Jakten på Björn, etapp 2014, har påbörjats!

Nu börjar det dra ihop sig. Pappa är snart i mål och på fredag flyger vi till New York för att ta emot vår hjälte. För oss barn har det både varit spännande och lite oroligt att följa Björn. Mycket kan ju hända längs vägen men med hans erfarenhet har vi aldrig tvivlat på att han kommer klara av detta.

Vi beräknas landa ett par timmar innan planerad målgång och kommer förhoppningsvis kunna få möjlighet att springa delar av sista etappen. Även om pappa har varit ute i snart 100 dagar kommer vi få det svårt att hänga med i hans tempo.

Vi som åker är från vänster:

Sigrid - 26 - Veterinärstudent (vägrar springa maraton)

Erik - 28 - Jobbar på bank (maratonlöpare, pers 3:46)

Nils - 31 -  Jobbar med "IT" och är webmaster här. (maratonlöpare, pers 3:58)

Olof - 23 - Revision (maratonlöpare, pers 4:40 +)

Vi håller tummarna för att allt går fortsatt bra dom sista dagarna och snart ses vi.

/Nils, Erik, Sigrid och Olof.

---

Dagens distans: 40 km

Veckans distans: 332 km

Keep on running!

Twila Wright på Shear Design Hair Salon i det lilla samhället Nescopeck, PA, klipper mig för 10 dollar (12 inklusive dricks). Nu är pappa presentabel inför målgången den 1 augusti.

Träffa familjen, äta hemlagad makaronipudding, läsa svenska dagstidningar, köpa träningskort på Friskis & Svettis, träna med gubbsen i Vallentuna FK, handla på Lidl, träna så jag gör under 3.30 på en sen höstmara ute i Europa . . .

Ni hör, jag har hemlängtan. 100 dagar ensam i främmande land är lång tid. Numera är få borta så länge, jag är nästan som sjömannen förr i tiden som lämnade hustrun och återvände hem till ett nyfött barn. Ändå har jag dåligt samvete för att hemlängtann inte är starkare. Jag trivs också med ensamlivet men drygt 100 dagar får räcka.

Ibland känns det som om dagarna upprepar sig, motellrummen ser likadana ut, jag gör samma rutiner dag ut och dag in. Fast det är kanske så för oss alla? Det är visst det som kallas livet.

"Ja det är dagarna som går
dagarna som går
som är livet. . .", sjunger Carola i min hörlurar där jag kämpar i backarna här i Pennsylvania.

Jag brukar säga att det är lika mycket en fysisk som en mental utmaning att springa ett coast to coast helt ensam. Fast  nu är jag är beredd att ändra mig- det är mer en mental grej, tror jag. Massvis med löpare skulle enkelt klara att springa fem mil om dagen utan några vilodagar men skulle dom stå ut så många dagar? Kanske inte, jag har lätt för att utföra monotona och tråkiga saker om jag vet att resultatet kan bli bra. Och jag gissar att jag lever mycket på erfarenheten. För en bättre löpare, rent fysiskt, är jag inte jämfört med första coast to coast 2007.

Dagens distans 31 km

Keep on running!

Vackert men detta var fel bro polisen rådde mig att springa över. I bakgrunden bergen jag tvingades besegra.

Idag gick jag in på en polisstation för att fråga om vägen till mitt motell. Det var ett stort misstag. Först blev jag illa bemött, sedan fick jag ett helt galet råd.

När jag sprang in i staden  Bloomsburg, PA, tvekade jag om hur jag på bästa sätt skulle korsa Susquehana River. Det fanns olika broalternativ och min gps gav lite olika besked. Så därför steg jag in på polisstationen för att få en råd. Poliskvinnan i luckan ville knappt lyssna på mig, betraktade mig som något katten släpat in och sedan gav hon ett tvärsäkert besked.

-Are you absolute sure? frågade jag.

-Yes!

Den manliga kollegan i luckan intill var lika tvärsäker och precis lika ointresserad. Jag t o m visade min gps, pekade på de olika broarna och förklarade att jag var en svensk långdistanslöpare som nu sprang tvärs över USA och att jag sökte den bästa vägen till motellet ca 15 km längre bort. Skulle jag ta den södra bron eller någon annan? Den södra blev beskedet eftersom det var förbjudet att springa på Interstatebron. Att det fanns ytterligare en bro intill som var öppen för cyklister och gångare upplyste han däremot inte om.

Kanske inte mycket att bråka om men tipset om att ta södra bron orsakade mig en försening på minst en timma och sög musten ur mig. Vägen visade sig vara enormt backig, hade jag däremot sprungit på andra sidan floden hade jag inte fått några backar alls.

Var det medvetet polisen lotsade mig fel? Ja, det är nästan så man undrar. Eller var det bara ren okunskap?

