Nåttarö eller Nåtarö ligger utanför Nynäshamn och är ett naturreservat. Här finns inga bilar eller privata sommarstugetomter, perfekt för en löpare.

Mjukt underlag i form av gräs, sand eller grus, lagom kuperat, hyggligt mycket stigar och vägar, lite folk men gott om vattenkranar gör Nåttarö till ett litet löparparadis.

I alla paradis finns en orm. I Nåttarös fall kan ormen bytas ut mot en mygga elle rättare sagt massor av myggor. Frånsett detta och en och annan fästing gör Nåttarö till ett paradis för löparen.

Jag är just återkommen från en semestervecka på Nåttarö. Här i stadsvåningen i Birkastan finns varken myggor eller fästingar men däremot gott om fruktflugor eftersom jag missade att plocka bort frukten från fruktfatet innan familjen åkte iväg.

Vi har tillbringat många somrar på Nåttarö och på denna ö som mäter ett par kilometrar har jag under årens lopp sprungit över hundra mil. Vid det här laget bör jag vara en rätt välkänd person bland stugfolket.

I år höll jag mig lite för mig själv, sprang mest på södra delen av ön där det inte finns några stugor. Här möter man lika ofta hjortar som människor. Det är en fantastisk miljö här ute och också lite spännande. Militären med sina bunkrar och kanoner försvann för några år sedan och området öppnades upp. Nya löpslingor med andra ord och egentligen behövs inte så mycket vägar och stigar, det går att få variation i löpningen även inom ett begränsat område. Jag tyckte till exempel inte det var trist härom vintern att springa en halvmara i ettparkeringsgarage. . .

Men nog är det konstigt; här har man hur mycket tid som helst och absolut ingenting att göra men ändå blir det lite av "pliktlöpning". Jag är inte riktigt van vid att ha oceaner av tid och kunna springa precis när jag vill. Därför blev det inte mycket mer än tio mil sprungit på ön och högst två träningspass om dagen.

Nästa vecka återställs ordningen då semestern är över. Nu blir det löpning både till och från jobbet och dessutom hem på lunch. Jag är van vid detta och det känns lättare än den där fria löpningen. Stigar och gräsunderlag i all ära men asfalt är lättare och stadsmiljön i Stockholm är inte heller fel.

Nyplockade blåbär, mums!

Keep on running!

Ändlösa raksträckor (Interstate 25 utanför Casper i Wyoming juli 2007, en av få delstater som tillåter fotgängare på motorväg). Sådana här partier behöver inte vara svårare än andra- ta sikte på horisonten och keep on running!

Många tror att det krävs enorma träningsmängder för att springa riktigt långt. Men ska du vara igång dag ut och dag in och springa längre än en mara om dagen är psyket viktigare än fysiken.

När jag berättar att jag ensam sprungit tvärs över USA, snittat på 53 km om dagen och inte tagit en enda vilodag under de 95 dagarna är ofta första frågan:

-Hur orkade du?

Och då menar man rent fysiskt.. Min erfarenhet är att många, ja de flesta som klarar att springa en mara, också klarar att springa en mara flera dagar i sträck. Är du sämre tränad går du förmodligen sönder efter någon vecka men ligger du på träningsmängder på säg över 8 mil i veckan, ja då kan du hålla på i princip hur länge som helst. Rent fysiskt alltså.

Ett "bevis" på att du inte behöver vara så jättebra tränad är mitt senaste långlöp till Charlottenberg. Inga större problem med 53 km om dagen även där. Men här var det psyket som hjälpte mig mest. Och så var det också i USA. Jag är inte så säker på att elitlöpare i Sverige skulle mäkta med 35 mil i veckan. Många skulle lessna och längta hem, gissar jag.

Hur över man då upp ett starkt psyke om man inte är född med det och hur resonerar man inför ett flerdagarslöp? Några knep har jag:

* Du ska ha gått och tänkt på  löpningen långt innan. Min startsträcka inför coast to coast var ett helt år. Oslolöpet hade jag i tankarna flera månader innan. Det blir mycket lättare då och det finns liksom bara ett slutmål- man bryter endast vid skada.

* Du måste ha alla med på vagnen. Känner du att du är på rymmen från familjen, jobbet eller vännerna, ja då är det dömt att misslyckas.

* Du gör de för dig själv, inte för andra och defintivt inte någon grej för att skryta med.

* Du måste tycka att det är jätteroligt, annars är det ju ingen idé och du lär knappast heller lyckas. Tyck att du är fantastisk. Jag tänkte ofta; herregud, det är ju otroligt att du gamle gubbe kan springa så här långt. Det höll uppe mig.

