Var det här brottet skedde? När jag fyra år senare återkom till Canton försökte jag utreda vem som bedragit mig och hur det egentligen gått till.

Bor du en natt på ett motell ska du bara betala för just en natt, inte för en natt varje månad i all oändlighet. Det var vad som höll på  att hända mig när jag sommaren 2014 tog in på Heritage Grand Inn i Canton, en stad i Illinois med 15 000 invånare.

Jag minns besöket mycket väl. Hotellet var ganska fint, jag blev inbjuden att delta i en reunion som pågick i frukostrummet, jag serverades mat och fick berätta för gästerna om mitt då fjärde coast to coast. Hotellnotan betalade jag som vanligt med mitt kreditkort. Jag hade ingen anledning att ana ugglor i mossen men fick det efter hemkomsten . . .

När jag flera månader senare kollade kontoutdraget (alldeles försent) visade det sig att jag betalat rummet 6-7 gånger, trots att jag alltså bara stannat en natt. Jag hade varje månad debiterats exakt samma belopp och hade jag inte slagit larm skulle uttagen kanske pågå än idag. Jag kontaktade Handelsbanken som ersatte mig för två nätter, de fyra fem övriga fick jag stå för själv eftersom de var "för gamla" betalningar. Då skickade jag ett brev samt mejl till motellet, begäde återbetalning, men man hörde inte av sig. Då ringde jag- dom la på luren!

Inte undra på att jag nu var nyfiken på hur det hela gått till. På min löpning från Pekin till Canton stannade jag till på en restaurang och talade med en person som bodde i Canton.

-Jag är inte förvånad. Ägaren var inte guds bästa barn. Han dog ifjol.

Ungefär samma svar fick jag på en bar. När jag så kom fram till motellet kunde jag inte låta bli att gå in. Den nya ägaren där hade inte hört talas om några tidigare bedrägerier men verkade klart skakad. Fortsatta skumrakaffärer skulle vara döden för hans motell.

Jag steg in på polisstationen i Canton. Kvinna numer 3 till vänster i nedre porträttraden tog hand mitt "ärende"

Kanske visste polisen något? Inte kunde väl jag vara den enda gästen som råkat ut för detta? Vad jag fick bekräftat var just att ägaren var död och att inga andra blivit bedragna. Mitt fall kände man naturligtvis inte till eftersom jag dumt nog inte kontaktade polisen i Canton. Det verkar heller inte Handelsbanken ha gjort. 

Nåja, kul i alla fall att försöka väcka liv i kalla fall. Ryktet om den blåögde och bedragne svensken lär vara ute på stan. Jag berättade för flera personer som ville fotografera mig  utanför Burger King om vad som hände mig för fyra år sedan i Canton. Och på mitt motell (ett annat) sa ägaren:

-Att man inte svarade på brevet och la på luren säger allt.

Själv är jag dock inte säker. Det kan kanske vara någon annan som är bedragaren?

Korsar Illinois River, en stor biflod till Mississippi. Men hur ska jag om två dagar ta mig över Mississippi vid Fort Madison? Fotgängare är inte tillåtna på den skraltiga stålbron.

Keep on running!

2018 Bo Danenberger, Danvers, vid sin italienska sportbil, en Lancia från 1967.

2014: Bo Danenberg vid sin Volvo Amazon S. Bilen har han nu sålt.

En krämvit gammal sportbil av europeiskt snitt passerar mig i makligt tempo utanför det lilla samhället Danvers i Illinois. Det är något bekant över föraren. Herregud, jag känner ju mannen!

Ja, idag trodde jag nästan att jag hade blivit galen. Kan det verkligen vara han? Minnen fyra år tillbaka i tiden dyker upp då jag sprang i det här området. Då träffade jag Bo Danenberger, en pensionär som hade som hobby att restaurera gamla fina europeiska bilar. Jag hade sett en gammal Volvo Amazon stå på en gata i Danvers och blev nyfiken på vem som kunde vara ägaren.