Mitt förtroende för polisen i USA är lågt- till skillnad från den svenska är den inte så serviceinriktad. Småstadspoliserna verkar heller inte ha mycket att göra vilket riskerar leda till en fastsättarmentalitet. Eftersom många poliser dessutom är tjocka tror jag man ser ner på joggarna.

Dagens distans: 57 km.

Keep on running!

Jag får kryssa mellan all hästspillning på vägrenen.

Jag rullar fram i Amishland. Den ena hästdragna kärran efter den andra passerar. Amishfolket vinkar glatt och verkar lite nyfikna på min modernare fotdrivna kärra.

Pennsylvania hyser en stor del av de cirka 280 000 människor som tillhör den kristna gruppen Amish. Centrum är Lancaster, en stad cirka 15 mil söder om där jag befinner mig.

Hästarna kan lätt skrämmas så vid varje möte stannar jag till. Det verkar uppskattas av Amishfolket.

De små gårdarna jag passerar längs State hwy 46 mellan Millheim och Lewisburg ägs till stor del av Amish. Jag stannar till vid en gård för att köpa tomater. På gårdssplanen står några barfotabarn i ålderdomliga kläder, ingen kommer fram så jag lägger mina pengar på bordet och rullar vidare. Jag hade annars velat prata med dem men det verkar undvika sådana möten.

Löpningen går lätt idag och det är inte särskilt backigt. Efter 25 kilometer gör jag lunchuppehåll vid en "skjulrestaurang" Jan föreslagit. Han har spanat in nästan alla tänkbara matställen genom att gå med gula gubben på Google Maps.

"Skjulrestaurangen" bjöd inte på någon särskilt god hamburgare men flipperspelet var bra.

I en cykelaffär i Lewisburg  fick jag handbromsen justerad och däcken pumpade. Tyvärr exploderade en slang så nu har jag bara en reservslang kvar. Men nu är det endast en vecka kvar så jag lär väl klara mig.

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Gretchen Engelbretzen Schafft (längst till höger) berättade att hon hade svenska släktingar, bl a familjen Ernst Carp från Tranås. Kolla hennes joggingskor- Brooks Adrenaline dam, samma modell som jag nött ut här i USA.

Varje onsdagseftermiddag står en grupp pensionärer och viftar med sina fredsplakat på Mainstreet i Millheim, Pennsylvania. Det har de gjort sedan Irakkriget bröt ut 2003.

Det är lite absurt att stöta på en fredsdemonstration i en så liten stad som Millheim med 900 invånare. Men här finns en kärntrupp fredsaktivister, alla pensionärer.

-Ja, tyvärr är vi bara pensionärer som står här, säger en av demonstranterna. Ungdomen verkar inte intresserad.

Har ni haft någon framgång? frågar jag.

-Ja, nu är det fler bilister som gör tummen upp än ner.

Main Street, Millheim, PA.

Milheim kan på ytan verka vara en småstadshåla med mest pensionärer. Men så är det inte, här vimlar det av ungdomar, mycket studenter från grannstaden State College. Så jag frågar servetrisen på populära Elk Creek Café tvärs över gatan varför ungdomarna inte engagerar sig.

-Vi kanske sympatiserar men vi bryr oss egentligen inte. Dom har stått här så länge så vi tänker knappt på att dom finns, svarar hon.

USA förknippar jag inte med fred och fredsaktivister. Många parker i småstäderna har smyckats med krigssymboler från de många krigen landet självförvållat varit indraget i. Jag ser pansarvagnar, kanoner, krigsflygplan etc. Och minnesmärkena över stupade hjältar i krigen finns i varenda stad. Den "oficiella saningen" är att amerikanen ska tacka sina soldater för den frihet de idag åtnjuter. "Vets", oavsett om de varit tvingade eller frivilligt deltagit i krigen, betraktas allmänt som hjältar. För en svensk är det svårt att förstå.

På väg till Millheim stannar jag till vid ett litet apotek för att köpa en coke. Utanför träffar jag en 84-årig man, tidigare biolog och idag biodlare. När han får höra att jag är från Sverige utbrister han:

-Det är mitt drömland! Här blir allt galnare och galnare. Varför ska vi dras in i alla dessa krig? Och varför använder vi så mycket gifter i jordbruket?

När han hastigt fösvinner undrar jag: Är det bara pensionärerna som bryr sig i USA? Nej, så illa kan det väl inte vara?

Totalsträckan är nu beräknad till 4 860 km. Det innebär att räkneverket ställts om och att procentsiffran sjunkit något. Jag har alltså sprungit längre än vad som var tänkt, delvis beroende pp felspringnungar och små avstickare till köpcentrum och annat.

Dagens distans. 39 km

Keep on running!

Jag har tagit in på Sleep Inn i staden State College, PA, efter 57 km ganska lätt löpning. Kvällen måste ägnas åt planering, bland annat motellbokning. Det vanliga blogginlägget ugår därför.

