Veterankraft. Tillsammans med löparkompisen Bertil Palmqvist, Bälinge IF framför Pelle Svanslös-statyn. Vi var de äldsta i loppet inklusive Anna-Lena Hällgren, Bälinge (ej med på bild). I den åldersomräknade resultatlistan hamnade Anna-Lena och jag högst upp.

Vi äldre veteraner kan knappast räkna med några personbästa. Men på dagens Parkrun i Uppsala var siktet inställt på ett PB. Perfekt väder och en perfekt bana längs Fyrisån skulle bädda för det.

I Stockholm kan du på tre platser (Hagaparken, Huddinge och Kungsängen) varje lördag klockan 09.30 springa dessa 5 km gratislopp. ”It´s a run, not a race”, brukar arrangören säga. Jag älskar parkrun- ett mellanting mellan tävling och ett hårt snabbdistanspass. Parkrun är bland det bästa som hänt Löparsverige under senare år.

Banorna i Stockholm är inte helt platta; Hagaparken är den mest lättsprungna och Huddinge den klart tuffaste. Därför vädrade jag morgonluft i Uppsala. Det enda negativa med den banan skulle vara att det är grusväg och att en kortare bit går på gräs. Men ändå i mitt tycke en nästan perfekt bana för snabba tider.

För oss Stockholmare är det inga problem att ta sig till Uppsala; pendel ca 50 minuter och tio minuters jogg från Uppsala Centralstation till Stadsträdgården där starten sker framför Pelle Svanslös-statyn. Miljön är dessutom sagolik och jag rekommenderar varmt Uppsala. Smolket i bägaren är dock att du med enbart SL-kort och reskassa måste betala en tilläggsbiljett på 161 kr t/r. Rena rövarpriset!

Jag har nu sprungit totalt 30 Parkrun-lopp, 29 i Sverige och ett i England. Manchester har varit mitt snabbaste på 21.31 och i Hagaparken har jag gjort 21.38. Det var alltså dom tiderna som idag skulle slås på premiären i Uppsala.

Nå hur gick det? Tja, sådär, märkte direkt eftervstarten att det inte var min dag. På trötta ben sprang jag in på 22.16, blev tia i ett startfält på 48 löpare. Gubben får glädja sig åt att detta var min snabbaste tid som 70-åring och att det gällande åldersrekordet i M70 i Uppsala putsades med 5 minuter. Vad gick snett? Inget, men intervallträning tre dagar i följd före loppet var nog inte optimalt. Annars märker jag att farten sakta är på väg tillbaka efter 542 mil i makligt tempo på de amerikanska landsvägarna.

Plötsligt fick jag en idé. Målet nu är att inneha åldersrekorden i M70 på samtliga platser i Sverige där det ordnas Parkrun. Göteborg och Malmö, där jag ännu inte sprungit, kan därför snart vänta besök.

Veckans distans: 102 km

Årets distans:7 527 km

Keep on running!

Ändå något.En liter blåbär och några ynka hallon var allt jag fick ihop.

Visst finns det lite blåbär i markerna trots torkan. Men tillgången är nog den sämsta jag upplevt varför hoppet nu står till lingonen.

Sensommar och höst ger jag mig alltid ut med kärran och plockar blåbär och lingon. Jag sveper runt i stora delar av länet och gör avstickare till Uppland och Gävleborg (dit tar jag dock Upptåget). Den här typen av långlöp är bland de bästa jag vet. Men i år blir det nog inga fler blåbärslöp. Häromdagen var jag på normalt säkra bärmarker uppåt Brottby (längs Bromesbyvägen) men fick slita hårt för att få ihop en liter. Lingonen har kommit långt, är nu halvmogna och kanske kan det bli någorlunda skörd om några veckor.

När jag är ute i bärmarker har jag alltid med mig kärran. Den tar sig fram över allt och det är omöjligt att snubbla. Snubbla ja, jag är livrädd för det och har bestänt mig för att ALDRIG mer springa på skogsstigar med rötter och stenar. Jag är värdelös på trail. Det som fick mig att fatta det beslutet var när en löparkompis i veckan stöp i backen och vrickade foten  illa:

Nu på lördag springer jag Parkrun i Huddinge, som firar ettårsjubileum och bjuder löparna på tårta.Banan är ett terrängspår men snubbelrisken är inte särskilt stor.

Spurtar i mål i Huddinge på 24.10 (7:a totalt och nytt åldersgrupprekord i M70). Kanske var det tårtorna som gav lite extra fart på benen idag. Nästa lördag springer jag troligen Park run i Uppsala.

Veckans distans: 139 km

Distans hittills i år: 7 425 km

Keep on running!

