Leota Harriman, ägare och chefredaktör på The Independent i Edgewood, en stad i New Mexico med 4 000 invånare.

Jag söker ingen publicitet, ligger mycket lågt med kontakterna med tidningar och tv. Men idag besökte jag en liten lokaltidning i staden Edgewood.

Det fanns en baktanke med besöket; genom att ge en intervju skulle jag kanske få hjälp med att ordna en steve inför morgonens löpning på över sex mil. Det fick jag, dock inte för morgondagen utan lite längre fram. Men det intressanta med besöket på redaktionen var att jag fick en liten inblick i hur småtidningar på mindre orter fungerar och hur man ser på framtiden för lokaltidningar.

Jag träffar Leota Harriman, editor & publisher på The Independent. Hon äger tidningen som funnits sedan 1999 och kommer ut en gång i veckan. Det är ingen gratistidning, kostar 50 cent och har några hundra prenumeranter men ett par tusen läsare på nätet.

Är tidningen lönsam? frågar jag.

-Ja, men det är inga jättevister. Och för ett par år sedan övervägde jag att lägga ner.

Hur många jobbar här?

-Vi är runt åtta personer.

Jag blickar runt i lokalen men ser inte en kotte. Det visar sig att Leota gör det mesta av jobbet och att hon har en fast stab av frilansare. Att ha anställda skulle knäcka ekonomin. Redaktionen ligger en bit utanför stan, ja en bra bit bortanför Walmart, troligen av kostnadsskäl.

Har den här typen av tidningar någon framtid?

-Ja absolut. Men det gäller att vara så lokal som möjligt. Vi skriver om det som de stora tidningarna inte tar upp. Och vi är opolitiska, har ingen agenda.

För mig som gammal journalist och som började tidningbanan på småtidningar är det naturligtvis ljuv musik. Men jag undrar ändå om inte tidningsdöden fortsätter i USA, även för de superlokala tidningarna. Illavarslande eftersom minskad insyn och brist på vederhäftig information är fördummande och ökar risken för korruption. President Donald Trumps ständiga attacker mot media och uttalanden om ”fake news” har inte underlättat för varken stora eller små tidningar.

Tidningsdöden i USA är skrämmande:

• Under de senaste 20 åren har pressens upplagor halverats och värst har det varit för småtidningarna.
• Vinsterna inom pressen är bara en tredjedel mot för 20 år sedan.

När vi skiljs tar Leota en bild på mig. Hon har ingen ”vanlig” kamera utan fotar med mobilen.Ett tecken i tiden, man tvingas snåla in på allt.

Vad var det då hon var intresserad av av att höra från mig? Det var inte så mycket frågor om löpnigen, mera om hur jag såg på Amerika och amerikaner i största allmänhet. Det om något är man intresserad av att veta. I botten ligger nog en oro för att Europa inte längre ser upp till Amerika som tidigare, gissar jag.

--

Eftersom jag fått antydningar här på bloggen om att ha "fuskat" genom åka bil vill jag bara klargöra att dessa stevar varit helt nödvändiga. När det är mer än sex sju mil mellan motellen måste jag lifta för att slippa camping. Bilåkandet har dock inte kortar den totala löpdistansen, bara jämnat ut dagsdistanserna. Jag springer varenda meter över Amerika. Hedersord.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!

Vem påstod att Arizona och New Mexico skulle ha behagliga temperaturer vid den här tiden på året? Det är ju rena vintern jag fått uppleva!

Nattens och morgonens snöfall var ingen tillfällighet. Jag slapp visserligen snön under större delen av dagen. Men de sista 15 km till Moriarty (1 900 invånare) var tuffa. Det började snöa igen men jag hade då satt på allt i klädesväg så jag slapp att frysa. En del bilister stannade och erbjöd mig en ”ride” men jag tackade ståndaktigt nej. Jag mötte en cyklist som troligen var hemlös och denne stackare tröstade mig med orden:

-Det är mest nerför nu. Du ser stark ut!

Det låter konstigt men det kan vara ganska skönt att springa i sådant där ruskväder när kroppen är med på noterna. Löpformen är bra men inte hade jag tänkt mig att jag ständigt skulle behöva vara i rörelse för att slippa frysa.

I lokaltidningen läser jag att denne cyklist blev påkörd på Route 66 6 juni 2014 och dog åtta dagar senare. Bilföraren smet men greps och dömdes till tre års fängelse.

