Efter 40 km når jag en Shell bensinstation in the middle of nowhere och kan äntligen äta lunch. Macken hade inga bord  så det fick bli utomhus, tyvärr också kall mat jag hde med mig.

75 km löpning på drygt 2 000 meters höjd. Det dagsverket är jag nöjd med.

Tourens kanske tuffaste sträcka är avklarad: Elk Mountain-Rawlins. Nytt distansrekod på 75 km. Lätt motvind, hög höjd, vägarbeten och backigt underlättade inte men idag var jag stark, mycket stark. Morgondagen till Warmsutter blir också en sjumilare och inte heller då har jag någon restaurang att stanna till på. Samma sak dan därpå. Ska Wyoming knäcka mig? Till råga på allt har jag inte motellrum på ett ställe.

Tortyr både för löpare och vagn. Jag  hade två körbanor på I80 för mig själv under  en mil men tyvärr var asfalten borta . . .

Sprang förbi Sinclairs raffinaderi i staden Sinclair (400 invånare).

Här underhåller amerikanen sin fettma. Klockan är 21.20 och kön med bilar är lång utanför McDonalds i Rawlins.

Keep on running!

Landskapet är storslaget och för första gången ser jag lite snö på topparna.

Trött och hungrig anländer jag till Elk Mountain (190 invånare) effter en lång och blåsig dag på Interstate 80. Är det här egentligen så roligt?

Normalt brukar jag inte ha så här negativa tankar. Troligen var det brist på mat som satt ner humöret och krafterna. ”Lunchen” i Arlington var synnerligen torftig; några små youghurt, en banan, en smörgås och sportryck.

Men jag har inte mer än kommit til Elk Mountain förrän alla dystra tankar försvinner. Den första jag möter är den brunspräckliga vildhästen Painter jag täffade när jag var här för två år sedan. Och på Elk Mountain Cabin blir jag mottagen som en kung.

Min stuga, "cabin" i Elk Mountain. Här bodde jag gratis utan att jag bett om det. Ibland undrar jag vad amerikanen ser hos en svensk 70-årig luffare.

Paret John och Lou Larsen bjuder mig på massor av mat, egen stuga med wifi och bombardear mig med frågor. Lou har läst på bloggen att jag gillar Coke så det blir måltidsdrycken. Lou berättar att hon gärna vill börja springa och förhoppningsvis har jag sått ett frö. John arbetar för Ericsson så samtalsämnen saknas inte.

Lång dag imorgon till Rawlins varför jag planerar en ovanligt tidig start; klockan 07.30. Det brukar dock aldrig bli så. Innan jag sticker iväg ska jag knacka på hos Larsens för en kopp kaffe. Frukosten sköter jag själv och den ska jag inte slarva med. Jag tror faktiskt att jag äter för lite, får bättra mig.

Dagensdistans: 56 km

Keep on running!

Kort rapport från Arlington, halvvägs till Elk Mountain. Jag har stannat till vid en servicestation för vindkraftverk och fått internetuppkoppling.

På morgonen och förmiddgen har det regnat lite men  blåst enormt. Jag fick därför söka skydd här i Arlington (USA:s tredje värsta blåshål) men tror ändå att jag ska kunna ta mig de återstående ca 25 km till Elk Mountain där jag har logi  men inget internet. Morgondagn til Rawlins blir nog tourens tuffaste, massa bergsetapper och över 7 mil. Måtte det inte regna  och blåsa då.

Keep on running!

Den McDonaldsanställde (till vänster) går på en halvtimma igenom kedjans regler och värderingar. 14-årige Sawyer (i mitten) lyssnar kocentrerat.

Det är måndag och jag äter lunch på McDonalds utanför Laramie. Intill mitt bord pågår en anställningsintervju med några ungdomar, mest flickor.

Jag lyssnar med ett halvt öra. Det som fångar mitt intresse är en liten kille som sitter mitt bland tonårsflickorna. Han kan inte vara särskilt gammal, tänker jag. Efteråt får jag veta att han heter Sawyer och är 14 år.

-Fick du jobbet? frågar jag.

-Ja, jag ska börja på torsdag och i sommar arbeta 30 timmar i veckan.

-Vad får du i lön?

-Åtta dollar i timman.

-Ditt första jobb?

-Ja, och det ska bli jätteroligt.

Jag blir rörd när jag ser pojken. Han har tagit på finskjortan inför intervjun, tjejerna verkar lite mer vardagsklädda. Eftersom de är äldre får de också lite bättre betalt.

-Vi får nio dollar i timman, berättar den äldsta som är 22 år. Det är inte så dåligt, i alla fall bättre än minimilönen.