* Men det är inte roligt varenda timma under löpningen. Ha därför alltid något att se fram emot under dagen; fikapausen, lunchen, middagen eller hotellet/vandrarhemmet. Jag fantiserade alltid om att jag snart skulle ligga i badkaret på motellet och ha en kall sportdryck och en chokladkaka på badkarskanten.

* Ha marginaler. Ingen snålbudget; gott om pengar och tid spar mycket bekymmer.

* Var spontan. Ta dagen som den kommer, planera inte sönder din tripp, stanna till när du ser något intressant, var beredd att ändra rutten om du får bra tips från andra. Planera i grova drag hur långt du ska springa i snitt per dag men gör inte upp några exakta körscheman. Däremot kan det vara klokt att ta reda på minst dagen innan var du ska övernatta.

* Lyssna på kroppen, den erfarne förstår ofta om någon skada  är på gång och vad som är farlig respektive ofarlig smärta. Men var överdrivet försiktig. Jag hade perioder under USA-löpet då jag hade känningar i en del muskler men visste att de skulle försvinna efter några dagar och den erfarenheten var en stor hjälp.

* Gå i backar. Och ta gångpauser när du är trött. Det är meningslöst att köra på när du är trött. Då är det mycket bättre att starta tidigt på morgonen och ta det lugnt under dagen. Var inte rädd för arbetspass på 12 timmar eller längre!

* Ryggsäck eller babyjogger? Självklart babyjogger. Med en vagn får du med dig allt du behöver och slipper skavsåren. Ju större hjul desto bättre. Och hotta gärna upp ekipaget med racingdäck, då rullar det otroligt lätt.

* Ha med dig två par skor, gärna olika modeller. Risken för skador minskar då, tror jag.

* Ät som en häst och drick mycket. Hela tiden. Cola och sportdryck är bra, skölj gärna med vatten efteråt. Ha alltid ett mindra matförråd med dig, restaurangerna ligger inte där du tror.

* Teknik i all ära men några prylar är bra att ha med sig: bärbar dator (kartplanering, surfning för info om hotell, turistattraktioner mm och för att ringa med). Har ingen större erfarenhet av handhållen GPS men en sådan kommer jag att ha med mig på nästa långskubb, främst för att mäta avstånden men också för att undvika felspringningar.

Keep on running!

Kvällsjogg inne på Karolinska Institutets område. En perfekt miljö; mjuka gräsmattor, kuperat, knappt en människa och härinne går det att variera slingorna i det oändliga.

Ännu inget maratonlopp sprungit i år. Det stressar mig lite och jag är långt ifrån tävlingsform. Siktet är nu inställt på någon mara i höst.

Sliten efter 43 mil på åtta dagar? Nej! Ändå vill jag inte påstå att jag är i bra form. Löpningen går fruktansvärt lusigt men jag har 2-3 månader på mig att komma i form. Så här efteråt kan jag "bekänna" att de sista dagarna upp till Charlottenberg var ganska besvärliga; jag fick mjölksyrakänning i det "skadade" benet efter bara några minuters löpning och fick varva med korta gångpauser hela tiden. När jag nu kan springa oavbrutet 30-60 minuter, ja då känns det som en framgång.

Den här veckan får bli en återhämtningsvecka, kanske bara 5-6 mil. När man är trött är det skönt att springa inom ett väldigt begränsat område. Därför valde jag idag Karolinska Insitutets. Även om området är öppet för allmänheten är det kanske inte helt lämpligt att vara härinne så det blev kvällslöpning när forskarna gått hem. Jag snurrade runt varenda byggnad, in på varenda gård, runt varenda buske och upp och ner i alla backar. Totalt visade GPS:en på 11 km. Sånt kan man bli inlagd för men dessbättre ryckte ingen ut och la mig i spännbälte.

Keep on running!

Dags för avfärd från Charlottenberg. Det var lite vemodigt att att från kupéfönstret se de vägar jag sprungit på.

Det som jag gjorde på 8 dagar gjorde tåget på drygt 4 timmar. Jag är åter i Stockholm, myggbetten kliar inte längre men solbrännan och minnea har jag kvar från trippen.

Minnena ja, min son Olof, hjälpte mig att göra det här bildspelet. För mig är bilderna rena nostalgitrippen. Det jag kanske mest kommer att minnas av detta 43-milaäventyr är nog Värmland, ett landskap jag knappt varit i. Jag fick känslan av att vara tillbaka till 50-, 60- och 70-talet. Hep Stars, raggarna, de små samhällena där tiden tyckts stå stilla bidrog säkert. Jag föll också för den storslagna naturen med forsarna, alla sjöarna och dialekten. Sverige är ett stort och mäktigt land och det finns en helt annan värld utanför stockholm.

