I Ohio finns inget hjälmtvång för mc.förarna eller passagerarna och ingen bär läderklädsel. Men killen på undre bilden har i alla fall skyddat huvudet med en bakåtvänd keps!

I Sverige tycker vi det är självklart att den som kör motorcykel skall bära hjälm. I USA, "frihetens land", är inte alls detta självklart.

Jag närmar mig storstaden Cleveland och trafiken tätnar. Jag ser allt fler motorcyklister. Här är det stora kromade hojar som gäller och helst ska dom mullra så mycket som möjligt. MC-åkarna svärmar som bin och utgör en uppenbar trafikfara. Gruppen är synnerligen olycksdrabbad och får delvis skylla sig själv. Högre nykterhet och fller som bär hjälm skulle minska dödstalen.

Trafikreglerna och mång andra lagar varierar från delstat till delstat. I Ohio och många andra stater finns inget lagstadgat hjälmtvång. Det är bara förare under 18 år eller folk med nytagna körkort som måste bära hjälm. De flesta, unga som gamla, kör alltså barhuvat eller med en snusnäsduk knuten runt pannan.

Statistiken är skrämmande; bara  i Ohio med en befolkning lite större än Sverige inträffar årligen flera tusen mc-olyckor och med tusentals skadade och cirka 150 döda. Enligt myndigheterna skulle dom flesta dödsfallen kunna undvikas om förarna och passagerarna burit hjälm. En tredjedel av de omkomna var alkohol- eller drogpåverkade.

-Jag vill inte bli invalid för hela livet, bättre att stryka med direkt, säger en förare jag träffar på en restaurang i den lilla staden Perry.

Den där uppfattningen har jag hört många gånger, sakargument biter inte. MC-folket tycker också att det blir för varmt med hjälm. Ofta har man ändå en hjälm men den hänger oanvänd bak på hojen för att kunn tas på när man kör  in i en delstat där hjälmtvång råder. Reglerna kan vara ganska lustiga; i t ex Illinois där det är fritt fram måste dock förarna bära skyddsglasögon . . .

Idag var det riktigt varmt och behagligt. Glass- och fikastoppen blev många längs vägen. På Dairy Queen lyckades jag beställa en glass för mycket. Glada miner hos några barn när dom fick min ena. I morgon ska jag nog försöka turista lite i Cleveland.

Dagens distans 52 km.

Keep on running!

Ohio, min fjärde delstat av totalt elva. Varmare, mindre backigt och mindre blåst- inte undra på att man då tar ett glädjeskutt.

Herregud, det här går bättre än väntat! Och nu börjar den rätta coast to coast feelingen infinna sig.

På pappret skulle det här bli en jobbig dag,  i alla fall den längsta mätt i antal kilometrar. Men det är som att kroppen ställer in sig på svårigheterna och presterar till 110 procent. Mina 68 km gick som en dans. Väl framme vid fina Sleep Inn var jag så upplivad att jag var tvunngen att ta ett träningspass på hotellets crosstrainer i fittnes center. Jag behöver den där träningen för knäna så helt galet var det väl inte.

Är det kanske Appalacherna och motvinden som gjort mig stark? När det nu för en gång skull inte var så mycket motvind och branta backar kändes allt väldigt lätt.

Dagens dramatik bestod i en utrusande amerikans pittbullterrier. Egentligen är jag inte det minsta hundrädd, luffaren gillar sällskapet och det verkar också hundarna göra. Men den här gången var det lite otäckt, mest för hunden som var nära att bli överkörd när den sprang ut från en villatomt. Väldigt mycket okopplade hundar här. Jag vet flera coast to coast löpare som har haft pepparspray, yxskaft (!), ja t o m knivar för att freda sig. Det där är lika befängt som att man kan skydda sig med ett vapen.

I Sverige är det ambassader och mäklarfirmor som lägger beslag på de finaste husen och bästa lägena. Här är det begravningsfirmorna. Bilden från hwy 20, Ashtabula, OH.

