Västerbron behöver du inte frukta. Bilden är från våren 2009 då jag intervjuades av SvD:s webredaktion inför Stockholm Marathon.

Jag kommer tämligen väl förberedd till årets Stockholm Marathon. Superkompensation är vad jag hoppas på.

Kopiöst mycket mängd veckan innan maran och sedan en vecka med vila, lätt träning och mycket sömn, det borde ge resultat. Ja, det är i alla fall så jag lagt upp taktiken inför Stockholm Marathon nu på lördag. Den här veckan har jag tränat 175 km. Sista träningspasset gjordes idag söndag, 24,5 km på förvånansvärt lätta ben och en tid på 2.06.

Det ser alltså rätt lovande ut. Målet är en sluttid på 3.15 plus minus 5 minuter. Men det viktiga är inte tiden utan placeringen bland svenskarna  i min ålderklass (60-64 år). Som 63-åring ligger jag lite pyrt till i gruppen men siktar på att komma in bland de tre främsta. Fast  en mara är alltid en mara och den kan sluta hur som helst.

Egentligen gillar jag halvmaror bättre. Normalt springer jag numera bara en eller två maror om året. Och det är inte Stockholm som är den viktigaste eller roligaste. Det är för mycket ståhej där. Krutet kommer i stället att läggas på Umemaran i oktober som också är veteran SM. Varken i Umeå eller  i Stockholm kommer jag att titta på klockan. Oseriöst? Kanske, men klockan hjälper mig inte, helst vill jag springa på känsla.

I lördags sprangs Göteborgs Varvet. Många bra resultat gjordes bland veteranerna och du finner min uppdaterade årsstatistik till höger i menyn. Listan är preliminär eftersom det vimlar av "fuskare" på Varvet, personer som låtit någon annan springa med sin nummerlapp. Först efter någon vecka då bilderna lagts ut på nätet kan jag med säkerhet rensa bort namnen. Hade Varvet tillåtit överlåtelse av nummerlapp och omregisteringar av namn, ja då hade vi sluppit det här problemet. Bra i år däremot är resultatservicen från Varvet, sorteringsmöjligheterna är toppen även om resultatlistorna är lika felaktiga som tidigare på grund av fuskarna.

Keep on running!

Klarälvsbanan. Jag springer på den gamla banvallen, passerar Syrsjön, möter inga bilar men en och annan cyklist . Landskapet är bedövande vackert och banvallen sluttar nästan omärkligt svagt uppför.

Fågelsången är stark. Jag hör koltrast och gulsparv men inga bilar.  I dikena blommar kabbelekan och i vägrenen liljekonvalj. Jag är på väg norrut från Karlstad på Klarälvsbanan.

Idag tog jag tåget från Stockholm till Karlstad för att springa på Klarälvsbanan, en nio mil lång asfalterad gammal banvall från Karlstad i söder till Hagfors i norr. Sällskapet är brodern Jan på rolerblades. Han lockade dit mig för asfaltens skull.

-Perfekt, konstaterar han så fort han börjat rulla och kommit ut på banan.

Jan vid starten för Klarälvsbanan. Skylten talar om att det är 93 km till Hagfors, 56 till Munkfors, 28 till Deje och 19 till Forshaga Hur långt skall vi rulla och springa?

Efter lite stök på trottoarer och bilar i rusningstrafik lämnar vi järnvägsstationen. Vi har låst in våra väskor i en förvaringsbox och ger oss iväg norrut. Exakt hur långt vi ska springa/rulla får avgöras efter hand. Planen är att ta bussen hem när vi är trötta.

Här går det undan för Jan. Asfalten är slät och fin på de flesta ställen och kommunerna månar om rolerbladesåkarna och sopar banan men lite ny asfalt här och där skulle inte skada.

Det är lite kylslaget men snart kommer svettningen igång. Jag har innan läst en del om Klarälvsbanan och den 120 km långa Klarälvsleden upp till Sysslebäck. Att det skulle vara vackert kommer inte som någon överraskning. Snarare förvånas jag över att det inte är ännu vackrare.