Jo, det var nog Bo jag såg, funderar jag när jag tokrusar in mot Danvers.

-Hello Bjorn, nice to see you, säger mannen i den krämvita sportbilen och sträcker fram sin hand.

Världen är ändå ganska liten, tänker jag. Där står Bo framför sin Lancia av årsmodell 1967, en bil han renoverat i absolut toppskick och troligen inte kommer att sälja. Gissa om vi hade mycket att prata om?

Medan vi står där utanför hans garage i solen med den amerikanska flaggan fladdrande lojt i den svaga vinden blir jag presenterad för flera ortsbor som passerar, antingen gåendes eller per bil. Jag får dela ut flera visitkort. En av dessa kort får Scott Hamilton, en driftig företagare som för några år sedan köpte den gamla nedlagda banken på hörnan, renoverade lokalen till nästan ursprungsskick och inredde en restaurang.

-Are you hungry? frågar Scott och bjuder in mig på lunch.

Trots att Danvers bara har drygt tusen invånare är det fullpackat därinne. Scott gör som på amerikaners vis; berättar sitt livs historia för en intresserad främling. Efteråt tar han en bild på mig och lägger ut den på Facebook. Efter det är jag en kändis på bygden. Jag förstår att många verkar ha sett bilden och det blir en och annan tutning och tummen upp från bilister när jag drar vidare.

I en liten park i Danvers gick Steve Davenport med sin metalldetektor och letade gamla mynt. Jag gör det bara för att det är roligt, ungefär som att fiska, berättade han.

Just nu springer jag på samma vägar som för fyra år sedan. Mycket, mycket trevligt. Att känna igen sig och till och med träffa gamla bekanta, vad kan vara bättre?

Vindarna i Illinois är knepiga; ena dagen västliga och besvärlig motvind, nästa dag östliga och härlig medvind. Det kändes som jag flög fram under mina 55 km till staden Pekin med 33 000 invånare.

På Walmart i Bloomington köpte jag Gatoradepulver. En burk kostar åtta dollar och ger 15 liter sportdryck. Tre smaker finns och min favorit är "Glacier Freeze".  Jag tror på dryckens undergörande verkan och instämmer i reklamen "Help replace what you sweat out".

Ja, idag var jag verkligen på snackhumör. På en KFC-restaurang utanför motellet pratade jag med två ungdomar uppemot en timma; hon 23 år och utbildar sig till långtradarchaufför och han med ett hårt och smutsigt saneringsjobb. Hon hade röstat på Hillary Clinton, han hade inte alls röstat.

Varför röstade du inte? frågar jag.

-Jag hade inte tid att registrera mig. Ångrar det nu för jag hade också lagt min röst på Hillary. Hade fler röstat hade vi kanske sluppit Trump.

Keep on running!

Claudia stod i en vägkorsning utanför Gibson City, Illinois, och sålde tygblommor som stöd för USA:s krigsveteraner. Nästan alla bilister köpte och på ett par timmar får hon ihop minst tusen dollar, pengar som används till veteranernas  egna sjukhus.

Få grupper i USA är så hyllade som krigsveteranerna, veterans. Men det är en grupp med stora problem där såväl staten som frivilliga bidrar med stora belopp

Man räknar med att det finns cirka 20 miljoner krigsveteraner i USA, alltså personer som deltagit i något eller några av landets alla krig. Antalet minskar dock stadigt men egentligen inte problemen. Varje år tar tusentals krigsveteraner livet av sig, uppemot var fjärde är hemlös och många lider av posttraumatisk stress. Det finns ett särskilt departement för krigsveteranerna.

Jag ser ibland en del veterans sitta och tigga. Veteranerna har särskilda ID-kort och får rabatter i många affärer. Av befolkningen hyllas de som hjältar, dock inte Vietnamveteranerna som fick utstå spott och spe vid hemkomsten. Många insamlingar och olika jippon görs för veteranerna. Idag såg jag en insamling utanför Gibson City. I stort sett varenda bilförare sträckte ut några dollarsedlar genom rutan. Själv fick jag lite dåligt samvete när jag blev tillfrågad om inte också jag skulle ge ett bidrag. Jag har tidigare fått samma fråga men aldrig gett något.

