Gaggig gubbe. Sätter du dig på fel tunnelbanelinje och kommer en kvart för sent till avtalad mötesplats får du finna dig att dom andra löparna redan gett sig av. Jag blev därför ensam på min söndagstur i duggregnet från Kärrtorps IP.

Vi blir alla långsammare när vi blir äldre. Men själv tycker jag det gått lite väl snabbt utför.

Det känns fortfarande som om det går i någorlundaa  normalt tempo när jag är ute på mina löppass. Men i stället för ett tempo på 4.30-5.00 minuter per kilometer handlar det nu om 6 minuter. Visst, formen är inte på topp men jag misstänker att den snabba försämringen också har med åldern att göra.

Jag märker att jag blivit allt stelare. Att stå på ett ben och sätta på sig strumporna har blivt svårare. Samma med att lyckas grabba tag i skon vid stretchövningar. Och kraften verkar inte finnas i uppförsbackarna, nu blir det gång i backar som jag annars aldrig gått i. Året har visserligen präglats av skadeproblem men jag tror inte allt kan skyllas på det. Jag är i full sving igen men resultaten har uteblivet; jag är i år 15 minuter långsammare än "normalt" på maran och platsar inte längre på tiobästalistan i min åldersklass.

Det finns ingen anledning att kasta in handduken. Löpningen känns fortfarande meninsgfull och lustfylld, det är det viktiga, och resultaten kommer kanske senare. Jag ligger dessutom på hyggliga träningsmängder så planerna på ett nytt coast to coast till våren ligger fast. Men ska jag ha någon chans i Bore Cup som startar den 5 december, ja då får ett mirakel inträffa.

Har du också kännt av samma åldersfenomen som jag och fick det dig att lägga om träningen?

Keep on running!

Härliga mjuka stigar i skogarna runt Ulriksdals slott. Det är nu under hösten och vintern jag samlar på mig många mil för att vara i form inför vårens nästa coast to coast.

Äntligen är jag fri. Det här var första veckan jag slapp att gå till jobbet. Underbart, men det var inte fullt lika lätt som jag trodde.

Nu sitter dom på jobbet och sliter. Det stirras in i datorskärmar, det dricks kaffe, det hålls möten stup i kvarten, ingen vet riktigt vad morgondagens  tidning ska fyllas med, det är brist på reportrar  och egna nyheter men ingen vågar lämna skrivbordet för att nosa upp scoopet där ute i verkligehten, det kan ju dyka upp något viktigt i mejlboxen eller på nyhetsbyråerna.

Så har jag börjat tänka nu när jag är nybliven avgångspensionär. Jag är oändligt lycklig över att inte längre vara en kugge i den stora tidningsfabriken. Ändå hade jag stor frihet och jag trivdes.

Det här är livet. Nu kan jag göra (nästan) precis vad jag vill. Men att upprätthålla den gamla ordningen med  tre löprundor om dagenblir svårt, även två kan bli marigt, har jag upptäckt. Denna vecka blev onödigt slitsam med bara nio löppass på sammanlagt 13 mil. Får försöka ge mig ut lite oftare framöver men mängden ska ligga på den här nivån.

Keep on running!

Hemma och joggingvagnen full med nyplockade äpplen. Imorgon börjar pensionärslivet.

Disciplin, disciplin, disciplin. Imorgon måndag springer jag inte till jobbet. Jag är "ledig" och kan ligga och dra mig i sängen som nybliven pensionär. Men det kommer inte att ske, nu börjar "allvaret".

Tänk vad mycket jag haft gratis i min löpning. Genom att varje dag springa till och från jobbet samt hem på lunchen har jag till skillnad från andra löpare egentligen aldrig behövt ut och träna. Min transportlöpning har räckt.

Och tänk vilken frihet jag haft. Arbetsgivaren har förlängt min lunchpaus med en timma, tid jag kunnat ägna till löpning. Denna skattefria löneförmån har varit guld värd men i praktiken har också arbetsgivaren varit vinnaren. Under mina 23 år på Svenska Dagbladet har jag knappt haft en enda sjukdag. Och när jag varit ute och kutat på lunchen har jag alltid varit nåbar. Ingen har kunnat hävda att jag varit på rymmen, med mobiltelefonen har jag alltid varit nåbar och det är det som gäller när man är nyhetsreporter. Otaliga snabbintervjuer har jag gjort under mina lunchrundor.

Men i morgon måndag  är det slut med dessa transportlöpningar. Jag är lycklig avgångspensionär, fått sluta tre år i förväg och får oförskämt bra privatekonomi. Jag ska inte till jobbet mera men hur ska det då gå med löpningen?

Jag får visserligen hur mycket tid som helst. Men människa är av naturen lat, även jag, så nu gäller det att få till nya rutiner. Och då är det stenhård diciplin som gäller i början. Jag har ambitionen att springa minst lika mycket som tidigare vilket betyder två löprundor om dagen, sex dagar i veckan, totalt 10-15 mil.