-Finast är det längre norrut då banan följer Klarälven, upplyser en cyklist oss.

Kabbelekan blommar i dikena.

Träd fältt av djurs tand . . .                  . . . och av människans hand.                 

Egentligen är det helt idealiska förhållanden. Men efter någon mil när tröttheten kommer smygande inser jag att vi är på väg åt fel håll. Vi springer ju motströms Klarälven, alltså uppförsbacke. Nästa gång får vi vända på rutten.

Den gamla järbvägsbron över Klarälven vid Forshaga.

"Värmlandspizza", det är grejer det. I Forshaga tog vi matstopp.

På pizzerian i Forshaga är det knökfullt vid lunchtid. Där lassar jag in en stor Hawai och Jan en kebabrulle. Först efter kaffet bestämmer vi färdriktningen och beslutet blir att Jan vänder åter mot Karlstad och jag fortsätter till Deje.

Äntligen framme!

Löpsedel i fönstret på Ica i Deje. Jag tror löpning är ett bättre sätt att bli smal på.

Totalt blev det 42 km för Jan och 31 för mig. Det här måste vi göra om!

Fakta om Klarälvsbanan och Klarälvsleden:

http://www.klaralvsbanan.se/

Keep on running!

25 varv på bana måste vara en pina? Inte alls! Kvällens debut i Vallentuna på 10 000 meter gav istället mersmak.

Arenamilen, Vallentunas nya tävling, trodde jag skulle bli ett fiasko för egen del. Jag skulle komma sist och skämma ut mig. Men istället blev det ju personligt rekord. Nåja, det är lätt att sätta sådana när man aldrig sprungit distansen tidigare.

-10 000 meter är den ädlaste distansen, tyckte Studenternas tränare, Lorenzo Nesi, inför starten.

Och kanske har han rätt, det var i alla fall väldigt roligt. Att springa på mjuka banor var som balsam för redan trötta ben efter helgens halvmara i Gävle. Som glad amatör sprang jag bara på, struntade i att hålla koll på tider och antalet varv. Ju längre loppet pågått desto starkare kände jag mig. Hela tiden fick jag glada tillrop från varvräknare och publik.

Sist blev jag inte, lyckades till och med varva några löpare. Väl i mål tittade jag för första gången på klockan; 42.26 visade den. Eftersom det kändes så bra hela tiden hade jag tippat en tid på cirka 41 minuter så tiden blev ändå en liten besvikelse. Men det här måste göras om!

Keep on running!

Halvmaratonbanan i Gävle. Foto: Jan Suneson

Hur snabbt måste man springa en halvmara eller mara för att tillhöra Sveriges tio bästa i sin ålderklass? Mina aktuella tiobästalistor ger svaret.

Jag fortsätter att föra statistik över svenska veterananers resultat i Sverige och utomlands på maraton och halvmaraton. Klicka på länken "statistik" till höger.

I idrottssammanhang klassas du som veteran redan vid 35 år. Listorna är uppdelade på män och kvinnor och indelade i 5-årsklasser. Eftersom året är ungt kommer mycket att ändras men du får ändå en fingervisning om vad som krävs.

Det ligger ganska mycket jobb bakom det här arbetet. Det svåra är inte att hålla koll på de svenska loppen utan alla utländska med svenska deltagare. Det är alltså väldigt lätt att missa resultat och för att listorna ska bli så bra som möjligt behöver jag din hjälp. Mejla mig om du nått ett resultat som skulle platsa. Adressen är:

bjorn.suneson@bredband.net

Först när Göteborgs Varvet och Stockholm Marathon är avverkade kommer tabellerna att vara hyggligt kompletta. En svårighet är att försöka rensa bort alla "fuskare", det vill säga personer som springer med någon annans nummerlapp. Detta gäller särskilt Göteborgs Varvet där man verkar sakna intresse för att få så korrekta resultatlistor som möjligt.

Keep on running!

Medaljörernan i M60; i mitten segraren Alex Bonn, Vallentuna flankerad av bronsmedaljören Robert Oldén, Solvikingarna.

