Män som springer med kvinnors nummerlappar och ungdomar som springer i pappas eller mammas namn och gör toppresultat.  Det hotade  Göteborgs Varvets anseende varför de värsta nummerlapsfuskarna nu har diskvalificerats. Men några  frias märkligt nog.

Efter mitt avslöjande om ett omfattande fusk i veteranklasserna på Göteborgs Varvet har Varvsledningen först nu agerat. Men man gör det halvhjärtat. Samma med Stockholm Marathon som är ännu fegare.

Till Göteborgs Varvet lämnade jag in en lista på 13 namn där det var uppenbart att det var fel löpare i resultatlistan. Listan på fuskare skulle i princip kunna göras hur lång som helst men jag protesterade bara när löparen fanns bland de tio främsta i sin ålderklass. Formellt tävlar man dock inte i ålderklasser på Varvet till skillnad från Stocholm Marathon men uppdelningen på ålder går ändå enkelt att göra.

Vad hände då efter mina protester till såväl Varvet som Sthlm Mararathon? Ja, man agerade lite olika. I Göteborg diskades 10 av de 13 löparna. När man söker på åldersklass är fuskarnas namn nu bortplockatde. Och söker man direkt på namnet kommer beteckningen "DSQ" upp framför namnet och inga tider anges.  Bra! Nu blir den åldersindelade resultatlistan rättvisande. Men helt rätt blev det ändå inte. I damer 60-64 år är ettan, tvåan och fyran unga kvinnor, det syns tydligt på bilderna. Dessa kvinnor finns dock inte med i min årsstatistik men säkert i en massa andra listor.

På Stockholm Marathon är nummerlappstrixandet- själv vill jag kalla det för fusk när det handlar om topplaceringar- inte alls lika utbrett. Men det förekommer och jag protesterade mot totalt tre felaktiga resultat i M60 och M50. Vad gjorde då Löparkansliet i Stockholm? Jo, man godtog delvis protesten och strök fuskaren i den åldersindelade resultatlistan men diskade inte personen utan lät denne stå kvar med namn och resultat i stora listan. Det gör att när du söker direkt på namnet kan XX stoltsera med ett toppresultat som 60-åring trots att han inte sprungit utan överlåtit nummerlappen till en 30-åring.

Inte ens när det handlar om upprepat fusk vågar Löparkansliet ta i och stänga av personen för gott. Jag tänker då på den 62-årige pappan som lämnade nummerlappen till sin son som "vann" 60-årsklassen ifjol på Stockholm Halvmarathon och petade ut mig från pallen. Nästan samma sak höll på att hända i år, nu på Stockholm Marathon.

Varför stänger ni inte av pappan och sonen?

-Håller absolut inte rättsligt i någon instans, svarar Lennart Bresky på Löparkansliet.

Konstigt resonemang. Nog borde en löpararrangör ha rätten att stänga av personer som inte följer reglerna, i alla fall under något år.

Men det är inte de enskilda  fallen som är  problemet. Om Göteborgs Varvet, Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon inte bara såg till egen snöd vinning utan tillät omregistreringar, låt vara till en mindre avgift, tror jag mycket av det här nummerlappstrixandet skulle försvinna. Det är inte rimligt att kanske ett år i förväg betala 885 kr för en start i Stockholm Marathon och inte kunna överlåta startplatsen när man av någon anledning inte kan starta. Här måste arrangörerna ändra sig! Men tyvärr verkar viljan (ännu) inte finnas.

Keep on running!

Överst på pallen. Men konkurrensen var inte hård- bara tre gubbar i min åldersklass. Den galne svensken som tagit sig till Nebraska fick ändå applåder på Johnny Carson Track Field i Norfolk.

Att tävla i USA skiljer sig mot i Sverige. Löparna och vädret är några skillnader. Det första mest på gott, det senare mest på ont.

I lördags sprang jag en halvmara i Norfolk, Nebraska. Yngsta dottern Anna, 16, sprang samtidigt sin första riktiga tävling, ett 5 km lopp. Det gick bra för oss båda även om jag inte klarade målet att putsa mitt årsbästa. Tiden 1.33 var en besvikelse men placeringsmässigt bättre, totalt nr 14 och snabbast av alla gubbar 50 år eller äldre. Anna hamnade på övre tredjedelen.

Anna spurtar i mål och slår många betydligt äldre tjejer och män.

