Håller matchvikten. Dagens löptur i härlig medvind gick till F&S Orminge. Bilden från toppen av Skurubron. När jag jobbade brukade jag ofta under lunchrasten ta en vända hitut och fick ett bra träningspass på över två mil.
I dagens DN läser jag om viktproblem och ätstörningar hos kvinnliga längdskidåkare i svenska och norska landslaget. Är det här något som också drabbar löpare på motions- och motionselitnivå?
Den som ägnar sig åt uthållighetsidrotter som t ex skidor och långdistanslöpning kan öka prestationen om man går ner i vikt. Men som med det mesta; det finns en gräns och när den passerats presterar och mår man sämre, i värsta fall kan det vara livsfarligt.
-Elitidrott är ingen friskvård, säger till DN skidlandslagets förre detta läkare Per "Pliggen" Andersson. Den svåra frågan är när man ska stänga av en åkare från att tävla.
Frida Karlsson, som tog guld, silver och brons på VM ifjol har tävlingsförbud. Hon ska komma "i balans näringsmässigt". Norska stjärnan Ingvild Flugstad vann ifjol Tour de Ski, stängdes av en kortare tid, men får tävla igen.Tjejerna lägger på sig muskler och tar bort fett.och slutar menstruera, sägs i artikeln.
Håller också vanliga motionärer och elitmotionärer inom långdistanslöpning på och exprimenterar med vikten? Det är i dessa grupper jag umgås men där har jag aldrig hört talas om detta. Att löpare i min egen ålder inte gör det är rätt självklart. Men hårdsatsande 35-45-åriga män och kvinnor? De kan ju prestera inte långt ifrån vad eliten gör. Nä, inte heller där har jag hört eller sett något. Problemen är nog nästan uteslutande kopplade till ren elitnivå- och ungdomsidrott.
DN-artikeln, skriven av Lars Grimlund, berättar om idrottsledare inom skidsporten som känner till problemen men agerar alldeles försent.
-Varför ska elitidrottarna behöva gå över gränsen? När mätaren visar att bränslet håller på att ta slut så måste man stanna och tanka men det gör man inte, säger Torbjörn Nordvall, tidigare presschef för längdskidlaget. Han är kritisk till att man inte satsar på psykologer och beteendeveterare inom landslagsgrupperna utan enbart på hårda grejer som t ex vallare.
Själv har jag aldrig haft en tanke på att exprimentera med min vikt även om jag inser att ett par kilo mindre kanske skulle kunna göra några minuter på ett maraton. Det finns tabeller på sådant där, här en från den amerikanska upplagan av Runners World 2017:
Lose Weight, Gain Speed |
||||
This table, based on changes in maximal aerobic capacity, provides a rough estimate of how much your race times will improve if you lose weight, as long as you have it to lose. If your BMI drops below 18.5, you're at risk of becoming weaker and slower. | ||||
WEIGHT LOST |
5K |
10K |
HALF-MARATHON |
MARATHON |
900g |
12.4 secs |
25 secs |
52 secs |
1:45 |
2.3kg |
31 secs |
1:02 |
2:11 |
4:22 |
4.5kg |
1:02 |
2:04 |
4:22 |
8:44 |
9kg |
2:04 |
4:08 |
8:44 |
17:28 |
Källa: RW
Min vikt (61-62 kg) har varit oförändrad under de senaste 20 åren. Med en längd på 167 cm har jag ett BMI på cirka 22 vilket klassas som normalvikt. Skulle man tro diverse räknesnurror på nätet skulle jag kunna minska med 10 kg (!) och först då hamna på gränsen till undervikt. Maran skulle kunna springas nära 20 minuter snabbare. Nej, det tror jag inte på. Jag hade blivit ett vandrande lik.
Även år med ett coast to coast har vikten varit stabil. Jag har inte tappat ett kilo under USA-löpen, vikten har varit den samma vid start som vid målgång. Har aldrig räknat kalorier men energiintaget har uppenbarligen varit det rätta. Och då handlar det ändå om 35-40 milaveckor under 100 dagar. Nog är kroppen en fantastisk maskin!
Keep on running!
Bilden hämtat från Rune Larssons webplats loparlarsson.se .
"Under 2019 sprang jag 224 mil och paddlade 73 mil i kajaken. Sedan jag började föra dagbok den 1 januari 1973 har det blivit 24 891 mil", skriver Rune Larsson på Facebook. En oslagbar prestation?
Ja, jag tror att Runes 24 891 löpta mil är svårslaget. Hur många svenskar kan tänkas ha sprungit mera? Få, kanske ingen, jag har dålig koll på det där. Men kanske ultralöparen Bertil Järlåker sprungit ännu längre? Det jag faschineras av är att Rune lagt under sig alla dessa mil, inte för samlandets skull eller för att imponera, utan just för glädjen av att springa. Runes pocketbok som kom ut 2016 har det passande namnet "Löparglädje".
I boken skriver han: "Min filosofi är att löpningen ska vara så enkel och livsbejakande som möjligt. Jag har alltid prioriterat löparglädjen framför vetenskapliga metoder". Precis så, känner jag det också.
Samtidigt som jag läser om alla hans mil blir jag naturligtvis nyfiken på hur jag själv ligger till. Diagrammet jag la ut på bloggen häromdagen kan summeras till 18 792 mil sedan starten 1982. Det betyder alltså att Rune "leder" med 6 099 mil. Det motsvarar 1,5 varv runt jorden. Jag har visserligen under senare år tagit in på Rune men snart blir det nog Rune som drygar ut försprånget. Går mitt åttonde USA-löp i år vägen och Rune fortsätter ligga runt 200 mil per år, ja då kommer jag visserligen att ta in på honom med ca 700 mil. Men så där kan jag ju inte hålla på, åldern kommer att ta ut sin rätt.
Så jag lyfter på hatten och säger: Grattis, Rune! Du inspirerar och är oslagbar.
Keep on running!