-Tvåa! skrek brorsan Jan strax före vändning.

Tack för det evangeliet, det var precis det jag ville höra.

Sällan har jag gått in så för en tävling som söndagens veteran SM i halvmaraton i Gävle. Och tur var väl det. Jag behöll placeringen in i mål men försprånget till jagande trean Robert Oldén blev knappa halvminuten. Robert är egentligen bättre men har inte sprungit några längre lopp i år och det straffade sig. Ettan och klubbkompisen Alex Bonn vann som väntat.

Bra tränad, provspringning av banan i Gävle några veckor innan samt ett par tävlingar gjorde att jag kände mig rätt lugn inför starten. Och även när det gick trögt under loppet, för det gjorde det, tänkte jag på hur väl förberedd jag var. Samtidigt gick jag in för att skära alla kurvor samt pendla kraftigt med armarna när tröttheten satte in i uppförsbackarna.

Tiden blev 1.30.28. Lite besviken på den men det är är placeringen som räknas i ett VSM. Så visst är jag jättenöjd.

Bakom VSM stod de tre klubbarna Gävle GIK, IF Skade och Hemlingby LK. Välarrangerat, perefkt väder (sol och uppemot 20 grader) och en trevlig bana gör att vi löpare fick de bästa förutsättningarna. Jobbigast under hela dagen var nästa prisutdelningen- den drog ut onödigt på tiden och det var svårt att höra vad som sas.

På tal om väl förberedd. På onsdag springer jag Arenamilen i Vallentuna, mitt livs första 10 000 meter på bana. Det kan nog bara sluta på ett sätt: fiasko.

Keep on running!

Klart för start. Vallentunas KM i terränglöpning var mer än en vanlig tävling. Idag sprang vi ett varv, 2,6 km, på en kuperad slinga bakom idrottsplatsen.

För mig är tävling blodigt allvar.  Men tävling kan vara mycket mera; glädje, gemskap och då resultatet inte spelar någon roll. Så upplevde jag kvällens klubbmästerskap i terräng med Vallentunagänget.

Jag är alltid nervös inför tävlingar. Och det har blivit värre med åren. Så i år har det varit väldigt nervöst- dagens KM var min nionde tävling i år, ett rekord i sig.

Fast ikväll var det nog mer lek än tävling. Däför kände jag mig inte det minsta nervös, loppet skulle fungera som ett träningspass inför stundande Veteran SM i halvmaraton i Gävle. Roligt också när man känner igen de flesta medtävlare. Numera tränar jag ju med Vallentuna men tävlar för Majorna.

Ett varv, 2,6 km, skulle vara en lätt match, trodde jag. Innan hade jag värmt upp genom att springa hela banan. Jag har dock ingen rutin på så här korta distanser och måste ha gått ut alldeles för hårt eftersom jag tog helt slut. Med nöd och näppe vann jag troligen klassen 60 år eller äldre.

Dåligt formbesked? Nej, jag misstänker att det var förra veckans 159 km som satt i benen. I Gävle ska jag vara utvilad.

Keep on running!

Mustafa Mohamed vann solklart Laxaloppet i Halmstad. Men själv var jag nummer två och var minst lika nöjd.

Idag skulle det gå undan. Fattas bara med långdistansstjärnan Mustafa Mohamed som "hare". Och visst gick det undan- årsbästa på milen i Laxaloppet i Halmstad.

Jag är på träningsläger med Majornas IK i Skrea, Halland. Efter morgonjoggen åkte vi ner till Halmstad för att springa det nya 10 km Laxaloppet. Kanske inte världens bästa upplägg med tanke på att vi hade lite väl många mil i våra ben. Själv hade jag sprungit ca 10 mi lden här veckan.