Generellt är standarden sämre bland löparna i USA. Entusiasmen är däremot inget fel på. Det gör att det för en svensk är väldigt trevligt att tävla här. Och vilket pastaparty vi undfägnades kvällen innan. Att springa en halvmara för att inte tala om en mara är stort. Före start stannade allt av, alla vände sig mot den amerikanska flaggan och nationalsången sjöngs.

Den som tror att det bara är att komma över och vinna i småstadslopp, jag till exempel, biter sig i svansen. Det här var mitt fjärde lopp i USA och alla har gått sämre än väntat. Orsaken är bland annat den höga luftfuktigheten som vi inte är vana vid. Idag var det inte extremt fuktigt men tillräckligt för att göra mig tröttare än normalt.

Inne för varvning. Att påstå att befolkningen gick man ur huse för att se den ende utlänningen i loppet är en lätt överdrift men mitt  löparlinne var tydligen intressant för det blev avfotograferat. Få sprang i klubbdräkt, däremot flera män utan något på överkroppen.

Keep on running! 

På lördag springer jag en halvmara i Nebraska. Jag kommer väl förberedd till USA- den här veckan har jag sprungit 161 km.

Jag läser i löpartidningarna att  bästa uppladdningen inför en mara eller halvmara är att springa sista långpasset kanske två veckor före tävlingen, inte en vecka som jag nu gjort. Men jag har märkt att jag återhämtar mig väldigt snabbt och 15-17 mil per vecka är inga orimliga mängder.

Veckan före Stockholm Marathon blev det 17,5 mil och maratonveckan i stort sett vila (fyra träningspass på totalt två mil). Den här typen av superkompensation fungerade så bra att jag nu kört den i repris.

Jag flyger till Omaha, huvudstad i Nebraska som ligger i mitten av USA. Två av mina barn, Sigrid 23 och Anna 16, följer med och det blir en liten semstertripp för oss alla. Nebraska är kanske inte resmålet nummer ett för turisten men jag gillar bonnvischan.

Halvmaran äger rum den 18 juni i Norfolk, en stad med 25 000 invånare och som grundades 1866 av bland annat tyska nybyggare. Loppet går inne i stan och banan följer ibland North Fork Elkhorn River och lär därför vara platt och snabb. Återstår att se hur snabb jag själv är men målet är att putsa årsbästa vilket skulle innebära 1.26-1.29. Barnen är anmälda till ett lopp på 5 km.

Det kan bli varmt och kvavt. Bra är därför att många lopp i USA startar tidigt på morgonen, min start sker 08.15. Men det är ändå ingen garanti- för några år sedan sprang jag en halvmara en tidig morgon i Arkansas men det blev ändå olidligt hett. Tur att jag kvällen innan hann byta  från hel- till halvmaraton. Det gick vägen och jag vann, fick en gigantiskt pris som var svårt att transportera hem på planet. Trevligt i USA är också att löparna kvällen innan brukar serveras en gemensam pastamåltid.

Keep on running!

Sommarsverige. Mycket blommor, som här Stor käringtand, kantade vägrenarna och det doftade starkt. Bilden tagen efter 39 km löpning på den "oändliga" cykelbanan mellan Gävle och Furuvik.

Med 13-14 grader blev Stockholmsmaran en skön joggingtur. Dagens mara i dubbla temperaturen blev däremot en riktig mara.

Idag sprang jag totalt 44 km mellan Tierp och Gävle och brodern Jan rullade lojt framför på sina inlines. Själv svettades jag enormt och medvinden gjorde att det blev extra hett. Jan däremot verkade inte ha några som helst problem och hans  ryggsäck med vattenbehållare blev nu räddningen för mig mot slutet.

Jag kom med tåg från Stockholm och Jan från Gävle och vi möttes i Tierp där vår resa startade. Vi viste vad som väntade, vi har tidigare gjort sträckan fast i andar riktningen. Idag valde vi lightversionen, åkte tåg två stationer mellan Mehedeby och Älvkarleby.

En fuskare? Nej, vi hade i förväg bestämt att ta tåget från Mehedeby till Älvkarleby eftersom asfalten inte uppfyllde Jans önskemål. För mig spelar underlagets  jämnhet ingen större roll men skönt att få sträckan kortad med cirka en mil.

Livet på en pinne är att efter 28 km löpning äta  en stor pizza  i Skutskär. Anrättningen blev inte sämre av att den kryddades med dofterna från det närbelägna massabruket. I Skutskär köptes också den andra 2-literflaskan med Cola men ändå led jag nog av vätskebrist mot slutet. Livet på en pinne är däremot inte  att springa med en klubba i munnen. Mannen på pizzerian tyckte vi skulle ha var sin klubba men att samtidigt suga, svälja och andas, ja det går knappt när man springer. Jan gjorde samma erfarenhet.