Keep on running!

Jag är iinte skadad och har inte ont någonstans.

Ibland har jag funderat på om man inte kunde vara två på ett coast to coast. Men det är egentligen ingen bra idé. Risken att misslyckas är större om man är två löpare än en, tror jag.

Uttrycket ensam är stark stämmer när det gäller äventyrslöpning. Jag känner till flera fall där det varit problem när man just varit två eller ännu fler. Men det finns också exempel på när det gått bra. Annars är den här typen av löpning just en ensamgrej.

Varför tror jag då att det är bäst att vara ensam? Jo främsta skälet är att om den ene löparen blir skadad kan den andre inte hjälpa sin kompis. Allt stannar upp, risk för slitningar och i värsta fall tvingas alla bryta.

Skaderisken ska inte negligeras. Överbelastningsskadorna, för det handlar just om sådana när veckodoserna ligger på 30-40 mil, brukar komma efter någon eller några veckor. Även folk som är mycket vältränade, ja även erfarna ultralöpare, kan skadas. Ju fler löpare, desto fler skadade.

Att springa några dagar tillsammans med en kompis är däremot något jag rekommenderar. Det var ju så jag inledde detta coast to coast när jag sprang med Bernt Hedlund. Men handlar det om längre perioder är det bäst att vara ensam, tror jag. Den enda riktigt stora fördelen med att vara två skulle vara att den dryga motellnotan kan halveras.

Mitt andra besök i Pennsylvania men nu fanns det en delstatsskylt jag kunde hoppa intill.

Äntligen är New York avklarat, totalt blev det 96 mil i denna delstat som är en av de tuffaste på grund av alla backar i Appalacherna. Idag sprang jag in i Pennsylvania, mitt andra besök, och i morgon blir det Ohio. Dagen kan sammanfattas med hård motvind, regn och två (!) punkteringar. Med andra ord en besvärlig dag.

Keep on running!

Här på motorvägsbron över sjön startade brottet. Observera den breda vägrenen och den glesa trafiken.

Hit fördes brottslingen för att få sin dom.

Vickie, town justice court clerk, skriver ut böterna. Observera mina tio dollar som hon håller i vänster hand.

Det här var min hittils bästa dag! Haffad av polisen på en motorvägsbro, fick böta men också en inblick i det amerikanska rättssystemet på lokalplanet. Och dom som dömde ut böterna firade mig som en ”hjälte” och bjöd på tårta!

Broar över stora floder eller sjöar är bland det värsta en coast to coast löpare kan råka ut för. Antingen är de livsfarligt smala eller annars får man inte springa över dem. Idag skulle jag korsa den stora sjön Chautauqua (NY). På morgonen ringde jag och kollade med rederiet som trafikerar en historisk färja men fick veta att trafiken ännu inte startat. Det finns bara en bro över sjön och det är en 1,5 km lång motorvägsbro men den får inga fotgängare vara på. Så mina alternativ var att ta en stor omväg och springa runt sjön (uteslutet), få lift med en bil över bron eller att springa över den.

Jag chansade och sprang. Det var knappt någon trafik men en del bilar tutade ilsket på mig. Någon fara var det dock inte eftersom vägrenen var mycket bred. Jag hade precis hunnit över innan en polisbil dök upp. Räddad, tänkte jag men snart var jag upphunnen och ”gripen”. Polismannen uppträdde mycket korrekt och var klart imponerad över min löpning.

-Jag har aldrig fått så många samtal från bilister någon gång, berättade han.

Jag medgav direkt brottet, fick stiga in i bilen och polisen skrev en rapport.

Slipper jag böter? frågade jag troskyldigt.