Backigt och blåsigt idag (motvind). Många vindkratverk i landskapet, som består av jättelika fält med majs och sojabönor. Majsplantorna har knappt kommit upp, annars kan de ge ett visst skydd i vinden.

Idag inhandlades ytterligare ett par skor (Nike Free). Och idag var det premiär med den första tuppluren utomhus. Problemet med den överhoppade dagen i körschemat är nu löst, återstår "bara" att springa dessa megadistanser om några dagar.

Keep on running!

En hipp cykel i den stora matvarubutiken i Gibson City (IL). Men nog är hojen i helt fel miljö? Öl och starksprit är en dålig kombination.

Löpet rullar på mycket bra just nu. Jag är i bra form, 6-milare upplevs som "korta" i den härliga medvinden. Men idag upptäckte Jan en fatal miss i mitt körschema; jag hade glömt en dag som nu måste tas igen!

Katastrof? Nej, det tror jag inte.En sträcka på 287 km som var tänkt att göras på fem dagar måste nu göras på fyra, det vill säga i snitt lite drygt 7 mil per dag. Jag tror jag ska klara det men det blir ganska tufft. Tyvärr har jag egentligen inga marginaler. Ska allt nu gå i lås utan att hela körschemat ändras måste jag få boende, jag vill inte campa.

Genorositeten verkar öka ju längre väster ut jag kommer. Jag erbjuds pengar, gratis mat och gratis husrum, ja nästan allt. Ändå begär jag inget. Jag tar inte emot några penninggåvor."I´m a wealthy man", brukar jag säga. Istället ger jag en kram eller en klapp på axeln och givaren blir lycklig.

Keep on running!

Många bilar stannade när jag hoppade vid välkomstskylten till Illinois. "Is everything OK?" frågade dom och verkade tro att de mött en sjuk person som behövde hjälp.

En tredjedel av löpet är nu avklarat. Allt går över förväntan och idag korsade jag gränsen till Illinois efter en rekordlång dagsetapp.

När jag anlände till den lilla staden Hoopeston (5 300 invånare) i Illinois väntade en välkomstkommitté från Handelskammaren (chamber of commerce). Det är andra gången jag är här och vid det förra besöket slog man också på trumman. Nu blev  jag presenterad för en mängd människor, bjuden på middag och man ordnade också logi för mig. Märkligt nog har stan inget motell men ett är på gång och staden är på väg att resa sig efter att en jättelik majsfabrik för många år sedan flyttade.

Några ur välkomstkommittén: Valarie Hinkle, Hoopeston, Sue M Frenland, Danville och Carol Hicks, Hoopeston.

Hoopeston minns jag både med glädje och skräck . Det var här jag för fyra år sedan glömde kvar plånboken på McDonalds. Det upptäckte jag först en bit utanför stan. Jag lyckades då få någon att ringa till restaurangen och man skickade ut en anställd  som körde vilse men till sist fick jag plånboken där mitt enda kreditkort fanns.

Verkstadsägaren David Gardener minns mycket väl incidenten med plånboken 2014. Det var han som ringde McDonalds. David berättade att han ska sälja sin verkstad och flytta verksamheten till Kentucky. "Då ska jag bara arbeta tio timmar om dagen".

Indiana lämnar jag med saknad, bästa delstaten hittills; vackert, lummigt och inga backar. Illinois lär också bli platt men sedan kommer Iowa med sina "roling hills", en utmaning för löparen. Klart jobbigast har dock New York varit, kanske den jobbigaste delstaten av alla.