Keep on running!

Ännu en avstängd bro. Den här lyckades jag dock ta mig över och slapp därmed en omväg.

Pennsylvania har flest dåliga broar i hela USA. Som löpare drabbas jag extra hårt. Idag råkade jag ut för två broar som stängts av för reparation.

Broavstägningen häromdagen var alltså ingen engångshändelse. Jag anade att något var lurt här i Pennsylvania så jag googlade och tog reda på fakta. Jodå, vägmyndigheten (DOT) skriver på sin hemsida att man har störst problem i nationen. Vad man däremot inte skriver är att brounderhållet eftersatts under många, många år och att man nu åker "snålskjuts" på federala pengar. Efter ett antal broras med dödlig utgång gick president Obama tidigt ut med att den eftersatta infrakstrukturen, däribland broarna, skulle rustas upp.

I Pennsylvania finns det 25 000 delstatligt ägda broar. Genomsnittsåldern är 50 år. Är de i riktigtigt dåligt skick , vilket alltså många är, utgår federala medel.

Byggarbetsplatsen var obemannad så jag vågade trotsa avspärrningen. Tack vare att kärran har så stora hjul tar den sig fram över allt och jag fann en spång över vattendraget i bakgrunden.

Lyckligt över på andra sidan!

Idag följde jag heller inte  Jans lunchförslag om att äta på en bensinstation. Helt oväntat, dock lite väl tidigt, dök det upp en Mac Donalds och en sådan frestelse kan jag inte motstå. Jag valde 6:an, det vill säga de Luxe Meal large (extra mycket pommes frittes) och plussade på med en ice cream cone vanilla och en liten kopp svart kaffe. Det stod jag mig gott på de återstående 40 kilometrarna.

Idag besökte  jag en Best Buy (motsvarigheten till vår El Giganten) för att köpa en ny Nordamerikakarta till min gps. Min karta, ett litet chip, är ett par år gammalt varför bl a uppgifter om restauranger är opålitliga.

I butiken sa de att jag på Garmins hemsida själv kan uppdatera detta chip. Stämmer det? Jag trodde bara att det var den förinstallerade kartan, en Europakarta, som gick att uppdatera, inte den tillköpa Nordamerikakartan. Någon som vet?

Best Buy låg ute vid motorvägen. Den andra vägen ut till butiken fick heller inga fotgängare vara på, det fanns massvis med förbudsskyltar. Helt galet att en fotgängare inte ska kunna ta sig ut till ett köpcentrum. Det tyckte också mannen i informationsdisken på Best Buy. Fast jag misstänker att han var drillad att hålla med alla kunder och egentligen ansåg att jag var en idiot.

Slut på broeländet? Nej, vägen jag ska springa på imorgon är också avstängd på grund av broarbete. På hotellet hjälpte man mig dock med att finna en alternativväg.

Mitt hotell, Choice Suites, är bland de lyxigate jag bott på. Men det har byggts i rena ödemarken, här finns ingenting och heller ingen restaurang inne på hotellet. Uthungrad fick det därför bli tre portioner havregrynsgröt i micron, diverse "stulna" muffins från tidigare motell och annat hopplock. Jag äter som en häst men ser utmärglad ut och väger bara 129 pound. Hur mycket kan det vara?

Dagens distans: 55 km (skulle ha varit 50 om jag klarat bägge broarna).

Keep on running!

I Sverige försvann Gulf  på 80-talet (återlansering på gång) men här ser man denna kedja ofta. Just den här macken i Strongstown, PA, hade Jan föreslagit som lunchställe. Men jag sprang värdshus förbi, att äta på bensinstationer gillar jag inte. Men imorgon går det nog inte att undvika mackmaten. 

Som tonåring på 50- och 60-talet var allt från Amerika nytt och spännande. Idag har mycket av det amerikanska försvunnit så därför blir den här joggingturen rena nostalgitrippen för mig. 

Jag får se vrålåken och bensinstationskedjorna som försvann i Sverige. Gamla grillbarer, glassbarer, bowlinghallar och skyltar med namnen Exxon (Esso), Gulf, Mobil och Texaco ger angenäma rysningar.

Glassbaren Krispy Kream på hwy 222 utanför Ebensburg är för mig "det gamla lyckliga Amerika". Här var det packat med kunder och min ice cream cone var den största jag sett.

Backarna blir värre och värre. Idag var jag uppe på 700 höjdmeter och klättrade 325 meter på en dag . Det känns som om jag tagit mycket mera höjd men efter varje uppförsbacke följer en nästan lika lång nerförsbacke. Det blir väldigt mycket gång, ganska tråkig löpning. Backarna kommer att bli ännu värre. Dessbättre har benen klarat nerförslöpningen, jag bromsar för fullt och krypkör.

Dagens distans: 47 km

Veckans distans: 332 km

Keep on running!