-Nej, det är uteslutet. Men dom blir nog låga. Vill du kan jag köra före och visa vägen till rätten där du kan betala böterna,

Sagt och gjort. Med blinkande ljus men inga sirener påslagna fick jag i ösregnet eskort till Town Justice Court i North Harmony. Denna kommunala ”domstol” visade sig ligga på bara några minuters gångväg från brottsplatsen. Jag njöt i fulla drag av denna cirkus. Att föreställningen inte skulle bli så kostsam insåg jag nog men att den dessutom skulle bli så underhållande, det blev en glad överraskning.

Polisen klev in först i det lilla huset där fyra fem glada damer arbetade. Det tisslades och tasslades, sedan fick jag träffa Vickie, som var town justice court clerk. Hon bestämde på stående fot att jag skulle böta 10 dollar och skrev ut ett litet kvitto till mig.

-Du har fått dom absolut lägsta böter man kan få, tröstade polisen. Jag har aldrig i mitt yrkesliv varit med om att någon betalat så lite.

När polisen lämnat lokalen utbröt stor munterhet. Jag fick en handduk att torka mig med, man satte på kaffe och jag bjöds på tårta. Sedan frågade dom om allt kring min löpning. Brottslingen formligen hyllades som hjälte. Jag kom att tänka på Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton. När jag sent om sider lämnade rätten sprang en av kvinnorna ut och frågade om hon fick fotografera mig. Och visst fick hon det!

Det något tragikomiska i det hela är varför inte fotgängare får gå på denna bro. Det ligger två små samhällen på vardera sidan av sjön och ska man ta sig från ena sidan till den andra är det bil som gäller. Bron byggdes på 80-talet men man ”glömde” bygga en cykelbana.

Nåja, det hela var minst sagt uppiggande och jag känner mig inte som någon brottsling. Hade samma händelse inträffat i Sverige tror jag polisen sett mellan fingrarna.

Min bror Jan blev så inspirerad att han på hemmaplan gjorde en liten videosnutt om händelsen. Den kan du se HÄR.

Det är lite av svenskbygder jag springer i. Många Johnson, Erikson och Peterson.

Dagens distans 50 km till Holliday Inn Express i Findley Lake, ett stenkast från gränsen till Pennsylvania.

Keep on running!

Kort rapport från vägen. Idag när jag sprang över en motorvägsbro över sjön Chautauqua blev jag stoppad av polisen och fick en "ticket". Böterna, 10 dollar, betalades i en "domstol" nära brottsplatsen. Allt mycket trevligt, jag serverades tårta och enligt polisen var det de lägsta trafikböter som delats ut på åratal. Utförlig rapport med bilder imorgon på bloggen.

Keep on running!

Assisterande bibliotikarie Diane hade minst en av Stieg Larssons böcker inne för utlåning på biblioteket i Kennedy.

-Jag litar varken på media, myndigheter eller några andra, alla har en agenda. Tidningarna berättar inte sanningen, de är bara ut efter att sälja och tjäna pengar, säger bibliotikarie Diane på biblioteket i Kennedy, NY.

Hon ger uttryck för en uppfattning jag ofta möter ute på landsbygden; misstroende mot allt och alla. Jag kom i samspråk med henne eftersom jag sökte internetuppkoppling på detta landsortsbibliotek. Hon säger att hon önskade att hon hade större förtroende för nyhetsmedia, de rapporterade mer korrekt förr. När jag pekar på lokaltidningen som ligger på ett bord signalerar hon att just den tidningen har hon absolut inget förtroende för.

Väl framme vid mitt hotell i staden Jamestown (30 000 invånare) träffar jag William Brown från West Virginia. Han kuskar runt och sätter upp butiksinredningar och bor på motell större delen av året. Jag frågar om han har förtroende för media och myndigheter i största allmänhet. Han skakar på huvudet.

-Jo polisen och läkare litar jag på men definitivt inte media. Fox News är republikanernas kanal och CNN demokraternas. Skattemyndigheten och andra myndigheter är mer ellr mindre korrupta, anser han.