För att delta i ett Veteran SM krävs att du är medlem i en förening ansluten till Svenska Friidrottsförbundet (SFIF). Vettigt? Nej, det tycker jag inte.

I mitt förra inlägg var jag kritisk mot att Stockholm Marathon och Göteborgs Varvet, de två största maraton- respektive halvmaratonloppen i Sverige, inte automatiskt är Veteran SM (VSM). VSM arrangeras istället av en massa småklubbar ute i landet. Dessa tävlingar lockar få deltagare och de bästa veteranerna ställer ofta inte upp. VSM drar därför lite av löjets skimmer över sig när det blivit så enkelt att ta en SM-medalj.

Samma sak är det med att många duktiga veteraner, ibland ovetande, inte får vara med och tävla i VSM. Är du inte med i en förening som är ansluten till Friidrottsförbundet, ja då stängs du ute. Oavsett hur bra resultatet är, tävlar du i motionsklassen. Det är lätt att konstatera att flera medaljörer på Veteran SM inte alltid är de bästa i sin åldersklass. Det räcker att granska årets resultatlista för VSM halvmaraton i Kalmar för att upptäcka detta.   

Föreningstillhörighet, att tillhöra en ”riktig” idrottsklubb som uppfyller SFIF:s alla krav, borde slopas. Själv struntar jag i om "Kalle Karlsson, Gröna Bananer" eller "Sven Svensson, Stockholm", berövar mig en eventuell medalj på ett VSM för att de tävlar under felaktig klubbeteckning. Det borde räcka med att vara snabbast i åldersklassen.

För arrangörerna av VSM är det inte helt lätt att avgöra vilka av de tävlande som är medlemmar i föreningar anslutna till SFIF. Det är lätt att det blir fel när långa listor måste gås igenom, dessutom tidsödande.

Föreningstillhörighet känns också lite mossigt när allt färre är med i föreningar. Just inom långlöpning vimlar det av olika löpargrupper, ofta inte anslutna till idrottsföreningar. Varför utestänga kanske 75% av alla deltagare i svenska löpartävlingar från att ställa upp i ett veteran SM?

Mycket handlar om pengar. Friidrottsförbundet tjänar på att ha hundratals föreningar under sitt paraply. Samtidigt har man byggt upp en gigantisk byråkrati och regelverk.

Veckans distans: 149 km

Keep on running!

En bild från lördagens Parkrun i Hagaparken. Mina 542 mil i USA har som väntat gjort mig långsam och de 5 km gick på 23.49. Fartträning pågår!

Det är för enkelt att ta medalj på veteran SM i maraton och halvmaraton. Tävlingarna har låg status och de bästa ställer ofta inte upp. Dags att göra om hela konceptet!

Veteran SM (VSM) i är alldeles för chansartade tävlingar. Nästan vem som helst kan ta medalj i långdistansloppen och det är sällan som Sveriges bästa veteraner står överst på prispallen.

Hur har det blivit så här? Ja, tyvärr har det sett ut på detta sätt under många år och huvudproblemet är att VSM får arrangeras av vilken löparklubb som helst bara den är ansluten till Svenska Friidrottsförbundet. Resultatet har blivit att en massa klubbar i landsorten söker VSM och till de mindre loppen kommer ofta inte de bästa löparna. Så är du ute efter en SM-medalj ska du välja ett mindre lopp.

Stockholm Marathon är varje år SM för seniorer. Eftersom loppet har så många deltagare är konkurrensen stenhård och en medalj värd något. Sveriges klart största maratonlopp borde också få vara värd för veteranerna, anser jag. Den placering du får i din åldersklass säger väldigt mycket om hur du ligger till i Sverige. Vinner du t ex M50, ja då kan du räkna med att du är bland topp tre i Sverige i din åldersklass. Så är det inte om du vinner t ex Umemaran, som i år arrangerar VSM .

Förhållandena är likartade för halvmaraton. Göteborgsvarvet borde liksom Stockholm Marathon också vara SM för veteraner. En placering där bland de tre bästa i åldersklassen (loppet har dock inga officiella åldersklasser) smäller ännu högre än i Stockholm. Många deltagare innebär alltid hård konkurrens.

Jag kan förstå att småklubbar fått den här ”rätten” att arrangera VSM. Det ger lite glans över tävlingen och säkert tycker också många av löparna att det är roligt att komma ut i landet. Men det har sina nackdelar:

* Segrarna är väl lättköpta

* Svårt att kommunikationsmässigt ta sig till tävlingarna

* Ibland bara någon enstaka tävlande i åldersklassen

* Vinnarresultatet på maraton kan skilja mer än 30 minuter från Sverigebästatiden samma år.