Vi rörde oss i två län. När gränsen passerades var det "bara" 13 km kvar in till Gävle.

-Jätteroligt, tyckte Jan när vi skiljdes.

Själv var jag däremot rätt färdig. Men efter dusch i simhallen vid framkomsten och ytterligare ett antal liter vätska är jag beredd att hålla med honom. Det här får vi göra om!

Keep on running!

En gång fuskare, alltid fuskare? Pappan, som ifjol lämnade över nummerlappen till sin son på Stockholm Halvmarathon och "vann" 60-årsklassen, har gjort det igen!

När jag granskade bilderna från Göteborgs Varvet på löpare som fick framskjutna placeringar upptäckte jag ett utbrett trixande med nummerlappar. Män sprang i kvinnors namn och äldre löpare lät dottern eller sonen springa i deras namn. Resultatlistorna blev helt missvisande.

Regelbrott, javisst. Dock fullt förståeligt eftersom en startplats är dyr och dessutom inte får överlåtas enligt Varvets regler. Och eftersom man i Varvet officiellt  bara tävlar i två klasser, män och kvinnor, och ingen uppdelning sker i ålderklasser är det kanske inte så mycket att bråka om? Nej, men en åldersuppdelning går ändå att göra och det är då det blir problem - felaktiga resultat smyger sig in i diverse tabellsammanställningar, bl a Svenska Friidrottsförbundets veteranstatistik. Dessutom kan man ju ogilla att personer får stoltsera med resultat de inte gjort.

På Stockholm Marathon och även Stockholm Halvmarathon är det annorlunda. Där tävlar man verkligen i ålderklasser och dessa är uppdelade i 5-årsinterevaller. Själv är jag 63 år och springer alltså i M60. I år var det på maran 399 löpare i denna grupp och de tre första får pris. Skulle någon ungdom smyga sig in bland de främsta, ja då blir vi elitveteraner irriterade.

Nu är jag klar med motsvarande bildgranskning från Stockholm Marathon. Drygt 400 bilder från de cirka 25 främsta löparna i varje ålderklass, män som kvinnor från 35 år och uppåt  har studerats. Det visar sig att det bara är en handfull resultat som är felaktiga, i något fall kan man möjligen tala om fusk. Som jag ser det är det inte personen som springer under falsk flagg som är fuskaren utan den som överlämnat nummerlappen i syfte att få ett bra resultat.

Förklaringen till att det dribblas relativt lite med nummerlappar på Stockholm Marathon kan vara att det är mycket svårare att hitta någon som verkligen klarar att springa en mara, det är lättare när det handlar om en halvmara då barnen kan ställa upp om pappa eller mamma fått förhinder. Så var det t ex ifjol i Stockholm Halvmarathon när en 61-årig man från Saltsjöbaden gav sin son i 25-årsåldern nummerlappen. Sonen var en duktig löpare och vann 60-årsklassen. Själv kom jag fyra men efter bildgranskning och protest fick jag senare bronset.

Den händelsen väckte stor uppmärksamhet, bl a på min blogg och diverse löparforum med hundratals inlägg. De flesta stödde mig men många var också arga på att jag hängt ut familjen med bild och namn. Dessutom anklagades jag för bildstöld trots att jag köpt loss bilderna. Reaktionerna har varit liknande i år efter Varvet-granskningen. Hittills är det cirka 250 inlägg i en något förvirrad diskussion på funbeat.se:

http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=1025346

Man kunde ju tro att Saltsjöbadsmannen, som idag är 62 år, lärt sig något av läxan. Men nu visar det sig att han gjort precis samma sak igen!

En 62-åring?

Om det är något av barnen som även i år sprungit för honom, vet jag inte. Jag har kontaktat 62-åringen och ställt ett antal frågor via mejl men från Saltsjöbaden är det  tyst.  Jag vet därför inte varför hans nummerlapp sitter på en cirka 40-år yngre person. Den leende mannen på bilden sprang maran på 3.28, en bra tid om det nu varit i 60-årsklassen. Dessbättre skickas dock inte bucklan i år till Saltsjöbaden eftersom placeringen inte riktigt räcker.

Jag kommer nu att lämna in en protest till Stockholm Marathon och be att resultat stryks samt ytterligare några resultat. Notoriska fuskare borde stängas av. Vad tycker du?