Jag bor nu två nätter här i Moritary. Morgonen får förutom löpning ägnas åt att fixa en steve till lördagen. Annars var det planerat en uteövernattning men det går ju inte nu är det är minusgrader tidiga mornar och nattetid. Brr!

Dagens distans: 47 km

Keep on running!

Bild från mitt motellrum kl 06.30. Snö var det jag minst önskade. Enligt prognosen utlovas ett par plusgrader under dagen men ingen mer snö. Får bita ihop, ta på mig tjocka vantar och dubbla byxor och se fram emot ett varmt McDonalds längs vägen.

Robbie Balenger från Denver, Colorado börjar på lördag springa från LA till NYC. HÄR  kan du följa hans löpning. Han är en duktig löpare men självklart fick han några goda råd på vägen från veteranen.

Chansen att två coast to coastto coast-löpare möts är en på miljonen. Men idag hände det - utanför Albuquerque träffade jag den 35-årige veganen och ultralöparen Robbie Balenger.

En liten husbil tutar, ut springer en viftande skäggig man och en kvinna med en banan och ett matpaket i handen. Galningar eller beundrare?

Beundrare och kollegor i samma branch skulle man kanske kunna säga. Mannen ska om några dagar börja sitt första löp över Amerika, från Huntington Beach, Kalifornien till New York. Han presenterar sig som Robert Balenger, ultralöpare och vegan. Kvinnan heter Jackie Howard, också löpare och hans dietist och en av fyra i suportteamet.

Dietisten Jackie och veganen Robert.

Jag bjuds in i husbilen och slukar glupskt ännu en banan. Robert har läst min blogg och verkar känna till mig ganska väl. ”Impressive” säger han flera gånger och syftar då på att detta är mitt sjunde coast to coast och att jag är 71 år. Men något blåbär är inte heller han; nyligen sprang han ett 50 miles lopp och han har flera års erfarenhet av att springa långt.

-Men förivra dig inte, det är lätt att bli skadad. Håll dig till din plan, spring inte längre än du planerat, även om du känner dig urstark, säger jag lite förnumstigt.

Jag vet att många ultralöpare överskattar sin förmåga. Att någon gång springa 50 eller 100 miles är en sak. En helt annan sak är att springa ultradistanser dag ut och dag in. Men Robert verkar vara en duktig löpare. Hans plan är att snitta på 43  miles per dag, alltså ungefär 10 miles (16 km) km längre än vad jag gör. Håller planen betyder det 75 dagar, relativt snabbt jämfört med andra ”crossers”.

Hans löpning över Amerika blir lite av en propagandaresa för vegankost. Han har varit vegetarian under några år och vegan det senaste året. Själv är jag dock rätt skeptisk till sådan kost i ultrasammanhang. Av Rune Larsson, Sveriges mest erfarne inom gebitet, har jag fått lära mig att fet mat är bra. Mina hamburgare på McDonalds är alltså inte fel.

Vi sitter och pratar länge i husbilen där han inrett en liten brits för att sova och där två cyklar förvaras samt all vegankost. Jag avundas honom inte. En king bed på Comfort Suites, Quality Inn & Suites eller Best Western och en och annan burgare på McDonalds, Burger King, DQ eller Wendys är min melodi.

Albuquerque.

Det fortsätter att vara kallt och blåsigt (medvind). Idag anlände jag till Albuquerque (550 000invånare. Jag trodde stan var huvudstad i New Mexico men det är Santa Fe. Tyvärr hanns inget turistande med, däremot fick jag handbrosen justerad men däck och framförallt slängar gick jag bet på att köpa. Med alla punkteringar börjar det bli lite kritiskt på slangfronten. Dagens flopp var att jag råkat beställa ett rum för rökare. Det luktar pyton och svider lätt i ögonen.

Dagens distans: 50 km

Keep on running!

Bilden talar sitt tydliga språk: hårda straff hjälper inte mot nedskräpning. Observera skylten i bakgrunden om att inga cyklister och fotgängare får vara på motorvägen. Jag hade dock fått dispens.

Straffen är hårdare i USA för rattfylleri och nedskräpning. Men vad hjälper det? I jämförelse framstår Sverige som ett föredöme.

Så nedskräpade vägrenar som jag ser här i New Mexico har jag nog aldrig sett. Riktigt äckligt! Annars tycker jag nog det blivit lite bättre i många delstater under senare år. Systemet  Adopt a highway där föreningar, kyrkor, familjer m fl åtar sig att hålla en vägsträcka ren är ju utmärkt, något vi själva borde ta efter.

