss båda som kungar i bubbelpoolen.

Resan nu utan Jan kommer att bli väldigt annorlunda, både på gott och ont. Bedömningen att det var helt nödvändigt med följebil i Nevada och större delen av Utah kvarstår. Så här ödsliga områden har jag aldrig sprungit i tidigare. Nu ser jag fram emot att sköta allt själv. Äventyret kan börja!

Dagens distans: 46 km

Keep on running!

Saltlagret är bara någon millimeter tjockt, vattnet i pölarna har enormt hög salthalt och mitt i detta sterila landskap löper till höger "Dödens väg".

Jag är ute igen på "Dödens väg". Ja, så heter den naturligtvis inte utan det mer neutrala namnet Frontage road. Men dessa parallellvägar, som här och där finns längs Interstate är inte alltid att leka med.

Som du säkert förstått gillar jag att springa på motorvägar, tryggt med breda vägrenar och inte så kuperat. Men finns det en väg vid sidan av tar jag ofta den. En frontage road, även kallad access road eller service road kan dock vara förrädisk.

Plötlsigt kan den sluta i tomma intet och inte ha någon anslutning till motorvägen. Då kan man tvingas lyfta kärran över ett taggtrådsstaket ("alla" vägar i USA är omgärdade av taggtråd). Därför måste man göra noga kartstudier.

Under två dagar har jag nu utanför Wendover i Utah sprungit på en sådan frontage road. Dödens väg har jag döpt den till. Den går mitt i saltöknen, löper längs en järnväg med knappt någon trafik, är i bedrövligt skick och det mest hetsande att se kan vara en mobilmast. Under mina sex mil mötte jag bara två bilar. Då gällar det att bita ihop, sikta på en elstolpe i fjärran och bara att springa på. Lustigt nog brukar stolparna vara några kilometrar längre bort än man tänkt sig. Att bestämma avstånd i öppna landskap är svårt.

Ser jag i syne, är det ökentroll?

Trist på Dödens väg? Nja, när den väl var besegrad och jag stod som överlevaren växte självförtroendet. Imorgon är det återgång till ordningen, ut på Interstate igen.

Jan har det kanske inte alltför  roligt, sitta och vänta på brorsan i en öde vägkorsning i öknen och fördriva tiden med att lösa DN:s korsord och lyssna på country är inget jag trängtar efter. Därför viktigt att vi kan ha roligt tillsammans efter "jobbet". Idag åkte vi ut och tittade på racerbanan i saltöknen, Bonneville Salt Flats (dock inget att se, bara öken). Och så lyxar vi till det med maten. Vår "stamrestaurang" i Wendover är kasinot Peppermill. Och Quality Inn går heller inte av för hackor även om det är ganska slitet. Synd att poolen öppnnar först när vi åkt.

Gratis mjukglass på Peppermill Casino för middagsgästerna.

Dagens distans: 45 km

Keep on running!

Det traditionella hoppet vid välkomstskylten skedde i Wendover, alldeles utanför vårt motell Quality Inn.

Idag korsade jag gränsen till Utah. Därmed är jag inne på min tredje delstat och kan lägga Kalifornien och Nevada till handlingarna.

Från askan in i elden? Kalifornien med Sierra Nevada var tufft. Nevada var möjligen ännu tuffare och tycktes aldrig ta slut- cirka 75 mil på två veckor. Men Utah kan bli ännu besvärligare med sina saltöknar, höga berg och mycket ödebygd.

Salt, salt, salt. Från ödsliga Frontage Road utanför Wendover, Utah. I bakgrunden långtradarna på I80. Se Jans film när jag springer i saltöknen:

https://www.youtube.com/watch?v=rVt5wVUM85I&feature=youtu.be

Dagens distans: 44 km

Keep on running!

Jag tar en mugg Gatorade var femte kilometer. Vägmätaren bestämmer, inte törsten. Vägvinnande att promenera under drickandet och inte stanna till.

Det gäller att löpa taktiskt under ett coast to coast. Kan du tjäna någon kilometer här och där blir det många mil i slutändan.

Jag märker mer och mer att jag lever på erfarenheten. Löpförmågan blir annars sämre med åren även om det just nu går väldigt bra. Så vad gör man för att kompensera t ex att löphastigheten sjunkit något?

Jo, då tar man fram diverse knep man lärt sig under åren. Ett är att aldrig stanna när man dricker. Jag tar en mugg Gatorade var 4-5 kilometer och promenerar under drickandet, tidigare stod jag för det mesta stilla. Eftersom jag springer cirka fem mil om dagen blir det minst tio muggar på en dag. Jag hinner gå 300-500 meter innan glaset är urdruckit, på en dag får jag alltså 3-5 km "till skänks". Att promenera har samma viloeffekt som att stå stilla.

Rune Larsson och andra ultralöpare har lärt mig att en ultralöpare går uppför backarna, man springer inte för det det tar onödigt mycket kraft. Man har t o m myntat begreppet "ultrabackar". Men det där är en "sanning" jag börjat ifrågasätta. På ett coast to coast finns det mycket att vinna på att gå så lite som möjligt i backarna. Jag springer därför numera uppför backarna men naturligtvis väldigt långsamt.

På slätmark är min normala löphastighet med kärran 9-10 km/tim, ibland 11 km/tim. Jag är en dålig gångare och håller bara 4-5 km/tim. I backarna springer jag dock i 6-8 km/tim (och nerför 7-9 km/tim). Skillnaden mellan att gå uppför eller att springa blir alltså 2-3 km/tim. Eftersom backarna här i Nevada är minst en mil långa har jag tjänat mycket tid på att springa.

Backarna är 10-12 km långa. Här Pequop summit på 6,967 ft (2,124 m).

Men är det inte kraftdödande att springa uppför? Nej. Jag har dom senaste dagarna sprungit uppför och nerför varenda milslång backe. Idag t ex besteg jag två toppar, den ena på 2 124 meter. Liksom lastbilarna krypkörde jag. Jag nästan längtade efter backarna så jag fick "vila". Däremot tycker jag det är rätt jobbigt att springa nerför, både fysiskt och mentalt, att förlora höjd känns aldrig bra.

Rent kroppsligt befinner jag mig nu i Utah. Men det är först imorgon onsdag jag springer in i staden Wendover, UT. Så kan man göra när man har lyxen av att ha följebil.

Dagens distans: 54 km i måttlig medvind

Keep on running!