Klicka på länken och njut av bilderna och musiken!

http://www.suneson.se/media/sthlm-char2009.wmv

Keep on running!

På sluttampen. Jag passerar under järnvägen vid Ottebol mellan Jössefors och Åmotfors. Det är rätt mycket  50- och 60-tal över Värmland. Idag söndag sitter jag på tåget till Stockholm och passerar det här stället igen.

Jag är i Charlottenberg, sju kilomter från norska gränsen. Äventyret är över och det blir tåget hem till Stockholm på söndag. Allt är noga genomtänkt.

Nej, det blir inte flyg från Gardermoen i Norge. Inget dramatiskt har hänt. 43 mil får räcka. Ytterligare två dagars löpning hade inge gett något mervärde. Jag har fått ut vad jag velat, jag är skadefri och är otroligt nöjd med att kropen hållit. Det var ju inte så länge sedan jag knappt kunde springa alls.

Den svenska landsbygden i all ära,men ibland kan det bli too much. Samhällena ligger inte särskilt tätt och här  i Värmland är det väldigt mycket skog. Jag får lite 50- och 60-tals känsla. Det verkar som om tiden stått stilla. I Värmland vimlar det av raggarbilar. Och det något sorglustiga är att det ofta sitter en man i 40- 50-årsålderna bakom ratten.  Musik dånar ut från bilarna och i Kil hörde jag Fröken Fräken. Dansbandslåtar verkar inne. Visste du förresten att Hep Stars för närvarande turnerar i folkparkerna här i Värmland?

Raggarbil i Arvika och . . .

. . .och Hep Stars i parkerna. Anaslagstavalan i Edane. Observera placeringen- under PRO!

Slutet blev en blöt historia. Det ösregnade de vå sista milen och den dyblöte luffaren hade lite svårt att smälta in i miljön på det fina norska lyxhotellet i Charlottenberg. Ett norskt par blev dock väldigt intresserade och jag fick en inbjudan att komma och besöka dem i samband med något maratonlopp i Norge.

Dagens löpning 65 km och totalt 43 mil påtta dagar vilket gör ett snitt per dag på 5,3 mil, exakt samma som under mitt coast to coast.

Återkommer med lite kommentarer kring äventyret när alla intryck hunnit smältas.

Keep on running!

Ensam löpare på gamla landsvägen söder om Kil. Knappt en bil åkte här och det var skönt att släcka törsten.

”Nästgårds- en god bit av Värmland” står det på paketet med rökt skinka jag äter här på vandrarhemmet i Brunskog. Och nog har jag kommit en god bit in i Värmland och även fått smaka solsting.

Stilla flyter Klarälven när jag lämnar hotellet i Karlstad på morgonen. Knappt en människa är ute på gatorna trots att klockan hunnit bli 10. Jag är sen och är inställd på att det här ska bli en slö dag . 56 kilometrar ligger framför mig upp till vandrarhemmet i Brunskog söder om Arvika. Strax bryter solen igenom diset, det blir jättehett och jag tvingas snart ta av mig tröjan.

Det blev en pratstund med 66-årige Göran Eriksson, en gång doktor i beteendevetenskap. Under många år cyklade han dagligen mellan bostaden i Kil och jobbet i Karlstad, en sträcka på cirka 5 mil t/r. Det har gjort mig frisk, menar han.

När jag står där och halsar min flaska dyker Göran Eriksson upp på sin cykel. Härligt att höra den genuina värmländskan. Vi snackar hur länge som helst och jag får veta en hel del om hans brokiga liv, bland annat att hans pappa var utvandrare till USA men att han sedan flyttade hem.

Vilken underbar dag jag har, jag stannar till och snackar med folk varför löpningen upp til Kil tar sin tid. Jag har hunnit bli rätt trött och efter pizzan på restaurangen invid biblioteket nickar jag till. Inne på biblioteket avsänds en del mejl och jag har ingen större brådska att lämna detta trivsamma ställe med kaffemaskin och utmärkt internet.

Det har nu hunnit bli riktigt varmt när jag lämnar Kil, lite snurrig i bollen. Och det är då det händer- jag springer fel, fruktansvärt fel. I stället för att springa norrut springer jag söderut, tillbaka mot Karlstad! Och vägen är ännu värre än helvetet E18, rent livsfarlig.

Ska det fortsätta så här drygt tre mil till? Desperat kastar jag mig av vägen, ringer taxi i Kil och får skjus tll Brunskog. Först i taxin förstår jag att jag sprungit riksväg 61 i fel riktning. Denna erfarenhet kostade mig 650 kronor men räddade livet.