Jag frågar om han röstade på Trump och det medger han utan omsvep. Att fåga folk om hur de röstat verkar inte alls lika känsligt som i Sverige.

-Trump är en doer. I min hemstat har många kolgruvor lagts ner men nu har de börjat öppnas igen. Många har fått det bättre, inte minst med de lägre skatterna. Ståltullar mot Europa gillar han också även om han säger sig vara för frihandel.

Finns det inte en risk för att detta utbredda missnöje gör att det går utför med mycket i USA? Man måste väl kunna lita på myndigheter och media?

-Jo, det bekymmrar mig. Men jag vet inte hur förtroendet ska återskapas. Mina barn uppmanar jag att rösta, struntar man i det ska man inte klaga.

Williams inställning förvånar mig inte så mycket, däremot bibliotikariens. Skulle man fråga en svensk bibliotieksanställd eller annan välutbildad person om hen litar på nyhetsmedia skulle nog de flesta svara ja. Vad är det som har hänt i Amerika? Jag känner inte riktigt igen mig.

--

Motvinden håller i sig och gör löpningen besvärlig. New York tycks aldrig ta slut men nu är jag igen nära gränsen till Pennsylvania. Och när jag senare springer in i Ohio, ja då är det plattland som gäller. New York med Appalacherna tror jag för löparen är den besvärligaste delstaten av alla.

Idag var det riktigt varmt och för första gången sprang jag i bara t-tröja och kortbyxor. Insmörjning med solkräm faktor 50, två gånger under dagen. Träden har inte slagit ut varför landskapet ger ett trist intryck. Centrum i Jamestown såg förffärligt ut, mest nedlagda butiker. Mådde också idag illa mot slutet av löpningen och tvingades gå den sista halvmilen. Nu mår jag bra igen. Skönt också att jag hann med en stortvätt.

Dagens löpning 55 km.

Keep on running!

På kasinohotellen får fattiglappen uppleva lite lyxliv. Jag som luffare smälte fint in i den här miljön.

Jag har nog större framgång som löpare än som spelare. För första gången i mitt 70-åriga liv har jag spelat på roulette.

Ett jättelikt kasinohotell med över 400 rum väntade mig i staden Salamanca (6 000 invånare). Stan ligger i ett indianreservat och hit kommer många medelamerikaner för att spela, leva lite lyxliv och köpa billiga skattefria cigaretter. Miljön på dessa "fina" hotell är väldigt konstlad. Här klär man inte upp sig, här röker man fritt och går runt med sin ölflaska.  Maten är relativt billig. Jag såg  inga berusade och allt gick lugnt och städat till.

Jag hade från början bestämt mig för att spela på rouletten. Men hur gör man egentligen för att få sina spelmarker? Jag var tvungen att tillkalla en av vakterna som gick runt i den jättelika spelhallen. Jodå, man köpte direkt från croupieren. Vakten viftade bort en kvinna som satt och rökte men inte spelade vid roulettebordet. Min 20-dollarssedel byttes mot fyra marker men jag skulle bara använda två. Min ankomst väckte viss uppmärksamhet bland spelrävarna runt bordet.

Naturligtvis hade jag en strategi, det verkade också mannen intill mig ha som ständigt kollade sitt papper med handskrivna anteckningar. Min strategi var största möjliga försiktighet. Första markern satsades på rött- kulan stannade på svart. Andra markern satsades också på rött- kulan stannade igen på svart. Den rökande kvinnan kunde få sin plats, jag lommade bort och löste in mina två marker. Jag var en erfarenhet rikare: aldrig mera roulette.

Olean har 15 000 invånare och är lite av finans- och affärscentrum i regionen.