Grundproblemet är ändå att omregisteringar inte tillåts. I veckan talade Varvsledningen om att den håller fast vid nuvarande regler men förklarade inte motiven (som troligen är rent ekonomiska). Skulle Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon tillåta överlåtelser, ja då hade man gjort en stor PR-vinst, tror jag. Lidinglöoppet och Vasaloppet gör det så varför kan inte andra?

Keep on running!

Loppet är över och jag har på Östermalms IP hämtat ut påsen med överdragskläder. Sedan cyklade jag hem för att heja på mina söner som fortfarande var kvar ute på banan.

-Be happy!

Det var det sista jag hörde från speakern, sedan gick starten. Och visst var jag lycklig idag på Stockholm Marathon. Jag sprang helt på känsla, tittade inte på klockan- och det höll!

Vi var i år bara två löpare från Majornas IK på årets Sthlm M. Ändå fick min klubb härlig uppmärksamhet från publiken i ett lite kylslaget Stockholm, perfekt löparväder med andra ord. Idag var det inget tunnelseende, jag tittade på publiken, vinkade och fick enorm återbäring i form "Heja Majorna!".

Jag behövde egentligen inte titta på klockan för att förstå hur jag låg till. Jag passerade flera kända ansikten, löpare som normalt är bättre, och insåg att det gick skapligt. Så det var först vid Vasaparken vid 39 km där hustrun stod med riktig Coca Cola, inte den hemska Lidl-cola som serverades vid Stadshuset, som jag förstod att jag nog skulle klara målet 3.15.

Det slutade på 3.12. Självklart nöjd. Jag blev tvåa i M60 och får nu en fin buckla, samma som jag fick 2008. Men roligast av allt är att jag för närvarande är årets snabbaste i 60-klassen i Sverige, trots mina 63.

Mitt avslöjande om fusket på Varvet har skapat enorm debatt. Hittills över hundra inlägg på funbeat. se . Alla håller långt ifrån med, ibland skjuts budbäraren. Men från Varsvledningen är det knäpptyst. Bäst så kanske för om Göteborgs Varvet och även för den delen Stockholm Marathon skulle tillåta omregisteringar och därmed också försvåra nummerlappstrixandet skulle arrangörerna missa en massa inkomster. Eftersom man vet att tusentals betalande löpare inte kommer till start är dessa en ren vinst samtidigt som man kan överboka, ungefär som man gör på flyget. Följ debatten på:

http://www.funbeat.se/discussion/show.aspx?ThreadID=1025346

Nummerlappstrixandet är inte lika vanligt i Sthlm M men förekommer. Och eftersom man här tävlar i åldersklasser till skillnad från Varvet kan man verkligen tala om fusk. När väl bilderna lagts ut på nätet kommer jag att göra samma granskning som på Varvet. Kanske är jag en praktskandal på spåren!

Keep on running!

76-årig man?                 58-årig kvinna?                45-årig kvinna?

55-årig kvinna?              Ung 61-årig dam?          Tvåan i damer 50 år?

En 76-årig man som springer halvmaran på 1.21. En massa kvinnor som  gör fantastiska tider men ser ut som män. På Göteborgs Varvet fuskas det hej vilt men ingen ansvarig verkar bry sig.

Ifjol avslöjade jag här på bloggen ett utbrett trixande med nummerlappar på Göteborgs Varvet. Det bestod i att någon annan sprang med den anmäldes nummerlapp. Det kunde resultera i att t ex en 60-åring fick en kanontid noterad i resultatlistorna när i verkligheten en 30-åring sprungit. Ibland verkade det här trixandet satt i system, enbart för att få en bra tid, alltså fusk.

Situationen är samma i år. Eftersom jag för statistik över svenska veteraners resultat på maraton och halvmaraton blir årsbästalistorna totalt missvisande när personer tävlar i annans namn. Felaktigherterna hamnar sedan i Svenska Friidrottsförbundets årsstatistik och försvinner inte.

Många av oss veteraner (35-år eller äldre) är intresserade av tider och placeringar. Att ligga på tiobästalistan på maraton eller halvmaraton är stort. Att då felaktigt bli utpetad av någon betydligt yngre  är trist. Själv missade jag ifjol en tredjeplats i M60 på Stockholm Halvmarathon när en 25-åring sprang med pappas nummerlapp och knep förstaplatsen (efter protest fick jag senare mitt tredjepris).