Hemskt. Jag får ringa taxi, vågade inte springa på motortrafikleden i bakgrunden.

Möjligen är Riksväg 61 något bättre norr om Brunskog. Men jag tänker inte ta några risker och är beredd att avbryta. Det här är ingen prestigelöpning och jag har inget att bevisa. Tyvärr har jag gjort för dåliga kartstudier, det är bara att konstatera. Kanske skulle jag ha lagt upp rutten efter cykelkartor istället?

Visst finns det lösningar på allt. Taxi blev min räddning. Bilden från Coop i Brunskog, en affär med massor med kunder och eternitplattor på väggarna.

I morgon Charlottenberg på fruktade 61:an men förhopningsvis ingen taxi.Dagens löpning 27 km och taxi 37 km.

Keep on running!

Brottslingen är infångad. På E18, strax väster om "Lusasken" (Kristinehamn), har polisen fått stopp på löpargalningen.Det var ytterst nära han tvingades åka polisbil och bli avkastad  på närmsta byväg.

Björn Suneson är numera ett känt namn i poliskretsar. Polisen vet inte riktigt hur man skall hantera denne löpargalning, som verkar ha lagen på sin sida. Ånyo fick ordningsmakten återvända tomhänt till stationen.

Polisen är min bäste vän, såväl i USA som i Sverige. Det är alltid trevligt att träffa ordningsmakten, idag hände det igen. Någon bilist hade ringt och sagt att jag utgjorde en trafikfara och att man utanför Kristinehamn fick väja för mig vid möten. Lite överdrivet men inte helt utan fog även om jag gick ut nästan i diket vid alla möten, vägren fanns inte.

E18 är som jag skrev igår ett trafikhelvete och ingen fotgängare eller cyklist syns därför till på denna motortrafikled. Formellt får vi dock vistas här.Men polisen ville ändå plocka upp mig och släppa av mig på någon byväg. Men att åka bil är "fusk".

Den här gången hade jag också nytta av polisen. Efter diverse lock och pock skulle jag slippa polistransport om jag lovade att snart  vika av från E18. Jag fick tips om om en alternativväg som visade sig vara toppen. En av poliserna var också väldigt intresserad av min löpning och ställde en massa frågor, själv var han löpare. Kollegan däremot var fullständigt ointresserad och höll tät mobilkontakt med de lagkloka inne på stationen.

-Även om du har lagen på din sida har jag rätt att stoppa dig här om du utgör en trafikfara, hävdade mobilprataren när han insåg att striden var förlorad.

Den löpande polisen, en 64-årig gentleman, tyckte dock inte man skulle var så formell.

-Lycka till, sa han.

Här begås brottet. Marodören är utanför vita linjen. Men det var väl inget farligt, inga bilar i sikte men polisen lurar i vassen bakom kurvan.

Även om alternativvägen var bra fick jag snart nya problem. Vägen övergick i en grusad cykelbana som följde E18 men som inte gick att springa på. Helt abrubt tog vägen slut och ett viltstängsel gjorde att jag inte kunde komma ut på E18. Inspärrad!

Fångad! Till min lycka gick det att öppna grinden och komma ut på E18 igen.

Hur går då löpningen? Jo, riktigt bra. Och det här var den roligaste dagen av alla. Livet leker när jag på kvällen efter ca 70 kilometers löpning/gång kan springa in på starka ben i ett soligt Karlstad.

Keep on running!

Helt slut har jag anlänt till Karlskoga. Vad jag då inte visste var att det var ytterligare några kilometrar in till stan.

Löpningen mellan Örebro och Karlskoga började så bra. Jag sprang i fridfull miljö, kliade mina myggbett och åt mina nötter. Men efter halva sträckan bröt helvetet ut.

Gammal bruksmiljö, inte en bil så långt ögat kunde nå och till på köpet en nyasfalterad cykelbana på en nedlagd järnvägsvall. Sånt gillar en löpare. Och när det dessutom råkade ligga ett matställe på rätt avstånd, ja då får starten anses som närmast perfekt.

Men efter halva distansen, någon mil efter Vintrosa, tvingades jag ut på E18, som nu övergått från motorväg till vanlig väg. Här var trafiken mycket tät, det fanns inget att se och backarna var många och långa. Samtliga utlovade fik var igenbommade. Vägen knäckte mig även om jag var trött innan.

Upplevelsen av E18 gör mig villrådig  inför morgondagens löpning till Karlstad. Jag vill helst slippa att springa på denna väg igen. Alternativet är att hitta andra vägar men som inte medför att sträckan blir mycket längre. Ett tag var jag inne på att istället springa till Göteborg. Läget är alltså högst förvirrat.

Dagens distans ca 48 km

Keep on running!