Det är fortsatt kallt och regnigt. Inte alls angenämt. Jag har faktiskt inte haft en enda riktigt varm dag. Arizona och New Mexico som skulle vara så varma delstater har visat sig vara motsatsen. Uppenbarligen startade jag detta löp för tidigt.

Historic Route 66 går här vid sidan av Interstate 40.

Idag premiär med att springa på motorväg (I 40). Vägarbeten, mycket trafik, backigt, blåsigt, regnigt och ingen restaurang gjorde att löpningen blev besvärlig. Jag bor på ett casino och tänkte pröva lyckan ikväll på rouletten men återvände till hotellrummet, mycket trevligare där.

Dagens distans: 43 km

Ett av många nedlagda motell längs Route 66 i Grants, NM.

Det vilar något tragiskt över Route 66. Jag springer på denna mytomspunna väg, modervägen som John Steinbeck kallade den i Vredens Druvor. Själv ser jag Route 66 som dödens väg.

Ja, det är beklämmande att se detta förfall och denna fattigdom. Det ena motellet efter det andra har bommat igen i staden Grants ( 9 000 invånare) där jag nu varit i två dagar. Motellskyltarna finns kvar, husen är på väg att rasa in..

Längs Route 66 ser jag mängder av små tomma spritflaskor ligga i vägrenen. New Mexico är sett till invånarantalet den delstat i USA som har flest rattfyllerister. Jag har sett dessa spritflaskor i många andra delstater men inte så många som just här. Folk kör på fyllan trots att det vimlar av polisbilar. Berusade förarare är ett jätteproblem i Amerika, mångdubbelt större än i Sverige. Den fattiga delen av befolkningen är överrepresenterad, här i New Mexico ursprungsbefolkningen, American Indian samt Hispanic.

På gruvmuseet nämns inte med ett ord riskerna med uranbrytningen.

Jag besöker ett gruvmuseum i Grants. Detta område var Amerikas största uranproducent med mängder av urangruvor undr åren 1950 till 198O, nu allt nerlagt. Jag får se en tolv minuter lång film om uranbrytningen under 50- och 60-talet. Jag ser arbetare som helt oskyddade arbetar med brytning och anrikning av malmen. Inte med ett ord nämns riskerna! Arbetarna dog som flugor. Jag ber chefen för museet ringa upp ”Jack”, en 87-åring som var chef för några av gruvorna och som rycker in som guide.

-Hälften fick lungcancer, berättar han. Vi förstod inte i början att det var farligt. Men jag klarade mig. : :

Jag frågar Jack om man använde svenska Atlas Copcos kompressorer i gruvorna och Sandviks borrutrustning. Sverige är ju världsledande på det här området.

-Ja,  Atlas Copco hade vi men det var mest Ingersoll Rand. Sandvik känner jag inte till.

Mitt intresse för gruvbrytning resulterade i att chefen för museet, en indiankvinna, imorgon ger mig en steve.

Dagens distans: 35 km

Keep on running!

Continental Divide passeras på Ice Caves Road (NM-53).  7 882 feet motsvarar 2 402 meter.

Att passera en delstatsgräns eller  Mississippi River är stort för en coast to coast löpare. Men störst är nog ändå att korsa Continental Divide vilket jag gjorde idag.

Continental Divide är en osynlig linje som går bl a genom Nordamerika. Väster om denna linje rinner floderna ut i Stilla Havet och öster om i Atlanten. När man passerat Continental Divide återstår i teorin, men tyvärr ej i praktiken, bara nerförslöpning.

När jag passerade CD idag var det mest nerför hela tiden. Men mina 70 km till fina Quality Inn & Suites i Grants var ändå tuffa; kallt och ingen restaurang eller affär/mack att stanna till vid. Uppriktigt sagt är jag lite förvånad att jag klarade sträckan utan att knäckas. Jag hade dessutom dåligt med mat med mig men en Snickers och blåbärspaj mot slutet räddade mig. Framme först kl 21 efter elva timmars löpning.

På detta hotell stannar jag två dagar och försöker fixa en steve till tisdagen. En stortvätt hanns med på kvällen.

Dagens distans 70 km och nu 25 procent av totalsträckan avklarad

Keep on running!

HÄR kan du se fler bilder som företaget Insydmyhed Photography tog på mig under lördagens löpning till El Morro, NM. Fotograf: Michael Irwin .