På startlinjen kände jag mig sömnig och trött i största allmänhet och hade lust att dra mig ur. Men vid sidan av stod den alltid leende Mustafa och plötsligt blev jag löpsugen. Och när startskottet small försvann tröttheten. Av Mustafa såg jag inte röken- han kom in tio minuter före mig. Men jag var ändå jättenöjd med min tid- preliminärt 41.20 och ca 40 sekunder snabbare än i Påsksmällen. Mest glädjande var ändå att det kändes som jag skulle kunna springa ytterligare ett varv, 5 km, i samma hastighet.

Laxaloppet var en lättsprungen och mycket naturskön tvåvarvsbana längs Nissan. Hoppas arrangemanget återkommer nästa år.

Tre nöjda Majornalöpare. Observera våra låga startnummer. Nr 9 är Lennart Bengtsson och Nr 1 Berndt Hallberg.

Keep on running!

Gammal är äldst. Jag flankeras av Sten Odenblad, född 1939 och Bengt Lindgren, född 1947. I Påsksmällen fick vi alla gå fram och hämta pris.

Medan Stockholm Marathon, Göteborgs Varvet, Stockholm Halvmarathon och ytterligare några stadslopp  växer kämpar landsortsloppen för sin överlevnad. Nu är klassiska Påsksmällen på väg att dö. Måste det vara så här?

MIn inställning till Sthlm M, Gbg Varvet och utländska masslopp typ New York Marathon är kluven. Jippolopp, brukar jag ibland lite föraktfullt säga. Jag springer hellre ett bonnalopp med 100 deltagare och sanna löparentusiaster än dessa upphausade och skräniga  tillställningar som desssutom kostar skjortan.

Fisförnämnt? Ja. Samtidigt vet jag att massloppen är bra. Bra för folkhälsan, bra för några idrottsföreningars ekonomi och också bra för oss tävlingsrävar eftersom de bästa löparna i regel finns med trots alla blåbären. Ändå tycker jag inte det är så roligt att springa de stora loppen. Men mest synd tycker jag det är att de riskerar att kväva de små.

Jag tänker på detta efter att idag ha sprungit klassiska Påsksmällen i Enhörna utanför Södertälje. Det är tävlingen som lockat långlöpareliten under 35 år och där dominanterna under senare år varit hemmalöparna Erik Sjöqvist, Kristian Algers och Lars Johansson. Årets vinnare var också en kanon, Hässelbylöparen Haben Idris, som sprang milen på den något kuperade tvåvarvsbana på fina 31.44 och Jeri Emeru från Skellefteå AIK i damklassen på 35.07.

Allt frid och fröjd? Nej, Enhörna IF överväger att lägga ner tävlingen. Så här skriver man på sin hemsida efter loppet:

"Knappt 160 löpare kom till start i kanske den sista Påsksmällen i Enhörna annandagpåsk. Tyvärr finns det en trend att de mindre loppen ute på landsbygden minskar i antalet deltagare och därmed försvinner för alltid medan loppen i de "stora städerna" lockar allt fler deltagare". 

Det vore verkligen trist om loppet försvann. Det är välarrangerat, har bra startfält, går i vacker miljö och är gemytligt i största allmänhet. Vad är det som fattas? kan man undra.  Inte skräms väl löparna bort av att det här är en "riktig" tävling? Eller är det bara så att det krävs mera marknadsföring när de stora skriker allt högre?

Själv hade jag en seger från ifjol att försvara i M60. När duktige, Lars Degerheim från Huddinge AIS, tidigt i loppet tvingades bryta på grund av skada, ja då fick jag det lätt. Och det var också på lätta ben jag sprang trots att jag under större delen av loppet fick springa ensam. Vilket underbart försommar väder vi hade, verkligen kontrast mot ifjol då det var snösörja. Tiden blev nu dryga halvminuten bättre jämfört med ifjol och jag kom in på 42.01.

Ska det för en 63-årig gubbe som jag vara möjligt att gå under 40 minuter på milen? Nej, jag tror det är kört och också uteslutet att gå under 3 timmar på maran. Nästa vecka springer jag Laxaloppet, 10 km i Halmstad (roligt att det ändå tillkommer några nya lopp!). Nog borde man där kunna putsa miltiden?

Keep on running!