Dagsetapperna har den senaste tiden var för långa. Ändå har det gått förvånsvärt bra. Dagens etapp från W Lafaytte till Hoopeston blev 70 km, den längsta hittills. Dessutom var det mest ödebygd hela tiden.

Efter 30 km löpning stannade jag till för lunch (spagetti med köttbullar och 1,5 liter Coke) i det lilla samhället Pine Village . Vad tror du det kan vara för märke på lastbilen?

I förra rapporten berättade jag om Paul Staso, mannen som inspirerade mig till att springa över USA. Jag skrev att Paul lät som countryartisten John Denver, särskilt när han skrattade. Detta fick Paul att göra följande reflektion på sin blogg som du kan läsa HÄR

Keep on running!

Skönt att jag inte var indragen i det här. Polisen i Peru (IN) har stoppat en misstänkt bil med en massa utslagna människor och låter en narkotikahund sniffa i alla skrymslen.

"Normalt" blir jag stoppad 1-2 gånger av polisen i varje delstat. Men hittills har det varit ovanligt få polisingripanden.

Vad är det som har hänt? Är det jag som ändrat beteende eller är det polisen eller en kombination av båda? Varken i Ohio eller Indiana har jag kontrollerats. Ofta  handlar det om att någon ringt polisen och påstår att det är en galning som är ute och springer med att barn i värsta hettan, alternativt kidnappat ett barn. Polisen rycker ut direkt och kan snabbt konstatera att så inte är fallet. Ibland handlar det om att jag tar för stor plats på vägen. Nu går jag oftare av vägen vid möten om det är trångt.

Fast böterna jag fick när jag sprang på motorvägsbron tar nog ändå priset i galenskap. Men jag fick ju en bra historia till bloggen.

Wabash River. Sprang större delen av dagen medströms floden varför det var lättlöpt.

Det är varmt och luftfuktigheten är hög. Idag svettades jag så mycket att jag då och då var tvungen att vrida ur t-tröjan.

HÄR kan du läsa vad Paul Staso skrev på sin blogg efter vårt möte.

Dagens distans från Logansport till West Lafayette 68 km.

Imorgon händer något särskilt. Vad tror du det kan vara?

Keep on running!

Paul Staso och jag på Hwy 24 utanför Peru, Indiana. Att två coast to coast löpare stöter samman är närmast unikt.

Jag springer på den ganska glest trafikerade landsvägen mellan Peru och Logansport i Indiana. Jag ser en man gå ur sin bil och hålla upp en kamera. Är det lokalpressen som är ute? tänker jag. Men plötsligt känner jag igen personen som säger:

-Hi Bjorn, nice to meet you!

Herregud, det är ju Paul Staso, den gamle coast to coastlöparen! Paul är jämte vår egen  Rune Larsson den person som inspirerat mig mest vad gäller att springa över USA. Jag träffade Paul 2010 då han bodde i Missoula, Montana. Det var 2006 han sprang över USA, jag slukade allt  han skrev på sin blogg och faschinerades av hans videosnuttar. Nu står han här plötsligt framför mig i hög person. Jag visste visserligen att han flyttat till Indiana och nu bodde i området men hade inga förhoppningar om att träffa honom.

-Jag är på väg hem från jobbet för att träffa min fästmö Kelley, vi ska gifta oss i oktober, berättar han.

Vi står där vid vägkanten och pratar gamla minnen, minst 45 minuter. Paul berättar att han nu slutat med löpningen och gått över till cykel. Just denna väg där vi står sprang han på under sitt coast to coast. Världen känns plötsligt väldigt liten. Paul jobbar på en större juristfirma i Logansport. Han är välklädd, slank, verkar vid god vigör och skrattar ofta.

-Du låter som John Denver, särskilt när du skrattar, skämtar jag.

Då skrattar Paul ännu mer och låter ännu mer lik John Denver, en av många countrysångare jag brukar lyssna på.

Första mötet med Paul 2010 i Montana.