Jag har länge propagerat för en förändring men jag talar för döva ören. Resonemanget att alla kan komma och att en seger alltid är en seger haltar något när vi talar om just ett SM. Så om du vill veta om du är bäst i Sverige i din åldersklass är det mina åldersindelade resultatlistor som gäller. Du finner dem under ”statistik” överst på sidan.

Veckans distans: 129 km

Keep on running!

PS Har anmält mig till Veteran VM i maraton  i Toronto den 21 oktober (dit heller inte dom bästa löparna kommer)

Vågen visade exakt samma vikt vid hemkomsten som när jag startade för över 100 dagar sedan. Så har det varit även under tidigare löp.

Bland det första jag gjorde när jag nu kommit hem var att ställa mig på vågen. Jag befarade att jag skulle ha tappat några kilo. Men icke, vikten är fortfarande runt 61 kg.

Det var verkligen ett glädjebesked. Jag tycker att jag ätit mindre än vanligt, har inte proppat i mig extraportioner av pommes frittes eller ätit en massa Snickers och choklad på kvällarna utan gått på känsla. Jag är magrare i ansiktet men kroppen i övrigt verkar intakt. Uppenbarligen har jag fått i mig tillräckligt med energi och jag misstänker att myckt kommit från all sportdryck och Coke jag druckit. I år var det varmare än vanligt och jag har druckit väldigt mycket och inte haft några tendenser till vätskebrist.

Bland det första jag gjorde var också att återuppta löpningen och besöka gymmet för att stärka musklerna runt knät eftersom jag har artros (har dock inte haft några problem de senaste 4-5 åren). Det sämsta man kan göra efter ett megalöp av de här slaget tror jag är att lägga in en längre viloperiod. Nej, det handalr om att omedelbart återgå till gamla tränigsrutinerna- har de fungerat tidigare lär de fungera även i fortsättningen. Jag vet folk som blivit deprimerade efter hemkomsten men det har jag sluppit. Och att leva på gamla meriter går inte.

Jag kommer alltså att fortsätta att springa mycket och försöka ligga på minst tio mil i veckan. Träningen kommer dock att läggas om till mer fart och kvalitet.  Mina 540 mil i USA har gjort mig långsam och nu gäller de att få upp farten till långloppen i höst. Nu siktar jag bland annat på Vetran SM i maraton i Umeå den 13 oktober, Lidingöloppet 10 km och kanske veteran VM i Toronto den 21 oktober.

Keep on running!

Efter 100 dagar och 542 mils löpning, från Boston till Newport i Oregon, kunde jag äntligen känna Stilla Havets vatten mellan mina tår.

Inte ont någonstans, knappt ens ett skavsår- mitt sjätte coast to coast som 70-åring blev kanske ett av de enklaste och roligaste.

Ja, det har gått förvånansvärt bra.  Även om jag brukar säga "the age doesn´t matter so much in long distance running" trode jag att åldern skulle ligga mig lite i fatet. Men det verkar som om jag kunnat kompensera detta med ökad erfarenhet. Dessutom har jag haft mycket tur; inga incidenter har inträffat och utrustningen har hållit (jag brukar t ex altid ha en massa dataproblem).

Idag vid 13-tiden den 24 juli nådde jag den mäktiga stranden vid Newport. Jag höde plötsligt sjöfåglar, en kall vind (motvind naturligtvis) slog emot mig, bilar stannade för att släppa fram mig, Nils och Erik, som följde mig den sista milen.

Här en liten video från utspringet filmad av Erik: https://youtu.be/FFIjJdbZGu4

och här en från Jan: https://www.youtube.com/watch?v=PAkfZl29QLo

Några strandflanörer höjde förvånat på ögonbrynen när de såg en 70-årig gubbe iklädd Sverigetröja springa ut mot vågorna knuffande en trehjulig barnvagn framför sig. Jag hörde några glada tjut, sprang ut i vattnet, gjorde en segergest och tänkte kasta mig i böljorna. Men vattnet kändes iskallt så det fick räcka med vatten upp till joggingbyxorna.

Inte heller denna gång kände jag den där euforiska känslan. Och inte heller någon lättnad att allt är över. Men visst, det var en stor dag. Efteråt korkade Linda upp en flaska vin och vi firade alla målgången huttrande inomhus  i ett utsiktshus ovanför stranden. Jag hörde någon säga: en stor prestation. Firandet fortsatte senare på kvällen på en fiskrestaurang De två Göteborgarna i sällskapet, dvs Jan och jag, valde något annat än fisk från menyn.

Det är kanske lite tidigt att sammanfatta mitt sjätte coast to coast men det här är jag mest stolt över:

* Längsta genomsnittliga dagsdistansen (54 km)

* Helt skadefri och löpstark, särskilt i uppförsbackarna

* Oerhört värmetålig- 40 graders hetta berörde mig knappt

* Satte nytt inofficiellt "världsrekord"- ingen har sprungit så många gånger över Amerika.