Alla på intevju fick jobb trots att de saknade erfarenhet från restaurangbranschen. Hade de däremot begått något brott hade de sannolikt inte anställts..

Den här typen av (tillfälliga) låglönejobb som inte går att leva på kriticeras av många hemma. Själv är jag numera positiv. För Sawyer och andra blir McDonaldsjobbet en nyttig erfarenhet, tror jag. I Sverige ligger de kollektivavtalade minimilönerna  i restaurangbranschen aningen högre.

Min icke regntäta regnjacka skänkte jag bort till en välgörenhetsinrättning. Eftersom den var stängd idag stoppade jag jackan i brevlådan. Ny bättre jacka och vantar inköptes i en löparbutik.

Hann med ett besök på det gamla fängelset i Laramie där den kände förbrytaren Butch Cassidy satt inlåst. Wyoming Territorial Prison var bara igång uder 30 år och stängde 1903.

Dagens distans: 43 km

Keep on running!

Regn, tunn luft, backar och kyla. Men jag nådde ändå idag tourens högsta höjd- 8 640 ft (2 633 meter) vid Lincoln Monument längs I80 utanför Laramie.

Det går tungt nu, mycket tungt. Jag får skylla på den tunna luften och att vädrets makter är emot mig.

Jag känner mig ganska kraftlös, får gör många gångpauser och idag frös jag. Men på något förunderligt sätt når jag alltid målet i anständig tid.

Jag har nu kommit till en riktigt trevlig stad, Laramie (35 000 invånare) i Wyoming. Mycket ungdomar här, stort universitet, en levande och vacker stadskärna. I lokaltidningen Laramie Boomerang läser jag att delstaten har svårt att behålla sina ungdomar. Man berättar också om ett antal skogsbränder som rasar i området. Röken är ohälsosam att inandas men själv har jag  inte utsatts för den.

Idag var det andra dagen med regn. Upptäckte att jag har för dålig utrustning- den billiga regnjackan suger åt sig vatten och de "vattenavvisande" vantarna likaså. Väta i kombination med kyla är hemskt. Nya grejer får snarast inhandlas.

Det är sällan jag hinner utnyttja hotellens alla faciliteter. Men idag på fina Quality Inn i Laramie, där jag förövrigt bott flera gånger, besökte jag poolen (doppade bara fötterna- för kallt) och gymmet.'

Vacker natur och vacker långtradare. Väldigt många nya Volvo på I80.  Motorvägen kommer nu att bli min följeslagar under ett par veckor.

Dagens distans: 45 km

Keep on running!

På väggen bakom bardisken hängde några skarpladdade revolvrar.

I Wyoming lever Vilda Västern vidare. Här finns vildhästar du kan köpa och här har ”alla” ett vapen, en del bär dem synligt på barer och restauranger.

Delstaten har bland de mest liberala vapenlagarna i hela USA. Här är det i princip fritt fram för alla över 21 år att skaffa ett vapen- registreringar, licenser etc behövs inte. Jag blev väl medveten om denna ”frihet” då jag idag steg in på en bar och restaurang ute på de stora vidderna utanför Cheynne.

Jag har tidigare varit på denna ”pistolkrog” (Bunkhous Bar & Grill). Jag förvånades då över att det hängde några skarpladdade revolvrar bakom bardisken. Fanns dom kanske kvar fortfarande? Jodå, dom hängde där fullt synliga.

Har dom använts någon gång?

-Nej, försäkrade den nya ägaren. Vi har dom i avskräckande syfte.

Får gästerna bära vapen här inne?

-Självklart men inte om de sitter vid bardisken.

Lite senare pratar jag med en av bartendrarna. Hon berättar att för två månader sedan var det en hotfull gäst som fick brottas ner av tre sheriffer.

-Innan hade jag plockat ner en av revolvrarna från väggen men behövde dessbättre inte använda vapnet. Själv har jag en pistol hemma men tar inte med den till jobbet. All här ute har vapen, inget konstigt.

När jag lämnar baren sätter värsta åskovädret in. Samma sak var det för fyra år sedan. Lite otäckt med dessa skyfall som vi sällan upplever i Sverige. Jag skulle tro att att minst ett 20-tal bilar stannade för att fråga om jag behövde hjälp. Nästan rörande, tror knappt det skulle hända hemma. Flera av bilisterna fick ett blött visitkort av mig. Skyfallet piggade upp mig och någon fara var det aldrig- blixtarna var långt borta.  Jag kune räkna till 8-10 innan mullrandet hördes.