Annars ska jag inte klaga, Vad sägs om löpning i en nära sex mil lång lätt sluttande nerförsbacke, från Cuba till Salamanca? Här gick det undan, vill jag lova. Nåja, topphastigheten ligger sällan över tio km/tim (6-minuterstempo). Naturligtvis hade jag motvind igen om jag nu får klaga lite. Perfekt också med ett matstopp på McDonalds i Olean efter 27 km  (inga hamburgare nu utan en nyttig salladsmeny med mjölk). Jag brukar säga att hwy 30 i Nebraska är den bästa löpvägen i hela USA, också lätt nerför (om man kommer väsetr ifrån) och ingen trafik.Men frågan är om inte väg 417 längs Allheghenyfloden är ännu bättre.

Dagens distans 59 km. Imorgon väntar 52 km till Jamestown (NY) och nu är det slut på nerförslöpan.

Keep on running!

Jacob Manning, 20 år, i Angelica (NY) drömmer om att börja på College i grannstaden Wellsville tre mil bort. Men då måste han först spara ihop för att ta körkort och skaffa bil- de allmänna kommunikationerna är obefintliga på landsbygden.

Efter 35 km löpning tar jag paus i Angelica (1 000 invånare) för att äta lunch. ”Alla” restauranger är stängda på måndagar. Jag slår följe med 20-årige Jacob Manning, som kommer gående på Main St.

Jacob jobbar pizzerian jag just stannat till vid. Vet han kanske något  annat ställe som kan vara öppet? Vi tittar i min gps och han tipsar om en grannstad där kanske något kan vara öppet. Det skulle dock bli en för stor omväg så jag fortsätter min promenad tillsammans med Jacob, som är på väg hem.

Han berättar stolt att han gått ut High School.

-Pappa blev jätteglad när jag klarade skolan, själv gick han aldrig vidare. Han jobbar mest hela tiden,10-12 timmar om dagen. Mamma gick bort häromåret så hon fick aldrig uppleva att jag klarade skolan.

Vad har du för framtidsplaner? frågar jag.

-Min dröm är att börja på College. Jag har sökt några och blivit antagen men jag har inte råd. Jag hoppas att senare komma in på det närmaste, Alfred State i Wellsville. Men då måste jag först spara ihop till körkort och bil eftersom jag vill bo kvar  hemma, att bo på college kostar en förmögenhet.

Jacob berättar att han är intresserad av datorer, han har själv satt ihop några. Hans största intresse är annars film och teckning och han skulle gärna vilja syssla med tecknad film, typ Walt Disney.

Hus i Angelica.

Framtiden finns inte i Angelica, menar han. Och han har säkert rätt, staden har minskat i folkmängd under senare år. Jag förstår att Jacob har lite problematiska familjeförhållanden men han ger ett rättframt och sympatiskt intryck. Med sin härligt röda kalufs påminner han om min yngste son. Jag uppmuntrar honom att hålla fast vid sina drömmar.

-Thank you sir, säger han när vi skiljs och jag ger honom mitt visitkort så han kan kolla in bloggen.

Jag fortsätter löpningen och utanför stadsgränsen svängar jag in på en liten åkerväg för att kalasa på det enda jag har i matväg: två små fruktyoughurt, lite Philadelphiaost, två små muffins, två äpplen och sportdryck. Inte mycket men förhoppningsvis så att jag ska klara de återstående tre milen i hård motvind och en massa backar, några så branta i skogen att jag knappt kunde skjuta kärran. Livsfarligt att lita på gångfunktionen i gps:en, som ibland ger mycket dåliga vägval. Genvägar är senvägar.

Jag befinner mig i Amish-land.

Väl framme i Cuba startas en matorgie. På McDonalds inhandlas den största och mest kaloririka menyn och på Dollar General köper jag några Snickers, salta jordnötter, chips och Coke. En rysare för den matmedvetne men för mig största njutningen. Finn det något bättre än att trött ligga i ett varmt bad och på badkarskanten ha en Snickers och en Cola?

Dagens distans 62 km. Imorgon väntar 58 km till ett kasino-hotell i Salamanca. Ska jag satsa allt på rött?

Keep on running