Några misstag gjordes dock. Det största var att starta på östkusten och inte som tidigare på västkusten. Nu fick jag motvind väldigt många dagar. Ett annat var att inte ha en ombokningsbar biljett för hemresan. Jag har levt under ständig press att hålla ett ganska tajt tidsschema. Sedan glömdes två dagar bort i schemat vilket ökade pressen ytterligare.

Att springa över Amerika är något man gör ensam, att vara två skulle bli komplicerat i längden varför få gör det. Ändå är ensamlöparen beroende av andra. Jag har t ex fått mycket hjälp av min bror Ragnar, som plikttroget varje dag översatt texterna till engelska, av Jan som varit min följebilschaufför de sista tio dagarna och som haft ett finger med i ruttplaneringen och av Linda, min "cousin" i San Francisco. Men utan Sophias (min fru) stöd hade det här aldrig gått. 

Ett sjunde coast to coast? Ja, varför inte!

Keep on running!

Nej, jag är inget vrak som måste bogeras hem efter mina dryga 500 mil på de amerikanska vägarna. Jag är faktiskt i bättre skick än då jag startade för 100 dagar sedan. Bilden från hwy 20 utanför Newport, Oregon.

Imorgon (24 juli) vid 13-tiden lokal tid (22-tiden i Sverige) kastar jag mig i Stilla Havet efter att för sjätte gången ha sprungit över den amerikanka kontinenten. Två av mina barn, Nils och Erik, springer med mig den sista milen ner till stranden i Newport, Oregon.

Jag befinner mig just nu i Newport och kommer på morgonen att bli utkörd av Jan till platsen där jag slutade dagens löpning. Sista dagen blir riktigt kort, bara 25 km. Jag drog idag ner löparkepsen för att inte se Stilla Havet, någon spänning måst få finnas kvar. Jag hade nog inte sett havet ändå eftersom det är så dimmigt.

Hur känns det? undrar kanske någon. Att träffa barnen idag var fantatiskt roligt, samma med att träffa min amerikanska "cousin" Linda som varit med vid alla löpen. Men att själva äventyret är över brukar sällan vara något speciellt upphetsande. Uppdraget är slutfört, jobbet är gjort, brukar jag känna men aldrig någon tomhet. Istället gäller det att vid hemkomsten omedelbart återgå till de gamla rutinerna och abssolut inte ta någon paus i löpandet.

Skulle du kunna  springa tillbaka? brukar en del fråga. Nej, är svaret. Men hade jag vid starten varit förberedd skulle det nog gå. Ett coast to coast är minst lika mycket en fysisisk som mental utmaning. Tanken på att springa fram och tillbaka lockar lite men kommer aldrig att realiseras.

Jeff Gump, 70 år, tränar på ett gym utanför Corvallis där besökarna måste vara 50 år eller äldre. Gymmet har funnits i 15 år och är kanske det enda i Oregon för just äldre. Det var mycket välutrustat, klart större än till exempel våra Friskis&Svettis. Jeff uppskattade att kunna träna tillsammans med jämngamla. Finns sådana gym i Sverige?

Keep on running!

Blåbär är utmärkt löparmat. På ett självplock utanför Corvallis plockade jag lite blåbär (men åt massvis under plockningen). Bären var nästan lika goda som de vilda i Sverige. Hur är det förresten med blåbären hemma, blir det en bra skörd i Stockholmstrakten?

Badade tillsamans med "the locals" i River Caalapooa. Jag hade då sprungit cirka 40 km och det var 32 grader och kanske 25 grader i vattnet. Doppade mig bara och efter några minuters löpning var kläderna torra!

Bara två löpdagar kvar till målgången den 24 juli.  Och jag är i kanonform. Runners High? Nej!

Ja, det går väldigt, väldigt bra för mig just nu. Jag är inne i andra andningen. Men någon Runners High är det inte frågan om. Det har jag bara haft en enda gång i livet (under Göteborgs Marathon för många år sedan) och det är något väldigt speciellt, en euforisk känsla som varar några minuter. Det brukar beskrivas som ett narkotikarus, något som jag dock aldrig haft.

Det känns som om jag orkar springa i princip hur långt som helst, något jag naturligtvis inte kan. Och värmen verkar inte bekomma mig så mycket, idag var det 32 grader och det kunde gärna vara några grader till. Allt handlar om tempo och intag av vätska.

Imorgon kväll (den 23:e) träffar jag Nils och Erik, mina äldsta barn. Kanske kommer de dan därpå att springa med pappa sista milen ner till stranden i Newport.

Dagens distans: 55 km

Keep on running!