När andra går till jobbet går jag till mitt "jobb". Jag ska försöka ge mig ut på första rundan vid 8-9 på morgonen och sedan klämma ytterligare någon mil på eftermiddagen. När väl rutinerna satt sig ska det nog kännas helt naturligt. Jag tänker inte sova bort livet men lite mera sömn ska det nog bli ändå, det är bara bra.

Jag hoppas kunna resa mycket som löparpensionär. Jag tar något billigt flyg, sätter mig på ett regionaltåg och åker till någon bonnhåla i Tyskland, England, Danmark eller Holland, tar in på ett pensionat och springer några dagar i området. Det om något är frihet  för mig, dessutom ett pefekt träningsläger. Och jag kommer säkert också att ställa upp i ett antal maratonlopp runt om i Europa.

Hur har du förresten själv löst tillvaron som löparpensionär? Berätta hur du gjorde och om det var en stor omställning! Själv har jag ett exempel på en löparbroder i M60 som gått en ny löparvår till mötes efter att ha fått avgångspension. Hoppas samma sak händer mig.

Keep on running!

Money talks. Nils 3,5 år kommer upp med sin spargris på Citibanks kontor på Arsenalsgatan, och öppnar som förste privatperson ett konto i banken. I bakgrunden pappa som fyller i insättningsblanketten. Bilden är från 6 oktober 1986. Foto: SvD

För att Nils skulle få ränta på sina pengar krävde banken att han satte in 1 miljon kronor. Just då hade han inte den summan så banken fick nöja sig med en hundralapp. Foto: SvD

Mycket har man sprungit med under armen till och från jobbet men spargrisen tillhör nog det mer originella.

En vecka kvar på jobbet. Efter 40 år i dagspressen slår jag snart ner sista tangenten. Visst är det lite vemodigt men samtidigt har jag med min avgångspension från Svenska Dagbladet dragit vinstlotten.

Det är svårt att förstå hur någon kan betala mig 3 årslöner för att jag inte ska jobba. Jag tillhör de lyckligt utvalda som fått avtalspension (avgångspension) och kan sluta vid 62, behålla 70 procent av lönen fram till 65 och sedan få pension som om jag jobbat hela tiden. Det är bara att tacka och ta emot- jag kommer efter ett livslångt sparande att få en fantastiskt bra privatekonomi.

Jag ser det som jag vunnit miljonvinsten eftersom jag aldrig haft några planer på att jobba fram till 65. Rena gratispengarna, livet ut. Trots att jag trivts oerhört bra, haft ett mycket fritt och bra jobb är det först nu jag kan säga att jag är riktigt fri. Som anställd är du inte det. Det kan låta hårt men lönearbete är "slavarbete". Först nu kan jag göra precis vad jag vill, inte vad arbetsgivaren vill eller förväntar sig att jag ska göra.

Det är friheten jag alltid sökt. Och löpningen har då ofta gett mig en frihetskänsla, särskilt under långlöpen i USA men även under vardagslöpning hemmavid. När du springer är det du som bestämmer, ingen annan.

Grisen då? Ja, spargrisen, som jag i veckan sprang hem med under armen, köpte jag 1986 på Sparbanken Stockholm i samband med ett  reportage om etableringen av utlandsägda banker i Sverige. Jag försökte öppna ett inlåningskonto i amerikanska City Bank  i Stockholm till min då 3-årige son men banken vägrade först  och ville inte låta honom sätta in 100 kronor. Det var ett lagbrott, alla banker är skyldiga att ta emot inlåning från allmänheten. När sonen med spargris i famnen åtföljd av pappa och en fotograf från SvD senare dök upp på City Banks kontor på Arsenalsgatan mjuknade bankchefen och vi fick öppna kontot. Pinsamt för banken men Banksverige fick ett gott skratt.

Nu är grisen ockå fri. Den är hemförd från tidningen och behöver heller inte jobba. Den har annars figurerat på bild till en massa artiklar om sparande jag skrivit. Själv fortsätter jag dock med bloggandet.

Keep on running!

Jag solar mig vid sidan av en mästare, Lars Degerheim, som överlägset vann M60, nära en kvart före mig. Foto: Anders Hult

Jag hade nog hoppats göra comeback på löradgens Veteran SM i Växjö. Motståndet var stenhårt men 6:a var inte vad jag hade planerat.

Skadeproblem i kombination med för  lite träning, ja då  har du inget i toppstriden att göra. Tyvärr blir 2009 resultatmässigt mitt sämsta år någonsin, frånsett debutåret 1982. 3.26.50 , några ynka sekunder bättre än i Hultsfred, duger inte!