Ja, världen är verkligen liten. En timma senare har en annan bil stannat till och föraren frågat om jag behöver hjälp. Vi ska precis skiljas då jag säger:

-Jag måste berätta, jag har preci träffat Paul Staso, en annan coast to coast löpare som jobbar på en juristfirma i Logansport. Har du hört talas om honom?

-Jag är hans chef, säger mannen och presenterar sig som Andrew B Miller.

Andrew and Amy Miller i sin stora fina villa bjöd mig på hemgjorda hamburgare gjorda på kött från egna kor utanför tomten. Vi och deras tre söner pratade om löpning, skola och politik. Paret var inga fan av Mr Trump, en kastrof, menade de.

Andrew erbjuder mig logi och middag hemma hos familjen och jag tackar självklart ja till middagen, hotellrum hade jag ju redan. Jag fortsätter att springa de sista kilometrarna till hotellet, duschar och blir sedan upphämtad. Att få komma hem till folk på det här sättet är nog höjdpunkterna under ett sådant här äventyr. Gästfriheten hos vanligt folk i USA upplever jag som stor. Och mer är snart på gång men det berättar jag om senare. . .

Keep on running!

Klockan 07.10, 0 km: Kollar epost, väderutsikter, skummar SvD och DN, handlar aktier

Klockan 08.00, 0 km: Frukost, lassar in mat, finare motell har alltid lagad mat, gör ofta våfflor

Hur ser en vanlig dag ut för dig? frågade någon på bloggen. Så här kommer ett bildsvep med klockslag och tillryggalagd sträcka. Fast så vanlig var dagen kanske inte, rätt dramatisk faktiskt. På grund av internetproblem är texten en dag försenad och dagen avser 14 maj då jag sprang 69 km, från Bluffton till Wabash i Indiana.

Klockan 10.00, 9,7 km: Allt börjar bra, lite trafik, inga backar men mörka moln i fjärran. Fast på väderrapporten har det bara utlovats några regnstänk.

Klockan 10.20, 13 km: Blixtar och värsta skyfallet bryter ut. Snabbt får jag på mig regnjacka. En bil stannar och frågar om jag behöver hjälp men jag avböjer och springer vidare. Lite rädd, hade blixtarna varit närmare skulle jag ha sökt skydd i något hus.

Klockan 11.25: Regnet har upphört och dyblöt  tar jag en kort glass- och kaffepaus på Dairy Queen i Markle, Indiana. Tyvärr inget wifi här.

Klockan 14.10, 33,1 km: Jag hinner precis in på Nick´s Kitchen i Huntington (17 000 invånare) innan stängningsdags. Beställer in en jättelik tenderloin och massor av Cola. Lösenordet för wifin är "tenderloinlover". Intill mig sitter en stackars sjuk kvinna och kräks i sin tallrik, försöker hjälpa henne med ett glas vatten.

Klockan 16.47, 47,3 km: Blandar till sportdryck (Gatoradepulver som köps på Walmart i stora burkar). Det är mycket hög luftfuktighet och jag har med mig för lite vätska. Passar på att göra dagens andra insmörjning med solkräm (klarat mig från att bli bränd).

Klockan 18.30, 55,7 km: Överraskande dyker Marathons bensinstation i Largo (IN) upp. Hade innan övervägt knacka på i hus längs vägen och be om vatten, jag är väldigt törstig. Köper en tvåliters kall Cola på macken och sveper större delen på direkten. Studerar "the locals", en strid ström av kunder, nästan alla överviktiga och de verkar komma direkt från åkerfältet eller bilverkstan, jordiga och oljiga i sina arbetskläder. Ingen tar någon notis om mig- jag smälter in i gänget (frånsett det där med vikten). Når vid  20-tiden Knights Inn i Wabash, motellägaren otrevlig, motellet slitet och wifin fungerar inte. Inga restauranger i närheten så min kvällsmålid blir fyra portioner havregrynsgröt som kokas i ishinken i micron , några youghurt och ett äpple. Trist avslutning på en tuff dag.

Keep on running!