Just nu är det mycket tuff löpning; vägen stiger hela tiden och idag har jag varit uppe på 1 825 meters höjd. Imorgon söndag når jag utanför Laramie tourens högsta punkt; 2 633 meter. Då komner jag också att för första gången ge mig ut på motorvägen I80. Den kommer att bli min följeslgare under ett antal veckor. Logistiken är också mycket besvärlig i denna glesbefolkade delstat. Jag har fått ordna ett antal Stevar för att få ihop pusslet.

Dagens distans: 53 km

Keep on running!

Denna källa på Clint Jessens marker öpnades 1984 och snart är det fädugpumpat här, oljan sinar. Oljepumpen är elektrisk, nästan ljudlös.

En pojkdröm gick idag i upplevelse. För första gången har jag på nära håll fått se en oljekälla.

Sverige har ingen kommersiell oljeutvinning eller kolbrytnig. Därför är det så spännande att komma till Wyoming, en av de stora olje-, gas- cch kolstaterna i Amerika. Wyoming är annars med sina knappt 600 000 invånare den  befolkningsmässigt minsta delstaten.

Clint Jessen visar runt på sina ägor. Han är den sjätte medlemmen i famjen Jessen som är jordbrukare.

-Men jag har de minsta ägorna, säger han. Jag förstår dock att hans marker är jättelika jämfört med svenska förhållanden.

Jag blir utkörd till en av oljekällorna- en stor rostig pump som bara går och går. Den har varit igång nu cirka 35 år och de första åren producerade källan 1 000 barrels per dag (115 000 liter). Nu är produktionen nere i 1 700 liter per dag, snart inte lönsam. En sensor styr när pumpen ska vara igång så under senare år står den stilla då och då.

När man hittar olja på lantbrukres marker är det en vinstlott. Några lantbrukare kan bli väldigt rika men för de flesta är det ett hyggligt månatligt  inkomsttillskott, så också för Clinton som får in ca tusen dollar i månaden från sina 3-4 källor.

Ingen privatperson har råd med egen oljeutvinning. Det kostar för mycke att själv borra. Källan jag besöker ligger 7 000 feet under marken (2 100 meter). Det är oljebolag som äger och sköter driften, lantbrukarna behöver inte göra något. Numera borrar man inte bara rakt ner utan också horisontellt.

Lite av oljeboomen är över i Wyoming. Produktionen var som störst 2009-2010. Men delstaten är ändå den åttonde största oljeproducenten och den sjätte när det gäller gas. Utvinningen sker ofta med en ifrågasatt metod; cracking.

Dagens distans: 50

Keep on running!

Jag är i Wyoming! Det känns härligt men inte i benen. Jag är nu uppe på 1 500 meters höjd och får lätt mölksyra i lårmusklerna. Snart lär jag bli van och snart börjar nerförsbackarna . . .

Jag har haft stora problem med hotellbokningarna just i Wyoming. Ja, dom har varit så stora att jag nästan varit på väg att ge upp (men bara nästan). Motell har klappat igen, ett motell var stängt just den dagen då jag skulle anlända eller annars  har dagsdistanserna varit orimligt långa. Men tack vare att Jan lagt ner ett jättearbete på att ordna upp allt, ja han har nästan haft ett heltidsarbete tycks nu allt ha löst sig. Jan lyckades till och med få ett hotell att öpna enkom för mig!

Det brukar altid finnas en lösning på alla problem. Om det är något jag lärt mig under alla mina coast to coast så är det just det. Ge aldrig upp, keep on running och folk hjälper dig när du är i nöd.

Clint och Ashley Jessen, Pine Bluffs. Clint är femte generationen Jessen på den här gården, som ligger ett stenkast från gränsen till Nebraska. Ashley bjöd på grillspett och jag åt nog 6-7 stycken samt hemlagad glass. Det hade hört att jag älskar Coke så det blev mycket av den varan också.

Ja gästfriheten är närmast ofattbar. Just nu bor jag kungligt på en gård utanför Pine Bluffs. Motellet i stan hade klappat igen men paret Clint och Ashley Jessen upplät sitt stora och lyxiga hus till en luffare. Paret är veteodlare, de odlar biodynamiskt och en del exporteras till Europa. Här har jag tillgång till det mesta, ja till och med en jukebox, flipperspel och gym. Jag provade allt utom gymmet. I morgon bitti ska jag se på några oljekällor paret har på sina enorma fält. Oerhört jntressant att komma amerikaner så här nära in på livet!

Varmt även idag. Kor längs hwy 30 utanför Bushnell söker skugga under träden. I Bushnell med 123 invånare bjöd kommunkontoret på kall Cola och en trevlig pratstund.

Keep on running!