Växjö Marathon blev en kall (+5 grader) och ganska blåsig historia. Banan går mestadels på asfaltvägar 8 varv runt Växjösjön, platt och fin men ändå lite småtrist, tycker jag. Kanske beror min negativa inställning på att det gick tungt  idag, på arrangemanget finns inget att anmärka på frånsett att jag sällan har upplevt sådan trängsel i omklädnings- och duschrum.

Lars Degerheim, min löparbroder i Stockholm, gjorde ett storlopp i M60. Lasse och jag har tävlat många gånger mot varandra och han brukar slå mig ungefär varannan gång. I år har han haft hjälp i träningen av klubbkompisen Thomas Malmgren från Huddinge AIS.

Förmodligen blir det här mitt sista maraton i år. Sista chansen att klättra i tabellerna är Vintermaran i Kvarnsveden den 7 november. Men om Växjö var kallt och småtrist blir nog Kvarnsveden etter värre.

Kolla min veteranstatistik- Veteran SM ställde till stora förändringar i listorna. Själv ligger jag på en tiondeplats och lär snart åka ut.

Keep on running!

Smålänningar och jag har inte samma syn på vad som är ett kust till kust-äventyr. Bilden från Alvesta station.

Tre klubbar som utmärker sig i veteransammanhang i maraton; Solvikingarna för breddden, Hässelby och Trångsvikens IF för toppen med Said Regragui respektive Lena Gavelin.

Här får du rykande färsk veteranstatstik. I helgen sprangs maraton i Göteborg och Umeå och en del nya namn slog sig in på listorna.

Maratonåret 2009 är snart till ända. Här hemma återstår bara loppen i Växjö (17 okt), Bromölla (1 nov), Kvarnsveden (7 nov) och Bovallstrand (12 dec) samt utomlands den näst största "svenskmaran"av alla, New York City  Marathon (1 nov). Så en del förändringar lär det bli i mina listor, som du hittar i högerspalten under "Veteranstatistik 2009".

Göteborgsklubben Solvikingarna sticker ut med att ha totalt 11 löpare med på listorna, 5 män och 6 kvinnor. Främst handlar det om en imponerande bredd men även några i topp; Jana Jobe etta i K50, Göran Johansson tvåa i M65 och Göran Sander 3:a i M40.

Själv har jag i år en undanskymd plats. Till helgen springer jag i Växjö och ligger väldigt lågt. Jag gör som börsbolagen inför rapportperioderna; har en tyst period.

Om du saknar resultat i listorna eller ser felaktigheter, mejla mig då så ska jag ändra. Skicka till bjorn.suneson@bredband.net

Keep on running!

Backlöpning i mörkret. Karolinska Institutet i Solna är ett fantastiskt fint område att träna på under kvällar och helger, då är det folktomt här inne.

Regn och kyla och ingen lust att träna. Plötsligt befinner jag mig ändå ute i tränigsspåret. Hur gick det där till egentligen?

Det är sällan jag ställer in ett träningspass. Och skulle jag oja mig brukar min fru skicka ut mig. Egentligen har jag en väldigt fördel jämfört med många andra löpare; när jag tränar är det i regel "transportlöpning", alltså till och från jobbet och hem på lunchen. Så länge jag jobbar är det med andra ord träning för hela slanten.

Men hur ska det bli när jag snart är pensionär? Ja, då gäller det att få till nya rutiner. När andra går till jobbet tänker jag gå till mitt "jobb", det vill säga ut och springa. Ambitionen är två träningspass om dagen. Det där med rutiner tror jag är absolut nödvändigt om träningen ska fungera

Det är inte alltid jag känner mig motiverad och ibland kryper latmasken i mig. Bäst maskmedicinen heter inte Vanquin utan Planering. Dagen innan brukar jag ha tänkt ut vilken sträcka jag ska ta till jobbet. När sedan dagen infiner sig och jag inte har någon som helst lust att springa just den långa sträckan utan ta en kortare väg, ja då tänker jag på gårdagen och vilken lust jag då kände för sträckan. Då går det inte att ställa in.

Idag söndag kröp latmasken i mig. Just helgerna kan vara extra besvärliga då det inte är någon transportlöpning. Det blev inte lättare av att det var busväder ute och klockan hunnit bli sen. Men som om någon annan styrt mig var jag plötsligt  i träningskläderna och joggade i regnet upp till Karolinska Institutet. När jag är trött eller omotiverad tycker jag det känns behagligast att träna nära hemmet, funkar det inte är det så lätt att avbryta.

Just området inne på Karolinska Institutet är perfekt. Kvällar och helger är det folktomt här, undantaget en del hundägare. Du har mängder av härliga småbackar du kan dra upp och nerför och det går att variera löpningen i det oändliga på detta ändå väldigt begränsade område. Ikväll blev det mycket backintervaller i regnet. Den träningen ska förhoppningsvis ge resultat inför stundande Växjö Marathon. Formen känns dock fortfarande avlägsen.

Keep on running!