Det här fusket är i de flesta fall harmlöst och sker omedvetet. Eftersom Varvet, Stockholm Marathon och Stockholm Halvmarathon märkligt nog inte tillåter omregistreringar när någon av en eller anann anledning inte kan starta är det inte konstigt om löparen överlåter sin dyrt köpta nummerlapp till någon annan. Men när nummerlappen ges till en duktig löpare som kan slå sig in bland de främsta i ålderkalssen, ja då blir det problem.

Under Varvet togs bilder på praktiskt taget samtliga löpare. Jag har nu på hemsidan  granskat hundratals bilder på de 10-20 främsta i varje ålderklass och stämt av mot min årsbästalista. Snabbt upptäcker jag massor av konstigheter. När en kvinna visar sig vara en man är det lätt att se att det är något fuffens. Samma när en 60-åring ser ut att inte vara en dag över 25.

Granskningen har resulterat i att jag kommer att rensa bort ett 20-tal namn från årsbästalistan. Värst var det i klassen K60. Där var  ettan, tvåan, trean och femman unga kvinnor. Rättmätig "segrare" blev nu Britt Hellmark från Lidköpings IS. Hon är bevisligen 61 år. På Varvet tävlar man inte i åldersklasser till skillnad mot bla Sthlm M vilket gör att Britt inte får något pris, däremot äran.

Ifjol ringde jag upp en av fuskarna, en idrottsprofil från Mariestads AIF. Han hade lämnat över lappen till någon annan.

-Jag tänkte inte på konsekvenserna att någon missade silvret. Själv gör jag halvmaran på 2 timmar, inte 1.30, sa han då.

Någon som springer i X X:s namn och blir tvåa i M60.

I år har samma sak hänt igen! Den nu 63-årige Mariestadslöparen står noterad som 2:a i M60 på den utmärkta tiden 1.24.43. Problemet är bara att det inte var han som sprang. Bilden visar en betydligt yngre. Nu får han starta även nästa år i den näst främsta startgruppen. Sorgligt!

Är det inte dags att tillåta omregisteringar för att försvåra det här fusket? Som jag ser det är syndaren inte den som springer utan den som i ond tro lämnar över lappen. Tyvärr är det ekonomin som styr hos arrangörerna. Lidingöloppet tillåter byten mot en avgift  och blir trycket stort kommer fler att följa efter.

Vad tycker du själv om det här trixandet?

Keep on running!

Anna (i blått) lägger in ett ryck i sista backen och springer om en massa tjejer. Hon var en av de  yngsta deltagarna men inget blåbär.

Anna Rahm vann som väntat dagens Vår Rus. Mindre väntat var Anna Sunesons vinnarlopp. Dottern sprang som en gud i tävlingsdebuten, tyckte en stolt pappa.

Från ingenstans till en löpartjej. Förra sommaren började vår yngsta dotter Anna helt oväntat bege sig ut på små joggingrundor. Själv hade jag inte sagt ett ord, vågade inte visa mig allt för uppmuntrande. Anna hade ingen som helst idrottsbakgrund så springandet kom överraskande.

Sen dess springer hon 2-3 gånger i veckan och jag får nästa bromsa. Hon har blivit en gladarae, självsäkrare och slankare 16-åring. Och löpning tycker hon verkligen är roligt. Idrotten i skolan ser hon numera  fram emot.

Idag sprang hon sitt livs första tävling tillsammans med 17 000 tjejer i Vår Ruset ute vid Stora Skuggan. Några dagar tidigare hade vi provsprungit banan som mäter 4 850 meter. Först då började jag ana att här finns en okänd löpartalang i familjen. Egentligen är Vår Ruset ingen tävling eftersom det inte sker någon tidtagning. Man delar in löparna i sju startgrupper och Anna valde lite kaxigt den mittersta, "Jogga fort", för dem som siktar på 29-31 minuter.

När knappt en kilometer åtestår i loppet dyker Anna oväntat tidigt upp. Hon springer med självförtroende, plockar den ena äldre löparen efter den andra och verkar riktigt stark. Jag kastar en blick på klockan och inser att något stort är på gång.

Hon gör loppet på 29 minuter, kanske lite snabbare, håller alltså ett 6-minuterstempo. Anna Rahm får snart se upp. Nog är löpning fantastiskt, alla får känan sig som segrare!

En lycklig Anna med sin första medalj. Om knappt en månad springer hon ett nytt 5 km lopp i staden Norfolk, Nebraska, USA.

Keep on running!